Angående nästa kapitel
Och det här med att man vill ha kommentarer? Klart man vill det, man vill se att det är många som gillar det man gör, bekräftelse är väl rätt ord att använda. Jag lägger ner långt tid på att skriva kapiteln och då vill man gärna ha bra respons också, så är det väl med allt? Jag läser varenda kommentar, och svarar på de flesta också, och varje ny kommentar gör mig ännu mera taggad på att skriva mer och uppdatera snabbare så ni inte tror att jag är otacksam för det är jag verkligen inte!
Kram på er alla fina läsare!
Summer love - kapitel 14
”Jag är så stolt över dig.” Sa Andrea och jag kunde nästan höra leende på hennes läppar genom mobilen. ”Hur mycket jag än vill att du ska vara lycklig och få spendera tid med Harry så saknar jag dig.”
”Jag kommer ju hem på söndag kväll.” Sa jag.
”Jag vet men det är ändå två dagar till utan dig.” Klagade Andrea.
”Jag vet, jag saknar dig med.” Sa jag.
Vi fortsatte prata en lite stund till innan jag la på. Killarna hade då hunnit plocka undan frukosten och satt sig i soffan och börjat spela fifa. Jag satte mig i en fåtölj, som var bredvid Zayn, och kollade på. Zayn slutade spelade och vände sig emot mig med en allvarlig blick.
Lauras perspektiv:Jag kollade tillbaka på Zayn och kollade sedan på de andra som också slutat spela och vänt sig emot mig. ”Vad är det?” Frågade jag fundersamt och kollade på var och en utav dem.
”Vi vill bara prata med dig.” Sa Liam lugnt.
”Harry.” Sa Louis och jag nickade sakta. De var hans bästa vänner och ville Harry väl men vad var de som de ville prata med mig om. Visste de inte redan allt som var värt att veta.
”Vi vill Harrys bästa, han är som vår lillebror.” Började Zayn men blev avbruten av mig.
”Så ni vill veta om jag gillar Harry på riktigt eller bara för att han är känd?” Frågade jag och de nickade. ”Jag förstår att ni vill prata med mig om det men om jag bara hade varit med honom för att han är känd, tror ni då att jag skulle berätta allt om mitt förflutna? Öppnat upp mig på det sätt jag gjort? Jag gillar Harry för att han är Harry, inget annat.” Förklarade jag för dem och de nickade.
”Vi vet det. Vi gillar dig och du gör verkligen Harry till en bättre människa. Vi vill bara göra det klart för oss så vi inte går och tänker på det.” Sa Zayn.
”Precis.” instämde Niall.
”Jag förstår det och jag uppskattar att ni är ärliga.” Sa jag och log. ”Kan vi fortsätta spela nu så jag kan krossa er?”
Harrys perspektiv:
Jag gick runt på Londons gator och blickade då och då upp mot skyn, tänkte på hur stor världen är och hur jag lyckats träffa just Laura, den mest komplicerade men också den underbaraste personen jag vet. Jag ångrar inte att jag mött henne, jag önskar bara att saker och ting skulle vara lättare. Att hon inte bodde i ett annat land, att vi inte alltid kunde vara tillsammans och att allt som händer med henne har jag ingen chans att hjälpa henne med hur mycket jag än skulle vilja. Men jag skulle inte låta dessa tankar ta över, jag gillade Laura något enormt och jag var villig att göra vad som än krävs för att hon ska kunna vara lycklig. Jag gick in i en juvelhandlare och kom snart ut med en påse med ett paket i. Jag fortsatte vidare på min runda av ärenden jag hade att göra. Allting skulle vara perfekt till ikväll, inget skulle få gå fel för jag hade trots allt inte så många dagar på mig med Laura och hade inte råd med att något skulle gå fel. Absolut inte, det var tvunget att bli perfekt.
Jag utredde resten av ärendena jag hade och begav mig till lägenheten igen. Det hade börjat bli kallare ute men solen sken och värmde mitt ansikte. Jag drog jackan om mig när en vindpust slog emot mig och gick med raska steg mot lägenheten. Jag kom innanför dörren och hörde hur skratt kom från vardagsrummet. Jag ställde in mina påsar i en garderob och gick sedan in i vardagsrummet och möttes av en underbar syn. Killarna satt och spelade fifa med Laura, jag tror aldrig att någon av mina tidigare flickvänner gjort det, aldrig någonsin. Jag log stort och studerade hur de skämtbråkade med varandra och skrattade, det gladde mig att de kom så bra överens, deras åsikt betydde mycket för mig och de visste de därför gladde mig denna syn ännu mer för mig. Jag harklade mig och så fort Laura fick syn på mig slängde hon kontrollen i Louis knä och sprang upp till mig, hoppade i min famn och kysste mig. Jag skrattade åt hennes barnslighet men kysste henne glatt tillbaka.
”Saknat mig så mycket?” Frågade jag och höjde på ögonbrynen medans jag höll henne emot mig för att hon inte skulle trilla.
”Ja, jag fick ju ingen morgonkyss.” Sa hon retsamt, böjde sig fram och planterade ännu en kyss på mina läppar. Jag släppte ner henne men höll min hand på hennes ryggslut och vände mig emot killarna som fortfarande var inne i spelet.
”Är detta allt ni gjort?” Frågade jag och pekade menande mot x-boxet. Killarna nickade och Laura lutade huvudet mot min axel samtidigt som hon skrattade.
”Och ätit.” Klämde Niall in och jag skakade på huvudet.
”Typiskt er.” Sa jag och kollade på klockan och fick nästan en hjärtattack av hur mycket klockan var. Jag kollade på Laura som kollade förvånat på mig, förmodligen av att jag ryckt till. ”Du borde nog göra dig i ordning.” Sa jag. ”Du har en timme på dig.” Jag förväntade mig att Laura skulle rusa iväg i panik men istället stod hon kvar och kollade på mig med något lustigt i blicken, jag kisade med ögonen emot henne och studerade vad hon tänkte göra.
”Då har jag tid att göra detta.” Sa hon och kysste mig hårt och länge.
”Skaffat ett rum.” Hörde vi Niall säga och vi bröt kyssen skrattandes.
Laura lämnade rummet för att gå och duscha, göra allt det tjejer gör för att göra sig färdiga, och jag satte mig i soffan och tog upp den kontrollen Laura slängt till Louis och började spela i väntan på att jag kunde gå och duscha.
Lauras perspektiv:
Mina händer darrade som asplöv, jag kunde knappt schamponera håret på grund av att händerna darrade så mycket. Jag hade försökt att ta djupa andetag och även suttit ner i duschen men inget hade hjälpt. Jag darrade fortfarande och jag förstod inte varför? Det var som alla andra gånger jag umgåtts med Harry, vad var skillnaden nu? Varför var jag nervös nu? Jag drog ännu ett djupt andetag och sköljde ut håret och fortsatte proceduren med att ta balsam i håret. Jag vred upp värmen i hopp om att det skulle minska darrandet. Jag stängde av vattnet när jag sköljt av balsamet, klev ut ur duschen och märkte att även mina ben darrade. Jag satte ner foten och föll ner mot marken. Jag suckade frustrerat och bröt sedan ut i en skrattattack. Allting var så absurt, det var bara jag och Harry som vanligt och här står jag och är hur nervös som helst. Kanske var det att ordet dejt var mer seriöst än vad jag och Harry varit och gjort innan. Jag hörde någon knacka på dörren och jag lugnade ner mig från skrattattacken innan jag svarade.
”Vad händer där inne?” Hörde jag Harry fråga oroligt.
”Inget.” Svarade jag, virade handduken om mig och öppnade dörren för att lämna plats åt Harry.
”Du blöder.” Sa Harry och jag kollade ner på mitt ben och mycket riktigt så blödde jag, det hade jag inte ens märkt. Jag måste ha skadat mig när jag trillade. Harry hämtade papper till mig för att torka blodet medan han hämtade ett plåster till mig att sätta på. ”Alltid så mycket drama.” Skämtade han och jag fnyste åt honom. ”Jag menade inte så.” Sa han snabbt och jag nickade.
”Jag vet.” Sa jag och log smått emot honom. ”Gå och duscha nu så jag kan byta om.”
”Det gör inte mig något om du byter om här.” Sa Harry och smålog skämtsamt. Jag vet att han skämtade om det men jag vet om att han innerst inne ville att jag skulle det. Jag puttade honom in i badrummet och smällde igen dörren.
”Kom inte ut förrän jag säger att du får.” Sa jag varnande och fick höra Harrys skratt till svar.
”Jag gillar denna sida av dig.” Hörde jag honom säga.
”Fucking hopeless.” Mumlade jag och skakade på huvudet, gick fram till min resväska vars innehåll mestadels låg utspridda över hela golvet och valde kläder. Det blev kallare på kvällen och valde därför ett par svarta jeans med en beige blus med knäppning fram på bysten. Det var enkelt men ändå sofistikerat och romantiskt. Nervositeten hade minskat men det var ändå något som låg och pyrde i bakhuvudet. Jag tog fram sminkväskan och började sminka mig. När Harry kom ut ur badrummet stod jag och fönade håret. Harry sa inget utan gick runt i rummet och plockade ihop kläder och andra saker och försvann sedan in i badrummet igen. Jag gjorde mig färdig och satte mig sedan på sängen och väntade på att Harry skulle komma ut ur badrummet. Han gjorde det efter några minuter och log emot mig när han kom ut, gick fram till mig, ställde sig mellan mina ben och böjde sig ner och kysste mig.
”Är du färdig?” Frågade han och jag nickade tamt. ”Då går vi.” Sa han och räckte ut sin hand till mig, jag tog den och han drog upp mig från sängen och ledde mig ut från sovrummet, ut ur lägenheten och till vår dejt.
Inte så händelserikt kapitel direkt men tyckte att det får vara lite sådanahär också ibland så att jag drar ut på novellen och att det blir fler kapitel!
Har slut på idéer känns det som så idéer uppskattar jag!
Många kommentarer resulterar i att nästa kapitlet kommer upp snabbare! (om inte internet segar sig!)
Ni kan även följa mig på twitter genom att klicka på ikonen i menyn! Används inte så mycket men får väl bli bättre på det!
Ha det bra!
Update: Jag har skrivit färdigt nästa kapitel och har börjat på näst nästa och jag säger bara det kommentera på för jag garanterar er att ni vill läsa nästa!
Summer love - kapitel 13
”Bra.” Sa Harry och kysste mig på munnen, en kyss som var menad att vara mjuk och snabb men som istället blev hård och ihållande. Vi bröt kyssen och hämtade andan, vi flämtade och jag började fnittra lätt åt hur lätt han kunde göra så att jag tappade andan. Harry la tillbaka min hand, som trillat bort under vår intensiva kyss, och lät mig känna på hans hjärtslag.
”Detta är vad du gör med mig.” Sa Harry andfått och jag böjde mig framåt för att ge Harry en kyss till, för att visa all min kärlek till honom. Allt var så nytt för mig och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det i ord, allt jag visste var att jag höll på att bli hopplöst förälskad i Harry Styles. Om jag inte varit säker på det innan så var jag det definitivt nu. Jag tror jag älskar honom.
Harrys perspektiv:
Jag studerade Laura medan hon sov. Hon såg så fridfull ut men jag visste nu att innerst inne stormade det, stormade av tankar och stormade av känslor. Jag tog bort hår som hamnat i Lauras panna och studerade henne när hon vände sig emot mig. Jag försökte att somna om flera gånger men kunde inte, tankarna snurrade och skapade ingen ro för mig att somna såg jag gick upp ur sängen, sakta för att inte väcka Laura, tog på mig ett linne och ett par joggingbyxor och gick ut ur sovrummet och in i vardagsrummet där jag satte mig på soffan, satte hörlurarna från IPoden i öronen, bläddrade fram till en låt och höjde volymen. Jag vet inte hur länge jag satt där och stirrade ut i tomma intet samtidigt som låtarna spelades till slut och bytte och spelade till slutet.
Jag tänkte på allt som hänt under de senaste månaderna sedan jag träffat Laura. På hur glad hon gjorde mig men samtidigt hur mycket jag oroade mig för henne, hur skör hon var samtidigt som hon var stark, jag tänkte på hur mycket hon måste gått igenom i livet, hur mycket hon fått stå ut med. Jag tänkte ut hemska scenarion i huvudet om vad Laura hade gjort, hur hon fått sitt ärr och allt annat möjligt som hon skulle kunnat göra under den tiden hon inte var sig själv, som hon beskrev det.
Någon drog ut hörlurarna, virade armarna över mitt bröst bakifrån och lutade sin kind emot min, jag vände huvudet åt höger och mötte Lauras blick.
”Problem med att sova?” Frågade hon och jag nickade. Laura gick runt soffan och satte sig ner bredvid mig, lutade huvudet mot min axel och jag la armen om henne. ”Vad tänker du på?
”Dig, oss, allt.” Svarade jag och Laura lutade huvudet upp mot mig för att möta min blick, letade efter något i min blick.
”Vad vill du veta?” Frågade hon, satte sig upp riktigt i soffan och vände sig mot mitt håll. Jag rynkade ögonbrynen och kollade frågande på henne. ”Jag ser på dig att du vill veta vad jag gjort.”
Jag nickade och jag såg hur Laura tänkte, tänkte ut hur hon skulle börja berätta för mig vad hon gjort som hon ångrar. ”Vad vill du veta först?” Frågade hon.
Jag tänkte och kom sedan på något att fråga. ”Hur fick du ditt ärr?”
”Jag och ett par kompisar, eller kompisar var de väl egentligen inte, var och festade hos en äldre kille. Han var en sådan kille man hört hemska historier om, man ville inte vara i hans sällskap men under den tiden sökte jag mig till det farliga, jag skulle göra allt som var farligt. Vi drack oändligt med sprit, det var allt från vodka, jägermeister till hembränt. Den här killen var väldigt kriminell och mitt under festen kommer ett kriminellt gäng in i hans lägenhet och börjar ställa till med bråk. Killen vi var hos var tydligen skyldig de andra killarna pengar, i alla fall så försökte alla komma ut därifrån, jag hann inte så långt och en av killarna fick tag i mig.”
Laura drog ett djupt andetag och samlade sig innan hon fortsatte. Jag lyssnade noga på allt hon sa och det var med skräck i blicken som lag lyssnade vidare. Jag gillade inte alls det hon varit med om, inte alls, det var bland det värsta jag hört. Jag hade aldrig trott att Laura kunde ha ett så mörkt förflutet bakom sig, hade jag vetat det från början när jag hade mött henne hade jag förmodligen aldrig tagit kontakt med henne men nu ville jag bara skydda henne, göra allt för att hennes sår från den tiden ska försvinna.
”Han hade en kniv med sig, jag minns inte riktigt allt från det att han tog mig till att jag låg på golvet med ett sår ovanför bröstet. Det blödde rätt kraftigt och jag var tvungen att åka in till sjukhuset, en granne till killen fick skjutsa in mig. Denna händelse fick mig att verkligen öppna ögonen och rätta till mitt liv. Jag var så nära döden och dö var egentligen inte det jag ville. Så jag bestämde mig för att göra det bästa med mitt liv, för att hedra Hannes. Det var inte så han ville att mitt liv skulle bli.” Sa Laura och jag kollade på henne i chock. Jag visste inte vad jag skulle säga. På ett sätt hade det varit bättre att inte veta allt detta, men sen ville jag veta allt om henne för att kunna hjälpa henne på bästa sätt. Jag sa inget, i brist på ord, utan drog Laura in i en kram, en hård kram, och släppte inte henne på flera minuter.
”Jag är så ledsen.” Viskade jag när jag fick tillbaka talförmågan.
”Det behöver du inte vara.” Sa Laura. ”Jag försatte mig i den situationen själv, jag är bara glad jag kom ut levande.”
”Jag med.” Sa jag och strök henne över ryggen.
Jag kunde inte förstå Lauras situation och det förstod hon, det var bara det att jag ville förstå. Jag ville förstå så att jag kunde hjälpa henne på rätt sätt. Men kunde jag hjälpa henne överhuvudtaget? Det visste jag inte men jag var fast besluten att alltid finnas där för henne oavsett vad det var. Jag skulle visa att jag stöttade henne, det var det enda jag visste att jag kunde göra. Jag hörde Laura gäspa och jag kände hur min egen gäspning kom krypande. Jag reste mig upp, lyfte upp Laura och bar henne till sovrummet, lade henne ner på hennes sida av sängen och lade mig sedan ner bredvid henne.
”Godnatt.” Viskade jag i hennes öra.
”Godnatt.” Viskade hon tillbaka.
Lauras perspektiv:
På morgonen vaknade jag av höga röster som kom från köket. Jag gnuggade mig i ögonen, stäckte på mig och gick ur sängen. Jag drog på mig ett par joggingbyxor och satte upp håret i en knut mitt på huvudet och gick ut ur sovrummet och gick till köket för att se vilka som var här. Jag möttes av fyra killar som alla tryckte i sig en massa mat, de hade förmodligen rensat hela kylskåpet. Jag skakade på huvudet åt dem och gjorde i ordning frukost till mig själv, så jag fick någon.
”Var är Harry?” Frågade jag och kollade på killarna.
”Ute och fixar något.” Sa Niall med munnen full av mat. Jag nickade och snodde en nutella macka från Niall. ”Hallå, den var min.” Klagade han.
”Jag behöver kanske också lite mat.” Sa jag och tog ett bett av mackan.
”Låt tjejen äta.” Sa Zayn och killarna skrattade åt Nialls låtsas ledsna min.
”Harry ville att vi skulle ta hand om dig.” Svarade Liam och log emot mig.
”Varför förvånar inte detta mig?” Sa jag och skakade på huvudet. Självklart hade Harry skaffat ”barnvakter” till mig. Han skulle få för det. ”Okej, så vad ska vi göra då?”
”Ingen aning, men vi fick inte lämna lägenheten.” Sa Louis.
”Så ni ska i princip hålla mig som gisslan?” Frågade jag och smålog emot dem. Alla killarna nickade och jag skakade på huvudet åt dem. ”Bäst för er att ni är snälla kidnappare då.” Skämtade jag.
Min mobil ringde och jag skulle precis räcka mig för att svara när Zayn snappade åt sig mobilen och svarade.
”Hej, Zayn på Lauras mobil.” Svarade Zayn. Zayn pratade kort med personen på andra linjen innan han räckte över telefonen till mig. ”Samtalet är godkänt.” Sa Zayn och jag gav honom en blick innan jag tog mobilen ifrån honom.
”Hej, förlåt för det.” Sa jag och jag hörde skratt komma från andra sidan.
”Det är lugnt, jag fick ju för guds skull prata med Zayn.” Tjöt Andrea. Jag skrattade åt henne.
”Jag trodde inte du blev starstruck.” Sa jag skämtandes.
”Inte jag heller.” Sa Andrea och vi skrattade.
”Vad var det du ville?” Frågade jag när vi slutat skratta.
”Jag skulle bara höra om du berättade för Harry.” Sa Andrea.
”Ja det gjorde jag.” Sa jag och log.
”Jag är så stolt över dig.” Sa Andrea och jag kunde nästan höra leende på hennes läppar genom mobilen. ”Hur mycket jag än vill att du ska vara lycklig och få spendera tid med Harry så saknar jag dig.”
”Jag kommer ju hem på söndag kväll.” Sa jag.
”Jag vet men det är ändå två dagar till utan dig.” Klagade Andrea.
”Jag vet, jag saknar dig med.” Sa jag.
Vi fortsatte prata en lite stund till innan jag la på. Killarna hade då hunnit plocka undan frukosten och satt sig i soffan och börjat spela fifa. Jag satte mig i en fåtölj, som var bredvid Zayn, och kollade på. Zayn slutade spelade och vände sig emot mig med en allvarlig blick.
Äntligen har jag blivit färdig med detta kapitel! Det tog sin tid men nu är det uppe i alla fall! Hoppas att ni gillar det.
Vet inte när nästa kommer upp men uppdaterar er med info när jag gör det. Det är lite stressigt fortfarande med allt som händer och jag hoppas att ni orkar med mig trots det.
Ha en bra helg!
Summer love - kapitel 12
”Jag vet inte vad du känner att du ska göra och jag tänker inte säga vad du ska göra heller men jag tycker Harry behöver veta, det är en stor del av ditt liv och hur mycket du än vill glömma bort vad som hände så kommer det alltid vara en del av dig.” Sa Andrea och jag visste att hon hade rätt. Det som har hänt har hänt och är inget jag kan ändra på.
”Hur vet du alltid rätt ord att säga?” Frågade jag och Andrea skrattade dovt.
”Gå nu till Harry.” Sa Andrea. ”Vi ses när du kommer hem. Jag älskar dig.”
”Och jag älskar dig. Tack så mycket för att du alltid är här för mig.” Sa jag och sedan la vi på och jag reste mig från bänken och började min promenad tillbaka till lägenheten och Harry.
Harrys perspektiv:
Jag vandrade fram och tillbaka i lägenheten i väntan på att Laura skulle komma tillbaka. När jag kommit tillbaka från min joggingrunda hade jag mötts av en lapp från Laura att hon gått ut. När jag först lät lappen hade jag sprungit ner för alla trapporna i trapphuset och ut på gatan för att se om Laura var i närheten, det hade hon inte varit och enda sedan dess hade jag haft panik över att något hänt. Jag hade fått information av Louis att hon hade blivit arg på honom efter att de pratat och sedan försvunnit ut genom dörren. Jag var så orolig för Laura att jag inte ens hade brytt mig om att bli arg på honom för att han lagt sig i. Tankar på vad det var som var fel med Laura tog upp all plats i min hjärna och det var allt jag kunde tänka på. Vad var det som hänt henne som hon inte kunde berätta? Skämdes hon? Eller var det bara något annat? Kanske var det inget och jag oroade mig i onödan? Men så som hon hade varit, så kunde det inte, inte vara något. Jag suckade frustrerat och satte mig i soffan och la huvudet i händerna.
Jag hörde ytterdörren öppnas och hur någon stökade runt i hallen, förmodligen hängde den upp jackan och tog av sig skorna. När jag hörde små tassande fotsteg kollade jag upp och mötte Lauras förstörda ansiktsuttryck. Jag släppte en suck av lättnad när jag såg henne, all min ilska jag hade hållit inom mig försvann i samma ögonblick som jag såg in i hennes ögon. Jag reste mig från soffan, gick fram till henne och omfamnade henne i en hård kram, tryckte henne hårt mot mitt bröst och ville knappt släppa henne. ”Jag har varit så jävla orolig.” Sa jag och hon mumlade fram ett förlåt. Hon lösgjorde sig från kramen och kollade mig djupt i ögonen.
”Jag är skyldig dig en förklaring.” Sa hon och jag skakade på huvudet.
”Du behöver inte förklara. Om du inte vill respekterar jag det.” Sa jag och strök bort hår som låg i ansiktet på henne.
”Jo, det behöver jag.” Sa Laura och drog med mig till soffan.
Lauras perspektiv:
Jag tog Harrys hand, drog med honom till soffan och satte mig ner, han bredvid mig. Jag drog ett djupt andetag och funderade på hur jag skulle börja berätta, berätta om det värsta som någonsin hänt i mitt liv. Jag drog ännu en djup suck och drog sedan ner urringningen på min tröja en liten bit och visade mitt ärr som jag hade en liten bit ovanför mitt högra bröst. Ärret var väldigt ljust mot min solbrända hy, och det sträckte sig en lång bit över bröstet. Jag studerade Harrys ansiktsuttryck när jag visade honom ärret. Hans ögon spärrades upp för att sedan återgå till det normala samtidigt som hans mun öppnades lite och sedan stängdes. Han lyfte sin hand och smekte över mitt ärr med sina fingertoppar, jag ryste till och Harry märkte det och drog genast bort sin hand.
”Hur fick du det?” Frågade Harry tyst, tog min hand i sin och lekte med mina fingrar.
”Jag och min kusin var med om en bilolycka.” Sa jag och kollade ner på våra sammanlänkade händer. ”Vi stod varandra nära och gjorde det mesta tillsammans, han var som den storebror jag aldrig fick. Jag hade tvingat honom att vi skulle köra till stranden en sommardag för två år sedan. På vägen hem körde vi fort, idiotisk som jag var ville jag att det skulle gå fortare. Snart var vi uppe i 180km/h och sen bara smällde det.” Tårar hade börjat trilla nerför mina kinder och Harry torkade bort varenda en samtidigt som han uppmuntrade mig att fortsätta. ”Jag överlevde, efter att man opererat mig för mindre skador, men det gjorde inte Hannes. Varje dag sedan dess har jag tagit på mig skulden. Om jag inte tvingat med honom till stranden, om jag inte hade sagt att han skulle köra fortare hade han varit i livet idag.” Nu grät jag riktigt mycket. Jag ville bara glömma allt detta, men det hade visat sig svårare än vad jag trott.
”Varje dag i flera månader såg jag saker som påminde om honom. Hans vänner, hans familj, min släkt. Allt var för mycket och jag bröt ihop. Jag började festa, riktigt mycket. Det var hur mycket sprit som helst varje helg, ibland t.o.m. på vardagarna. Jag struntade i allt, jag gick inte att kontrollera. Jag vet inte riktigt hur jag kom ut allt men tillslut gjorde jag det. Men under den perioden gjorde jag så mycket som jag inte är stolt över, jag minns knappt allt jag gjort.” Sa jag snörvlandes, Harry drog in mig i en kram och jag började gråta ännu mera.
”Jag ville inte berätta för att du kanske ser på mig annorlunda, att jag inte är den personen du trodde att jag var.”
”Säg inte så.” Sa Harry och smekte mig över ryggen. ”Du är kanske inte den person som jag trodde att du var från första början men det betyder inte att jag tycker om dig mindre för det, snarare tvärtom. Alla har vi vårt förflutna men huvudsaken är att vi gör framtiden bättre.” Jag snyftade och kröp närmre Harry.
”Förlåt för att jag var en idiot och inte berättade för dig.” Sa jag och kollade upp på honom.
”Tänk inte mer på det nu, my love.” Sa Harry och log smått mot mig. ”Du har berättat och det är allt som betyder något. Jag är ledsen för att jag pressade dig och blev arg på dig.” Jag skakade på huvudet, la ner huvudet mot Harrys bröst och slöt ögonen. Jag andades ut, jag hade vågat berättat, i alla fall en del av allt som hade hänt med mig efteråt, mer behövdes inte för Harry fanns kvar vid min sida.
”Är inte ni bara för söta?” Hörde jag en röst säga och när jag öppnade ögonen såg jag Eleanor komma gåendes in i vardagsrummet, efter henne kom Louis, han kollade avvaktande på mig men log när han såg att det var lugnt mellan mig och Harry.
”Förlåt för innan.” Sa jag till Louis och han nickade.
”Det är lugnt.” Sa han och log emot mig, satte sig ner bredvid Eleanor, som satt sig på soffan, och la armen om henne.
”Du borde sluta skälla på Louis.” Skämtade Harry och jag himlade med ögonen åt honom.
”Han kanske förtjänade det.” Skämtade jag tillbaka och blinkade mot Louis som samtidigt som han skrattade, lutade huvudet bakåt.
Vi satt och småpratade med Louis och Eleanor och helt plötsligt var klockan halv två på natten. Vi gick alla in till sig och gjorde vid oss för att sova. Harry klädde av sig ner till kalsongerna medan jag gick in i badrummet för att byta om och borsta tänderna. Harry knackade på dörren och jag släppte in honom för att han också skulle kunna borsta sina tänder. Han ställde sig bakom mig och tog sin tandborste och tandkräm i varsin hand som var på varsin sida om mig. Vi borstade tänderna och när vi sedan var färdiga gick vi till sängen och kröp ner under täcket. Jag kröp närmre Harry, la huvudet på hans bröst och han la armen om mig och tryckte min kropp tätt intill hans. Min hand la jag på hans bröst och rörde min fingertopp i olika mönster. Harry la sin hand på mitt blottade ärr, då jag endast hade ett linne på mig att sova i. Han rörde det försiktigt och jag lät honom även om jag rös av beröringen på det känslosamma stället.
”Är det okej om jag tar ut dig på en riktig dejt i morgon?” Frågade Harry och kollade på mig men han slutade inte att smeka mitt ärr.
”Självklart.” Sa jag och log mot honom i mörkret.
”Bra.” Sa Harry och kysste mig på munnen, en kyss som var menad att vara mjuk och snabb men som istället blev hård och ihållande. Vi bröt kyssen och hämtade andan, vi flämtade och jag började fnittra lätt åt hur lätt han kunde göra så att jag tappade andan. Harry la tillbaka min hand, som trillat bort under vår intensiva kyss, och lät mig känna på hans hjärtslag.
”Detta är vad du gör med mig.” Sa Harry andfått och jag böjde mig framåt för att ge Harry en kyss till, för att visa all min kärlek till honom. Allt var så nytt för mig och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det i ord, allt jag visste var att jag höll på att bli hopplöst förälskad i Harry Styles. Om jag inte varit säker på det innan så var jag det definitivt nu. Jag tror jag älskar honom.
Här är nästa kapitel då! Vad tycks? Själv tycker jag att jag inte lyckades förklara själva Lauras "hemlighet" så bra, det var bättre i mitt huvud, haha!
Tycker det var lite dåligt med kommentarer på förra men det tar ni igen nu, eller? Jag har inte hunnit skriva klart nästa kapitel så era kommentarer hjälper verkligen jättemycket med att jag orkar skriva, det blir mer kul om responsen är större!
Hoppas ni haft en bra helg!
Ha det bra!
(hoppas jag blir klar till på Måndag med skrivandet för isf så kommer nästa kapitel upp då)
Summer love - kapitel 11
Jag stannade upp med dansandet och stod som förstenad på dansgolvet. Jag märkte knappt hur tjejerna försökte få kontakt med mig; hur de viftade med händerna framför ögonen på mig och hur de skakade på mig för att få ur mig ur min trans som jag gått in i. Tillslut kom jag tillbaka till verkligheten och kollade mig förstrött om i lokalen innan min blick fastnade på gruppen människor som samlats framför mig. Jag såg Harry bryta sig igenom folksamlingen och fram till mig. Han drog mig intill sig och eskorterade därefter ut mig ur lokalen. Hela tiden försökte han få fram en förklaring från mig men jag visste inte om jag skulle kunna få fram det. Min hjärna var inte bara fylld med yrsel p.g.a. alkoholen jag hade konsumerat utan även med en massa minnen som passerade min hjärna om och om igen. Jag kände den friska luften smeka mitt ansikte när vi kom ut genom bakdörren. Jag tog ett djupt andetag och lutade mig mot väggen, jag vände huvudet mot Harry och mötte hans oroliga blick.
”Vad hände?” Frågade han med hes och svag röst.
Harrys perspektiv:
Jag hade försökt få ut något svar på alla mina frågor hela taxiresan tillbaka till min lägenhet men utan att lyckas något vidare. Laura var en mer komplicerad person än vad jag trott vid första ögonkastet, då hade hon sett ut att vara en bekymmerslös tjej som tog dagen som den kom och alltid njöt av livet men ju mer jag hade lärt känna henne hade jag märkt att det fanns en annan sida av den Laura jag först trott hon varit. Det betydde inte att jag gillade henne mindre men jag kände mig inte tillräcklig nog för henne. Jag kunde inte hjälpa henne med de problemen hon hade, för jag bor i ett annat land och är mer upptagen än vad en normal nittonåring är. Jag gav upp med att fråga henne vad som var fel när hon röt till och bad mig att inte ställa fler frågor, jag fick helt enkelt förlita mig på att hon skulle berätta tids nog.
Taxin stannade framför lägenhetsbyggnaden och vi gick ur bilen, jag höll ett avstånd till Laura; osäker på vad hon behövde just nu. Vi klev in i hissen och jag tryckte på knappen för rätt våning. Spänningen i hissen var så tät så man kunde ta på den. Jag sa inget och inte Laura heller. Hissen stannade och dörrarna öppnades och vi gick ut i korridoren och vidare till lägenheten, jag öppnade dörren, gick in och tog av mig skorna för att sedan gå in i köket. Jag hörde Laura ta av sig sina skor och sedan gå in i badrummet. Jag suckade djupt och tog ut ett glas ur skåpet och fyllde med vatten och drack upp, fyllde på glaset igen och drack upp igen. Jag hörde Lauras fotsteg bakom mig men vände mig inte om för att bemöta henne istället tog jag ett hårt tag i diskbänken och slöt ögonen. Laura kom närmre mig och när hon var några centimeter ifrån mig virade hon sina armar om min överkropp och lutade sin kind mot min rygg, hennes händer vilade på mitt bröst. Jag drog ännu en suck, slappnade av och släppte diskbänken men vände mig inte om.
”Förlåt.” Mumlade Laura men jag svarade inte, osäker på vad jag skulle svara, jag var nämligen inte arg på henne, bara otroligt förvirrad. Var det något jag gjort?
”För vad?” Frågade jag efter några minuters tystnad. ”För att jag är så komplicerad.” fick jag till svar. Jag skakade på huvudet och lyfte min hand för att krama om hennes.
”Vill du vara snäll och berätta vad som hände?” Försökte jag. Jag kände hur hon drog ett djupt andetag eftersom hennes mage och bröst var tryckta mot min rygg.
”Jag kan inte. Jag vill berätta för dig men jag kan verkligen inte, Harry. Förlåt.” Sa hon, lirkade sin hand ur min, släppte mig och gick ut från köket. Jag drog ett djupt andetag, höll inne luften innan jag släppte ut den, för att lugna ner mig själv. Jag tog upp glaset och fyllde det med vatten ännu en gång och drack ur det. Jag stirrade ner i diskhon och slängde frustrerat ner glaset i diskhon så att det gick i sönder.
Lauras perspektiv:
Ljudet av glas som gick i sönder fick mig att hoppa till och snabbt gå tillbaka till köket. Harry var inte där längre men jag gick fram till diskhon och såg glaset, som Harry förmodligen kastat i ren frustration, ligga splittrat i flera hundra bitar. Jag gick ut ur köket och såg att Harry hade lagt sig ner på soffan, med ansiktet vänt inåt mot ryggstödet. Jag masade mig över till soffan och satte mig ner på golvet framför soffan med huvudet lutat huvudet mot armstödet.
”Att jag inte berättar för dig är inte för att jag inte litar på dig.” Sa jag och vände huvudet mot hans håll men han hade inte rört sig utan kollade fortfarande inåt mot ryggstödet. ”Jag berättar inte för dig eftersom jag bara vill glömma. Jag blev en annan person som jag inte någonsin vill vara igen och jag är rädd att om jag berättar kommer jag bli det.” Jag lät några tårar rinna nerför mina kinder, jag blundade och torkade bort dem. Jag kände en hand på min kind, jag öppnade ögonen och mötte Harrys blick, han satt nu bredvid mig med huvudet vänt emot mig. Han sa inget, han tittade bara in i mina ögon och torkade bort de tårarna jag missat. ”Kommer du och lägger dig?” Frågade jag och Harry kollade ner. ”Jag behöver dig Harry även om jag inte kan berätta något.” Sa jag hest och Harry kollade upp och gav mig ett halvt leende innan han reste sig, räckte mig en hand som jag tog emot, och drog upp mig.
Harrys perspektiv:
Jag gjorde mig säker på att Laura fortfarande sov innan jag gick ut i köket. Louis satt vid bordet och åt frukost, jag gjorde frukost till mig själv och satte mig ner vid bordet.
”Vad var det med Laura igår?” Frågade Louis och slog ihop tidningen han läste i och vände uppmärksamheten till mig.
”Ingen aning, hon vill inte berätta.” Sa jag och tog ett bett av min macka. Louis rynkade på pannan och kollade frågande på mig. ”Frågade du inte henne?”
”Klart jag gjorde.” Sa jag och slog ut med armarna. ”Men hon vill inte säga någonting mer än att hon behöver mig.” Louis såg förbryllad ut.
”Du har allt hittat dig en komplicerad brud, Hazza.” Sa Louis och jag suckade frustrerat.
”Jag vet.” Sa jag och la huvudet i händerna.
”Är hon värd allt bekymmer?” Frågade Louis och jag kollade upp från mina händer och fäste blicken på Louis.
”Jag menar, är hon värd att du går och grubblar på vad som kan vara fel, att du mår dåligt av det? För helt ärligt, så har du aldrig haft ett lika seriöst förhållande som du har med Laura. Så du måste fråga dig själv om hon är värd det.” Sa Louis och plockade undan sin frukost och gick sedan in på sitt rum. Jag suckade, tog fram papper och penna och skrev en lapp till Laura, gick in i sovrummet och la den på min huvudkudde innan jag snabbt tog på mig träningskläder och begav mig ut på en joggingrunda för att rensa tankarna.
Lauras perspektiv:
Jag vaknade upp och rullade runt för att kunna lägga mitt huvud på Harrys bröst men fann andra sidan av sängen tom. Jag satte mig upp och kollade runt i rummet men såg ingen Harry. Jag vände på huvudet och såg lappen som låg på hans kudde.
När jag kom tillbaka fanns det en lapp till mig som låg på matrumsbordet från Laura.
Ute på en joggingrunda, snart tillbaka. Stod det skrivet i Harrys slarviga handstil.
Jag sträckte på mig och gick upp, tog på mig ett par joggingbyxor och gick ut i köket för att äta frukost. Jag kollade på klockan och såg att den bara var halv elva, vilket var väldigt tidigt för mig. Jag tog fram flingor och mjölk och hällde upp i en skål, tog fram en sked och satte mig tillrätta vid bordet. Jag började äta och snart var det en annan person i rummet. Jag kollade upp och såg Louis sittandes framför mig.
”God morgon.” Sa jag och log.
”God morgon.” Sa han tillbaka, men han log inte och det var inte sagt i den glada tonen som var typisk för Louis.
”Vad är det?” Frågade jag och kollade oroligt på Louis.
”Vet du om att Harry blir tokig på att inte veta vad som finns i ditt huvud.” Frågade Louis mig, jag kollade ner i bordet och suckade.
”Jag kan inte berätta, Louis.” Sa jag tyst.
”Varför?” Frågade han, nästan lite kallt, och jag skakade på huvudet.
”Det är så mycket i mitt liv som ni inte vet och jag har ingen lust att dra upp det och förstöra era liv också. Det är nog att det är kaos i mitt huvud. Jag vill inte minnas vad som har skett, jag vill bara gå vidare. Kan du förstå det?” Sa jag arg, tittade Louis rakt in i ögonen, sköt bak stolen, tog min skål med flingor och smällde ner den i diskhon och gick sedan därifrån med arga steg. Jag tog på mig jeans, en tröja och min skinnjacka, skrev en lapp till Harry och försvann sedan ut genom dörren.
Min mobil vibrerade i fickan och jag plockade upp den för att svara. Jag tittade på skärmen för att se vem det var som ringde förs innan jag drog med fingret över skärmen för att svara.
”Hej.” Sa jag kort.
”Vad håller du på med?” Frågade en orolig röst på andra sidan luren. ”Du kan inte gå runt i London själv.” Fortsatte hon och jag suckade.
”Jag sitter faktiskt ner och har inte gått speciellt långt.” Svarade jag irriterat. ”Vad vill du?” Frågade jag.
”Din pappa ringde till mig i ren panik. Han hade tydligen pratat med Harry och han sa att du hade försvunnit från lägenheten.” Sa Andrea, min allra bästa vän, den enda som vet vad som gick igenom mitt huvud utan att jag behövde säga något. Det var hon som funnits vid min sida genom allt som hänt och om hon inte hade gjort det hade jag nog fortfarande varit kvar i det jag vill glömma. ”Vill du förklara vad som hände?” Frågade hon.
”Egentligen inte.” Svarade jag och suckade. ”Du behöver inte, jag tror jag vet vad det handlar om, men snälla du, gå tillbaka till lägenheten och prata med Harry. Han är jätteorolig.” Sa Andrea mjukt.
”Okej, kan inte du prata med mig först bara?” Frågade jag, jag ville prata med Andrea först innan, låta hon lugna ner mig och förklara för mig vad jag skulle göra.
”Så det handlar om Hannes?” Frågade Andrea och jag nickade men kom på mig själv med att hon inte såg det. ”Ja.” Sa jag istället. ”Vi var ute på en klubb och hade kul men i andra sekunden så kom bara alla minnen tillbaka, när jag såg alkoholen och hur killarna skrattade tillsammans, det blev bara för mycket.”
”Och jag antar att du inte har berättat för Harry och det är därför du sitter på gatan?” Frågade Andrea. ”Mitt i prick.” Sa jag.
”Jag vet inte vad du känner att du ska göra och jag tänker inte säga vad du ska göra heller men jag tycker Harry behöver veta, det är en stor del av ditt liv och hur mycket du än vill glömma bort vad som hände så kommer det alltid vara en del av dig.” Sa Andrea och jag visste att hon hade rätt. Det som har hänt har hänt och är inget jag kan ändra på.
”Hur vet du alltid rätt ord att säga?” Frågade jag och Andrea skrattade dovt.
”Gå nu till Harry.” Sa Andrea. ”Vi ses när du kommer hem. Jag älskar dig.”
”Och jag älskar dig. Tack så mycket för att du alltid är här för mig.” Sa jag och sedan la vi på och jag reste mig från bänken och började min promenad tillbaka till lägenheten och Harry.
Ni kommenterade på riktigt bra så här kommer kapitel 11!
Tack för alla fina kommentarer, de får mig verkligen att le och gör det så mycket roligare att skriva!
Nu kommer jag tyvärr inte kunna uppdatera förren, tidigast Söndag då det är mycket som ska göra de kommande dagarna. Hoppas ni har förstående för det!
Ha det bra!
Summer love - kapitel 10
Detta har hänt:
”Detta är varför jag inte umgås med killar.” Sa jag och sjönk ner i stolen samtidigt som jag korsade mina armar över bröstet.
”Men du kommer vilja.” Viskade Harry tyst i mitt öra så ingen annan skulle höra, när han ställde sig upp för att bre en macka. Mitt ansikte var nu lika rött som färgen på en tomat, jag skämdes ihjäl.
”Kan vi byta ämne nu, tack?” Frågade jag och de nickade men log ändå ondskefullt, självklart på skämt, emot mig. Jag suckade åt dem.
”Vad ska ni göra idag?” Frågade jag. ”Vi ska visa dig London.” Svarade Liam och log.
”Jag gillar den idén.” Sa jag och log tillbaka. ”Bra, för det var min idé.” Sa Harry och pussade mig på kinden när han satte sig ner.
Lauras perspektiv:Jag stod och tog på mig mascara när det knackade på badrumsdörren. ”Kom in.” Ropade jag och Liam öppnad dörren sakta och tittade in snabbt innan han gick in helt och stängde dörren bakom sig igen. Jag avslutade min sminkning och vände mig sedan mot Liam som stod lutad mot dörren.
”Vad är det?” Frågade jag och la ner sminket i min sminkväska.
”Jag skulle bara säga att Eleanor, Perrie och Danielle följer med oss idag.” Sa Liam och jag kollade menande på honom. ”Okej då. You got me.” Sa han och log emot mig.
”Visste väl det.” Sa jag och log tillbaka. ”Nu berätta vad du ville.” Han kliade sig lite i nacken innan han började prata. ”Harry ville att jag skulle prata med dig.”
”Och varför skulle han inte kunna prata med mig om det själv?” Frågade jag och höjde ögonbrynen.
”För att du kanske inte skulle vara helt ärlig med honom?” Föreslog Liam och jag gav Liam en förvånad blick som han ryckte på axlarna åt. ”Han ville att jag skulle prata med dig om att det kan bli lite kaos om vi ska gå på stan idag.” Sa Liam och kliade sig i nacken igen, något jag antog var av nervositet.
”Med fans menar du?” Undrade jag och han nickade. ”Och med paparazzis.” La han till och jag nickade förstående.
”Är du okej med det?” Undrade Liam. Jag suckade och Liam gav mig en orolig blick.
”Om jag är okej med det? Jag vet inte, jag har inte varit i en sådan här situation innan men detta är ert liv och jag accepterar det. Jag gillar Harry och jag ger inte upp det bara för att det skulle kunna betyda att halva världen kommer att hata mig.” Sa jag och Liam nickade förstående.
”De kommer inte hata dig.” Sa Liam och log emot mig. ”Man kan inte hata dig.”
Han la armen om mina axlar och tillsammans gick vi ut från badrummet och mötte upp de andra i vardagsrummet. Eleanor, Perrie och Danielle hade också anslutit sig och de satt och pratade med killarna. Harry slängde en orolig blick åt Liams håll men den försvann och ersattes med ett leende när Liam log och gav honom tummen upp. Eleanor och Danielle fick syn på mig och log brett och gav Harry blickar som gjorde honom, lite förlägen såg det ut som. De gick fram till mig för att presentera sig själva. ”Hej.” Sa Eleanor och kramade mig. ”Jag är Eleanor.”
”Laura.” Sa jag och log. Danielle och Perrie gjorde likadant.
”Du är väldigt mycket vackrare i verkligheten.” Sa Danielle och jag rodnade.
”Style, har du visat bilder på mig?” Frågade jag och lyfte på ögonbrynen. Harry flinade tillbaka och jag skakade på huvudet åt honom.
”Om han har.” Sa Louis.
”Du kom i rättan tid. Harry hade nog blivit deprimerad annars.” Sa Zayn och alla skrattade.
”Ska vi gå?” Frågade Harry för att byta ämne. Vi nickade och tog på oss ytterkläderna för att gå ner på stan och utforska London.
”Hur länge är du här?” Frågade Eleanor när vi gick längsmed Oxford Street efter att kollat på London Eye och Madame Tussauds. Jag förstod inte varför de gick på alla dessa grejor med mig, de måste ha varit där någon gång och kollat.
”Jag åker hem på söndag.” Svarade jag och kollade över gatan och såg Victoria’s Secret. ”Jag vill inte låta galen men jag bara måste in där.” Sa jag och pekade mot affären. Alla gav mig blickar och jag gav de en oskyldig blick. ”Vad? Vi har inte det i Sverige. Jag måste ju se what all the fuzz is about.” Eleanor tog min hand och drog med mig over gatan och gick in I affären med mig, Danielle och Perrie var inte sena att hänga på. Killarna stannade utanför, förmodligen skrämda av tanken att gå in i en underklädesaffär.
Harrys perspektiv:
Vi väntade på att tjejerna skulle bli färdiga. Killarna hade gett mig pikande kommentarer om att Laura i denna stund var inne på VS och handlade underkläder. Några fans kom förbi och vi skrev mer än gärna autografer och log stort på bilder vi tog med dem. Allt slit man la ner i studion och att öva inför konserter var värt det när man fick en sådan bra respons från fansen, att de uppskattar det man gör.
Tjejerna kom ut från VS med två stora påsar var. Jag spärrade upp ögonen åt hur mycket de hade shoppat men slutade när jag fick ett slag på armen av Laura. ”Ni vet verkligen hur man shoppar.” Sa Niall menande.
Vi fortsatte att gå runt i London och inte allt för många paparazzis syntes till och inte heller så många fans. Jag pustade ut varje gång vi gick förbi någon med en kamera som inte tog foto. Jag ville inte att Laura skulle behöva handskas med att hamna på internet så tidigt i vårt förhållande, hon skulle behöva göra det någon gång, men jag ville inte att det skulle vara nu. Liam hade sagt att Laura accepterade det för att det var vårt liv men jag såg hur Laura också gick och kollade runt om det var någon som tog foton på oss. Hon behövde nog tid att vänja sig vid allt, inte ens jag hade vant mig än och jag har levt i detta i mer än två år nu.
Vi bestämdes oss för att gå och äta på Nandos, turligt nog var där inte mycket folk och vi fick ett bord direkt. Vi satte oss ner och beställde samtidigt som vi småpratade. ”Så vad gör vi ikväll?” Frågade Danielle och kollade på oss alla. Jag ryckte på axlarna och tog en tugga av min mat istället.
”Vi kan väl gå ut?” Föreslog Perrie. Laura harklade sig och alla kollade på henne med frågande ansiktsuttryck.
”Inte arton, remember?” Sa hon. Jag skakade på huvudet.
”Så alla de gånger i Italien då du var inne på alla discon?” Frågade jag och höjde på ögonbrynen åt henne. Killarna kollade på henne och gjorde ”ohhh” ljud.
”We got a bad ass over here.” Skämtade Louis.
”Jaja, vad roliga ni är då.” Sa Laura. ”Men är de inte mycket strängare här?” Undrade hon.
”Har inte testat.” Sa Zayn och blinkade mot Laura.
”Så följer du med?” Frågade Perrie och log. ”Vi lovar att du inte blir tagen.”
Lauras perspektiv:
Vi hade varit i några andra butiker efter att vi ätit på Nandos och jag hade köpt en klänning som jag nu hade på mig, en mörkblå fodralklänning som täckte mina kurvor perfekt och slutade halvvägs nerpå låren. Jag lockade håret i lösa lockar, tog lite mer rouge än vanligt och sedan var jag färdig. Jag hade låst in mig i badrummet och Harry hade bankat på dörren flera gånger men jag hade inte öppnat dörren för att släppa in honom hur mycket han än bad. Men nu var jag färdig och gick ut ur badrummet och in i sovrummet där Harry halvlog på sängen och väntade på mig. När jag kom in reste han sig från sängen och gick fram till mig, samtidigt som hans blick vandrade över min kropp.
”Wow.” Sa han med sin hesa röst. ”Du ser verkligen sexig ut i den klänningen.” Han lade sina händer om mig, drog mig intill sig och kysste mig djupt. Hans hand trasslade in sig i mitt hår när han placerade den på mitt huvud för att fördjupa kyssen. Vi bröt kyssen efter någon minut för att hämta andan, våra pannor var lutade mot varandra samtidigt som vi tittade in i varandras ögon. Hans gröna ögon mötte mina blå. Han log stort och jag skymtade hans smilgropar men inte mycket för han böjde sig framåt och pussade mig på munnen snabbt, innan han tog min hand och vi gick ut i vardagsrummet där de andra väntade. Vi tog på oss och gick ner på stan och fångade in två taxi som tog oss till klubben.
Jag hade som förr när jag använt falsk leg varit hur nervös som helst, jag visste vad som kunde hända om man blev tagen med ett och det var inga roliga konsekvenser, men det visade sig som tur att jag var nervös i onödan och vi kom in helt utan problem. Vi gick längre in i lokalen, då och då stannade vi för att killarna skulle ta foto med några fans som befanns sig där innan vi gick vidare och fram till ett bord och satte oss ner. När alkohol fyllde vårt bord kom små minnesbilder upp i mitt huvud som jag direkt skakade bort men de envisades med att komma fram då och då under kvällens gång. Jag tog en shot till fast jag inte borde för att få bort minnet, minnet som förföljt mig i två år och som förmodligen skulle förfölja mig hela livet.
Musik strömmade på hög volym genom lokalen och när en bra låt spelades drog jag med mig Danielle, Perrie och Eleanor med upp på dansgolvet för att dansa, På dansgolvet kände jag mig fri, fri från alla bekymmer och alla dåliga minnen som jag önskar att jag kunde radera från min hjärna. Jag hade kul ända tills jag vände mig om och såg killarna sitta runt bordet och skratta, då kom det värsta minnet tillbaka.
Jag stannade upp med dansandet och stod som förstenad på dansgolvet. Jag märkte knappt hur tjejerna försökte få kontakt med mig; hur de viftade med händerna framför ögonen på mig och hur de skakade på mig för att få ur mig ur min trans som jag gått in i. Tillslut kom jag tillbaka till verkligheten och kollade mig förstrött om i lokalen innan min blick fastnade på gruppen människor som samlats framför mig. Jag såg Harry bryta sig igenom folksamlingen och fram till mig. Han drog mig intill sig och eskorterade därefter ut mig ur lokalen. Hela tiden försökte han få fram en förklaring från mig men jag visste inte om jag skulle kunna få fram det. Min hjärna var inte bara fylld med yrsel p.g.a. alkoholen jag hade konsumerat utan även med en massa minnen som passerade min hjärna om och om igen. Jag kände den friska luften smeka mitt ansikte när vi kom ut genom bakdörren. Jag tog ett djupt andetag och lutade mig mot väggen, jag vände huvudet mot Harry och mötte hans oroliga blick.
”Vad hände?” Frågade han med hes och svag röst.
Redan kapitel 10? Wow!
Vad tycker ni? Gillar, älskar, hatar? Något ni saknar? Kom gärna med förslag, det är det som gör att jag utvecklas!
10 kommentarer på detta kapitlet och nästa kommer upp snabbare! (i morgon, annars kommer det på Onsdag eller Torsdag)
Om jag skulle skriva en "sex scen" hur detaljerad vill ni ha den? Vet att jag har både äldre och yngre läsare så bäst att fråga! Kanske inte ens blir någon, beror på hur bekväm jag känner mig med att skriva en, hehe!
Summer love - kapitel 9
Det blev sent och vi bestämde oss för att gå och sova. Jag gick in i badrummet för att tvätta bort det lilla smink jag hade haft på mig under dagen och för att borsta tänderna. Jag gick ut ur badrummet för att lämna plats till Louis och Harry. Harry gick in i badrummet och jag passade på att byta om till den tröjan jag skulle sova i. Harry kom in i rummet precis när jag fått på mig tröjan. Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Synd jag inte kom in lite tidigare.” Sa han och blinkade emot mig. ”Du är helt omöjlig.” Sa jag och han flinade. Han drog av sig tröjan och jeansen och jag kollade diskret på honom, hans rygg som var fint muskulös och hans armar som spändes när han tog av sig jeansen. Han la sig i sängen, under täcket och kollade på mig. ”Kommer du?” Frågade han och jag gick tveksamt fram till sängen och kröp långsamt ner under täcket. Harry la sin arm om mig och drog mig emot så att min rygg låg emot hans hårda bröst. Han tog bort hår som kommit i mitt ansikte och kysste min hals och axel. ”Jag har saknat dig något så otroligt.” Mumlade han emot min axel och kysste den. Jag log men svarade inte, jag var för trött och strax så föll jag i en djup sömn.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade av att jag sträckte mig efter Laura men endast fann tomrum bredvid mig. Jag öppnade ögonen och lät de vänja sig vid det svaga ljuset. Jag gnuggade mig i ögonen och kollade vad klockan var på mobilen som låg bredvid mig på nattduksbordet. 03.12 visade den. Jag gäspade stort innan jag gick ur sängen och drog på mig en t-shirt och gick ut ur sovrummet. Jag hörde ljud komma ifrån vardagsrummet så jag gick dit, där fann jag Laura sittandes på soffan med en utav mina gitarrer i knäet, hon spelade tyst på gitarren samtidigt som hon sjöng tyst för sig själv. Jag lutade mig mot dörrkarmen och studerade henne.
Jag studerade hennes kroppsspråk, hon satt ihopsjunken med huvudet hängandes djupt. Hon såg sårbar ut. Jag hade aldrig sett henne såhär. I mina ögon var hon den starka, hon var stark för alla andra också, hon var alltid så självsäker och det jag såg var en helt annan sida. Hon kollade upp och såg mig. Jag log emot henne, gick emot henne och satte mig ner bredvid henne på soffan. Jag tog gitarren ifrån henne och lade den bredvid oss på soffan innan jag drog in henne i en hård kram. Jag kysste hennes hjässa och smekte hennes hår.
”Vad gör du uppe?” Frågade jag. Jag såg att hon var frånvarande igen. Hon satt stelt i min omfamning, som om hon inte riktigt vågade krama mig tillbaka. ”Vad är det som är fel?” Försökte jag när hon inte svarade.
”Vad är vi?” Frågade hon i en viskning som jag knappt hörde. ”Är jag bara en utav dina andra tjejer?” Jag skakade på huvudet och sköt Laura ifrån mig så att jag kunde se henne i ögonen.
”Du är absolut inte bara någon av de andra tjejerna.” Svarade jag. Var hade hon fått det ifrån? Vad var det som fick henne att tro det? Jag trodde jag hade varit helt brutalt ärlig vad det gällde mina känslor för henne.
”Vad är jag då?” Frågade hon.
”Du är Laura, den underbaraste personen jag träffat. Du får mig att känna det som ingen annan någonsin fått mig att känna. Du är allt jag vill ha.” Svarade jag och kollade henne djupt i ögonen för att verkligen få henne att förstå hur mycket hon betyder för mig. Laura fick tårar i ögonen och jag strök bort de med min tumme. Jag höll ut mina armar för henne och hon kröp in i min omfamning. Hon lutade sitt huvud mot min axel, jag la armen om henne och drog henne emot mig.
”Jag är rädd.” Hörde jag hon säga. ”För vad, my love?” Frågade jag och smekte henne över ryggen.
”Att bli sårad. Att du ska hitta någon bättre än mig och inse vilket misstag jag är.” Sa Laura tyst och jag blev nästan arg för att hon inte tog sig själv på allvar. ”Du kommer aldrig att vara ett misstag för mig och jag lovar att jag ska göra allt i min makt för att aldrig såra dig eller låta någon annan göra det.” Sa jag allvarligt och tryckte henne hårdare emot mig.
Lauras perspektiv:
Jag slets i tusen bitar inombords och det ända som höll mig ihop just nu var Harrys hårda omfamning. Jag gillade Harry mer än jag gillat någon men samtidigt var jag så otroligt rädd för att bli sårad och lämnad. Utåt verkade jag ha allt på plats men sanningen var att jag låtsades för att inte behöva öppna upp mig för någon. Jag var så rädd för att bli bränd, det hade hänt mig innan och jag hade inte pratat om det med någon, inte ens mina bästa vänner för att jag skämdes så. Jag tog ett skakigt andetag och drog mig närmre Harry, ville inte att han skulle släppa mig. Jag tyckte nästan synd om Harry som hittat en så sårbar tjej med så mycket bekymmer i bagaget. Jag vände huvudet uppåt så att jag såg in i hans gröna ögon, de tindrade om dem och jag fick fram ett leende. ”Jag kommer aldrig lämna dig.” Sa Harry som om han läste mina tankar.
”Förlåt.” Sa jag och Harry rynkade på ögonbrynen. ”Du har absolut inget att säga förlåt för.” Sa han och jag log. Jag vet inte hur länge vi satt och höll om varandra i soffan men jag slumrade till och kände svagt hur Harry bar tillbaka mig till sängen.
Nästa gång jag vaknade var klockan betydligt mer. Jag vände mig inåt mot sängen och såg att Harry fortfarande sov. Hans lockar hade hamnat i ögonen och jag strök sakta bort dem, mina fingrar fortsatte ner mot hans kind och sedan hans nakna bröst, jag såg hur han fick gåshud av min beröring och jag log. Harry öppnade sakta sina ögon och kollade med road min på mig. Han satte sig upp på sin armbåge och kollade på mig innan han attackerade mina läppar. Han rullade över på min sida och la sig över mig samtidigt som han fortsatte kyssa mig, han höll sig uppe på sina muskulösa armar. Mina händer trasslade in sig i hans hår och rörde sig sedan ner mot hans nacke där jag smekte honom. Jag förde ner hans huvud för att fördjupa kyssen ännu mer, vi var tvungna att avbryta kyssen för att hämta andan. Jag log stort mot Harry som log, om möjligt, ännu större.
”God morgon.” Sa jag glatt.
”Väldigt god morgon.” Sa han och blinkade emot mig, jag himlade med ögonen och puttade undan honom och hoppade ur sängen och gick emot badrummet för att kunna ta en dusch. Jag skulle precis stänga dörren när Harrys fot kom emellan och han öppnade dörren och log fånigt emot mig. Jag suckade och log emot honom, jag bet mig i läppen och tittade ner i golvet för att inte kunna ge med mig, gud vet vad hans charm gör med mig.
”Vad du än tänker, glöm det.” Sa jag och stängde dörren mitt framför honom och låste den. ”Det var orättvist.” Klagade Harry och jag skrattade åt honom innan jag gick in i duschen, vred upp värmen och ställde mig under den varma strålen.
Jag kom ut ur badrummet med endast en vit handduk runt kroppen. Min fortfarande, ganska, bruna kropp såg brunare ut i kontrast med handduken. Mitt blöta hår låg, i lösa lockar nerför min rygg och mina bröst. Harry kom in i rummet i samma stund som jag kom ut. Jag kollade åt hans håll och såg honom stå med hakan nere i golvet, jag skrattade tyst för mig själv åt honom innan jag gick till min resväska för att ta fram kläderna jag skulle ha på mig idag. När jag vände mig om, för att lägga kläderna på sängen, snurrade jag in i Harrys stenhårda bröstkorg. Han kollade på mig, på ett sätt han inte gjort innan, och lutade sig sakta ner mot mitt öra och viskade. ”Du ska bara veta hur sexig du är just nu.”
”Få inga idéer i ditt fina huvud, Styles.” Sa jag och backade ifrån honom för att gå runt och lägga mina kläder på sängen. ”Gå och duscha med dig nu så jag kan byta om.” Sa jag och Harry putade med underläppen men gick in i badrummet, innan han stängde dörren sa han. ”Jag lämnar den olåst om du vill göra mig sällskap.”
”Bara gå och duscha med dig.” Sa jag i en suck samtidigt som jag skrattade. Jag väntade tills jag hörde att duschen slogs på innan jag lät handduken falla till golvet och jag tog på mig underkläderna och de kläder jag valt för dagen.
När jag var påklädd gick jag ut i köket för att göra frukost. Jag möttes av killarna som redan alla satt vid bordet och åt på varsin macka. Jag kollade förvånat runt. ”När kom ni hit?” Frågade jag förvirrat. Jag hade inte hört någon plinga på dörren eller några röster.
”För en halvtimme sedan.” Svarade Niall med mat i mun. Jag nickade och bredde en macka innan jag la ost på den och satte mig ner bredvid Zayn. Jag gäspade och killarna vände sig alla emot mig med busiga blickar.
”Vad?” Frågade jag och kollade från den ena till den andra. Jag gäspade igen och killarna kollade ännu mera på mig. ”Vad?” Sa jag igen, denna gång högre och mer bestämt.
”Har du sovit mycket inatt?” Frågade Louis och höll inne ett skratt, precis som alla andra.
”Sådär.” Sa jag helt omedveten om deras tankar. De gav varandra blickar och då trillade polletten ner för mig.
”Men gud, jag hade inte sex med Harry.” Sa jag kanske lite för högt då Harry just kom in i rummet.
”Vem har inte haft sex med mig?” Frågade Harry och satte sig ner bredvid mig.
”Laura.” Svarade Zayn. Liam gav mig ett sympatisk leende för att visa att han visade medlidande med mig, han var i alla fall den mogne av dem alla hade jag lärt mig.
”Detta är varför jag inte umgås med killar.” Sa jag och sjönk ner i stolen samtidigt som jag korsade mina armar över bröstet.
”Men du kommer vilja.” Viskade Harry tyst i mitt öra så ingen annan skulle höra, när han ställde sig upp för att bre en macka. Mitt ansikte var nu lika rött som färgen på en tomat, jag skämdes ihjäl.
”Kan vi byta ämne nu, tack?” Frågade jag och de nickade men log ändå ondskefullt, självklart på skämt, emot mig. Jag suckade åt dem.
”Vad ska ni göra idag?” Frågade jag. ”Vi ska visa dig London.” Svarade Liam och log.
”Jag gillar den idén.” Sa jag och log tillbaka. ”Bra, för det var min idé.” Sa Harry och pussade mig på kinden när han satte sig ner.
Vad tycker ni? Förlåt för att jag inte publicerade kapitlet igår men jag hade inte tidsinställt det och sedan hann jag inte göra det under dagen heller. Skulle vara kul om jag kunde få ca 10 kommentarer på detta kapitlet innan jag laddar upp nästa.
Kram!
Summer love - kapitel 8
”Det är problemet!” Suckade jag. ”Jag vet inte vad vi är. Är vi tillsammans eller är jag bara en utav hans tjejer? Jag vet om att jag inte är det men hur ska jag kunna veta det.” Sa jag och sedan mumlade jag. ”Om jag inte pratar med honom.” Och jag Klara en blick som sa du-har-rätt. ”Men det är inte så lätt att göra över telefon, jag har försökt att ringa honom flera gånger men alltid fegat ut i sista sekunden. Jag antar att jag får prata med honom när jag träffar honom.”
”Ska du träffa honom?” Tjöt Klara och jag nickade. ”Glömde jag berätta det?” Frågade jag och log fånigt tills jag fick ett slag av Klara på armen. Vid tidpunkten när Klara gick hem så var mitt huvud lite lättare men fortfarande gick tankarna i hundranittio i huvudet på mig. Det snurrade, snurrade och snurrade runt, runt och runt men förhoppningsvis så skulle allt falla på plats.
Lauras perspektiv:
Tiden gick snabbare än jag trodde och helt plötsligt satt jag och väntade på mitt plan för att komma till London. Harry hade lovat att hämta upp mig på flygplatsen och för varje minut som gick blev jag allt nervösare och funderade hela tiden på att ta mina saker och springa tillbaka och ta närmaste taxi hem, men jag gjorde det inte. Jag stannade på min plats och väntade nervöst medan klockan tickade närmre tjugo i ett, då flyget skulle avgå. Jag hade rett ut mina tankar, jag visste vad jag tyckte om Harry. Problemet är att jag är så otroligt rädd för att bli sårad. Tar man inga chanser så vet man inte hur det slutar, men jag var rädd för att ta den chansen och bli sårad i slutet även om jag skulle vara otroligt lycklig emellan. Jag och Harry hade pratat ännu mer, vi hade tagit tag i det och vi hade hittat varandra på nytt. De ropade upp mitt flygnummer och jag reste mig upp från min plats, tog min väska och tidning jag läst och gick mot gaten för att gå ombord på flyget. När jag satt på planet och precis skulle stänga av mobilen kom ett inkommande sms från mamma och pappa som önskade mig en trevlig resa och skrev att de redan saknade mig. Jag skakade på huvudet samtidigt som jag skickade iväg ett snabbt svar till dem.
Harrys perspektiv:
Jag satt och väntade nervöst på att Laura skulle komma gåendes emot utgången. Mitt ben skakade upp och ner och jag fifflade hela tiden med bilnycklarna. Jag förstod inte varför detta gjorde mig så nervös, jag hade aldrig känt såhär innan och det gjorde mig förvirrad. Inge hade någonsin haft sådan här effekt på mig. Jag såg en tjej komma gåendes emot mig, jag såg på det honungsblonda håret att det var Laura. Jag kunde inte vänta på att få krama om henne men jag hejdade mig med att springa fram till henne. Hon gick bredvid en lång kille med ljusbrunt halvkort hår, hon skrattade åt något han sade och jag kände hur svartsjukan började växa inom mig. Laura fick syn på mig och sken upp i ett stort leende, jag log tillbaka men leende nådde inte mina ögon och jag fick en frågande blick från Laura. Laura sade hejdå till killen som gick åt ett annat håll innan hon gick fram till mig och gav mig en hård kram. Jag andades in hennes doft av vanilj, kokos och exotiska frukter. Hon luktade precis så som jag mindes. Vi höll om varandra länge och när vi släppte varandra kollade vi in i varandras ögon och äntligen nådde mitt leende ända upp till ögonen. Laura tog bort lockar som hamnat i pannan och ögonen och log sitt underbara leende som gjorde mig alldeles nervös och svag i benen. ”Jag har saknat dig.” Andades jag. ”Jag har saknat dig med.” Svarade hon i en viskning.
”Vem var killen?” Frågade jag när jag kom ut ur min trans.
”Jag satt bredvid honom på planet.” Svarade Laura och vi började gå emot utgången. När jag inte sa något mer stoppade hon mig genom att lägga sin hand mjukt på min arm och dra mig bakåt. ”Du behöver inte oroa dig för något.” Sa hon och kysste min kind innan hon började gå igen och lämnade mig halvt paralyserad bakom henne. Hon vände sig om och skrattade sitt gulliga skratt, jag fick tillbaka rörelseförmågan och började gå till bilen. Jag gick bakom Laura och studerade hennes vackra kropp, hur den rörde sig när hon gick, jag blev alldeles varm inombords.
Lauras perspektiv:
Det kändes bra att få vara i Harrys sällskap en hel vecka, jag kunde knappt förstå att jag verkligen var här. Vi kom fram till utgången och jag kollade ut och såg en massa paparazzis som stod utanför. Jag sneglade åt Harrys håll och han kollade på mig. Han drog upp luvan på sin munkjacka och satte på sig ett par solglasögon. Jag gav honom en sympatisk blick och sedan gick vi ut, utan att bli upptäckta av fotograferna, vilket var ett under då Harry inte såg så annorlunda ut med luvan uppe och solglasögon på. Vi kom till bilen och Harry hjälpte mig att få in väskorna i kofferten och sedan hoppade vi in i bilen. Vi småpratade hela vägen till hans och Louis lägenhet, jag studerade samtidigt husen och allt annat vi passerade. Jag kände hur Harry blick då och då förflyttades åt mitt håll för att studera mig, jag vände mig mot honom och avfyrade ett brett leende som han besvarade genom att le lika stort tillbaka.
”Det känns helt overkligt att jag träffar dig igen.” Sa jag och Harry nickade förstående. Det var så mycket mer jag ville säga men just nu kändes inte som det rätta tillfället så jag fick hålla det inom mig så länge. Vi kom fram till deras lägenhet och Harry tog ut mina väskor och bar de upp till lägenheten. Harry öppnade dörren för mig och jag klev in i den stora lägenheten. Jag tog av mig skorna och gick längre in i hallen och kikade runt hörnan för att kolla hur lägenheten såg ut. Lägenheten var hög i tak med vitmålade väggar och modernt möblerad. Jag kom ut ur mitt studerande när jag kände Harry lägga armarna om mig bakifrån och dra in mig hårt mot hans bröst, nästan som om han ville känna om det verkligen var sant. Jag vände huvudet upp mot Harry och log emot honom. Hans ögon glittrade och jag kunde inte hjälpa att glömma bort alla tankar som snurrade i huvudet när Harry snurrade runt mig och böjde sig ner för att placera sina läppar på mina i en mjuk kyss.
Vi avbröts av att någon harklade sig och när vi vände oss om mötte vi en flinande Louis. Jag rodnade djupt och Louis skrattade, Harry himlade med ögonen och gick in i vardagsrummet. Louis hälsade på mig med en kram och samtidigt viskade han i mitt öra. ”Det är tur att du har kommit så vi slipper höra Harry tjata om dig non stop.” Sa han och jag blev alldeles varm inombords. Jag skrattade smått åt Louis och gjorde sedan som Harry gjort tidigare och gick in vardagsrummet. Jag satte mig ner bredvid Harry och tog upp min mobil som jag fortfarande inte satt på efter flyget. Det plingade till i mobilen när den startade och signalerade att jag hade nya meddelande. Mamma hade skickat tre stycken, det senaste i nästan ren panik. Jag svarade henne och gick över till de andra meddelandena som var från några av mina vänner, jag svarade dem och kollade sedan det sista som var från den jobbigaste personen på planeten. Jag suckade och raderade meddelandet innan jag placerade mobilen på bordet.
”Hänt något?” Frågade Harry och kollade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och han lugnade ner sig något. ”Det är bara killen som jag berättade om som inte vill sluta skriva till mig. Han förstår inte att jag inte vill ha honom.” Svarade jag och Harry nickade. ”Varför skulle du vilja ha honom när du kan få allt detta?” Skämtade Harry och pekade på sig själv, jag skakade på huvudet och skrattade åt honom. Det plingade till i lägenheten och Harry gick för att öppna dörren. Jag hörde hur det stökades i hallen och snart kom Harry gående med Liam, Niall och Zayn i släptåg. De fick syn på mig och Niall var först att komma fram och hälsa mig välkommen med en kram, därefter följde Zayn och sedan Liam. Första dagen slutade med att vi alla satt och åt pizza samtidigt som vi snackade. De om inspelningen, konserter och allmänt om sitt liv och jag om vad som hänt i mitt, fast det verkade som om Harry redan hade uppdaterat de ganska bra om vad jag gjort.
Det blev sent och vi bestämde oss för att gå och sova. Jag gick in i badrummet för att tvätta bort det lilla smink jag hade haft på mig under dagen och för att borsta tänderna. Jag gick ut ur badrummet för att lämna plats till Louis och Harry. Harry gick in i badrummet och jag passade på att byta om till den tröjan jag skulle sova i. Harry kom in i rummet precis när jag fått på mig tröjan. Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Synd jag inte kom in lite tidigare.” Sa han och blinkade emot mig. ”Du är helt omöjlig.” Sa jag och han flinade. Han drog av sig tröjan och jeansen och jag kollade diskret på honom, hans rygg som var fint muskulös och hans armar som spändes när han tog av sig jeansen. Han la sig i sängen, under täcket och kollade på mig. ”Kommer du?” Frågade han och jag gick tveksamt fram till sängen och kröp långsamt ner under täcket. Harry la sin arm om mig och drog mig emot så att min rygg låg emot hans hårda bröst. Han tog bort hår som kommit i mitt ansikte och kysste min hals och axel. ”Jag har saknat dig något så otroligt.” Mumlade han emot min axel och kysste den. Jag log men svarade inte, jag var för trött och strax så föll jag i en djup sömn.
Nu kom det upp! Han inte igår. Hoppas ni gillar kapitlet.
Ha det bra!
Summer love - kapitel 7
Lauras perspektiv:
Varför var jag så feg för? Varför kunde jag inte bara ta upp mobilen och ringa honom och berätta precis vad jag känner? Varför gör jag det såhär svårt för mig själv? Hur svårt kan det vara? Svårt, tydligen. Detta var tionde gången jag slått in hans nummer för att vara ett klick ifrån att ringa honom och berätta vad jag känner men precis när jag ska göra det så lägger jag på för att sedan göra om samma procedur. Varför hindrar jag mig själv från att göra det? För att jag är så rädd för att bli sårad. Jag klarar inte av tanken på att bli ensam. Jag blir så förbannad på mig själv. Varför ska det vara jag som är så rädd för? Varför var det jag som blev det? Jag klarar inte av att vara i mitt eget huvud längre, vill bara ut därifrån.
Jag tog på mig träningskläderna och begav mig ut för att springa och rensa tankarna. Halvvägs hem så öppnar sig himmeln och regnet öser ner och gör mig dygnblöt. Min första tanke är att springa hem men jag hindrar mig när jag känner regnet tränga inför mina kläder, det tjänar inget till att skynda sig hem. Jag skruvar istället upp musiken på min IPod, som tack och lov är vattentät, och börjar dansa i regnet. Jag skulle ångra detta i morgon, så mycket. Men just nu var det vad jag behövde; Släppa allt och bara goofa runt.
Lauras perspektiv:
Veckorna gick och snart återstod bara en vecka av sommarlovet. Jag hade hunnit med en massa, framför allt att njuta av sommaren men Harry hade fattats. Vi hade hållit kontakten men mer än så var det inte och jag saknade veckan vi spenderat i Italien. Som det var kändes det som att allt bara varit en dröm, som att veckan i Italien var allt jag skulle få uppleva. Jag låg i sängen och kollade upp i taket, utanför öste regnet ner, och jag kände mig deprimerad. Det knackade på dörren och jag masade mig nerför trappan. Innan jag hann komma ner öppnade pappa dörren och släppte in personen som stod där, Henrik. Jag suckade och funderade på att springa upp för trappan igen och låtsas att jag var sjuk. Jag ville verkligen inte umgås med Henrik, inte själv, inte tillsammans med mina kompisar, inte någonsin ville jag umgås med Henrik. Han hade i princip förföljt mig hela sommaren och det började bli jobbigt nu. Pappa kollade på mig med ett lurt leende och jag puttade honom åt sidan samtidigt som jag himlade med ögonen åt honom.
”Vad gör du här?” Frågade jag lite surt, jag brydde mig inte om att säga hej eller något sådant. Han var bara jobbig och var tvungen att ta ett nej.
”Jag undrar om du vill hitta på något?” Undrade han, lade huvudet på sned och studerade mig. Jag skakade på huvudet. ”Varför?” Frågade han och jag suckade. ”För att jag inte vill det. Kan du inte få in i ditt huvud att jag inte är intresserad?” Jag smällde igen dörren och gick med tunga steg in i köket.
”Vad var det om?” Frågade pappa och kollade på mig. Jag satte mig ner vid bordet och bredde en macka. ”Han är så irriterande bara. Han fattar inte att jag inte gillar honom.” Klagade jag som ett litet barn. Pappa skrattade åt mig. ”För att du gillar Harry?” Frågade han och jag nickade långsamt. ”Vi hade tänkt vänta med att ge dig det här men du kan behöva något som muntrar upp dig.” Sa pappa och skickade över ett kuvert till mig. Jag kollade frågande på honom men han nickade bara menande mot kuvertet. Jag tog upp det och öppnade det långsamt. I kuvertet låg en flygbiljett, en flygbiljett till London. Jag sken upp i ett stort leende och sköt bak stolen och slängde mig i pappas armar. ”Tack, tack, tack, tusen gånger tack.” Sa jag exalterat. I samma stund kom mamma in i köket och jag slängde mig i hennes famn för att tacka även henne.
Denna dystra dag hade nu vänts till det positiva. Jag gick på små moln under resten av dagen och när Harry ringde mig på kvällen kunde jag knappt vänta på att få berätta för honom att jag skulle komma och hälsa på. Även om det var ett tag dit så kunde jag inte sluta tänka på det.
”Hej, my love.” Hälsade Harry glatt och jag hälsade på honom lika glatt. ”Hur har din dag varit?” Undrade han. ”Den är mycket bättre nu när jag pratar med dig.” Svarade jag flörtigt. ”Hur har din varit då?”
”Vad har då hänt?” Undrade Harry. ”Den har varit helt okej. Inget nytt.”
”Jag har legat i sängen hela dagen för det regnade, och när sedan en kille, en väldigt irriterande kille, frågade om jag ville hitta på något smällde jag igen dörren i ansiktet på honom.” Svarade jag och jag hörde hur Harry skrattade, men jag hörde även en hint av svartsjuka. ”Hade jag fått en dörr i ansiktet?” Skämtade Harry och jag skrattade åt honom. ”Kanske, om du är jobbig.” Skämtade jag tillbaka. ”Jag har goda nyheter.” Sa jag glatt och sken upp i ett stort leende även om jag satt själv på mitt rum. ”Vad skulle det vara?” Undrade Harry. ”Jag kommer till London om några veckor.” Sa jag högt och exalterat. ”Jag vet.” Sa Harry och skrattade åt mig. ”Du vet? Hur?” Frågade jag förvirrat. ”Dina föräldrar ringde och pratade med mig.” Svarade Harry och jag kunde nästan se leendet på hans läppar framför mig. ”Ringde mina föräldrar till dig?” Sa jag med ett stopp mellan varje ord.
Jag tog bort luren innan jag gick ut i hallen och skrek på mina föräldrar. ”Ringde ni till Harry?” Skrek jag nerför trappan och jag hörde hur de skrattade där nere. ”Jag hoppas för ert eget bästa att ni inte sagt något pinsamt om mig till honom.” Jag tog tillbaka luren till örat och hörde Harry skratta åt mig. ”Även om jag inte förstod något av det, så var det nog rätt kul.” Skrattade Harry. ”Haha.” Fejk skrattade jag. Vi småpratade i någon timme till och sedan lade vi på. Problemet var att jag fortfarande inte visste var jag och Harry stod. Jag gillade honom och han gillade mig, det visste jag. Men hur seriösa var vi villiga att bli? Jag suckade och plockade upp mobilen igen för att ringa min allra bästa kompis, jag behövde verkligen prata med någon.
Harrys perspektiv:
Jag slängde mobilen på sängen och la huvudet i händerna och drog ett djupt andetag. Varför var det lika jobbigt att lägga på varje gång? Varje kändes det som att vi var i två olika världar, vi var ju det, men vi kändes mer distanta från varandra än vad vi gjort innan. Det hade kanske att göra med avståndet och att vi inte kunde träffas så ofta som vi skulle vilja. Men det var något som var frånvarande med Laura, och det blev bara värre varje gång jag pratade med henne. Hade hon träffat någon annan? Visste hon inte hur hon skulle berätta för mig? Fast hon hade ju varit jätteglad att hon skulle få träffa mig. Allt var så komplicerat just nu. Jag gillade henne verkligen men som det gick nu kändes det inte som att det kommer sluta bra. Jag suckade och sjönk ner mer i stolen innan jag samlade krafter för att gå och fortsätta att arbeta i studion.
Lauras perspektiv:
Inom en kvart var satt hon i min säng tillsammans med mig. Hon hade tagit med sig en kladdkaka som vi nu satt och mumsade på.
”Du gillar honom men vet inte hur du ska klara av detta långdistansförhållande?” Frågade Klara efter att jag berättat exakt hur jag kände, varenda känsla i min kropp, vartenda litet tvivel jag kände hade jag berättat om och det kändes bra. Jag nickade och Klara tog en bit av sin kladdkaka samtidigt som hon tänkte på något bra att säga. Jag hoppades bara att hon skulle ha något bra att säga, det var hon tvungen att ha. ”Har du testat att prata med honom om det?” Frågade Klara tillslut och jag suckade.
”Det är problemet!” Suckade jag. ”Jag vet inte vad vi är. Är vi tillsammans eller är jag bara en utav hans tjejer? Jag vet om att jag inte är det men hur ska jag kunna veta det.” Sa jag och sedan mumlade jag. ”Om jag inte pratar med honom.” Och jag Klara en blick som sa du-har-rätt. ”Men det är inte så lätt att göra över telefon, jag har försökt att ringa honom flera gånger men alltid fegat ut i sista sekunden. Jag antar att jag får prata med honom när jag träffar honom.”
”Ska du träffa honom?” Tjöt Klara och jag nickade. ”Glömde jag berätta det?” Frågade jag och log fånigt tills jag fick ett slag av Klara på armen. Vid tidpunkten när Klara gick hem så var mitt huvud lite lättare men fortfarande gick tankarna i hundranittio i huvudet på mig. Det snurrade, snurrade och snurrade runt, runt och runt men förhoppningsvis så skulle allt falla på plats.
Kapitel 7 uppe nu då! Vad tycker ni? Jag hoppade över lite tid för att det ska gå lite snabbare fram och de ska kunna träffas snart och inte i kapitel 20, haha!
Kram!
Har förövrigt jätte, jätte, jätte, jätte mycket att göra i skolan denna veckan så det kanske blir lite glapp i uppdateringen men ska försöka uppdatera varannan dag!
Kapitlen kommer komma upp kl 18.00 på vardagar och klockan 12.00 på helger, låter det bra?
Summer love - kapitel 6
Jag märkte att alla var och badade men Henrik, som pratat med mig innan satt kvar på handdukarna själv. ”Ska inte du bada?” Frågade jag och satte mig ner på min handduk.
”Jag har varit i.” Svarade han och log charmigt samtidigt som han skakade på håret så att han skvätte lite vatten på mig. ”Var det din kille som du snackade med?” Frågade han, samtidigt som han satte sig ned bredvid mig. ”Något sådant.” Svarade jag tyst.
”Han är inte härifrån va?”
"Nej, det är han inte.” Svarade jag, tog fram en flaska vatten och tog en klunk. ”Han bor i London.” Henrik nickade men verkade inte ha något mer att säga så vi satt där i en ganska obekväm tystnad.
”Då kanske man ändå har en chans.” Mumlade han, det var nog inte meningen att jag skulle höra men jag gjorde det ändå men jag hade gärna varit utan den informationen.
Harrys perspektiv:Någon vecka gick och jag blev allt mer nere av att inte träffa Laura. Det tärde på mig att inte få se henne och inte ha någon kroppskontakt med henne. Killarna blev allt mer irriterade på mig för att jag i nästan varje konversation jag hade med dem nämnde hur mycket jag saknade henne. De gillade Laura men de började tröttna på mitt beteende. Vi satt alla hemma hos mig och Louis och jag kämpade verkligen för att inte nämna något om Laura men tillslut när jag inte hade något annat att säga slank det ur mig. Jag fick irriterade blickar av alla.
”Helt ärligt, Harry!” Sa Louis allvarligt. ”Det börjar bli rätt tröttsamt att höra samma sak hela tiden. Gör något åt det istället för att sitta här och gnäll för det gör inte saken bättre.” Jag kollade chockat på Louis, det var inte ofta han blev irriterad och sa ifrån, så när han nu gjorde det blev jag helt chockad och fick samla mig för att hitta något vettigt att säga.
”Vi har aldrig sett dig såhär, det är inte likt dig.” Sa Liam och kollade på mig.
”Jag vet.” Sa jag och böjde ner huvudet. ”Allt är bara kaos i mitt huvud.”
”Så prata med oss.” Föreslog Zayn. Jag visste inte ens var jag skulle börja. Jag visste ju för guds skull inte själv vad det var som hände med mig. Jag hade varit killen som bytte tjej som man byter tröja men allt hade förändrats första gången jag såg Laura med hennes blonda svall och blågröna ögon var det som om allting kretsade kring henne och det skrämde mig att jag var så fast i en tjej som jag endast känt en kort stund och att vi lämnat Italien utan att riktigt veta var vi stod gjorde inte att jag kunde tänka bättre. Jag hade blivit en helt annan Harry efter att jag träffat Laura. Ännu ett problem var att Laura på senaste tid varit som frånvarande emot mig när vi pratat och jag visste inte varför, jag kunde inte vara i närheten för att läsa av hennes kroppsspråk eller kunna prata med henne om det, inte kunna trösta henne. Jag kunde inte vara det hon förtjänade och det kändes förjävligt rent ut sagt. Jag försökte förklara detta så bra som möjligt för killarna men det funkade inte så bra, allting bara snurrade runt i huvudet. De försökte hjälpa mig att reda ut allting och när de tillslut lämnade min och Louis lägenhet var jag lite klarare i huvudet. Jag slängde mig i den ena soffan och Louis i den andra.
Min mobil ringde och jag tog upp den. Jag kände inte igen numret men svarade ändå.
”Harry.” Svarade jag och på andra sidan luren svarade någon på knaklig engelska.
”Hej Harry. Detta är Lauras pappa, Frank.” Sa den manliga rösten och jag satte mig genast upp i soffan, precis som om han kunde se mig, när jag hörde ordet Lauras pappa. Louis kollade på mig konstigt och jag gav honom en blick som fick honom att hålla inne skrattet han tänkte släppa ut.
”Hej, hur mår ni?” Frågade jag så trevligt jag kunde. ”Har det hänt Laura något?” Frågade jag när jag kom att tänka på en massa anledningar till varför han skulle ringa mig.
”Nej, nej. Laura mår bara bra.” Försäkrade Frank mig och jag pustade ut. ”Vi mår bara bra. Hur är det med dig?” Frågade han med fel engelska men jag förstod honom ändå. ”Det är bara bra med mig.” Svarade jag. ”Vad är det som får dig att ringa mig?” Undrade jag.
”Jo, det är så att Laura har tjatat på oss och frågat oss om hon får lov att åka till London på det kommande lovet men vi vill inte låta henne åka förrän vi vet mer om dig.” Sa Frank och jag blev lite nervös. Hade Laura berättat att vi var kända? Och om inte, skulle hon få åka om jag berättade det och de inte visste? Jag samlade mina tankar för att komma på något att säga.
”Vad vill ni veta?” Undrade jag för att kunna luska ut så mycket som möjligt om vad Laura berättat.
”Går du i skolan eller jobbar du?” Frågade Frank och jag började känna handsvetten komma. Louis skrattade åt mig och jag gav honom en mörk blick. Jag brukade aldrig bli nervös för sådant här, vad fan hade Laura gjort med mig? ”Ehh, har inte Laura berättat?” Undrade jag. ”Jo, jag driver bara med dig. Hon har berättat det mesta.” Sa Frank och skrattade lite. Jag pustade ut istället. ”Vi ville mest höra om det är okej för dig om Laura kommer. Och att du lovar att inte släppa henne ur sikte.” Sa Frank. ”Det är helt okej med mig. Jag längtar efter att få träffa henne.” Svarade jag ärligt. Han var riktigt trevlig och jag hade slutat att vara nervös, för tillfället.
Vi snackade om detaljerna och snart var det bestämt. ”Hon sover hos dig?” Frågade Frank och jag blev genast nervös igen. ”Ja, om det går bra för er.” Svarade jag nervöst. ”Inga funny buissnes bara.” Sa han allvarligt och jag fick fram ett nejdå. Snart var samtalet över och så fort jag lagt på började Louis garva.
”Värsta samtalet någonsin.” Sa jag och Louis började skratta ännu mer. ”Håll käften eller ska jag behöva påminna dig om ditt samtal med Eleanors pappa?” Sa jag och Louis slutade skratta i samma sekund.
”Vad sa han då?” Frågade Louis. ”Att du borde hålla dig borta ifrån Laura innan han kommer och jagar dig med pistol?” Skämtade Louis. Jag skrattade åt hans dåliga skämt och skakade samtidigt på huvudet.
”Laura kommer hit när hon har lov.” Sa jag och log av tanken på att få umgås med Laura.
”Äntligen slipper vi ditt tjat.” Tjöt Louis och hoppade upp från soffan, jag kastade en kudde på honom som fick honom att trilla bakåt i soffan igen. ”Detta måste vi ju nästa fira.” Sa Louis och skrattade mer. Jag kastade en sista kudde på honom innan jag gick in i mitt sovrum.
Lauras perspektiv:
Varför var jag så feg för? Varför kunde jag inte bara ta upp mobilen och ringa honom och berätta precis vad jag känner? Varför gör jag det såhär svårt för mig själv? Hur svårt kan det vara? Svårt, tydligen. Detta var tionde gången jag slått in hans nummer för att vara ett klick ifrån att ringa honom och berätta vad jag känner men precis när jag ska göra det så lägger jag på för att sedan göra om samma procedur. Varför hindrar jag mig själv från att göra det? För att jag är så rädd för att bli sårad. Jag klarar inte av tanken på att bli ensam. Jag blir så förbannad på mig själv. Varför ska det vara jag som är så rädd för? Varför var det jag som blev det? Jag klarar inte av att vara i mitt eget huvud längre, vill bara ut därifrån.
Jag tog på mig träningskläderna och begav mig ut för att springa och rensa tankarna. Halvvägs hem så öppnar sig himmeln och regnet öser ner och gör mig dygnblöt. Min första tanke är att springa hem men jag hindrar mig när jag känner regnet tränga inför mina kläder, det tjänar inget till att skynda sig hem. Jag skruvar istället upp musiken på min IPod, som tack och lov är vattentät, och börjar dansa i regnet. Jag skulle ångra detta i morgon, så mycket. Men just nu var det vad jag behövde; Släppa allt och bara goofa runt.
Rätt kort kapitel men det är mest ett fillerkapitel så är därför. Hoppas ni gillar det ändå!
Summer love - kapitel 5
De sista två dagarna var helt underbara. Jag spenderade varje sekund jag kunde med Harry och hans vänner. Jag och Harry hade långa samtal, sittandes på stranden och kollade på solnedgången fram till sent på natten. Vi pratade om allt, från tidigare förhållanden, vänner, familj och allt som vi bara kom att tänka på. Mitt huvud var lutat mot hans axel och Harry höll om mig. Ingen sa något men vi visste båda två att det fanns något i luften, något som vi var tvungna att prata om förr eller senare. Om jag hade fått välja skulle det bli senare och bara leva i nuet. Harry lyfte bort mitt huvud och satte sig så att vi satt mitt emot varandra och kollade varandra i ögonen.
”Jag vet om att du inte vill prata om det här.” Sa Harry och jag skakade på huvudet. ”Men vi måste.” La han till med en suck.
”Jag vet vad jag vill ha.” Sa jag och kollade Harry djupt i ögonen, vek inte bort blicken när han kollade lika intensivt tillbaka. ”Jag vill ha dig.” Sa jag och böjde mig fram och kysste honom. Han la sina händer på mina kinder och tryckte mig närmre, fördjupade kyssen. Vi avslutade kyssen för att hämta luft. Harry kollade ännu intensivare på mig och viskade sedan. ”Jag vill ha dig också.”
Harrys perspektiv:
Jag visste inte hur Laura kände just nu, men jag kände på mig att saker och ting inte skulle bli samma sak som denna vecka. Vi skulle inte kunna träffas som nu, inte kunna prata lika ofta som nu och absolut inte prata ansikte mot ansikte lika ofta som jag skulle vilja. Jag skulle sakna Laura varje sekund jag skulle komma att vara borta från henne. Jag skulle sakna att kunna se hennes ansikte när hon skrattade åt något jag sa eller hur hon rodnade när jag sa hur fin hon var, på riktigt och inte bara genom en datorskärm eller genom mobilen. Jag skulle framför allt sakna att röra henne och kyssa henne. Jag suckade innan jag öppnade dörren ut till korridoren och gick till hissen för att åka ner till receptionen och säga hejdå till Laura. Vi hade lovat varandra att ringa varje dag, vi var bara tvungna att ta oss tid för vi visste båda hur svåra distansförhållanden var, om man ens kunde kalla det vi hade för förhållande? Jag visste inte var vi stod alls och det gjorde detta bra mycket sämre, båda hade vi hört talas om dem och jag hade även upplevt dem men något med Laura gjorde det värt att sätta mig i denna situation igen.
Lauras perspektiv:
Jag såg Harry gå in i receptionen och kolla runt efter mig, jag vinkade åt honom och han sken upp i ett leende men det nådde inte riktigt ända till ögonen och jag förstod varför. Han kom fram till oss och hälsade på min mamma och pappa. De ställde inga frågor när jag gick en bit bort med Harry för att säga mitt hejdå. Han la armen om mig och drog in mig i en tight kram. Små tårar lämnade mina ögon och Harry torkade bort dem med sin tumme.
”Gråt inte, my love.” Viskade Harry. ”Vi kommer att träffas snart igen, jag lovar. Och vi kommer prata med varandra varje dag.”
”Jag vet.” Snyftade jag. ”Men det är ändå inte samma sak.”
”Men vi ska få det att funka.” Sa Harry och log smått och jag nickade. Vi sa inget mer, det behövdes inte, vi förstod varandra. Mina föräldrar ropade på mig och jag kollade ledsamt upp på Harry som gav mig ett ledsamt leende tillbaka. Han böjde sig ner och pressade sina läppar emot mina och jag besvarade kyssen ivrigt. När vi släppte varandra skyndade jag mig att ta min väska och sedan gå till bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Jag vågade inte kolla på Harry med rädsla för att bryta ner i gråt.
Harrys perspektiv:
De resterande dagarna vi hade kvar i Italien gick snabbt och snart var jag hemma i London igen. Jag pratade med Laura varje dag och vi fick verkligen bättre kontakt, det ända var att jag inte fick se henne i verkligheten och inte kunde kyssa hennes underbara läppar. Hon hade lovat att göra allt för att kunna komma och träffa mig när hon hade ett lov men det såg inte alltför positivt ut just nu. Men även om vi skulle träffas på det lovet kändes det som att det var hundra år till och jag visste inte om jag skulle klara mig så länge. Det var jobbigt att inte träffa henne, jag visste inte vilka hon umgicks med, vilka killar som stötte på henne som jag borde vara och skydda henne emot. Jag hade spenderat flera timmar med att gå igenom hennes bilder på facebook och instagram för att se vilka hon umgicks med. Jag hade sett henne sitta tillsammans med samma kille flera gånger och jag gillade det inte. Jag litade på Laura till hundratio procent men det var de andra jag inte litade på. Jag vill vara där och hålla koll på henne, kalla mig svartsjuk om ni vill men jag ville vara allt för Laura men jag kunde inte ge henne allt det hon förtjänade när vi var så långt ifrån varandra.
Lauras Perspektiv:
Mina vänner och jag hade haft en några underbara dagar efter jag kommit hem. Vi festade natten lång, låg på stranden och bättrade på bränna ännu mer, spanade på killar fast det gällde mest mina vänner. Jag hade tankarna på annat håll, på en annan kille, vid namn Harry Styles. Jag saknade honom mycket och kände redan att det var jobbigt med distansen, men han var värd allt det för han var hur underbar som helst. Mina allra bästa vänner visste att jag träffat Harry och killarna där nere och i början hade de varit helt uppspelta men nu var Harry som en vanlig kille för dem, precis som han var för mig. En grupp killar kom fram till oss när vi låg på stranden, de placerade sina handdukar och solstolar bredvid oss och började genast prata med mig och mina vänner, dock var det inte så avspänt som de nog hade velat.
Killarna såg att vi hade högtalare med oss och den ena av killarna placerade sin mobil i högtalarna och skruvade upp volymen. Genast blev det en mer avspänd stämning och vi pratade vidare med killarna. En av killarna som hette, Henrik, flyttade sig närmre mig. Jag flyttade mig lite så att vi inte satt allt för nära. Mina vänner gav mig en sympatisk blick över att han var helt över mig, jag gav de en blick tillbaka innan jag stirrade ut över havet och försökte undvika honom.
”Vad har du gjort i sommar?” Frågade han och log brett mot mig.
”Jag var i Italien i början av sommaren och sen har jag bara umgåtts med dessa brudar.” Sa Jag samtidigt som jag pekade åt mina vänner. Han nickade till svar. ”Vad har du hittat på?” Frågade jag för att svara snäll. Jag var egentligen inte intresserad av denna kille även om jag var tvungen att medge att han såg riktigt bra ut. Men han var ändå inte i närheten av Harry. Harry var det ända jag tänkte på nuförtiden och det började kännas lite jobbigt att jag var så fast i honom, som om jag inte kunde göra något utan att en tanke på att Harry kunde varit här och gjort det med mig poppade upp i huvudet på mig. ”Jag har jobbat och bara tagit det lugnt.” Svarade han, jag nickade och vände sedan mitt min blick till havet och lät mitt huvud fyllas av tankar om Harry.
Jag föreställde mig hur han skulle få en mörk blick och jag skulle få hålla honom tillbaka för att han inte skulle hoppa på Henrik. Jag log åt tanken men skakade den sedan av mig, han var inte här och jag skulle inte behöva göra det. Jag förstod inte riktigt vad som hänt med mig, jag hade aldrig varit den tjejen som blev kär och absolut inte såhär lätt om jag väl blev det men ända sedan jag hade träffat Harry hade det ändrats. Det gjorde mig rädd samtidigt som jag fylldes av en varm känsla inombords. Jag visste bara inte vad jag och Harry var. Nu i efterhand önskar jag att vi hade pratat mer om det. Jag suckade, det var försent nu och jag fick bara hoppas på att det skulle bli bra i slutändan.
Vi bestämde oss för att gå och köpa varsin glass i glasskiosken. Vi kom dit och ställde oss i kön, efter några minuter fick vi alla våra glassar och satte oss på bänkarna utanför. Musik spelades i högtalarna, vinden svalde oss och vi njöt av värmen. Min mobil som jag lagt på bordet började ringa. Jag kollade på skärmen och sken genast upp i ett stort leende. Mina vänner kollade på mig och himlade med ögonen åt mig, de visste precis vem det var som ringde, som fick mig att le sådär fånigt. Jag drog med fingret över skärmen för att svara och förde mobilen till örat. ”Hej Harry.” Sa jag glatt och jag föreställde mig hans leende som jag nästan kunde höra genom mobilen när han hälsade tillbaka lika glatt.
”Vad gör du?” Frågade Harry, jag ursäktade mig från gruppen och satte mig på bänken bredvid dem.
”Jag är på stranden med några vänner.” Svarade jag och slickade lite på glassen som började smälta i sommarvärmen. ”Vad gör du?”
”Vi är och spelar in lite i studion men vi tog en paus nu.” Svarade Harry och log stort.
”Går det bra?” Undrade jag. ”Har du något smakprov du kan sjunga för mig?”
”Du får vänta som alla andra.” Svarade Harry skämtsamt. ”Vad är det jag hör att ni lyssnar på, The Wanted?” Jag fnissade åt honom och bad killen i kiosken ändra låt. ”Nöjd?” Frågade jag när en annan låt började spelas.
”Hade varit mer nöjd om jag varit på stranden med dig just nu.” Sa Harry dovt.
”Jag med, jag med.” Sa jag och suckade. ”Jag saknar dig.”
”Och jag saknar dig.” Svarade Harry.
”Vi ska bada nu, kommer du?” Frågade en av killarna mig och jag nickade bara åt honom och han gick sedan iväg.
”Vem var det?” Frågade Harry avundsjukt.
”En kille vi träffade på stranden idag.” Svarade jag enkelt men jag kunde höra Harry dra en djup suck men han sa inget. ”Du har inget att oroa dig för, jag lovar.”
”Det är bara så svårt att vara i ett annat land och inte kunna vara nära dig.” Sa Harry.
”Och skydda mig från alla killar?” Skämtade jag och Harry skrattade lätt. ”Jag önskar du vore här, det är ingen annan jag vill ha.”
”Vi måste börja spela in igen men jag ringer dig så fort jag kan.” Sa Harry och lät ledsen över att behöva lägga på. Jag suckade, det var jobbigt att knappt ha någon tid att prata med honom men jag förstod att han inte hade tid och jag skulle aldrig säga att han borde ha mer tid för mig, så självisk skulle jag aldrig kunna vara, särskilt inte mot Harry. Det var hans jobb och inget jag kunde göra något åt. Jag önskar bara att jag varit äldre och inte gått i skolan så jag kunde träffat honom oftare men självklart går livet emot mig, som vanligt.
”Okej, jag saknar dig.” Sa jag och efter att ha sagt hejdå la vi på luren och jag gick tillbaka till mina vänner.
Harrys perspektiv:
Jag la på luren och suckade djupt innan jag gick sakta in i inspelningsstudion igen. Det kändes inte bra att Laura just nu satt på en strand i Sverige med ett gäng killar som mer än gärna kunde börja stöta på henne utan att jag kunde vara där och skydda henne, visa dem att hon bara var min. Var hon det förresten? Jag ville att hon skulle vara det. Vi gillade varandra, det var ett som var säkert men hur seriösa var vi? Jag hade inte träffat några tjejer sedan jag träffat Laura och jag tänkte inte göra det heller, det var bara Laura som gällde för mig, men tänkte hon samma sak? Allting var ett stort Kaos i mitt huvud och jag tror att även killarna märkte att jag var i en annan värld. Jag skakade bort alla tankar för en stund och gick in i inspelningsvärlden. Det löste väl sig på något sätt?
Lauras perspektiv:
Jag märkte att alla var och badade men Henrik, som pratat med mig innan satt kvar på handdukarna själv. ”Ska inte du bada?” Frågade jag och satte mig ner på min handduk.
”Jag har varit i.” Svarade han och log charmigt samtidigt som han skakade på håret så att han skvätte lite vatten på mig. ”Var det din kille som du snackade med?” Frågade han, samtidigt som han satte sig ned bredvid mig. ”Något sådant.” Svarade jag tyst.
”Han är inte härifrån va?”
"Nej, det är han inte.” Svarade jag, tog fram en flaska vatten och tog en klunk. ”Han bor i London.” Henrik nickade men verkade inte ha något mer att säga så vi satt där i en ganska obekväm tystnad.
”Då kanske man ändå har en chans.” Mumlade han, det var nog inte meningen att jag skulle höra men jag gjorde det ändå men jag hade gärna varit utan den informationen.
Redan kapitel 5! Vad tycker ni? Blev ett lite längre kapitel idag annars brukar de ligga på 1 500 ord men nu blev det ca 2 100! Hoppas ni gillade det?
Kram!
Summer love - kapitel 4
Jag och Johanna hade en helrolig kväll. Vi dansade med varandra, med killar och lät och bjudas på lite väl många drinkar av killar som försökte ragga på oss. Även om spriten gjorde mitt huvud burrigt kunde jag ändå känna hur någons, inte någon utan Harrys, blickar brände hål i ryggen på mig. Jag försökte att strunta i dem men de slutade inte. Jag dansade med en kille, jag var mer åt det fulla hållet än åt det nyktra och hade ingen direkt kontroll över min kropp mer än att jag rörde den i takt till musiken. How we do (party) med Rita Ora var på och jag dansade, kanske lite väl intimt, med killen som jag redan glömt namnet på. Jag fick ögonkontakt med Harry för en sekund. Varför kollade han efter mig hela tiden? Han kunde ju inte bry sig särskilt mycket då han innan idag suttit med flertalet tjejer och flirtat hej vilt med dem, så vad gjorde jag för annorlunda som inte han gjort? Jag vände bort blicken och kollade på killen jag dansade med istället. Jag log mot honom och han log mot mig innan han tog mig i handen och drog med mig någonstans.
Kväll blev till natt och snart stapplade jag uppför trapporna till mitt hotellrum med hjälp av samma kille jag dansat med, nästan hela kvällen. Vi kom fram till min dörr och där stannade jag och vände mig om mot killen. Han böjde sig framåt och var på väg att kyssa mig men då vände jag bort huvudet så att hans läppar endast nuddade min kind. Jag sa hejdå till honom och gick snabbt in i rummet och stängde dörren efter mig.
Lauras perspektiv:
Jag försökte undvika Harry till varje pris. Jag vill bara att denna vecka ska ta slut så jag kan komma tillbaka till mitt vanliga liv och lämna kvar alla tankar om Harry här nere, framför allt alla känslor vill jag lämna kvar här nere. Jag förstod inte ens vad som hänt med mig; jag var absolut inte typen som började gilla någon direkt. Det hade aldrig hänt förut. Jag trodde jag hade lyckats men när jag går och fokuserar att inte se honom går jag rakt in i något hårt och när jag kollar upp märker jag att jag har gått in i självaste Harry. Jag försöker undvika ögonkontakt och bara gå förbi honom men han tar tag i min arm och stannar mig.
”Du har undvikit mig.” Konstaterar Harry och kollar på mig. Alla spår av den glädje jag sett innan i hans ögon är nu borta, hans andedräkt luktar alkohol och när jag möter hans blick ser jag att hans ögon är helt rödsprängda. Detta är en helt ny sida av Harry som jag inte trodde fanns, jag blir nästan lite rädd för honom. Jag nickar bara åt hans konstaterande, rädd att jag kommer falla i gråt om jag säger något. ”Varför?” Frågar han kallt. Jag känner hur min läpp darrar och jag biter i den för att inte börja gråta. När jag inte svarar suckar han tungt och jag känner hur en tår rinner ner för min kind.
”Förlåt.” Piper jag men Harry skakar bara argt på huvudet.
”Förlåt räcker inte.” Säger han lika kallt som innan.
”Jag vet.” Sa jag tyst och kollade ner i marken.
”Så förklara för mig.” Sa Harry, denna gång lite mjukare. ”Förklara varför du inte kan umgås med mig men med den idioten från igår.” La han till med en hård stämma, men framför allt lät det som om han lät lite sårad.
”Jag är bara här i två dagar till och jag kommer aldrig träffa dig igen och jag är inte typen som gillar One night stands, okej? Det är det som är fel.” Nästan skrek jag. ”Jag gillar dig mer än jag borde och jag vill inte bli sårad, för det kommer jag bli när jag åker härifrån och har blivit kär i en person som jag aldrig kommer träffa igen.” Jag grät nu och torkade hysteriskt bort alla tårar som envisades med att trilla ner. Jag hade aldrig i hela mitt liv känt mig så blottad i hela mitt liv. ”Och killen igår betyder ingenting, det hände ingenting. Inte för att du har med det att göra.” Viskade jag. När Harry inte sa något vände jag mig om och gick därifrån, upp till mitt hotellrum för att inte kunna stöta ihop med honom igen. När jag kom in på rummet bröt jag ihop totalt. Alla känslor bara vällde ur mig. Jag måste ha gråtit i flera timmar för snart kände jag någon smeka min panna och stryka bort håret från ansiktet på mig. Jag kollade upp och mötte mammas oroliga blick.
”Vad är det?” Frågade hon oroligt och jag satte mig upp, drog knäna mot bröstet och vilade hakan på knäna. Jag stirrade blint framför mig och mamma förstod att jag inte ville prata om det just nu. Det knackade på dörren och mamma gick för att öppna. Hon möttes av en andfådd och svettig Harry.
Harrys perspektiv:
Lauras ord ringde i mina öron. Gillade hon mig mer än vad hon borde? Gillade jag henne? Huvudet bultade av all sprit jag hade konsumerat kvällen innan, jag kunde inte tänka klart. Jag förstod knappt vad som hände förrän jag började springa till första lägenhetskomplexet och knacka på, på varje dörr för att leta upp Laura. Jag var bara tvungen att prata med henne. Jag knackade på dörr 309 och en kvinna öppnade, bakom henne skymtade jag Laura. Jag pustade ut och bad att få prata med Laura.
Lauras perspektiv:
Jag kikade runt mamma som skymde dörröppningen och fick direkt ögonkontakt med Harry. Han sa något till mamma som flyttade på sig och släppte in honom innan mamma gick ut och stängde dörren efter sig.
”Vad vill du?” Sa jag argt och undvek hans blick.
”Vill du kolla på mig?” Sa Harry vänligt med sin hesa röst. När jag inte gjorde det suckade han. ”Jag har sprungit i vartenda hus och knackat på varenda dörr för att hitta ditt hotellrum, tycker du inte jag förtjänar att du tittar på mig?” Frågade Harry lite skämtsamt men jag skrattade inte, som jag nog hade gjort om jag inte hade varit så ledsen.
”Okej, ignorera mig då men jag tänker ändå prata, så lätt slipper du inte undan.” Jag satt tyst och väntade på att han skulle börja prata. ”Dina ord sjönk inte in förrän en timme efter du hade sagt dem, jag var full och en idiot men jag har gått igenom vartenda ord du sagt och jag förstår var du kommer ifrån.” Sa Harry och pausade för att se om jag reagerade men när jag inte gjorde det suckade han och fortsatte. ”Men du är den mest genuina, roligaste, vackraste och mest omtänksamma tjej jag träffat och jag är inte beredd att ge upp. Jag gillar nog dig mer än jag borde också.” Det sista sa han tyst, kanske mest för sig själv men jag hörde det.
Jag vände huvudet mot Harry och han studerade mitt ansiktsuttryck. Han torkade försiktigt bort mina tårar, först hesiterade han och testade om jag skulle rygga tillbaka men det gjorde jag inte. Jag halvlog mot honom och han drog på mungiporna han med.
”Vad betyder detta?” Frågade jag hest, från allt gråtande.
”Att vi i framtiden pratar med varandra och inte lägger oss ner på en strand och börjar gråta?” Sa han och log lite. Jag log tillbaka och nickade. ”Och att jag gillar dig mer än vad jag borde.” la han till och sa det nu medan han kollade mig djupt in i ögonen.
De sista två dagarna var helt underbara. Jag spenderade varje sekund jag kunde med Harry och hans vänner. Jag och Harry hade långa samtal, sittandes på stranden och kollade på solnedgången fram till sent på natten. Vi pratade om allt, från tidigare förhållanden, vänner, familj och allt som vi bara kom att tänka på. Mitt huvud var lutat mot hans axel och Harry höll om mig. Ingen sa något men vi visste båda två att det fanns något i luften, något som vi var tvungna att prata om förr eller senare. Om jag hade fått välja skulle det bli senare och bara leva i nuet. Harry lyfte bort mitt huvud och satte sig så att vi satt mitt emot varandra och kollade varandra i ögonen.
”Jag vet om att du inte vill prata om det här.” Sa Harry och jag skakade på huvudet. ”Men vi måste.” La han till med en suck.
”Jag vet vad jag vill ha.” Sa jag och kollade Harry djupt i ögonen, vek inte bort blicken när han kollade lika intensivt tillbaka. ”Jag vill ha dig.” Sa jag och böjde mig fram och kysste honom. Han la sina händer på mina kinder och tryckte mig närmre, fördjupade kyssen. Vi avslutade kyssen för att hämta luft. Harry kollade ännu intensivare på mig och viskade sedan. ”Jag vill ha dig också.”
Nå, vad tycker ni? Alltid lika kul att höra vad ni tycker! Nästa kapitel kommer på Torsdag. Ha det bra fram tills dess!
Kram!
Summer love - kapitel 3
Harry stannade bilen och gick sedan för att öppna dörren åt mig. Jag log och tog emot Harrys hand som han höll ut framför mig. Han släppte den inte när jag kommit ur bilen utan tvinade ihop våra händer istället. Jag kollade frågande upp mot Harry och han log bara emot mig. Varje gång han log kände jag hur jag blev vekare och vekare i benen. Vi gick i små smala gränder där det var små söta butiker intryckta i små hål i väggen i princip. Jag stannade och kollade på ett fint armband i silver. Det var stelt och på armbandet var det ingraverat: Never Give Up. Jag skulle precis betala när, Harry betalade mannen som sålde armbandet istället.
”Det behöver du inte göra.” Sa jag och gav pengar till Harry som vägrade ta emot dem. Jag suckade och stoppade ner pengarna i väskan igen.
”Men jag ville.” Sa Harry och log så smilgroparna syntes. Han hade redan hunnit bli lite brunare sen igår och man såg lite fräknar som höll på att dyka upp. Vi fortsatte att gå och snart var vi vid en mysig lite restaurang som hade borden och stolarna ute på stranden. Jag tog av mig skorna och tog dem i min fria hand och sedan gick vi och satte oss vid ett bord som var prytt med rosor och snäckor.
”Detta är jättefint.” Sa jag och log uppskattande mot Harry. ”Tack för att du tog med mig.”
”Så lite så.” Sa Harry och log ännu större än vad han gjort innan.
Lauras perspektiv:Vi stod på stranden, inlindade i varandras armar, panna mot panna och kollade in i varandras ögon. Han kollade på mina läppar och böjde sig framåt, hans läppar kom närmre mina och snart var de på mina. Han smakade gott, jag särade på läpparna och kyssen fördjupades. Våra ögon var slutna och vi njöt. Hans hand smekte min kind och tryckte våra ansikten närmre varandra. Sen slog verkligheten mig och jag avbröt kyssen och sjönk ner på mina knän i sanden. Några enstaka tårar rann ner för kinderna som jag snabbt torkade bort.
”Laura, vad är det?” Frågade Harry oroligt och sjönk ner bredvid mig. Han försökte att krama mig men jag puttade bort honom. ”Vad det något jag gjorde?” Harry lät riktigt orolig men jag kunde inte förklara mina känslor, herre gud jag visste knappt själv varför jag reagerade såhär. Jag kollade upp på Harry och mötte hans oroliga blick. Hans blick sökte något i mina ögon, något som kunde förklara vad det var som precis hänt. Jag kollade ner i sanden och torkade bort fler tårar.
”Kan du köra mig tillbaka till hotellet?” Frågade jag i en viskning.
”Visst.” Sa Harry fortfarande förvirrat men han hjälpte mig upp på benen men släppte mina händer när han kände att jag ryggade undan. Vi gick bredvid varandra, en obekväm tystnad låg i luften men ingen visste eller vågade säga något. Vi kom till bilen och Harry öppnade, som han hade gjort första gången, dörren åt mig och jag hoppade in i bilen.
Vi kom till hotellet och jag viskade ett förlåt innan jag snabbt hoppade ur bilen och sprang till mitt hotellrum. Bakom mig lämnade jag en förvirrad och orolig Harry.
Harrys perspektiv:
Jag suckade, smällde igen bildörren hårt och gick sedan långsamt och med huvudet nere till mitt eget hotellrum. En enda fråga snurrade i mitt huvud. Vad hände?
Jag sa inte hej till någon utav killarna, gick bara förbi dem, in på mitt rum och smällde igen dörren hårt. Alla ryckte till och kollade på varandra. De visste att jag hade varit ute med Laura men inte kunde det ha gått så fel? Harry var alltid den som lyckades med tjejer, trodde de. Louis reste sig upp och gick in till mig.
”Vad har hänt?” Frågade Louis och lutade sig mot väggen. Jag kollade upp på Louis, från där jag låg på sängen och Louis såg att jag var förtvivlad.
”Jag har ingen aning.” Sa Harry och drog sina fingrar genom håret frustrerat. ”Ena stunden var allt jättebra, vi kysstes, och i nästa ligger hon på stranden och gråter och låter mig inte röra henne.”
”Frågade du inte henne vad som var fel?” Undrade Louis och rynkade ögonbrynen.
”Tusen gånger.” Sa Harry frustrerat. ”Men det kanske är för det bästa.” Louis nickade lätt.
”Du förtjänar en förklaring så prata med henne i morgon innan vår intervju.” Föreslog Louis och Harry nickade. Louis lämnade rummet och Harry låg kvar på sängen innan han gick ut till de andra för att spela Fifa med dem så han kunde skingra tankarna, i alla fall för stunden.
Lauras perspektiv:
Jag såg Harry komma gående mot poolområdet, han kollade inte åt mitt håll utan gick direkt fram till några tjejer som vinkade glatt åt honom. Jag suckade. Det var väl såhär du ville ha det? Du vill väl inte bli sårad för det är allt du kommer bli om du inte slutar tänka på honom. Rösterna i huvudet tog över och jag fortsatte att läsa boken som jag hade framför mig. Då och då sneglade jag mot Harrys håll för att bli ännu mer besviken varje gång för att han inte verkade bry sig.
Dagen efter var det en sorts fest för de som var mellan 18 och 22 och då jag inte fyllt 18 än utan gjorde det först om fem månader, så hade en tjej, Johanna, som jag träffade dagen innan skaffat ett falsk leg till mig. Vi stod inne på hennes hotellrum och gjorde vid oss. Johanna hade lockat mitt hår, som nu var i några nyanser ljusare blond än vad det varit innan de kom hit, och sminkat mig i en brun sotning och ljust läppstift. Jag studerade mig i spegeln medan Johanna fortsatte med sin egen sminkning. Jag hade på mig en svart klänning som hade spets upptill med en skärning som gick ner i en urringning mellan brösten men täcktes av spetsen och i ryggen var tyget delat i mitten men satt ändå ihop upptill, under bysten gick klänningen ut och slutade halvvägs ner på låren tillsammans med ett par svarta pumps. Jag såg faktiskt riktigt snygg ut. Jag kollade på Johanna och hon såg också riktigt bra ut. Hon hade på sig en mörkblå tight fodralklänning med ett par silvriga, glittriga pumps.
”Du ser verkligen riktigt snygg ut i den klänningen.” Sa jag och log åt Johanna.
”Tack, du med.” Sa Johanna och tog på läppglans. ”Du kommer verkligen få killar på kroken.”
Jag rynkade på näsan åt hennes ord, jag hade inga som helst planer på att få några killar på kroken. Ingen av de sliskiga killarna som skulle finnas på klubben, den enda killen som jag ville ha var Harry men det skulle aldrig funka, jag skulle bara bli sårad i slutet och det hade jag ingen lust att bli. Jag log när Johanna kollade oroligt på mig.
”Ska vi gå?” Frågade jag.
”Ja, let’s burn this club down.” Halvt skrek Johanna och tog en klunk ur en plunta jag inte sett att hon haft. Hon höll fram den till mig och efter att ha tvekat lite tog jag också en klunk ur den. Vi gick ner till klubben och Johanna fick lugna ner mig säkert tio gånger innan vi kommit fram till ingången för att jag trodde de skulle komma på mig med ett falsk leg. Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan då vi kom in hur lätt som helst.
Jag och Johanna hade en helrolig kväll. Vi dansade med varandra, med killar och lät och bjudas på lite väl många drinkar av killar som försökte ragga på oss. Även om spriten gjorde mitt huvud burrigt kunde jag ändå känna hur någons, inte någon utan Harrys, blickar brände hål i ryggen på mig. Jag försökte att strunta i dem men de slutade inte. Jag dansade med en kille, jag var mer åt det fulla hållet än åt det nyktra och hade ingen direkt kontroll över min kropp mer än att jag rörde den i takt till musiken. How we do (party) med Rita Ora var på och jag dansade, kanske lite väl intimt, med killen som jag redan glömt namnet på. Jag fick ögonkontakt med Harry för en sekund. Varför kollade han efter mig hela tiden? Han kunde ju inte bry sig särskilt mycket då han innan idag suttit med flertalet tjejer och flirtat hej vilt med dem, så vad gjorde jag för annorlunda som inte han gjort? Jag vände bort blicken och kollade på killen jag dansade med istället. Jag log mot honom och han log mot mig innan han tog mig i handen och drog med mig någonstans.
Kväll blev till natt och snart stapplade jag uppför trapporna till mitt hotellrum med hjälp av samma kille jag dansat med, nästan hela kvällen. Vi kom fram till min dörr och där stannade jag och vände mig om mot killen. Han böjde sig framåt och var på väg att kyssa mig men då vände jag bort huvudet så att hans läppar endast nuddade min kind. Jag sa hejdå till honom och gick snabbt in i rummet och stängde dörren efter mig.
Här är kapitel 3! Vad tycker ni? Jag vet att det är lite kort men var tvungen att ha ett bra avslut tyckte jag.
Summer love - kapitel 2
Detta har hänt:
”Jag är här med min familj men de har gått för att köpa något att äta.” Svarade jag och la mig ner på solstolen igen när jag fått av det mesta av sanden. ”Vad gör ni här egentligen?” Undrade jag och vände huvudet mot Harry som tagit av sig tröjan och också lagt sig ner på sin solstol. Jag studerade, vad jag trodde var diskret, hans kropp.
”Gillar du vad du ser?” Frågade Harry och flinade. Jag rullade ögonen åt honom och bet mig i läppen samtidigt.
”Jag har inget att klaga på.” Sa jag och blinkade emot honom. ”Svara på min fråga nu.”
”Vi är här för att promota den nya skivan.” Svarade Harry och lät stolt.
”Det måste vara fantastiskt att få åka till så många länder.” Sa jag och drömde mig bort till alla länder jag vill besöka.
”Ja.” Sa Harry och log. ”Fast man saknar familjen och vännerna. Man träffar inte dem lika ofta som man gjorde innan.”
”Det negativa med att resa jorden runt?” Frågade jag och Harry nickade.
”Fast jag älskar det jag gör.” Sa han med den där hesa rösten igen. ”Jag skulle inte byta bort det för en sekund.”
Lauras perspektiv:”Där är du ju.” Hörde jag någon skrika, jag vände mig om och såg att det var Liam som kom gående emot oss. ”Vi har letat överallt efter dig.” Sa någon, som jag förmodade var Louis. Liam satte sig ner på Harrys solstol och jag flyttade mina ben så att Louis kunde sätta sig ner på min. Louis kollade från Harry till mig och jag såg att han kände igen mig från igår då jag i princip skällde ut honom för att inte ta hand om Harry.
”Självklart hittar vi Harry med en tjej.” Sa Zayn som också anslöt sig till gruppen tillsammans med Niall. Harry kollade på mig för att se min reaktion åt kommentaren men jag rörde inte en min. Jag var fullt upptagen att komma på en ursäkt i mitt huvud.
”Förlåt för att jag blev arg på dig igår.” Sa jag till Louis som nickade och gav mig ett leende som sa att han förlät mig.
”Varför var du arg på Louis?” Frågade Harry och förundrat och fick en rynka mellan ögonbrynen.
”Jag skällde väl lite på honom för att han försvann igår.” Sa jag och kollade ner i marken och begravde fötterna i sanden.
”Synd jag inte kommer ihåg det.” Sa Harry och log charmigt.
”Skällde du verkligen ut Louis?” Frågade Niall. ”Det hade vi nog alla velat se.” Killarna garvade och Louis bara skakade på huvudet.
”Jag blev rätt chockad själv.” Sa Louis och skrattade han med.
”Vi har ju inte presenterat oss.” Sa Liam och log.
”Det behövs inte, Liam.” Sa Harry och blinkade åt mig men jag bara rullade på ögonen. ”Den enda som behöver presentera sig är Laura.”
Vi pratade en stund till innan alla utom Harry gick.
”Ska du med och bada?” Frågade Harry och kollade på mig hemlighetsfullt. Jag nickade sakta och då tog Harry och slängde mig över axeln för att springa ner till havet och slänga i mig. Jag skrek under hela tiden men Harry skrattade bara och låtsades inte höra mig. Harry skrattade för fullt åt mig och jag tog då tillfället att trycka ner honom i vattnet. Jag lyckades ganska bra även om han var starkare än mig.
”Försöker du dränka mig?” Skämtade Harry och jag skrattade bara åt honom, hans hår hade lagt sig alldeles platt på huvudet och det såg ganska roligt ut. ”Se nu vad du har gjort.” Han rufsade till håret.
”Aw, är Harry lite utseendefixerad kanske?” Skämtade jag med honom och han skakade på huvudet innan han tog tag om min midja för att kasta mig i vattnet ännu en gång. Innan han hann göra något, hörde jag någon ropa mitt namn, jag kollade in mot stranden och såg mina föräldrar stå vid strandkanten och viftade att jag skulle komma upp ur vattnet. Jag kollade upp på Harry som släppte mig, jag suckade och gick sedan mot mina föräldrar.
”Vem var det?” Var det första pappa frågade när jag kom upp.
”En kille jag träffade igår kväll.” Svarade jag och följde med mina föräldrar upp till vårt hotellrum för att äta.
”Du är väl försiktig?” Frågade mamma och jag mumlade fram ett herregud.
Jag fick inte i mig särskilt mycket mat då jag ville ut i solen direkt. Jag lade mig vid poolen denna gång och snart kände jag några brännande blickar på mig. Jag kollade runt och såg tre tjejer sitta och stirra på mig. De tittade inte bort när jag kollade åt deras håll utan fortsatte med sina elaka blickar. Jag suckade och la mig ner på solstolen igen.
Tre dagar gick och jag umgicks bara med Harry och killarna så fort de hade tid över. Jag kände mig som att jag trängde mig på men de tyckte inte killarna, de hade de i varje fall sagt när jag frågat dem.
Jag hörde någon harkla sig och när jag öppnade ögonen stod en utav hotellarbetarna framför mig och höll fram ett kuvert. Jag satte mig upp och tog emot det. Innan jag hann fråga vad det var frågan om försvann hann och jag satt förvirrat kvar. Jag kollade på kuvertet och det enda det stod på var mitt namn i kursiv text. Jag öppnade det och tog upp ett papper som var i.
Möt mig vid receptionen ikväll kl.19.00.
-H.S.
H.S. Harry Styles. Jag kollade runt mig för att se om han eller hans kompisar var i närheten men det verkade inte som det. Jag funderade på att gå till deras hotellrum men bestämde mig för att inte göra det. Jag kunde inte förstå att detta verkligen hände mig. Jag var 17 år och hade aldrig haft ett seriöst förhållande och nu träffar jag en kille som jag verkligen skulle kunna bli kär i men som bor i ett annat land och som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen. Det skulle endast bli en sommarromans, om han ens gillar mig. Men klarade jag av det? Var det inte bättre att bara förbli vänner i så fall?
Jag bestämde mig för att träffa Harry ikväll. Jag hade sagt till mamma och pappa att jag skulle ut och de hade först protesterat hej vilt men hade senare fått ge med sig. Jag tog på mig en enkel sommarklänning som var vit med små blommor på. Det var varmt i luften och det var skönast att använda klänning då. Jag packade ner nödvändigheter, såsom mobil, kamera och pengar i min väska. Jag tog på mig ytterst lite mascara och var sedan färdig. Jag hade flätat mitt, numera lite ljusare bruna, hår i en sned fiskbensfläta. Jag gick ner till receptionen och satte mig i en fåtölj och väntade på honom. Jag fick syn på Harry som var klädd i en enkel t-shirt och shorts komma in i receptionen och jag sken upp i ett leende direkt. Han log tillbaka och jag gick för att möta honom. Han gav mig en kram och jag kände doften av hans parfym. Det luktade Harry.
”Vad ska vi göra?” Undrade jag och log mot Harry.
”Det, my love, får bli en överraskning.” Viskade Harry med sin hesa röst i mitt öra, den rösten sände gåshud längs med hela min ryggrad.
Vi gick ut från hotellet och där stod en bil parkerad. Harry öppnade dörren för mig och gick senare till förarsidan och hoppade in.
”En 2012 BMW M6 Cabriolet. Inte illa.” Sa jag och inspekterade bilen.
”Du kan dina bilar, hör jag.” Sa Harry och avfyrade ett stort leende emot mig.
”Jag har alltid varit intresserad av bilar.” Sa jag och kollade åt Harrys håll, han hade ett stort leende på läpparna.
Harry stannade bilen och gick sedan för att öppna dörren åt mig. Jag log och tog emot Harrys hand som han höll ut framför mig. Han släppte den inte när jag kommit ur bilen utan tvinade ihop våra händer istället. Jag kollade frågande upp mot Harry och han log bara emot mig. Varje gång han log kände jag hur jag blev vekare och vekare i benen. Vi gick i små smala gränder där det var små söta butiker intryckta i små hål i väggen i princip. Jag stannade och kollade på ett fint armband i silver. Det var stelt och på armbandet var det ingraverat: Never Give Up. Jag skulle precis betala när, Harry betalade mannen som sålde armbandet istället.
”Det behöver du inte göra.” Sa jag och gav pengar till Harry som vägrade ta emot dem. Jag suckade och stoppade ner pengarna i väskan igen.
”Men jag ville.” Sa Harry och log så smilgroparna syntes. Han hade redan hunnit bli lite brunare sen igår och man såg lite fräknar som höll på att dyka upp. Vi fortsatte att gå och snart var vi vid en mysig lite restaurang som hade borden och stolarna ute på stranden. Jag tog av mig skorna och tog dem i min fria hand och sedan gick vi och satte oss vid ett bord som var prytt med rosor och snäckor.
”Detta är jättefint.” Sa jag och log uppskattande mot Harry. ”Tack för att du tog med mig.”
”Så lite så.” Sa Harry och log ännu större än vad han gjort innan.
Andra kapitlet är uppe! Vad tycker ni?
Summer love - kapitel 1
Här kommer första kapitlet av den nya novellen! Hoppas att ni kommer gilla denna lika mycket som den andra.
Lauras perspektiv:
Små svettdroppar rann nerför min rygg då det var kvavt i luften och knappt något syre fanns kvar p.g.a. alla människor som befann sig under det lilla terrasstaket. Jag trängde mig förbi människorna och gick ut för att få luft. Värmen hade börjat lägga sig ute men det var fortfarande behagligt. Jag tog ett djupt andetag och andades in den friska luften och tittade ut över stranden. Mamma och pappa hade tvingat med mig på en semester till Italien, i en vecka. Just denna vecka av sommaren var tänkt att spenderas hemma med vännerna, ligga på stranden och spana på killar och festa fram tills det blev morgon för om en vecka skulle min bästa vän flytta, flytta 100 mil ifrån mig. Jag suckade och försökte att inte tänka på vad de gjorde nu, inte tänka på vilka killar de träffade. Jag gick in igen och genast blev jag tillfrågad av en kille om jag ville dansa.
”Visst.” Svarade jag. Jag kunde lika gärna göra det bästa av det. Medan jag dansade med killen, som jag fått reda på hette Rico, studerade jag hans kropp. Han var riktigt snygg, solbränd och hade ett otroligt charmigt leende. Jag log mot honom när han sa att han skulle hämta något att dricka. Jag dansade lite för mig själv men kände snart hur blickar vändes emot mig. Jag kände mig osäker, sneglade efter Rico som jag som tur var såg kommande emot mig. Jag tog emot drickan han höll fram till mig och tog en klunk.
Tiden gick och snart var jag ensam. Rico hade försvunnit och jag kände mig vilsen. Jag snurrade runt och gick rätt in i någon. Jag kollade upp och fick fram ett förlåt. Denna kille var om möjligt ännu snyggare än Rico. Han hade brunt lockigt hår med gröna ögon och ett otroligt leende.
”Har du sett mina vänner?” Frågade han med sin hesa röst. Jag hörde direkt att han var från England och jag kände hur jag blev svag i knäna. ”Liam, Louis, Zayn och Niall?” La han till lite sluddrigt när jag kollade, vad han tolkade som en oförstående blick, på honom. Det gick nu upp för mig vem han var. Han var ingen mindre än Harry Styles från One Direction. Jag hade hört mina vänner skrika över hur snygga och bra de var ända sedan de slog igenom. Jag visste vilka de var och kunde mer än gärna sjunga med i deras låtar när mina kompisar spelade dem men jag hade aldrig varit den som blev Starstruck.
”Nej, tyvärr.” Sa jag och tog tag i hans arm när han snubblade lite. ”Jag kan hjälpa dig att leta efter dem.” Han nickade och jag hjälpte honom att gå stabilt samtidigt som vi försökte hitta hans vänner i folkmassan. ”De har nog gått.” Sa jag när vi hade letat i hela lokalen.
”Jag måste ha friskluft.” Sa han och jag hjälpte honom ut där jag stått några timmar tidigare. ”Vad heter du?” Frågade han och kollade intensivt på mig.
”Laura.” Svarade jag och log emot honom.
”Harry Styles.” Sa han och räckte fram sin hand och jag skakade den.
”Jag vet, jag lever faktiskt inte under en sten.” Skämtade jag och han log sitt charmiga leende emot mig. Han såg fortfarande väldigt påverkad ut men inte lika mycket som han hade varit när jag först såg honom. ”Vart ligger ditt hotellrum?” Frågade jag och han flinade.
”Försöker du redan få mig i säng?” Skämtade han och jag skakade på huvudet åt honom.
”I dina drömmar.” Skämtade jag tillbaka. ”Jag tänkte hjälpa dig dit, så åt vilket håll ligger det?” Harry pekade på ett håll och jag nickade innan jag lät honom lägga armen om mig för att ha stöd när han gick. Vi han inte gå långt förrän Harry stannade och släppte mig för att kunna kräkas, som tur var fanns det en papperskorg där han kräktes i. Jag satte mig ner på en utav solstolarna som inte var undanplockade och väntade på att han skulle kräkas färdigt. Han satte sig ner bredvid mig.
”Förlåt.” Sa han och kollade försiktigt på mig. ”Jag måste ha gett dig ett dåligt intryck.”
”Bry dig inte om det.” Sa jag och log uppmuntrande emot honom och strök bort några lockar som hade lagt sig i hans ögon. ”Man kan inte vara perfekt alltid.”
”Så du menar att jag är perfekt?” Skämtade Harry och jag kunde inte hjälpa att jag fnittrade åt honom.
”Jag låter dig tro det.” Sa jag och ställde mig upp och höll fram handen åt honom för att hjälpa honom upp. ”Du kommer knappast komma ihåg mig i morgon.”
”En vacker tjej som dig glömmer man aldrig.” Sa han och kollade mig rakt in i ögonen. Jag rodnade och vi fortsatte gå i riktning mot hans hotellrum.
Vi kom till hans rum och jag letade i hans fickor efter en hotellnyckel men ingen lycka där så jag knackade på, på dörren. Efter några sekunder öppnade Louis dörren. Han kollade förvånat på mig och sedan till Harry.
”Du kanske borde ta bättre hand om din kompis i framtiden.” Sa jag lite argt och lämnade över Harry till Louis innan jag vände på klacken och gick därifrån.
”Tack för att du tog hit honom.” Skrek Louis tyst efter mig, jag vände mig om och nickade till svar innan jag fortsatte gå nerför korridoren.
Jag låg på en solstol på stranden och solade när jag kände hur någon skvätte vatten på mig. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp snabbt, beredd att skälla ut personen. Personen visade sig vara ingen annan än Harry, som skrattade åt min reaktion.
”Gör aldrig så igen.” Sa jag och gav honom en mörk blick som han bara skrattade åt. Jag tog en näve sand och kastade på honom medan han hade fullt upp att skratta åt mig. Han slutade upp att skratta och jag såg i hans blicka att det var dags att börja springa. Jag hoppade upp ur stolen och sprang för glatta livet ifrån honom. Jag hade alltid varit duktig på att springa men i sanden blev allt mycket jobbigare och snart var Harry ifatt mig och drog ner mig i sanden. Jag tjöt till och Harry skrattade ännu mera åt mig. Jag skrattade jag med, fast mer åt hans beteende än att jag hade hamnat i sanden. Jag hade sand överallt och även på de mindre trevliga ställena. Harry hjälpte mig upp och jag borstade av den sanden som gick att få av.
”Jag ville egentligen bara tacka för hjälpen igår.” Sa Harry och smålog. ”Inte dra ner dig i sanden.” La han till med ett skratt när han såg min irriterade blick. ”Så farligt var det väl inte?” Jag bara gick förbi honom men han tog tag i min arm och drog mig tillbaka så jag kollade på honom. ”Förlåt.” sa han men han såg allt annat än ledsen ut. Jag skakade bara på huvudet och fnittrade åt honom.
”Du är hopplös.” Sa jag och gick tillbaka till min solstol. Harry följde efter och satte sig på solstolen bredvid min.
”Var är du ifrån?” Frågad Harry från ingenstans och kollade intensivt på mig.
”Sverige.” Svarade jag och Harry sken upp i ett ännu större leende.
”Då förstår jag varför du är så snygg.” Sa Harry och jag rodnade, vilket jag hoppades endast skulle synas som att jag blivit bränd lätt av solen. ”Är du här själv?”
”Jag är här med min familj men de har gått för att köpa något att äta.” Svarade jag och la mig ner på solstolen igen när jag fått av det mesta av sanden. ”Vad gör ni här egentligen?” Undrade jag och vände huvudet mot Harry som tagit av sig tröjan och också lagt sig ner på sin solstol. Jag studerade, vad jag trodde var diskret, hans kropp.
”Gillar du vad du ser?” Frågade Harry och flinade. Jag rullade ögonen åt honom och bet mig i läppen samtidigt.
”Jag har inget att klaga på.” Sa jag och blinkade emot honom. ”Svara på min fråga nu.”
”Vi är här för att promota den nya skivan.” Svarade Harry och lät stolt.
”Det måste vara fantastiskt att få åka till så många länder.” Sa jag och drömde mig bort till alla länder jag vill besöka.
”Ja.” Sa Harry och log. ”Fast man saknar familjen och vännerna. Man träffar inte dem lika ofta som man gjorde innan.”
”Det negativa med att resa jorden runt?” Frågade jag och Harry nickade.
”Fast jag älskar det jag gör.” Sa han med den där hesa rösten igen. ”Jag skulle inte byta bort det för en sekund.”
Vad tycker ni?
