Summer love - the end
Detta har hänt:
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Lauras perspektiv:
Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.
Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.
Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.
”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.
”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.
Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.
Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.
Harrys perspektiv:
I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.
”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.
”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.
”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”
”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.
”När går hennes plan?” Frågade jag.
”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.
Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån. Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.
”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.
”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.
”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”
”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.
”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”
”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”
Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.
Lauras perspektiv:
Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.
”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”
Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.
”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.
”Vi går och kollar.” Sade jag.
”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.
Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.
”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.
”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden.
”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.
”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.
”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”
”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.
”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.
Allt skulle bli bra.
Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.
Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden.
Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3
Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.
Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.
Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.
”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.
”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.
Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.
Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.
Harrys perspektiv:
I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.
”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.
”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.
”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”
”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.
”När går hennes plan?” Frågade jag.
”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.
Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån. Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.
”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.
”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.
”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”
”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.
”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”
”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”
Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.
Lauras perspektiv:
Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.
”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”
Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.
”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.
”Vi går och kollar.” Sade jag.
”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.
Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.
”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.
”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden.
”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.
”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.
”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”
”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.
”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.
Allt skulle bli bra.
Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.
Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden.
Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3
Summer love - kapitel 32
Detta har hänt:
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Harrys perspektiv:
Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.
Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.
Lauras perspektiv:
Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.
Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.
”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.
Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.
”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.
”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.
”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.
”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.
”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”
”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.
”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”
”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.
”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.
Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell.
Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång.
Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.
Massa kramar till er alla!
Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.
Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.
Lauras perspektiv:
Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.
Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.
”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.
Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.
”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.
”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.
”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.
”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.
”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”
”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.
”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”
”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.
”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.
Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell.
Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång.
Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.
Massa kramar till er alla!
Summer love - kapitel 31
Detta har hänt:
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Harrys perspektiv:
Louis slängde tidningen framför mig och den landade med en duns på köksbordet. Jag kollade på framsidan, på omslaget, men jag rörde inte en enda min. Min blick var tom och Louis letade länge efter en reaktion från mig, när han inte fick någon suckade han frustrerat innan han satte sig ner bredvid mig.
”Vad fan är det här, Harry?” Frågade han och pekade på tidningen. Ingen reaktion ifrån mig fortfarande. ”Jag trodde det var hon som skulle sabba upp ert förhållande men du har fan motbevisat mig.” Han kollade på mig med en besviken blick. ”Förstår du ens vad du gjort?”
Jag försökte minnas gårkvällen och hur jag hamnat på framsidan på en skvallertidning. Särskilt försökte jag minnas hur jag kunde kyssa blondinen som också befann sig på framsidan med mig. Huvudet bultade och hjälpte mig inte särskilt mycket i att kunna minnas. Vad fan hade jag gjort egentligen? Vad hade jag tänkt med?
Små minnen från gårdagen poppade upp i mitt huvud. Det var en massa fans som skrek på mig, skrek saker om Laura och Ludde. Hur jag kunde vara tillsammans med en som var otrogen mot mig. De skrek hur mycket de älskade mig och inte skulle göra samma sak som Laura gjort. Jag hade även fått en bild upptryckt i ansiktet på mig. De satt på ett café, Ludde med armen Laura, min tjej. Jag knöt händerna så hårt att de vitnade och skyndade mig bort ifrån folkmassan, skyndade mig hem för att undersöka saken själv. Där slutar jag att minnas. Nästa minnesbild är när jag är på en klubb, bjuder blondinen på drinkar och när vi båda är svinfulla drar jag med henne ut där jag vet att fotografer väntar och kysser henne.
Vad fan har jag gjort?
Lauras perspektiv:
Tårarna rinner som vattenfall nerför mina kinder. Jag förstod nu att det var över, att jag inte hade varit någon för Harry. Han hade dumpat mig och gått vidare, det var helt klart. Jag hade varit någon han kunde leka med för att sedan dumpa när han tröttnade på mig. I rent raseri tar jag fram mobilen och ringer upp Harry. Efter några signaler svarar han.
”Snälla låt mig förklara.” Är det första jag hör men jag lyssnar inte. Jag har för mycket att säga för att kunna lyssna på hans patetiska ursäkter.
”Nej, du lyssnar på mig Harry.” Sa jag så lugnt jag kunde men man hörde ändå gråten och att jag var arg. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel, om jag har sårat dig eller vad fan jag har gjort men det ger tamejfan inte dig rätten att gå och hångla upp någon blond bimbo.”
”Vet du inte vad du har gjort för fel?” Skrek Harry på andra sidan.
”Nej så kan du vara så snäll och säga det till mig?” Begärde jag.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Louis slängde tidningen framför mig och den landade med en duns på köksbordet. Jag kollade på framsidan, på omslaget, men jag rörde inte en enda min. Min blick var tom och Louis letade länge efter en reaktion från mig, när han inte fick någon suckade han frustrerat innan han satte sig ner bredvid mig.
”Vad fan är det här, Harry?” Frågade han och pekade på tidningen. Ingen reaktion ifrån mig fortfarande. ”Jag trodde det var hon som skulle sabba upp ert förhållande men du har fan motbevisat mig.” Han kollade på mig med en besviken blick. ”Förstår du ens vad du gjort?”
Jag försökte minnas gårkvällen och hur jag hamnat på framsidan på en skvallertidning. Särskilt försökte jag minnas hur jag kunde kyssa blondinen som också befann sig på framsidan med mig. Huvudet bultade och hjälpte mig inte särskilt mycket i att kunna minnas. Vad fan hade jag gjort egentligen? Vad hade jag tänkt med?
Små minnen från gårdagen poppade upp i mitt huvud. Det var en massa fans som skrek på mig, skrek saker om Laura och Ludde. Hur jag kunde vara tillsammans med en som var otrogen mot mig. De skrek hur mycket de älskade mig och inte skulle göra samma sak som Laura gjort. Jag hade även fått en bild upptryckt i ansiktet på mig. De satt på ett café, Ludde med armen Laura, min tjej. Jag knöt händerna så hårt att de vitnade och skyndade mig bort ifrån folkmassan, skyndade mig hem för att undersöka saken själv. Där slutar jag att minnas. Nästa minnesbild är när jag är på en klubb, bjuder blondinen på drinkar och när vi båda är svinfulla drar jag med henne ut där jag vet att fotografer väntar och kysser henne.
Vad fan har jag gjort?
Lauras perspektiv:
Tårarna rinner som vattenfall nerför mina kinder. Jag förstod nu att det var över, att jag inte hade varit någon för Harry. Han hade dumpat mig och gått vidare, det var helt klart. Jag hade varit någon han kunde leka med för att sedan dumpa när han tröttnade på mig. I rent raseri tar jag fram mobilen och ringer upp Harry. Efter några signaler svarar han.
”Snälla låt mig förklara.” Är det första jag hör men jag lyssnar inte. Jag har för mycket att säga för att kunna lyssna på hans patetiska ursäkter.
”Nej, du lyssnar på mig Harry.” Sa jag så lugnt jag kunde men man hörde ändå gråten och att jag var arg. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel, om jag har sårat dig eller vad fan jag har gjort men det ger tamejfan inte dig rätten att gå och hångla upp någon blond bimbo.”
”Vet du inte vad du har gjort för fel?” Skrek Harry på andra sidan.
”Nej så kan du vara så snäll och säga det till mig?” Begärde jag.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Det är ett kort kapitel jag vet men jag kan inte skriva, något inom mig fattas, jag mår bara dåligt hela tiden och jag vet inte varför. Därför får ni detta så länge, bättre än inget, right? Hoppas att ni gillar det iaf. Tänker även avsluta novellen inom en snar framtid.
Kramar på er!
Summer love - kapitel 30
Detta har hänt:
Jag kunde inte fatta att jag satt på tåget hem redan, hem till verkligheten. På något sätt så var det ändå skönt, att kunna komma ifrån hysterin som rådde kring Harry och killarna. Komma hem till mina vänner och bara umgås, leva som en normal artonåring. Vad som var riktigt tråkigt däremot var att jag inte kunde träffa Harry lika ofta. Men det skulle snart ändras – jag skulle snart ta studenten och hade redan planer på vad jag skulle göra. Planer på hur jag skulle kunna spendera mer tid med Harry, vara närmre honom är flera hundra mil. Harry visste inget om mina planer och jag tänkte hålla det så tills jag visste säkert hur allt skulle bli.
Lauras perspektiv:
Jag kunde inte fatta att jag satt på tåget hem redan, hem till verkligheten. På något sätt så var det ändå skönt, att kunna komma ifrån hysterin som rådde kring Harry och killarna. Komma hem till mina vänner och bara umgås, leva som en normal artonåring. Vad som var riktigt tråkigt däremot var att jag inte kunde träffa Harry lika ofta. Men det skulle snart ändras – jag skulle snart ta studenten och hade redan planer på vad jag skulle göra. Planer på hur jag skulle kunna spendera mer tid med Harry, vara närmre honom är flera hundra mil. Harry visste inget om mina planer och jag tänkte hålla det så tills jag visste säkert hur allt skulle bli.
Lauras perspektiv:
Mobilen vibrerade där den låg på bordet, jag slängde en snabb blick på den innan jag suckade, sträckte på mig och gick upp från sängen och fram till bordet och plockade upp mobilen för att svara.
”Hej det är Laura.” Svarade jag med raspig och hes röst.
”Hej, det är Ludde.” Svarade Ludde med sin bekanta röst och jag sken upp i ett stort leende. ”Hur är det?”
”Det är väl bra, antar jag.” Sa jag och drog en hand genom mitt toviga hår. ”Hur är det själv?”
”Det är bara bra med mig.” Svarade han och jag hörde på hans röst att han log. ”Du har inte tid att träffas idag? Vi har ju inte träffast sen…”
”Det skulle vara trevligt.” Sa jag innan han hann säga färdigt meningen. ”Ska vi träffas på Espresso House om en timme?” Frågade jag och kollade på klockan. Jo, jag skulle nog hinna.
”Det låter bra.” Svarade han. Vi sade hejdå till varandra och jag började genast göra vid mig.
Jag gick in på Espresso House, satte mig vid ett bord intill fönstret som vette mot gatan utanför och väntade på Ludde. Människor passerade utanför på gatan, alla inne i olika världar, alla med olika tankar och liv, på väg någonstans. Dörren plingade och jag kollade upp, mötte Luddes blick och vi log emot varandra. Han kom emot mig, jag ställde mig upp för att kunna ge honom en kram.
”Har du beställt?” Frågade Ludde och jag skakade på huvudet. ”Då gör jag det. Det vanliga?” Jag nickade och satte mig ner igen. Ludde kom tillbaka med en kladdkaka och en vaniljlatte och en kladdkaka och kaffe till sig själv. Vi pratade om vad som hände i livet, så som vi alltid gjort innan han flyttade till USA i ett år.
Min mobil ringde och jag kollade på skärmen för att se vem det var. Maja ringde mig, jag kollade ursäktande på Ludde men han nickade att det var okej för mig att svara.
”Hej Maja.” Svarade jag glatt. ”Hur är det?”
”Det är jättebra.” Tjöt hon och jag fnissade lite åt henne.
”Vad har då hänt?” Frågade jag och tog en sipp av mitt kaffe.
”Niall frågade mig om jag ville komma till London nu när de är lediga i några dagar.” Berättade hon glatt och tjöt igen.
”Vad kul.” Sa jag och försökte låta glad för henne, det var jag, men jag visste inte ens att killarna var lediga för Harry hade inte ringt mig på en hel vecka och när jag ringt till honom så var han kort och samtalen varade inte länge. ”När åker du?”
”Om tre dagar.” Svarade Maja glatt. ”Jag måste börja packa nu. Vad ska jag ha med mig?”
”Vad kul att det går bra för dig och Niall.” Sa jag och försökte att inte låta mina egna känslor tränga igenom. ”Och jag är säker på vad du än har på dig så kommer han tycka att du ser vacker ut.”
”Vi får prata mer sen.” Sa Maja, lade på och jag släppte ut en stor suck som jag hållit inne.
”Vad är det?” Frågade Ludde mig och kollade på mig med en orolig blick, en blick som jag var mer än van vid. Den blicken hade jag fått leva med varje dag ända sedan min kusin dog, alla gav mig den, alla utom Harry men han verkade ju inte bry sig om mig längre. Jag kände mina tårar börja rinna nerför kinderna och jag kollade ner, lekte med mina fingrar och lät tårarna droppa ner på bordet. Ludde reste sig från sin plats och satte sig istället bredvid mig, lade armen om mina axlar och drog mig intill sig. Han lät sin hand röra sig upp och ner längs min arm i en tröstande gest.
”Maja ska till London och hälsa på Niall nu när de är lediga.” Fick jag fram efter flera snyftningar.
”Vad är det för fel med det?” Frågade Ludde förvirrat.
”Att jag inte visste om att de var lediga.” Sa jag frustrerat. ”Harry har inte pratat med mig, på riktigt, på över en vecka. Han ringer inte mig, det är jag som ringer honom och när jag gör det pratat vi inte mer än kanske fem minuter.” Fortsatte jag samtidigt som mina tårar fortsatte att rinna nerför mina kinder i snabbare takt. ”Vad har jag gjort för fel? Eller kom han helt plötsligt bara på att jag var för mycket problem för honom? Att han inte orkade med mig?” Jag kollade upp på Ludde med rödsprängda ögon och han bara ryckte på axlarna, tryckte mig närmre honom och lät mig lugna ner mig själv, lät mig gråta ut.
Dagarna gick och fortfarande hörde jag inget från Harry, vilket var underligt då jag visste att de var lediga nu, jag visste det för Maja lade upp nya bilder på facebook hela tiden på henne och Niall och det bröt mitt hjärta i ännu fler bitar, att det hade varit jag och Harry och nu visste jag inte alls var vi stod. Ludde var min klippa, han var där för att trösta mig, uppmuntra mig och komma upp med anledningar till varför inte Harry svarade mig, bakade kakor åt mig som knappt gick att äta och kollade på oändligt många tjejfilmer med mig. Varför kändes det som att vi hade gjort slut fast vi inte hade det, eller kanske var det vad Harry försökte säga mig med sina frånvarande samtal? Att han inte älskade mig längre?
Jag vet inte hur många gånger som jag suttit med mobilen i handen, Harrys nummer på skärmen och varit sekunder ifrån att ringa honom och fråga vad som hände men jag hade inte vågat, jag ville inte veta vad han skulle säga.
Jag och Ludde hade spenderat nästan all tid tillsammans de senaste dagarna att pressen hade börjat skriva att jag var otrogen mot Harry, det var sjukt, men på något sätt önskade jag att det skulle få en reaktion ifrån Harry men inget, han ringde inte och jag hade också slutat ringa, jag orkade inte med detta längre.
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Det kom upp tidigare än jag trodde! Förlåt för den långa väntan, det var inte meningen men nu har jag äntligen sommarlov och mer tid att skriva! Jag åker på semester och är iväg i två veckor så nästa kapitel kommer upp när jag kommer hem, så tyvärr så lämnar jag er med ett deppigt kapitel men tyckte det var dags för lite trubbel i paradiset! Hoppas ni inte hatar mig för det, haha!
Kramar på er och ha ett bra sommar och kika in här igen om två veckor ca så kanske nästa kapitel kommer upp då!
10+ kommentarer för att få det :)
Summer love - kapitel 29
Detta har hänt:
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
Harrys perspektiv:
Laura stod längst fram i publiken med ett stort leende på läpparna. Jag hade min blick fastklistrad på henne hela tiden, och varje gång Laura kollade in i mina sken jag upp i ett, om möjligt, ännu större leende än vad jag redan hade. Det var den sista konserten som Laura skulle vara med på och jag ville inte att den skulle ta slut för det betydde att jag bara hade några ynka timmar kvar med henne innan hon skulle behöva åka hem igen, hem till sitt normala liv. Liam gick fram till mig och puttade till mig, jag gav honom en frågande blick och hörde sedan i musiken att det var min tur att sjunga. Jag tog ton och började sjunga. När låten var slut började Liam prata.
”Jag ber om ursäkt för Harry.” Sa Liam och blinkade emot mig. ”Han var distraherad.” Jag kollade ner i marken och rufsade till mitt hår innan jag kollade upp igen med en synlig rodnad på kinderna. Laura visste verkligen inte vad hon gjorde med mig. Publiken jublade åt Liams uttalande. Konserten gick mot sitt slut och när vi sjöng den sista låten, what makes you beautiful sjöng jag varenda ord direkt till Laura, sjöng ut mitt hjärta till henne.
Lauras perspektiv:
”Jag vill visa dig en sak.” Viskade Harry i mitt öra, jag rös till av hans raspiga röst och nickade. Harry tog min hand och drog med mig. Vi gick uppför trappan som ledde ut på scenen. Jag kollade ut och tog in arenan, den var helt enorm. Jag vände mig och kollade på Harry som hade tagit upp en gitarr och satt sig på en stol. Han pekade på en stol mittemot honom, jag gick dit och satte mig ner på den och kollade förväntansfullt på Harry.
”Jag hörde denna låten efter att du hade varit och hälsat på mig.” Började Harry och kollade intensivt på mig. ”Den får mig att tänka på oss, hur vi klarat oss igenom så mycket och fortfarande är där för varandra.” Jag nickade och Harry började spela.
When you're lost
You're not alone
When you call
There's others like you
When you're too tired to stand
You can take my hand
I want to be the place that you land
Harry släppte mig aldrig med blicken när han sjöng, som han gjort på konserten, men nu var det ännu mer mening I orden, det var hans tankar och känslor som kom fram. Jag kände hur det brände bakom mina ögonlock och hur mina ögon fylldes med vatten som smått började rinna nerför mina kinder. Han fingrar rörde sig snabbt över strängarna och hans mun formade de vackraste orden jag någonsin hört, de vackraste orden någon sagt till mig.
Sing this song
And I'll come running along
When there so much to say
But you can't find the way
I'll put my arms around you
You put your hand in mine
Harry log emot mig innan han fortsatte sjunga, hans raspiga, hesa röst berörde mig och tårarna forsade ner som aldrig förr.
And we'll stay
That's how we'll stay
When you break down on the road
When you wake up and you're all alone
Just close eyes
There are lows and high
And say my name to the sky
Jag satt vid det här laget och snörvlade stort, torkade bort tårarna med tröjärmen. Harry spelade vidare, avslutade låten, utan att någonsin släppa mig med blicken. Jag drog ett djupt andetag, Harry satte ner gitarren och jag slängde mig i hans armar, gömde mitt ansikte mot hans bringa och tryckte mig emot honom. Rädd för att det bara var en dröm höll jag honom länge, länge, tills jag var säker på att han var verklig och att jag inte bara drömt de månaderna vi varit tillsammans.
”Du är det bästa som har hänt mig, Laura.” Viskade Harry. ”Du kommer alltid att ha den största delen i mitt hjärta, inget kommer ändra det. Jag har aldrig känt såhär och när du behöver mig är det bara att ringa mig och jag kommer så fort jag kan. Jag kan inte leva utan dig, du är mitt liv Laura.”
Jag fick inte fram ett ord, det var som att halsen svullnade upp och hindrade mig från att svara. Istället tryckte jag Harry närmre mig, samlade ihop tillräckligt med kraft för att kunna svara, tränga igenom halsen.
”Jag hade aldrig varit här utan dig.” Sa jag ärligt. Jag hade aldrig sagt det till honom men precis innan jag träffade honom hade jag varit deprimerad och tänkt tanken att avsluta mitt liv flera gånger. ”Du har räddat mig från flera idiotiska beslut. Du har ingen aning om hur mycket jag har att tacka dig för. Jag älskar dig mer än mitt eget liv.” Jag kände något blött på min kind och när jag kollade upp såg jag tårar rinna nerför Harrys kinder och droppa ner på mig. ”Varför gråter du?”
”Jag vill inte tänka på alla hemska tankar du har tänkt, jag vill inte tänka på dig som…” Han kunde inte fortsätta säga meningen. ”Du gör väl inte det fortfarande?” Frågade Harry mig efter några sekunders tystnad. Jag skakade fertilt på huvudet.
Majas perspektiv:
Jag och Niall satt utom synhåll från scenen och studerade Harrys och Lauras interaktion. Jag visste hur mycket Laura hade gått igenom i sitt liv och jag var glad att hon äntligen hade hittat någon som kunde visa henne hur mycket hon betyder för oss alla, någon som kan visa henne vad kärlek är och får henne på andra tankar.
”Jag har aldrig sett Harry lyckligare.” Sa Niall helt plötsligt.
”Jag har aldrig sett Laura lyckligare.” Sa jag och log emot Niall. ”Jag är glad att hon hittade Harry för annars vet jag inte om hon ens skulle varit här idag.” Jag kollade ner i marken, skakade bort tankarna från mitt huvud, jag ville inte tänka på det, det var för hemskt. Niall lade en arm om mig och drog min intill sig. Diskret tryckte jag mig närmare, andades in doften av hans parfym. Det pirrade till i magen på mig, en känsla som var alldeles för länge sedan jag kände. Det var en skön känsla, en ännu bättre känsla än när man spelade fotboll och gjorde ett otroligt snyggt mål, bättre än det kändes det. Jag kollade upp, genom mina långa ögonfransar och såg att Niall kollade på mig med ett leende på läpparna. Ett leende formades på mina läppar. Nialls böjde sig sakta ner emot mig, jag lutade mig upp mot honom och en sekund senare möttes våra läppar i en mjuk kyss. Kyssen varade länge och när vi avslutade den andades vi båda tungt. Vi sa inget, tittade bara in i varandras ögon med en speglande känslor: Lycka och förälskelse. Jag tror jag har fallit för Niall Horan.
Lauras perpsektiv:
Jag kunde inte fatta att jag satt på tåget hem redan, hem till verkligheten. På något sätt så var det ändå skönt, att kunna komma ifrån hysterin som rådde kring Harry och killarna. Komma hem till mina vänner och bara umgås, leva som en normal artonåring. Vad som var riktigt tråkigt däremot var att jag inte kunde träffa Harry lika ofta. Men det skulle snart ändras – jag skulle snart ta studenten och hade redan planer på vad jag skulle göra. Planer på hur jag skulle kunna spendera mer tid med Harry, vara närmre honom är flera hundra mil. Harry visste inget om mina planer och jag tänkte hålla det så tills jag visste säkert hur allt skulle bli.
Oj, detta tog verkligen längre tid än jag hade tänkt mig att få upp! Men jag har som sagt mycket sista grejer i skolan och de blir verkligen inte lättare!
Vad tycker ni om detta kapitlet då? Vad tror ni Laura har planerat?
Kram på er alla och hoppas ni njuter av det fina vädret!
10+ kommentarer för att få nästa kapitel!
Summer love - kapitel 28
Detta har hänt:
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Lauras perspektiv:
Jag satte mig ner bredvid Harry, tog mobilen ifrån honom och kollade på skärmen. En djup suck lämnade mina läppar och jag vände blicken mot Harry. Han kollade ner i sitt knä, undvek ögonkontakt med mig. Jag lade en arm om honom och drog in honom i en hård kram och strök honom över ryggen.
”Harry.” Sa jag med bruten röst. ”Du är inget av de sakerna som står där och du kommer aldrig bli.”
Det var helt sjuka saker som de hade skrivit om Harry som person och om hans framträdande ikväll. Att människor kan skriva sådana hemska saker, ens tänka sådana hemska tankar om en person som man aldrig träffat eller ens känner får mig att må illa. Att man skadar någon med så små ord.
”Det står där och det är sant. Det är vad dem tycker.” Mumlade Harry.
”Nej, det är det inte.” Sa jag, puttade Harry bakåt och fick honom att kolla på mig, kolla mig i ögonen. ”Du är underbar på alla sätt och vis, stöttande och ditt framträdande ikväll var hur bra som helst.” Harry skakade på huvudet. ”De som skrev dem sakerna känner inte dig och kan inte ha några åsikter om dig. De känner inte den Harry jag känner som alltid finns där för mig, alltid vet de rätta sakerna att säga, vet när jag behöver en kram och den första killen jag älskat. De känner inte den personen och de vet inte att de sakerna de skriver är osanna. Och vad betyder deras åsikter när du har miljontals fans som älskar dig? Som försvarar dig? Som stöttar er? Det är de kommentarerna du ska läsa, Harry.” Jag hade tårar som rann nerför mina kinder nu. Att Harry inte förstod hur fantastisk han är sårade mig, att han lyssnade på de elaka kommentarerna sårade mig.
”De gör de för att de är fans.” Mumlade Harry, han ville inte ta till sig det jag sa. Han tänkte fortfarande på de negativa kommentarerna.
”De hade inte blivit fans om de inte hade gillat er.” Sa jag och log smått mot Harry som torkade bort de tårarna som runnit nerför mina kinder.
”Jag älskar dig.” Sa Harry tyst, lutade sin panna mot min och kollade mig djupt i ögonen.
”Jag älskar dig med.” Viskade jag. ”Och jag lovar att varje gång du inte känner dig tillräcklig kommer jag vara där för dig för du är det bästa som hänt mig.”
”Jag är så glad att jag hittade dig.” Viskade Harry, lade sin handflata på min kind, drog med tummen för att torka den sista tåren för att sedan pressa sina läppar mjukt mot mina.
Louis satte sig ner bredvid mig vid frukostbordet. Harry låg fortfarande och sov men jag var hungrig och hade gått ner för att äta frukost.
”God morgon.” Sa jag och log emot Louis. Han log och hälsade tillbaka.
”Var hittade du nutella?” Frågade Louis och pekade på min macka.
”Jag tog det sista.” Sa jag och skrattade åt Louis ansiktsuttryck.
”Du gjorde vad?” Frågade han och spärrade upp ögonen och formade munnen till ett o.
”Du kan få den.” Sa jag och sköt tallriken till Louis. ”Jag har ändå redan ätit två.” Louis tog genast ett bett av mackan, rädd för att jag skulle ångra mig och ta tillbaka den.
”När åker ni idag?” Frågade jag.
”Jag vet inte riktigt faktiskt.” Svarade Louis och ryckte på axlarna samtidigt. ”Men någon gång runt lunch skulle jag tippa på.” Jag nickade och tog en klunk av min apelsinjuice. ”Hurså?”
”Vi får inte åka i turnébussen med er?” Frågade jag och Louis kollade frågande på mig. ”Vi har biljetter till Stockholm och Danmark också men vi kommer inte dit.” Louis nickade.
”Det skulle ni nog kunna göra faktiskt.” Svarade Louis. ”Jag är ju skyldig dig en tjänst.” Nu var det min tur att kolla frågande på Louis.
”Vad menar du?” Frågade jag.” Hur är du skyldig mig en tjänst?”
”Jag hörde dig och Harry prata igår kväll.” Sa Louis och jag nickade, förstod direkt vad han menade. ”Jag tror aldrig jag har sett någon kunna prata med Harry när han varit så. Han brukar alltid söka på sig själv på twitter och läsa alla hemska saker om sig själv och aldrig har någon kunnat prata med honom utan han har bara puttat iväg oss.”
”Så han gör alltid så?” Frågade jag och Louis nickade. Jag suckade och skakade på huvudet.”Jag önskar att han kunde se och förstå hur underbar han faktiskt är. Han förtjänar inte allt hat han får. Ingen av er gör det.”
”Harry tar det hårdast.” Förklarade Louis. ”Han stänger in sig och vägrar prata med någon om det. Han tar åt sig av vartenda ord och tror att det stämmer. Jag pratar alltid om det med killarna och de pratar också om det, men inte Harry.”
”Människor kan vara riktigt hemska mot varandra, det är så sjukt.” Sa jag och tänkte tillbaka på vad det hade stått. ”Det stod verkligen riktigt vidriga saker om honom.”
”Det är tur att han har dig.” Sa Louis och log. ”Vi är glada att han har dig. Du är bra för honom.”
”Gör ni verkligen det?” Frågade jag . ”Även med min bakgrund?”
”Vad då med din bakgrund?” Frågade Louis.
”Har inte Harry berättat?” Frågade jag chockat. Louis skakade på huvudet.
”Han har inte berättat mycket, bara lite. Som det med din kusin men det var ju inte ditt fel.” Svarade Louis. ”Är det hemskt?” Frågade Louis efter någon minuts tystnad.
”Jag vill inte ta det på hotell men jag kan ju säga att jag inte har varit någon ängel.” Sa jag tyst och kollade ner i bordet. Louis lade sin hand på min axel och jag kollade på honom.
”Du behöver inte berätta för oss.” Sa Louis och log. ”Det är mellan dig och Harry, om han har stannat litar vi på dig. Vi gillar dig och Harry gillar dig. Det är allt som betyder något.”
”Tack.” Sa jag och log.
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
”Harry.” Sa jag med bruten röst. ”Du är inget av de sakerna som står där och du kommer aldrig bli.”
Det var helt sjuka saker som de hade skrivit om Harry som person och om hans framträdande ikväll. Att människor kan skriva sådana hemska saker, ens tänka sådana hemska tankar om en person som man aldrig träffat eller ens känner får mig att må illa. Att man skadar någon med så små ord.
”Det står där och det är sant. Det är vad dem tycker.” Mumlade Harry.
”Nej, det är det inte.” Sa jag, puttade Harry bakåt och fick honom att kolla på mig, kolla mig i ögonen. ”Du är underbar på alla sätt och vis, stöttande och ditt framträdande ikväll var hur bra som helst.” Harry skakade på huvudet. ”De som skrev dem sakerna känner inte dig och kan inte ha några åsikter om dig. De känner inte den Harry jag känner som alltid finns där för mig, alltid vet de rätta sakerna att säga, vet när jag behöver en kram och den första killen jag älskat. De känner inte den personen och de vet inte att de sakerna de skriver är osanna. Och vad betyder deras åsikter när du har miljontals fans som älskar dig? Som försvarar dig? Som stöttar er? Det är de kommentarerna du ska läsa, Harry.” Jag hade tårar som rann nerför mina kinder nu. Att Harry inte förstod hur fantastisk han är sårade mig, att han lyssnade på de elaka kommentarerna sårade mig.
”De gör de för att de är fans.” Mumlade Harry, han ville inte ta till sig det jag sa. Han tänkte fortfarande på de negativa kommentarerna.
”De hade inte blivit fans om de inte hade gillat er.” Sa jag och log smått mot Harry som torkade bort de tårarna som runnit nerför mina kinder.
”Jag älskar dig.” Sa Harry tyst, lutade sin panna mot min och kollade mig djupt i ögonen.
”Jag älskar dig med.” Viskade jag. ”Och jag lovar att varje gång du inte känner dig tillräcklig kommer jag vara där för dig för du är det bästa som hänt mig.”
”Jag är så glad att jag hittade dig.” Viskade Harry, lade sin handflata på min kind, drog med tummen för att torka den sista tåren för att sedan pressa sina läppar mjukt mot mina.
Louis satte sig ner bredvid mig vid frukostbordet. Harry låg fortfarande och sov men jag var hungrig och hade gått ner för att äta frukost.
”God morgon.” Sa jag och log emot Louis. Han log och hälsade tillbaka.
”Var hittade du nutella?” Frågade Louis och pekade på min macka.
”Jag tog det sista.” Sa jag och skrattade åt Louis ansiktsuttryck.
”Du gjorde vad?” Frågade han och spärrade upp ögonen och formade munnen till ett o.
”Du kan få den.” Sa jag och sköt tallriken till Louis. ”Jag har ändå redan ätit två.” Louis tog genast ett bett av mackan, rädd för att jag skulle ångra mig och ta tillbaka den.
”När åker ni idag?” Frågade jag.
”Jag vet inte riktigt faktiskt.” Svarade Louis och ryckte på axlarna samtidigt. ”Men någon gång runt lunch skulle jag tippa på.” Jag nickade och tog en klunk av min apelsinjuice. ”Hurså?”
”Vi får inte åka i turnébussen med er?” Frågade jag och Louis kollade frågande på mig. ”Vi har biljetter till Stockholm och Danmark också men vi kommer inte dit.” Louis nickade.
”Det skulle ni nog kunna göra faktiskt.” Svarade Louis. ”Jag är ju skyldig dig en tjänst.” Nu var det min tur att kolla frågande på Louis.
”Vad menar du?” Frågade jag.” Hur är du skyldig mig en tjänst?”
”Jag hörde dig och Harry prata igår kväll.” Sa Louis och jag nickade, förstod direkt vad han menade. ”Jag tror aldrig jag har sett någon kunna prata med Harry när han varit så. Han brukar alltid söka på sig själv på twitter och läsa alla hemska saker om sig själv och aldrig har någon kunnat prata med honom utan han har bara puttat iväg oss.”
”Så han gör alltid så?” Frågade jag och Louis nickade. Jag suckade och skakade på huvudet.”Jag önskar att han kunde se och förstå hur underbar han faktiskt är. Han förtjänar inte allt hat han får. Ingen av er gör det.”
”Harry tar det hårdast.” Förklarade Louis. ”Han stänger in sig och vägrar prata med någon om det. Han tar åt sig av vartenda ord och tror att det stämmer. Jag pratar alltid om det med killarna och de pratar också om det, men inte Harry.”
”Människor kan vara riktigt hemska mot varandra, det är så sjukt.” Sa jag och tänkte tillbaka på vad det hade stått. ”Det stod verkligen riktigt vidriga saker om honom.”
”Det är tur att han har dig.” Sa Louis och log. ”Vi är glada att han har dig. Du är bra för honom.”
”Gör ni verkligen det?” Frågade jag . ”Även med min bakgrund?”
”Vad då med din bakgrund?” Frågade Louis.
”Har inte Harry berättat?” Frågade jag chockat. Louis skakade på huvudet.
”Han har inte berättat mycket, bara lite. Som det med din kusin men det var ju inte ditt fel.” Svarade Louis. ”Är det hemskt?” Frågade Louis efter någon minuts tystnad.
”Jag vill inte ta det på hotell men jag kan ju säga att jag inte har varit någon ängel.” Sa jag tyst och kollade ner i bordet. Louis lade sin hand på min axel och jag kollade på honom.
”Du behöver inte berätta för oss.” Sa Louis och log. ”Det är mellan dig och Harry, om han har stannat litar vi på dig. Vi gillar dig och Harry gillar dig. Det är allt som betyder något.”
”Tack.” Sa jag och log.
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
Det tog lite tid att få upp detta kapitlet men har som sagt mycket i skolan nu de sista veckorna innan skolan slutar. Jag har som sagt inte lika mycket tid att skriva så jag kommer endast att kunna uppdatera en gång i veckan nu framöver! Hoppas att ni förstår mig!
Vad tycker ni om detta kapitlet då? Gillar ni Louis och Lauras lilla friendshiptalk? Nästa kapitel kommer då att komma på söndag, om det blir minst 10 kommentarer vill säga :)
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet! Att ni tar er tid och kommenterar är otroligt kul och gör mig ännu mera motiverad till att skriva! Jag läser och tar till mig varenda en! Ställer ni även frågor till mig i kommentarerna så svarar jag där så då kan ni kika in senare på kommentarer så ser ni mitt svar där med :)
Vad tycker ni om detta kapitlet då? Gillar ni Louis och Lauras lilla friendshiptalk? Nästa kapitel kommer då att komma på söndag, om det blir minst 10 kommentarer vill säga :)
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet! Att ni tar er tid och kommenterar är otroligt kul och gör mig ännu mera motiverad till att skriva! Jag läser och tar till mig varenda en! Ställer ni även frågor till mig i kommentarerna så svarar jag där så då kan ni kika in senare på kommentarer så ser ni mitt svar där med :)
Summer love - kapitel 27
Detta har hänt:
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Harrys perspektiv:
Jag hörde skriken från fansen som väntade i arenan från där jag stod backstage. Det var helt sjukt och jag fick adrenalinkickar av att gå ut på scenen och bjuda på en grym show. Inledningsvideon spelades upp och skriken blev allt högre när de visade en ny person på skärmen. Killarna var lika taggade som jag, det såg jag när jag kollade åt deras håll. Assistenterna hjälptes oss att fixa mikrofonerna innan vi gick vidare för att ställa oss på våra platser för att skjutas upp på scenen. Ljudet tystnade likaså gjorde publiken, arenan blev svart, vi sköts upp, musiken och lamporna tändes igen och vår första låt började. Det var tryck i arenan, riktigt mycket tryck. Fansen skrek, dansade och sjöng med och jag njöt av att få komma ut till fansen och bjuda dem på en show som de, förhoppningsvis, sent skulle glömma. Ljus från blixtrar kom från olika håll, svajande ljusstavar lyste upp bland publiken. Vi avslutade låten, Liam pratade innan nästa låt skulle spelas samtidigt som fansen skrek halsarna av sig. Jag vinkade åt några i publiken som vinkade tillbaka för att sedan kolla på varandra och bli helt hysteriska. Att man blev det av att se oss var något jag fortfarande inte förstod, att vi var kända var svårt att få in i huvudet, vi var ju bara vanliga killar egentligen. Nästa låt började och vi kom in mer och mer i showen, den blev spontanare och vi fjantade runt med varandra uppe på scenen.
Lauras perspektiv:
Detta var min första one direction konsert och jag kommer förmodligen att vara döv i morgon när jag vaknar på grund av allt skrikande och tjutande från alla, till mestadels, tjejer i arenan. Jag dansade och sjöng med i låtarna med Andrea och Maja, ingen av killarna hade sett oss än. Det var ett enormt tryck i arenan och jag såg att killarna verkligen hade kul på scenen, de vinkade på fans, fjantade med varandra och dansade runt. Louis fick syn på mig i publiken, han log stort och vinkade på mig, petade på Liam som nu stod bredvid honom och pekade på oss. Jag höll upp fingret framför mina läppar för att visa att de skulle vara tysta och låta Harry se mig själv och Niall se Maja.
Musiken till Little Things började spelas och Zayn började ta ton. När det kom till Harrys del såg han mig i publiken, sken upp i ett stort leende, hans ögon glittrade och han sjöng sina rader medan han kollade mig rakt in i ögonen. Jag blev helt varm i kroppen av att se honom bli glad, jag kunde knappt bärga mig tills konserten skulle ta slut så jag kunde slänga mig i hans armar och krama honom hårt.
Harrys perspektiv:
Jag blev helt stum när jag såg Lauras huvud sticka upp i publiken innan ett leende formades på mina läppar.
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Jag hörde skriken från fansen som väntade i arenan från där jag stod backstage. Det var helt sjukt och jag fick adrenalinkickar av att gå ut på scenen och bjuda på en grym show. Inledningsvideon spelades upp och skriken blev allt högre när de visade en ny person på skärmen. Killarna var lika taggade som jag, det såg jag när jag kollade åt deras håll. Assistenterna hjälptes oss att fixa mikrofonerna innan vi gick vidare för att ställa oss på våra platser för att skjutas upp på scenen. Ljudet tystnade likaså gjorde publiken, arenan blev svart, vi sköts upp, musiken och lamporna tändes igen och vår första låt började. Det var tryck i arenan, riktigt mycket tryck. Fansen skrek, dansade och sjöng med och jag njöt av att få komma ut till fansen och bjuda dem på en show som de, förhoppningsvis, sent skulle glömma. Ljus från blixtrar kom från olika håll, svajande ljusstavar lyste upp bland publiken. Vi avslutade låten, Liam pratade innan nästa låt skulle spelas samtidigt som fansen skrek halsarna av sig. Jag vinkade åt några i publiken som vinkade tillbaka för att sedan kolla på varandra och bli helt hysteriska. Att man blev det av att se oss var något jag fortfarande inte förstod, att vi var kända var svårt att få in i huvudet, vi var ju bara vanliga killar egentligen. Nästa låt började och vi kom in mer och mer i showen, den blev spontanare och vi fjantade runt med varandra uppe på scenen.
Lauras perspektiv:
Detta var min första one direction konsert och jag kommer förmodligen att vara döv i morgon när jag vaknar på grund av allt skrikande och tjutande från alla, till mestadels, tjejer i arenan. Jag dansade och sjöng med i låtarna med Andrea och Maja, ingen av killarna hade sett oss än. Det var ett enormt tryck i arenan och jag såg att killarna verkligen hade kul på scenen, de vinkade på fans, fjantade med varandra och dansade runt. Louis fick syn på mig i publiken, han log stort och vinkade på mig, petade på Liam som nu stod bredvid honom och pekade på oss. Jag höll upp fingret framför mina läppar för att visa att de skulle vara tysta och låta Harry se mig själv och Niall se Maja.
Musiken till Little Things började spelas och Zayn började ta ton. När det kom till Harrys del såg han mig i publiken, sken upp i ett stort leende, hans ögon glittrade och han sjöng sina rader medan han kollade mig rakt in i ögonen. Jag blev helt varm i kroppen av att se honom bli glad, jag kunde knappt bärga mig tills konserten skulle ta slut så jag kunde slänga mig i hans armar och krama honom hårt.
Harrys perspektiv:
Jag blev helt stum när jag såg Lauras huvud sticka upp i publiken innan ett leende formades på mina läppar.
Jag kollade henne i ögonen och sjöng raderna till henne, menade vartenda ord jag sjöng. Det tog all styrka jag hade i mig för att inte hoppa ner i publiken för att kyssa och krama om henne. Laura log tillbaka mot mig, vinkade och gjorde en slängkyss, precis som hon gjort på videon hon skickade till mig innan konserten. Låten slutade och jag kallade Niall till mig, visade honom att även Maja befann sig i publiken. Han blev lika glad över att se Maja som jag blev av att se Laura.
Efter det fortsatte konserten med ett ös som jag aldrig upplevt innan, att Laura var i publiken gjorde att jag ville ge allt jag hade. Liam, Louis och Zayn gjorde hela tiden narr och skämtade med mig på olika sätt för att göra mig generad inför Laura. Publiken såg ut att gilla det i alla fall och Laura blev i stort sett lika generad som jag över skämten som de kläckte ur sig.
Lauras perspektiv:
Killarna sprang in på scenen igen för att framföra den sista låten för kvällen. Uppspelta över att vi snart skulle få träffa killarna igen gjorde att vi sjöng med extra högt, och gjorde oss extra hesa. Den sista tonen spelades, arenan blev svart innan den tändes igen. Vi gick fram till vakterna men de ville inte släppa in oss utan killarnas medgivande och kontroll med deras management att vi var vilka vi sa att vi var.
När arenan var tom kom vakterna fram till oss igen och jag oss klartecken att komma backstage. Det pirrade i min mage när jag med små steg gick bakom scenen, ner för en trappa, längs en lång korridor till killarnas loge. Vi knackade på dörren och Harry öppnade med ett stort leende, drog in mig i den största kramen jag någonsin fått och höll mig hårt. Jag andades in hans doft av hans parfym och doften av hans hår. Maja och Andrea gick förbi oss in i logen och Maja gav Niall en kram medan Andrea hälsade på de andra. När Harry släppte mig hälsade jag på de andra killarna med varsin kram innan jag var tillbaka i Harrys trygga famn.
”Ni var riktigt duktiga.” Berömde jag dem. ”Publiken älskade er.”
”Jag tror jag har blivit döv av alla skrikande tjejer.” Sa Andrea lite skämtsamt. ”Det tjuter fortfarande i mina öron.”
”Erkänn, du älskade det.” Sa jag med hes röst och flinade mot Andrea.
”Jag gillade det i alla fall.” Sa Maja och log där hon satt omfamnad av Niall.
Kvällen hade gått precis som planerat; vi hade lyckats överraska killarna och jag hade nu två dagar till framför mig där jag skulle vara vid deras sida och stötta dem tillsammans med Maja och Andrea.
Vi satt kvar i killarnas loge en liten stund till innan vi åkte tillbaka till hotellet. Jag var riktigt trött efter att ha varit vaken alldeles för många timmar idag och slumrade därför till på vägen till hotellet. Mitt huvud lutade jag mot Harrys axel och han hade sin hand placerad på mitt lår, det närmaste man kunde komma närhet i bilen. Bilen stannade framför hotellet där fans stod och väntade på att få se en glimt av killarna. Jag gick ur bilen, drog upp huvan på hoodtröjan jag fått låna av Harry och gick in i hotellet följt av Maja och Andrea. Vi väntade innanför dörrarna på att killarna skulle komma in. De tog några bilder med fansen för att sedan komma in till oss, hämta sin rumsnyckel så att vi kunde gå till våra rum.
Harry lade sin arm om min midja och vi gick bort mot hissen.
”Är det okej om jag sover i Harrys rum inatt?” Frågade jag Andrea och Maja som bytte roade blickar med varandra innan de vände sig mot mig och flinade.
”Hitta inte på något dumt bara.” Sa Andrea och knuffade till mig i sidan.
”Vad är så roligt?” Frågade Louis och tjejerna började skratta.
Jag skakade på huvudet åt dem ”Inget.” Mumlade jag till Louis, lutade mitt huvud mot Harrys axel igen och lät honom dra mig närmre intill sig.
Vi kom upp till våningen rummen låg på men när korridoren delade sig åt två håll delade vi på oss. Jag gick med killarna åt ena hållet och Andrea och Maja på andra hållet. Vi sa god natt till varandra och Andrea lämnade ännu en kommentar om mig och Harry.
”Jag kan inte fatta att du verkligen är här.” Sa Harry när vi låg inlindade i varandra i hans säng. Jag förde min hand till hans panna, drog bort hans lockar därifrån och log.
”Men det är jag.” Sa jag tyst och gav honom en kyss. ”Jag älskar dig.” Viskade jag och precis innan jag somnade hörde jag Harry säga samma ord tillbaka till mig, pussa min kind och dra mig närmre intill sig innan han själv somnade.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Nu är det äntligen uppe! Tog lite tid. Vad tycker ni då? Gillar ni förresten att jag har gif¨s i kapitlena ibland eller är det bara jobbigt?
Tack för alla fina kommentarer på förra! Hade även rekord på kommentarer! Hela 16 stycken, blev så glad när jag såg hur många det var. Ska vi försöka slå det? 10+ kommentarer för nästa gäller men ett nytt rekord hade varit kul!
Tack till alla som läser och kommenterar, det är det som får mig att fortsätta!
KRAM!
Efter det fortsatte konserten med ett ös som jag aldrig upplevt innan, att Laura var i publiken gjorde att jag ville ge allt jag hade. Liam, Louis och Zayn gjorde hela tiden narr och skämtade med mig på olika sätt för att göra mig generad inför Laura. Publiken såg ut att gilla det i alla fall och Laura blev i stort sett lika generad som jag över skämten som de kläckte ur sig.
Lauras perspektiv:
Killarna sprang in på scenen igen för att framföra den sista låten för kvällen. Uppspelta över att vi snart skulle få träffa killarna igen gjorde att vi sjöng med extra högt, och gjorde oss extra hesa. Den sista tonen spelades, arenan blev svart innan den tändes igen. Vi gick fram till vakterna men de ville inte släppa in oss utan killarnas medgivande och kontroll med deras management att vi var vilka vi sa att vi var.
När arenan var tom kom vakterna fram till oss igen och jag oss klartecken att komma backstage. Det pirrade i min mage när jag med små steg gick bakom scenen, ner för en trappa, längs en lång korridor till killarnas loge. Vi knackade på dörren och Harry öppnade med ett stort leende, drog in mig i den största kramen jag någonsin fått och höll mig hårt. Jag andades in hans doft av hans parfym och doften av hans hår. Maja och Andrea gick förbi oss in i logen och Maja gav Niall en kram medan Andrea hälsade på de andra. När Harry släppte mig hälsade jag på de andra killarna med varsin kram innan jag var tillbaka i Harrys trygga famn.
”Ni var riktigt duktiga.” Berömde jag dem. ”Publiken älskade er.”
”Jag tror jag har blivit döv av alla skrikande tjejer.” Sa Andrea lite skämtsamt. ”Det tjuter fortfarande i mina öron.”
”Erkänn, du älskade det.” Sa jag med hes röst och flinade mot Andrea.
”Jag gillade det i alla fall.” Sa Maja och log där hon satt omfamnad av Niall.
Kvällen hade gått precis som planerat; vi hade lyckats överraska killarna och jag hade nu två dagar till framför mig där jag skulle vara vid deras sida och stötta dem tillsammans med Maja och Andrea.
Vi satt kvar i killarnas loge en liten stund till innan vi åkte tillbaka till hotellet. Jag var riktigt trött efter att ha varit vaken alldeles för många timmar idag och slumrade därför till på vägen till hotellet. Mitt huvud lutade jag mot Harrys axel och han hade sin hand placerad på mitt lår, det närmaste man kunde komma närhet i bilen. Bilen stannade framför hotellet där fans stod och väntade på att få se en glimt av killarna. Jag gick ur bilen, drog upp huvan på hoodtröjan jag fått låna av Harry och gick in i hotellet följt av Maja och Andrea. Vi väntade innanför dörrarna på att killarna skulle komma in. De tog några bilder med fansen för att sedan komma in till oss, hämta sin rumsnyckel så att vi kunde gå till våra rum.
Harry lade sin arm om min midja och vi gick bort mot hissen.
”Är det okej om jag sover i Harrys rum inatt?” Frågade jag Andrea och Maja som bytte roade blickar med varandra innan de vände sig mot mig och flinade.
”Hitta inte på något dumt bara.” Sa Andrea och knuffade till mig i sidan.
”Vad är så roligt?” Frågade Louis och tjejerna började skratta.
Jag skakade på huvudet åt dem ”Inget.” Mumlade jag till Louis, lutade mitt huvud mot Harrys axel igen och lät honom dra mig närmre intill sig.
Vi kom upp till våningen rummen låg på men när korridoren delade sig åt två håll delade vi på oss. Jag gick med killarna åt ena hållet och Andrea och Maja på andra hållet. Vi sa god natt till varandra och Andrea lämnade ännu en kommentar om mig och Harry.
”Jag kan inte fatta att du verkligen är här.” Sa Harry när vi låg inlindade i varandra i hans säng. Jag förde min hand till hans panna, drog bort hans lockar därifrån och log.
”Men det är jag.” Sa jag tyst och gav honom en kyss. ”Jag älskar dig.” Viskade jag och precis innan jag somnade hörde jag Harry säga samma ord tillbaka till mig, pussa min kind och dra mig närmre intill sig innan han själv somnade.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Nu är det äntligen uppe! Tog lite tid. Vad tycker ni då? Gillar ni förresten att jag har gif¨s i kapitlena ibland eller är det bara jobbigt?
Tack för alla fina kommentarer på förra! Hade även rekord på kommentarer! Hela 16 stycken, blev så glad när jag såg hur många det var. Ska vi försöka slå det? 10+ kommentarer för nästa gäller men ett nytt rekord hade varit kul!
Tack till alla som läser och kommenterar, det är det som får mig att fortsätta!
KRAM!
Summer love - kapitel 26
Detta har hänt:
”Mamma, jag kommer inte gå tillbaka till hur jag var innan.” Sa jag allvarligt och kollade på henne, mötte hennes blick. ”Jag lovar. Jag vill inte vara den personen igen.”
”jag är bara orolig för dig.” Sa hon.
”Jag vet att du är det.” Sa jag och log smått. ”Men du behöver inte vara det.” Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt. ”Vad som hände i förgår, visst det kommer förfölja mig, men det kommer första gången också och allt annat men det betyder inte att jag kommer gå tillbaka till hur jag var.”
Mamma log emot mig och jag log tillbaka. ”Jag har Harry nu, dig och pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag har allt jag behöver.” Mamma drog in mig i en kram och jag grät för första gången på evigheter ut på riktigt. Alla känslor kom över mig på en och samma gång. Nu var allt ute och jag kunde för en gång skull andas ut och gå vidare, blicka framåt och inte behöva oroa mig för allt. Jag var fri.
”Mamma, jag kommer inte gå tillbaka till hur jag var innan.” Sa jag allvarligt och kollade på henne, mötte hennes blick. ”Jag lovar. Jag vill inte vara den personen igen.”
”jag är bara orolig för dig.” Sa hon.
”Jag vet att du är det.” Sa jag och log smått. ”Men du behöver inte vara det.” Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt. ”Vad som hände i förgår, visst det kommer förfölja mig, men det kommer första gången också och allt annat men det betyder inte att jag kommer gå tillbaka till hur jag var.”
Mamma log emot mig och jag log tillbaka. ”Jag har Harry nu, dig och pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag har allt jag behöver.” Mamma drog in mig i en kram och jag grät för första gången på evigheter ut på riktigt. Alla känslor kom över mig på en och samma gång. Nu var allt ute och jag kunde för en gång skull andas ut och gå vidare, blicka framåt och inte behöva oroa mig för allt. Jag var fri.
Lauras perspektiv:
Jag kunde inte fatta att vi skulle åka till Norge i morgon för att se killarna uppträda. Tiden hade gått hur fort som helst och nu var det bara några timmar kvar tills vi skulle bege oss. Det hade varit svårt att hålla resan hemlig för Harry och killarna men jag hade lyckats. Under de veckor som gått sedan Henrik, jag kan knappt kalla det våldtäckt för det var de egentligen inte, han var bara på mig och var på väg att gå mot det hållet, men det var fortfarande obehagligt att tänka på. Han hade i alla fall fått byta skola och han fick numera inte befinna sig närmre mig än två hundra meter. Harry hade nog kommit över chocken han med och vi kunde äntligen gå vidare från allt drama som jag skapat. Eftersom att det hade hänt på en offentlig fest hade det inte heller dröjt länge förrän hela fanskaran som killarna hade visste om vad som hänt på den festen. Denna gång så var fansen däremot väldigt snälla och skickade stöttande kommentarer till mig på twitter. Jag hade försökt att inte låta händelsen påverka mig och jag hade lyckats så länge ingen tog upp ämnet, jag hade redan gått vidare och ville inte leva i det förflutna.
Jag kunde inte sova, jag tänkte hela tiden på att jag skulle få träffa Harry inom tjugofyra timmar och blev mer uppspelt ju mindre timmar det var kvar. Jag minns inte att jag somnat men helt plötsligt hörde jag alarmet på mobilen gå på, signalera att jag skulle upp och göra vid mig för att sedan åka till flygplatsen och sedan till Oslo. Det behövdes inte mycket mer än ljudet av alarmet för att jag skulle gå upp, i vanliga fall tog det hur lång tid som helst. På mindre än en timme lyckades jag bli färdig och väntade förväntansfullt och uppspelt på att de andra skulle bli färdiga.
Tiden gick och snart var vi på norsk mark. Hela flygresan hade varit en pina, jag hade inte kunnat sitta still så mamma och pappa hade hela tiden gett mig blickar som sa till mig att lugna ner mig. Andrea och Maja hade bara skrattat åt mig för att jag var så uppspelt. Men hur kunde jag inte vara det över att träffa min pojkvän?
”Men mamma.” Suckade jag och slog ut med armarna. ”Du behöver inte en kaffe till, du drack för fan tre koppar på planet.” Mamma låtsades att inte höra mig utan fortsatte att styra sina steg mot Espresso House. Jag suckade ännu högre och böjde bak huvudet frustrerat medans jag med tunga steg följde efter alla. ”Gillar ni att plåga mig eller?” Frågade jag och de skrattade bara. Jag drog upp huvan på min munkjacka och sjönk ner i en utav stolarna som fanns där, försökte gömma mig i fall att någon skulle känna igen mig, jag ville nämligen hålla mig borta från allt så att Harry inte skulle ana någonting.
Efter, vad kändes som flera timmars, kaffe drickande så begav vi oss äntligen mot hotellet vi skulle bo på. Mamma och Pappa hade lyckats luska ut vilket hotell killarna skulle bo på och hade därmed även fått rum på det hotellet. Det gällde även här att försöka undvika att Harry skulle se mig, förhoppningsvis skulle han vara vid arenan hela dagen för att repetera.
Vi kom in i lobbyn på hotellet och skulle precis checka in när jag hör skratt komma från korridoren, jag stelnar till, lyssnar noga på rösterna och knuffar därefter snabbt undan alla så att vi står gömda. Snabbt innan jag också gömmer mig hinner jag visa receptionisten, som för övrigt såg väldigt förvirrad ut, att hon skulle vara tyst. Hon nickade och jag smet undan. Jag kikade runt hörnet och såg Harry och de andra killarna och det tog all kraft jag hade i mig för att inte springa upp till honom på en gång och slänga mig i hans armar. När de var utom synhåll kunde vi äntligen checka in. Jag, Andrea och Maja delade rum medan mamma och pappa hade ett eget.
”Kan du lugna dig lite?” Frågade Maja och saktade ner sina steg. Jag vände mig om, kollade på henne och skakade på huvudet innan jag fortsatte gå mot vårt rum.
Min mobil började ringa, jag tog upp den ur min bakficka och kollade på skärmen.
”Shit, Harry ringer.” Sa jag och stirrade på mobilen.
”Men svara då?” Sa Maja och skrattade.
”Tänk så råkar jag avslöja något?” Sa jag. ”Förstår ni hur svårt det var att se honom innan och inte gå upp till honom?” Mobilen fortsatte att ringa, Andrea drog fingret över skärmen för att svara åt mig. Jag blängde på henne men var nu tvungen att svara. ”Hej, Harry.” Sa jag glatt.
”Hej, my love.” Sa han och jag fick rysningar längs hela min rygg när jag tänkte på att jag snart skulle få se honom och inte bara höra hans röst. ”Hur mår du?” Frågade han.
”Jag mår bra.” Svarade jag och log stort. ”Repeterar ni nu?”
”Vi är på väg till arenan.” Sa Harry och just då hörde jag hur något bankade i bakgrunden.
”Många fans som följer efter er, eller?” Frågade jag och fnittrade lite.
”Det kan man säga.” Sa Harry och skrattade dovt.
”Ni får lycka till ikväll.” Sa jag och försökte att inte yppa ett ord om att jag skulle dit.
”Tack så mycket.” Tackade Harry. ”Jag önskar du var där för att se mig.” Han lät mycket ledsnare nu.
”Har det hänt något?” Frågade jag oroligt och gick ut i korridoren för att få lite avskildhet.
”Jag saknar dig bara, det är allt.” Sa Harry hest.
”Jag saknar dig med, så jädra mycket.” Sa jag och kände en klump i halsen, gråten var inte långt borta.
Harrys perspektiv:
Det var några enstaka timmar kvar till konserten. Vi hade haft genrep och jag hade inte känt mig glad överhuvudtaget. Jag saknade Laura så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Killarna hade försökt muntra upp mig så mycket det gick men inget hade hjälpt. Mobilen plingade till och jag tog upp den. Skärmen visade att jag hade fått en video från Laura. Jag smålog för mig själv och klickade upp meddelandet.
”Hej.” Sa Laura glatt och vinkade. ”Lycka till på konserten.” Hon sken upp i ett ännu större leende och likaså gjorde jag. ”Jag älskar dig mest av allt.” Avslutade hon med innan hon gjorde en slängkyss till mig.
”Jag älskar dig också.” Mumlade jag men jag mådde genast bättre. Jag skickade ett sms tillbaka till henne där jag skrev att jag älskade henne med innan jag lade ner mobilen igen och gick för att göra mig redo för konserten.
Lauras perspektiv:
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Jag kunde inte fatta att vi skulle åka till Norge i morgon för att se killarna uppträda. Tiden hade gått hur fort som helst och nu var det bara några timmar kvar tills vi skulle bege oss. Det hade varit svårt att hålla resan hemlig för Harry och killarna men jag hade lyckats. Under de veckor som gått sedan Henrik, jag kan knappt kalla det våldtäckt för det var de egentligen inte, han var bara på mig och var på väg att gå mot det hållet, men det var fortfarande obehagligt att tänka på. Han hade i alla fall fått byta skola och han fick numera inte befinna sig närmre mig än två hundra meter. Harry hade nog kommit över chocken han med och vi kunde äntligen gå vidare från allt drama som jag skapat. Eftersom att det hade hänt på en offentlig fest hade det inte heller dröjt länge förrän hela fanskaran som killarna hade visste om vad som hänt på den festen. Denna gång så var fansen däremot väldigt snälla och skickade stöttande kommentarer till mig på twitter. Jag hade försökt att inte låta händelsen påverka mig och jag hade lyckats så länge ingen tog upp ämnet, jag hade redan gått vidare och ville inte leva i det förflutna.
Jag kunde inte sova, jag tänkte hela tiden på att jag skulle få träffa Harry inom tjugofyra timmar och blev mer uppspelt ju mindre timmar det var kvar. Jag minns inte att jag somnat men helt plötsligt hörde jag alarmet på mobilen gå på, signalera att jag skulle upp och göra vid mig för att sedan åka till flygplatsen och sedan till Oslo. Det behövdes inte mycket mer än ljudet av alarmet för att jag skulle gå upp, i vanliga fall tog det hur lång tid som helst. På mindre än en timme lyckades jag bli färdig och väntade förväntansfullt och uppspelt på att de andra skulle bli färdiga.
Tiden gick och snart var vi på norsk mark. Hela flygresan hade varit en pina, jag hade inte kunnat sitta still så mamma och pappa hade hela tiden gett mig blickar som sa till mig att lugna ner mig. Andrea och Maja hade bara skrattat åt mig för att jag var så uppspelt. Men hur kunde jag inte vara det över att träffa min pojkvän?
”Men mamma.” Suckade jag och slog ut med armarna. ”Du behöver inte en kaffe till, du drack för fan tre koppar på planet.” Mamma låtsades att inte höra mig utan fortsatte att styra sina steg mot Espresso House. Jag suckade ännu högre och böjde bak huvudet frustrerat medans jag med tunga steg följde efter alla. ”Gillar ni att plåga mig eller?” Frågade jag och de skrattade bara. Jag drog upp huvan på min munkjacka och sjönk ner i en utav stolarna som fanns där, försökte gömma mig i fall att någon skulle känna igen mig, jag ville nämligen hålla mig borta från allt så att Harry inte skulle ana någonting.
Efter, vad kändes som flera timmars, kaffe drickande så begav vi oss äntligen mot hotellet vi skulle bo på. Mamma och Pappa hade lyckats luska ut vilket hotell killarna skulle bo på och hade därmed även fått rum på det hotellet. Det gällde även här att försöka undvika att Harry skulle se mig, förhoppningsvis skulle han vara vid arenan hela dagen för att repetera.
Vi kom in i lobbyn på hotellet och skulle precis checka in när jag hör skratt komma från korridoren, jag stelnar till, lyssnar noga på rösterna och knuffar därefter snabbt undan alla så att vi står gömda. Snabbt innan jag också gömmer mig hinner jag visa receptionisten, som för övrigt såg väldigt förvirrad ut, att hon skulle vara tyst. Hon nickade och jag smet undan. Jag kikade runt hörnet och såg Harry och de andra killarna och det tog all kraft jag hade i mig för att inte springa upp till honom på en gång och slänga mig i hans armar. När de var utom synhåll kunde vi äntligen checka in. Jag, Andrea och Maja delade rum medan mamma och pappa hade ett eget.
”Kan du lugna dig lite?” Frågade Maja och saktade ner sina steg. Jag vände mig om, kollade på henne och skakade på huvudet innan jag fortsatte gå mot vårt rum.
Min mobil började ringa, jag tog upp den ur min bakficka och kollade på skärmen.
”Shit, Harry ringer.” Sa jag och stirrade på mobilen.
”Men svara då?” Sa Maja och skrattade.
”Tänk så råkar jag avslöja något?” Sa jag. ”Förstår ni hur svårt det var att se honom innan och inte gå upp till honom?” Mobilen fortsatte att ringa, Andrea drog fingret över skärmen för att svara åt mig. Jag blängde på henne men var nu tvungen att svara. ”Hej, Harry.” Sa jag glatt.
”Hej, my love.” Sa han och jag fick rysningar längs hela min rygg när jag tänkte på att jag snart skulle få se honom och inte bara höra hans röst. ”Hur mår du?” Frågade han.
”Jag mår bra.” Svarade jag och log stort. ”Repeterar ni nu?”
”Vi är på väg till arenan.” Sa Harry och just då hörde jag hur något bankade i bakgrunden.
”Många fans som följer efter er, eller?” Frågade jag och fnittrade lite.
”Det kan man säga.” Sa Harry och skrattade dovt.
”Ni får lycka till ikväll.” Sa jag och försökte att inte yppa ett ord om att jag skulle dit.
”Tack så mycket.” Tackade Harry. ”Jag önskar du var där för att se mig.” Han lät mycket ledsnare nu.
”Har det hänt något?” Frågade jag oroligt och gick ut i korridoren för att få lite avskildhet.
”Jag saknar dig bara, det är allt.” Sa Harry hest.
”Jag saknar dig med, så jädra mycket.” Sa jag och kände en klump i halsen, gråten var inte långt borta.
Harrys perspektiv:
Det var några enstaka timmar kvar till konserten. Vi hade haft genrep och jag hade inte känt mig glad överhuvudtaget. Jag saknade Laura så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Killarna hade försökt muntra upp mig så mycket det gick men inget hade hjälpt. Mobilen plingade till och jag tog upp den. Skärmen visade att jag hade fått en video från Laura. Jag smålog för mig själv och klickade upp meddelandet.
”Hej.” Sa Laura glatt och vinkade. ”Lycka till på konserten.” Hon sken upp i ett ännu större leende och likaså gjorde jag. ”Jag älskar dig mest av allt.” Avslutade hon med innan hon gjorde en slängkyss till mig.
”Jag älskar dig också.” Mumlade jag men jag mådde genast bättre. Jag skickade ett sms tillbaka till henne där jag skrev att jag älskade henne med innan jag lade ner mobilen igen och gick för att göra mig redo för konserten.
Lauras perspektiv:
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Vill börja med att tacka för de kommentarerna som jag faktiskt fick på förra kapitlet och sedan så är jag ledsen att det tagit sådan tid att få upp detta kapitlet, men å andra sidan var det lite tunt med kommentarerna på förra! Vad tycker ni då? Hatar, gillar, älskar? Hoppas på det senaste!
10+ kommentarer för att få nästa kapitel då :)
Kram på er!
10+ kommentarer för att få nästa kapitel då :)
Kram på er!
Summer love - kapitel 25
Detta har hänt:
Plötsligt från ingenstans knuffas Henrik bort från mig, knuffas till marken och får flertalet slag emot sig. Jag sjunker till golvet, ryggen mot väggen, knäna uppdragna mot bröstet samtidigt som jag skriker, gråter och bevittnar Henrik få slag mot slag emot sig.
Andrea, Maja och Ludde omringar mig, försöker få kontakt med mig men jag stirrar bara rakt fram. Allting kommer bara tillbaka, allt som jag hade lagt bakom mig, allt som jag hoppades aldrig skulle komma tillbaka, som jag trodde jag hade blivit kvitt. Andrea säger något till Ludde som lyfter upp mig, bär in mig i ett separat rum och lägger mig på sängen. Jag gråter fortfarande, kan inte sluta. Sen slutar jag bara, torkar tårarna och kollar på Maja, Andrea och Ludde som alla kollar på mig oroligt.
”Hur är det?” Frågar Andrea försiktigt. Hon var med förra gången, hon vet precis vad jag tänker. Jag säger inget men Andrea hon förstår. Hon går fram till mig, kramar mig hårt och sedan gråter vi tillsammans.
Plötsligt från ingenstans knuffas Henrik bort från mig, knuffas till marken och får flertalet slag emot sig. Jag sjunker till golvet, ryggen mot väggen, knäna uppdragna mot bröstet samtidigt som jag skriker, gråter och bevittnar Henrik få slag mot slag emot sig.
Andrea, Maja och Ludde omringar mig, försöker få kontakt med mig men jag stirrar bara rakt fram. Allting kommer bara tillbaka, allt som jag hade lagt bakom mig, allt som jag hoppades aldrig skulle komma tillbaka, som jag trodde jag hade blivit kvitt. Andrea säger något till Ludde som lyfter upp mig, bär in mig i ett separat rum och lägger mig på sängen. Jag gråter fortfarande, kan inte sluta. Sen slutar jag bara, torkar tårarna och kollar på Maja, Andrea och Ludde som alla kollar på mig oroligt.
”Hur är det?” Frågar Andrea försiktigt. Hon var med förra gången, hon vet precis vad jag tänker. Jag säger inget men Andrea hon förstår. Hon går fram till mig, kramar mig hårt och sedan gråter vi tillsammans.
Harrys perspektiv:
Det var mitt i natten och mobilen ringde, jag stönade högt men sträckte mig efter mobilen för att svara.
”Harry.” Svarade jag sömnigt.
”Hej Harry.” Sa Lauras mamma på andra sidan luren. Jag var genast klarvaken. Det var bara av en anledning som hon kunde ringa mig mitt i natten – Laura! Jag hörde på hennes röst att hon var nära till gråt eller hade gråtit.
”Vad är det?” Fick jag fram efter några sekunders tystnad. ”Är allt okej?”
”Laura ville inte att jag skulle ringa till dig men jag tycker att du förtjänar att veta.” Sa hon. Jag skakade nervöst på mitt ben i väntan på att höra resten. ”Hon var på en fest ikväll. Där var en kille och han…” Började hon men stoppade sig själv.
”Han vad då?” Sa jag och försökte att hålla mig lugn även om jag kände på mig att jag inte skulle gilla det sista hon hade att säga.
”Han försökte vå…våldta henne. Han lyckades inte och det var inte allvarligt, Laura mår bra hon är bara chockad.” Fick hon tillslut fram stammandes. Jag stelnade till, knöt min näve och slog handen rätt in i väggen, handen lämnade ett hål efter sig men jag brydde mig inte. ”Harry? Är du kvar?” Frågade hon när jag inte svarade.
”Ja, jag är kvar.” Sa jag tyst med gråten i halsen. Någon hade försökt skada min ängel, den person som jag älskade mest och jag var inte där för att trösta henne. Laura har redan mycket i bagaget och behövde verkligen inte detta också.
”Hon berättade väl att hon hade en tuff period efter hennes kusin dog?” Frågade hon mig, jag nickade men kom sedan på att jag pratade i telefon.
”Ja, hon berättade det.” Sa jag och lade mig ner på sängen igen.
”Berättade hon att hon nästan blev våldtagen då också?” Frågade hon försiktigt och jag drog en djup suck. Självklart att hon höll något ifrån mig.
”Nej det gjorde hon inte.” Svarade jag och försökte hålla mig lugn.
”Jag vet inte vad hon mer inte har berättat för dig men jag tyckte att du förtjänade att veta detta. Resten är hennes sak att berätta.” Sa hon medlidande.
”Tack för att du ringde mig.” Sa jag. ”Jag önskar jag kunde vara där och hjälpa henne.”
”Ta hand om dig Harry.” Sa hon och sedan slutade vi samtalet. Jag kunde inte förstå vad jag precis hört, önskade att jag skulle vakna upp och att allt var en mardröm som skulle sluta snart. Jag låg länge och gick över olika scenarion i mitt huvud. Flera timmar senare somnade jag om.
Lauras perspektiv:
”Ringde du till Harry?” Skrek jag argt. ”Vad gjorde du det för?”
”Gumman, han förtjänade att veta.” Sa Mamma lugnt.
”Det kanske han gjorde men var det inte min sak att berätta det då?” Frågade jag argt och blängde på henne.
”Som att du berättade om förra gången?” Frågade hon.
”Berättade du det med?” Sa jag ännu argare. ”Du är fan helt otrolig. Han kommer ju hata mig nu.”
Ingen visste vad som var bäst för mig. Alla bara gjorde som dem själv ville utan att bry sig vad jag ville. Inte någon gång hade någon frågat mig vad jag ville i det hela och det sög rent ut sagt.
Min mobil ringde, jag tog upp den och kollade på skärmen länge så att det slutade ringa. Jag vågade inte prata med Harry nu. Någon minut senare hörde jag min sms signal och jag öppnade sms:et.
Från Harry:
Snälla svara. Jag är inte arg jag vill bara prata med dig! Snälla? Jag älskar dig.
Jag suckade, letade upp Harry bland mina kontakter och ringde upp honom medan jag gick upp till mitt rum för att inte mamma skulle tjuvlyssna.
”Hej.” Hörde jag Harry svara och jag började genast gråta. ”Gråt inte älskling.” sa han med sin mjuka, hesa röst och jag lugnade sakta men säkert ner mig.
”Förlåt, förlåt, förlåt.” Sa jag genom mina tårar.
”Schh.” Hyschade Harry mig. ”Du har absolut inget att säga förlåt för, absolut inget. Det är du som…” Han kunde inte säga färdigt meningen och jag förstod honom. Han hade aldrig behövt hantera något sådant här innan. ”Varför berättade du inte att detta hänt innan?” Frågade Harry mig istället för att avsluta meningen.
”Jag skämdes.” Erkände jag.
”För vad?” Frågade Harry. ”Det är inget att skämmas för.”
”Jag vet.” Suckade jag. ”Men jag skämdes över sättet han hade rört min kropp. Jag var inte direkt världens mest perfekta tjej heller och av de flesta fick jag höra att det var mitt eget fel.”
”Det är aldrig tjejens fel.” Sa Harry och jag kunde höra den arga undertonen i hans röst. ” Det är inte ditt fel.”
”Vet du vad det värsta är?” Frågade jag. Jag kunde lika gärna berätta allt när jag ändå höll på. Släppa ut allt för alltid.
”Nej.” Sa Harry.
”Du är den första som kommer att få höra detta. Inte ens Andrea vet om det.” Sa jag för att dra ut på det så länge som möjligt.
”Jag är här för dig, oavsett vad det handlar om.” Sa han uppmuntrande.
”Jag var oskuld första gången det hände och en vecka efter letade jag upp en främling och låg med honom för att jag skulle ha det överstöka. Ingen skulle få ta ifrån mig min oskuld frivilligt.” Sa jag och en stor sten lyfte från mina axlar.
”Det du har gått igenom kommer jag aldrig förstå men jag kommer alltid finnas här för dig.” Sa Harry lugnt. Jag önskade att jag inte hade denna bakgrunden, att jag bara var en normal tjej vars största problem är vad man ska ha på sig för kläder. Men det var inte jag.
”Så du hatar inte mig?” Frågade jag tveksamt, rädd för svaret.
”Absolut inte.” Sa Harry. ”Du är det bästa som hänt mig.”
”Jag älskar dig.” Sa jag och torkade de sista tårarna.
”Jag älskar dig också.” Svarade Harry och jag log för första gången sedan igår kväll.
Harrys perspektiv:
Jag sade hejdå till Laura, suckade djupt och drog frustrerat händerna genom håret. Detta var mer än vad jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Jag hade aldrig handskats med något sådant här innan och hade hoppats att jag aldrig skulle det också. Med Laura så hade jag fått uppleva mina värsta mardrömmar genom henne, allt som jag aldrig velat att någon ska få gå igenom har i princip Laura gjort. Laura är stark som orkat igenom det här, hon var nog den starkaste personen jag någonsin stött på. Allt hon gått igenom och att hon fortfarande är kvar är ett mirakel.
Jag satte mig på kanten i sängen, lade huvudet i mina händer, begravde dem där, och lät några tårar falla.
Lauras perspektiv:
Det knackade på dörren, jag öppnade sakta mina ögonlock och satte mig upp i sängen. Mamma kom in i mitt rum med ett leende på läpparna.
”Vad är det?” Frågade jag men en förvirrad min.
”Jag har något till dig.” Sa hon, log stort och överlämnade ett kuvert till mig. Jag kollade på kuvertet innan jag öppnade det sakta med en skeptisk blick. Vad hade hon nu hittat på? Jag fick upp kuvertet tog ut innehållet och hittade biljetter och inte vilka biljetter som helst utan biljetter till One Direction för mig, Andrea och Maja.
”Varför?” Frågade jag och kollade på mamma.
”Jag vill bara att du ska vara glad.” Sa hon och leende försvann lite.
”Mamma, jag kommer inte gå tillbaka till hur jag var innan.” Sa jag allvarligt och kollade på henne, mötte hennes blick. ”Jag lovar. Jag vill inte vara den personen igen.”
”jag är bara orolig för dig.” Sa hon.
”Jag vet att du är det.” Sa jag och log smått. ”Men du behöver inte vara det.” Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt. ”Vad som hände i förgår, visst det kommer förfölja mig, men det kommer första gången också och allt annat men det betyder inte att jag kommer gå tillbaka till hur jag var.”
Mamma log emot mig och jag log tillbaka. ”Jag har Harry nu, dig och pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag har allt jag behöver.” Mamma drog in mig i en kram och jag grät för första gången på evigheter ut på riktigt. Alla känslor kom över mig på en och samma gång. Nu var allt ute och jag kunde för en gång skull andas ut och gå vidare, blicka framåt och inte behöva oroa mig för allt. Jag var fri.
Så, nu är det uppe! Hoppas att ni gillar det! Jag är rätt nöjd faktiskt, inte ofta det händer alltså! För er som tycker att det är lite deppigt, det blir gladare snart!
Ha det bäst!
10+ kommentarer för att få nästa också btw!
Summer love - kapitel 24
Detta har hänt:
”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.
”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.
”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.
”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.
”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.
”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?
”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.
”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.
”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.
”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.
”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.
”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?
Lauras perspektiv:
Jag letade, letade och letade, jag letade som en tok efter biljetter till killarnas konsert men ju längre tiden gick desto mer förlorade jag mitt hopp om att hitta några. Jag suckade frustrerat, satte händerna i sidan på skrivbordet och sköt mig ifrån datorn. Jag satt så i flera minuter innan jag orkade röra mig igen. Mobilen låg på skrivbordet och jag kollade på den. Skulle man ringa till Eleanor eller någon av tjejerna och fråga dem om hjälp? Jag skakade på huvudet. Nej, det skulle jag inte.
Det knackade på min dörr, jag ropade åt dem att komma in, jag ville fortfarande inte röra mig. Andrea och Maja kom in i mitt rum och skakade på huvudet när de såg mig. Jag satt fortfarande i mina mjukisbyxor och hood tröja, inte alls redo för att gå ut om två timmar. Andrea viskade något i Majas öra innan hon gick fram till mig, snurrade runt mig i stolen så jag satt med ansiktet mot sängen där Andrea satte sig. Jag kollade åt Majas håll för att se vad hon gjorde och såg att hon rotade igenom min garderob. De skulle verkligen ta mig ut ikväll. Jag höll inne en suck men Andrea läste av mig direkt.
”Du ska med, vare sig du vill eller inte.” Sa Andrea och kollade strängt på mig. ”Alla andra ska också med och vi ska ha det kul.” Jag nickade och tog emot klänningen Maja kastade åt mig.
”Vi ska ha så kul att du kommer glömma bort Harry, i alla fall för ikväll.” Sa Maja glatt.
”Och du Niall, då eller?” Skämtade jag. Maja rodnade och kollade ner i golvet.
Vi gjorde oss i ordning tillsammans i mitt lilla rum och inom en och en halv timme var vi färdiga och på väg till förfesten. Vi kom fram till huset som festen ägde rum i och jag såg genast en grupp killar som jag kände igen. Jag vände mig mot Andrea och kollade allvarligt på henne.
”Säg inte att Henrik är här.” Sa jag och kollade mot gruppen med killar igen. Jo, han var här.
”Bara ignorera honom.” Sa Andrea, tog armkrok med mig och drog mig in i huset.
Musiken var hög och överallt jag tittade, såg jag drickande tjejer och killar. Jag drogs längre in i huset, in till köket . På vägen hälsade jag på de personer jag kände med kramar och genom att skrika ut mitt hej till dem.
Helt plötsligt stod jag med en drink i ena handen och dansade till musiken, högt sjöng jag med glatt till alla låtar som spelades. Jag, Andrea och Maja dansade tillsammans, skrattade åt andra som dansade och sjöng med. Alla planer på att vi skulle ut på krogen försvann, utan vi stannade här. Jag hade fått i mig flertalet drinkar till och säkert en fem shots, rummet snurrade men jag brydde mig inte just nu för jag hade kul med de bästa vännerna man kunde ha. Någon lade sina händer över mina ögon och när jag vände mig om fick jag världens chock och gav ifrån mig världens tjut innan jag slängde mig i personens armar.
”Ludde.” Skrek jag av glädje och han fångade mig när jag hoppade upp på honom för att ge honom världens största kram.
”Hej på dig med.” Sa Ludde och skrattade medan han satte ner mig.
”Vad gör du hemma?” Frågade jag. ”jag trodde inte du skulle komma hem från USA än.”
”Vi fick lite ledigt så varför inte åka hem lite då.” Sa han och flinade mot mig. Jag log tillbaka.
”Ja, varför ska man stanna i Kalifornien när man kan åka hem till Sverige.” Sa jag skämtsamt. Ludde eller Ludwig om han egentligen heter var för tillfället utbytesstudent i Kalifornien. Han hade stuckit för lite mindre än ett år sedan och lämnat mig kvar här. Ludwig var min bästa killkompis och det var han jag gick till när jag hade problem med killar. Han hade varit det i alla fall, någonstans på vägen hade vi tappat bort varandra och inte pratat alls lika mycket. ”Jag har saknat dig.”
”Jag har saknat dig med.” Sa han och log emot mig. ”Du har mycket att berätta för mig.” Han blinkade emot mig, jag fnittrade och nickade.
”Vi tar det när jag är nykter.” Sa jag, han skrattade men höll med.
Jag vinglade mig ifrån Maja och Andrea för att gå på toa. På stapplande steg gick jag upp för trappan och vidare nerför hallen. Här var musiken tystare men man kände dunket på basen. Jag nådde precis toadörren när någon tog tag i min arm bakifrån och tryckte upp mig mot väggen. Skräckslaget kollade jag på personen som stod framför mig, Henrik.
”Vad vill du?” Frågade jag och försökte att inte visa att jag var rädd. Helt plötsligt var jag nykter igen och visste precis vad jag höll på med, kändes det som i alla fall.
”Jag vill ha dig.” Sa han mot min hals. Han luktade starkt av alkohol och jag mådde illa bara av tanken på att han rörde min kropp, kysste min hals. Jag försökte putta undan honom men alkoholen hade försvagat mig, tårarna rann nerför mina kinder, rädd för vad han skulle göra. Synen blev allt suddigare men jag fortsatte att skrika och banka på honom för att få honom att flytta på sig. Inget händer, Henriks händer fortsätter att röra sig på min kropp, längre och längre upp under min klänning samtidigt som hans läppar kysser mina och min hals. Jag gråter ännu mer men han slutar inte.
Plötsligt från ingenstans knuffas Henrik bort från mig, knuffas till marken och får flertalet slag emot sig. Jag sjunker till golvet, ryggen mot väggen, knäna uppdragna mot bröstet samtidigt som jag skriker, gråter och bevittnar Henrik få slag mot slag emot sig.
Jag letade, letade och letade, jag letade som en tok efter biljetter till killarnas konsert men ju längre tiden gick desto mer förlorade jag mitt hopp om att hitta några. Jag suckade frustrerat, satte händerna i sidan på skrivbordet och sköt mig ifrån datorn. Jag satt så i flera minuter innan jag orkade röra mig igen. Mobilen låg på skrivbordet och jag kollade på den. Skulle man ringa till Eleanor eller någon av tjejerna och fråga dem om hjälp? Jag skakade på huvudet. Nej, det skulle jag inte.
Det knackade på min dörr, jag ropade åt dem att komma in, jag ville fortfarande inte röra mig. Andrea och Maja kom in i mitt rum och skakade på huvudet när de såg mig. Jag satt fortfarande i mina mjukisbyxor och hood tröja, inte alls redo för att gå ut om två timmar. Andrea viskade något i Majas öra innan hon gick fram till mig, snurrade runt mig i stolen så jag satt med ansiktet mot sängen där Andrea satte sig. Jag kollade åt Majas håll för att se vad hon gjorde och såg att hon rotade igenom min garderob. De skulle verkligen ta mig ut ikväll. Jag höll inne en suck men Andrea läste av mig direkt.
”Du ska med, vare sig du vill eller inte.” Sa Andrea och kollade strängt på mig. ”Alla andra ska också med och vi ska ha det kul.” Jag nickade och tog emot klänningen Maja kastade åt mig.
”Vi ska ha så kul att du kommer glömma bort Harry, i alla fall för ikväll.” Sa Maja glatt.
”Och du Niall, då eller?” Skämtade jag. Maja rodnade och kollade ner i golvet.
Vi gjorde oss i ordning tillsammans i mitt lilla rum och inom en och en halv timme var vi färdiga och på väg till förfesten. Vi kom fram till huset som festen ägde rum i och jag såg genast en grupp killar som jag kände igen. Jag vände mig mot Andrea och kollade allvarligt på henne.
”Säg inte att Henrik är här.” Sa jag och kollade mot gruppen med killar igen. Jo, han var här.
”Bara ignorera honom.” Sa Andrea, tog armkrok med mig och drog mig in i huset.
Musiken var hög och överallt jag tittade, såg jag drickande tjejer och killar. Jag drogs längre in i huset, in till köket . På vägen hälsade jag på de personer jag kände med kramar och genom att skrika ut mitt hej till dem.
Helt plötsligt stod jag med en drink i ena handen och dansade till musiken, högt sjöng jag med glatt till alla låtar som spelades. Jag, Andrea och Maja dansade tillsammans, skrattade åt andra som dansade och sjöng med. Alla planer på att vi skulle ut på krogen försvann, utan vi stannade här. Jag hade fått i mig flertalet drinkar till och säkert en fem shots, rummet snurrade men jag brydde mig inte just nu för jag hade kul med de bästa vännerna man kunde ha. Någon lade sina händer över mina ögon och när jag vände mig om fick jag världens chock och gav ifrån mig världens tjut innan jag slängde mig i personens armar.
”Ludde.” Skrek jag av glädje och han fångade mig när jag hoppade upp på honom för att ge honom världens största kram.
”Hej på dig med.” Sa Ludde och skrattade medan han satte ner mig.
”Vad gör du hemma?” Frågade jag. ”jag trodde inte du skulle komma hem från USA än.”
”Vi fick lite ledigt så varför inte åka hem lite då.” Sa han och flinade mot mig. Jag log tillbaka.
”Ja, varför ska man stanna i Kalifornien när man kan åka hem till Sverige.” Sa jag skämtsamt. Ludde eller Ludwig om han egentligen heter var för tillfället utbytesstudent i Kalifornien. Han hade stuckit för lite mindre än ett år sedan och lämnat mig kvar här. Ludwig var min bästa killkompis och det var han jag gick till när jag hade problem med killar. Han hade varit det i alla fall, någonstans på vägen hade vi tappat bort varandra och inte pratat alls lika mycket. ”Jag har saknat dig.”
”Jag har saknat dig med.” Sa han och log emot mig. ”Du har mycket att berätta för mig.” Han blinkade emot mig, jag fnittrade och nickade.
”Vi tar det när jag är nykter.” Sa jag, han skrattade men höll med.
Jag vinglade mig ifrån Maja och Andrea för att gå på toa. På stapplande steg gick jag upp för trappan och vidare nerför hallen. Här var musiken tystare men man kände dunket på basen. Jag nådde precis toadörren när någon tog tag i min arm bakifrån och tryckte upp mig mot väggen. Skräckslaget kollade jag på personen som stod framför mig, Henrik.
”Vad vill du?” Frågade jag och försökte att inte visa att jag var rädd. Helt plötsligt var jag nykter igen och visste precis vad jag höll på med, kändes det som i alla fall.
”Jag vill ha dig.” Sa han mot min hals. Han luktade starkt av alkohol och jag mådde illa bara av tanken på att han rörde min kropp, kysste min hals. Jag försökte putta undan honom men alkoholen hade försvagat mig, tårarna rann nerför mina kinder, rädd för vad han skulle göra. Synen blev allt suddigare men jag fortsatte att skrika och banka på honom för att få honom att flytta på sig. Inget händer, Henriks händer fortsätter att röra sig på min kropp, längre och längre upp under min klänning samtidigt som hans läppar kysser mina och min hals. Jag gråter ännu mer men han slutar inte.
Plötsligt från ingenstans knuffas Henrik bort från mig, knuffas till marken och får flertalet slag emot sig. Jag sjunker till golvet, ryggen mot väggen, knäna uppdragna mot bröstet samtidigt som jag skriker, gråter och bevittnar Henrik få slag mot slag emot sig.
Andrea, Maja och Ludde omringar mig, försöker få kontakt med mig men jag stirrar bara rakt fram. Allting kommer bara tillbaka, allt som jag hade lagt bakom mig, allt som jag hoppades aldrig skulle komma tillbaka, som jag trodde jag hade blivit kvitt. Andrea säger något till Ludde som lyfter upp mig, bär in mig i ett separat rum och lägger mig på sängen. Jag gråter fortfarande, kan inte sluta. Sen slutar jag bara, torkar tårarna och kollar på Maja, Andrea och Ludde som alla kollar på mig oroligt.
”Hur är det?” Frågar Andrea försiktigt. Hon var med förra gången, hon vet precis vad jag tänker. Jag säger inget men Andrea hon förstår. Hon går fram till mig, kramar mig hårt och sedan gråter vi tillsammans.
Nå, vad tycker ni? Jag själv är väldigt osäker på var dethär går haha, blir värre och värre tycker jag. Fast å andra sidan så bestämde jag mig för att det skulle vara en "mognare" novell när jag började hela denhär grejen. Ni får säga till om det blir för känsligt för er.
Tack ännu en gång för alla kommentarer och för att ni orkar stå ut med att jag missar att uppdatera då och då!
10+ kommentarer för nästa?
Kramar!
Summer love - kapitel 23
Detta har hänt:
Harry borstade sina tänder snabbt innan han drog av sina jeans och t-shirt och lade sig till rätta i min säng. Hans lockiga hår bredde ut sig på kuddarna och i hans panna. Jag studerade honom samtidigt som jag borstade mina tänder, han såg så oberörd när han låg där, som att det var här han hörde hemma. Jag spottade ut skummet, bytte om till en av Harrys tröjor och gick för att lägga mig bredvid Harry i sängen. Harrys blick följde mig hela vägen från badrummet tills det att jag stod vid sängen. Jag kröp under täcket och lade huvudet på huvudkudden som kändes hårdare än vanligt. Jag rynkade på ögonbrynen, kollade på kudden, lade handen på den och tryckte till. Det låg något under kudden. Jag kollade på Harry som kollade förväntansfullt på mig. Jag vände blicken förvirrat mot kudden igen och lyfte på den.
Harrys perspektiv:
Jag kollade på Laura, studerade hennes ansiktsuttryck medan hon kollade på det som låg under kudden. Jag hade köpt ett armband till henne i present men inte hittat något tillfälle att ge henne det än. Det var ett stelt silverarmband som jag såg att hon kollat på när hon var hos mig i London och jag hade gått in och köpt det samma dag som hon åkt för att spara det till ett speciellt tillfälle att ge henne det. Jag hade graverat in orden always together, never apart. Maybe in distance but never in heart. Jag drog nervöst handen genom håret när hon inte gjorde någonting, bara stirrade på det.
”Du hatar det?” Frågade jag men konstaterad mer för mig själv att hon hatar det. Hon vände ansiktet mot mig och jag kunde se hur hennes ögon var glansiga, hon skakade på huvudet.
”Nej, Harry.” Sa hon tyst. ”Jag älskar det. Tack så mycket.” Hon lade armarna om mig och kramade mig hårt.
”Jag har haft det ett tag men aldrig hittat ett bra tillfälle att ge dig det på.” Sa jag och andades in doften av Laura, försökte hålla den inom mig för när vi skulle åka tillbaka. ”Nu verkade vara det rätta tillfället. Grattis my love.”
”Du är för bra för att vara sann.” Viskade Laura i mitt öra. ”Jag älskar dig.” Jag ryste till, som varje gång hon yttrade dem orden, jag blev alltid alldeles varm inombords och kände mitt hjärta slå dubbelslag när hon sa det.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Alltid.” Vi slutade kramas och satt bara och kollade på varandra, djupt in i den andres ögon. Jag placerade min ena hand på hennes kind, den andra trasslade jag in i hennes hår, böjde mig framåt och planterade en mjuk kyss på hennes läppar. Kyssen fördjupades sakta men säkert och snart låg Lauras tröja på golvet tillsammans med min. Tröttheten vi hade upplevt tidigare var som bortblåst.
Lauras perspektiv:
Jag vaknade upp av att solen lyste in i mitt rum och lyste upp det. Jag sträckte på mig och kände hur varje muskel i min kropp var öm. Ett tyst stön lämnade min mun när jag satte mig upp i sängen, sträckte mig efter tröjan som låg på golvet och drog den på mig. Tysta mummel kom från Harry och jag kunde inte gå upp riktigt än. Jag kollade på Harry medan han sov, tog in det sista jag skulle få se av honom på ett tag. Mina ögon började tåras vid tanken på att de skulle åka idag. En ensam tår lyckades rymma, åkte ner längsmed min kind och landade tillslut på Harrys mage, följt av flera som efter den första också rymde. Jag märkte inte att Harry hade vaknat förrän han hade dragit ner mig i sängen igen och lagt sina beskyddande armar om mig.
”Snälla gråt inte.” Bad han mig men jag kunde inte hålla inne tårarna, de bara flödade över. ”Snälla.” bad han mig igen och strök mig över ryggen och kysste min hjässa.
”Kommer det någonsin bli lättare?” Frågade jag samtidigt som jag snyftade.
”Jag önskar jag kunde säga ja men det kommer det inte.” Sa Harry. ”Jag önskar att jag kunde ta med dig vart jag än skulle behöva åka men det kan jag inte och dina föräldrar kommer inte tillåta det.” Han skrattade tyst.
”Jag är arton nu.” Sa jag och jag kände hur Harrys mage lyftes upp och ner då han gav ifrån sig ett litet skratt.
”Ja, my love.” Sa Harry. ”Men du har ditt liv här, jag vill inte ta det ifrån dig.”
”Och du har ditt på turné.” Mumlade jag och suckade.
”Ja.” Sa Harry lågt. ”Om jag hade kunnat så hade jag aldrig lämnat din sida men jag älskar mitt jobb.”
”Det är inte det jag ber dig om.” Sa jag och lyfte på mitt huvud för att kunna kolla på honom. ”Jag vill bara träffa dig mer än jag kan. Jag vill inte vara här i Sverige, jag vill vara hos dig.”
”jag vet, jag vet.” Sa Harry. ”Jag vill ha dig hos mig också.”
Efter frukosten begav sig killarna mot flygplatsen, jag försökte vara stark och inte gråta men någon liten tår lämnade mina ögon. Jag såg bilen lämna uppfarten, åka nerför gatan och bort ifrån mig. Jag drog ett skälvande andetag innan jag gick in i huset igen, satte mig i soffan och bara stirrade rakt in i väggen. Det plingade på dörren men jag brydde mig inte om att gå och öppna dörren. Jag hade aldrig varit såhär beroende av någon innan, hade alltid varit den självständiga typen som aldrig behövde någon men med Harry var det annorlunda, utan honom var det svårt att andas, svårt att leva. Jag hörde röster i hallen och snart satt Maja och Andrea bredvid mig i soffan.
”Hur har jag blivit såhär?” Frågade jag och kollade på Andrea med smärta i mina ögon, jag hatade att vara beroende av honom, att jag bröt ihop såhär varje gång jag behövde lämna honom.
”Du är kär, Laura.” Sa Andrea och log. ”Det är det som har hänt.”
”Jag lovade mig själv att aldrig bli såhär om jag fick en kille, ändå är det såhär jag har blivit.” Sa jag och suckade tungt.
”Det kommer ordna sig.” Sa Maja, lade armen om mig och karesserade min arm. ”Alla vill vara lyckliga utan att känna smärta, men man kan inte få en regnbåge utan lite regn.”
Jag nickade, lade huvudet mot nackstödet på soffan och suckade. ”okej, ny plan. Få Laura till att må bättre.” Sa Andrea, ställde sig upp i soffan och drog upp mig från soffan.
Harrys perspektiv:
Jag mådde alltid lika dåligt när jag var tvungen att lämna Laura. Men samtidigt visste jag att det bara var första dagen som hon mådde såhär, sen var hon glad igen. Hon var en självständig person som klarade sig själv, visste vad hon ville och inte behövde någon annan. Det är det jag älskar mest hos henne, hennes individualitet. Jag hade varit med många tjejer som inte klarade sig utan att ha mitt medgivande, alltid var tvungen att vara i närheten av mig och inte kunde göra någonting själv. PÅ det sättet var det bra att jag och Laura bodde långt ifrån varandra även om jag inte gillade det, men vi kunde njuta av vår egen tid, samtidigt som att längtandet efter varandra gör att vi värdesätter tiden med varandra mycket mer.
Jag gick ombord på planet som skulle ta oss tillbaka till London och de resterande konserterna innan det var dags att dra ut i Europa. Att turnera var det bästa jag visste, att få träffa fansen och få underhålla dem och göra det jag älskar mest: sjunga. Det jobbigaste var dock att se killarnas tjejer vara där och stötta dem medan jag visste att Laura var hemma i Sverige och inte kunde komma, det var jobbigt.
Lauras perspektiv:
Det var redan fredag och helgen var här om två timmar. Skolan hade varit kaos denna vecka på grund av att jag varit på i stort sett vartenda skvaller tidnings omslag och hemsidor. Det var jobbigt att inte kunna smälta in i mängden längre. Mina vänner gillade det mer. Vi hade aldrig varit de populär men inte heller riktigt de osynligaste men nu hade det ändrats, alla viskade när jag gick förbi, vissa gav mig elaka blickar medan andra gav mig stora leenden, pratade och ställde frågor till mig. Vissa som aldrig någonsin hade pratat eller ens vetat om att jag fanns kom nu fram till mig och bjöd in mig på deras fester. Jag visste att de flesta hade falska intentioner med att göra det och jag brydde mig inte om dem. Mina kompisar hade fått lite mer fokus på sig de med men de klagade inte, mina tjejkompisar hade fått några killar efter sig, för nu visste dem vilka vi var. Nu var det i alla fall fredag och jag satt i biblioteket för att jobba undan uppgifter jag fått innan min sista lektion. Jag såg en skugga över bordet och kollade upp, där stod en kille med mörkt, halvkort hår och bruna ögon, det var Henrik.
”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.
”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.
”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.
”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.
”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.
”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?
Jag tänkte egentligen lägga upp denna delen i morgon men tyckte att ni har väntat tillräckligt länge nu och alla era fina kommentarer på förra gjorde mig så glad så därför får ni det nu!
Nästa kommer kanske på onsdag men vet inte, men i så fall vill jag ha 10+ kommentarer för att jag ska ladda upp det då! Det klarar ni väl? Det har jag sett att ni gjort innan i alla fall!
Kramar!
Harry borstade sina tänder snabbt innan han drog av sina jeans och t-shirt och lade sig till rätta i min säng. Hans lockiga hår bredde ut sig på kuddarna och i hans panna. Jag studerade honom samtidigt som jag borstade mina tänder, han såg så oberörd när han låg där, som att det var här han hörde hemma. Jag spottade ut skummet, bytte om till en av Harrys tröjor och gick för att lägga mig bredvid Harry i sängen. Harrys blick följde mig hela vägen från badrummet tills det att jag stod vid sängen. Jag kröp under täcket och lade huvudet på huvudkudden som kändes hårdare än vanligt. Jag rynkade på ögonbrynen, kollade på kudden, lade handen på den och tryckte till. Det låg något under kudden. Jag kollade på Harry som kollade förväntansfullt på mig. Jag vände blicken förvirrat mot kudden igen och lyfte på den.
Harrys perspektiv:
Jag kollade på Laura, studerade hennes ansiktsuttryck medan hon kollade på det som låg under kudden. Jag hade köpt ett armband till henne i present men inte hittat något tillfälle att ge henne det än. Det var ett stelt silverarmband som jag såg att hon kollat på när hon var hos mig i London och jag hade gått in och köpt det samma dag som hon åkt för att spara det till ett speciellt tillfälle att ge henne det. Jag hade graverat in orden always together, never apart. Maybe in distance but never in heart. Jag drog nervöst handen genom håret när hon inte gjorde någonting, bara stirrade på det.
”Du hatar det?” Frågade jag men konstaterad mer för mig själv att hon hatar det. Hon vände ansiktet mot mig och jag kunde se hur hennes ögon var glansiga, hon skakade på huvudet.
”Nej, Harry.” Sa hon tyst. ”Jag älskar det. Tack så mycket.” Hon lade armarna om mig och kramade mig hårt.
”Jag har haft det ett tag men aldrig hittat ett bra tillfälle att ge dig det på.” Sa jag och andades in doften av Laura, försökte hålla den inom mig för när vi skulle åka tillbaka. ”Nu verkade vara det rätta tillfället. Grattis my love.”
”Du är för bra för att vara sann.” Viskade Laura i mitt öra. ”Jag älskar dig.” Jag ryste till, som varje gång hon yttrade dem orden, jag blev alltid alldeles varm inombords och kände mitt hjärta slå dubbelslag när hon sa det.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Alltid.” Vi slutade kramas och satt bara och kollade på varandra, djupt in i den andres ögon. Jag placerade min ena hand på hennes kind, den andra trasslade jag in i hennes hår, böjde mig framåt och planterade en mjuk kyss på hennes läppar. Kyssen fördjupades sakta men säkert och snart låg Lauras tröja på golvet tillsammans med min. Tröttheten vi hade upplevt tidigare var som bortblåst.
Lauras perspektiv:
Jag vaknade upp av att solen lyste in i mitt rum och lyste upp det. Jag sträckte på mig och kände hur varje muskel i min kropp var öm. Ett tyst stön lämnade min mun när jag satte mig upp i sängen, sträckte mig efter tröjan som låg på golvet och drog den på mig. Tysta mummel kom från Harry och jag kunde inte gå upp riktigt än. Jag kollade på Harry medan han sov, tog in det sista jag skulle få se av honom på ett tag. Mina ögon började tåras vid tanken på att de skulle åka idag. En ensam tår lyckades rymma, åkte ner längsmed min kind och landade tillslut på Harrys mage, följt av flera som efter den första också rymde. Jag märkte inte att Harry hade vaknat förrän han hade dragit ner mig i sängen igen och lagt sina beskyddande armar om mig.
”Snälla gråt inte.” Bad han mig men jag kunde inte hålla inne tårarna, de bara flödade över. ”Snälla.” bad han mig igen och strök mig över ryggen och kysste min hjässa.
”Kommer det någonsin bli lättare?” Frågade jag samtidigt som jag snyftade.
”Jag önskar jag kunde säga ja men det kommer det inte.” Sa Harry. ”Jag önskar att jag kunde ta med dig vart jag än skulle behöva åka men det kan jag inte och dina föräldrar kommer inte tillåta det.” Han skrattade tyst.
”Jag är arton nu.” Sa jag och jag kände hur Harrys mage lyftes upp och ner då han gav ifrån sig ett litet skratt.
”Ja, my love.” Sa Harry. ”Men du har ditt liv här, jag vill inte ta det ifrån dig.”
”Och du har ditt på turné.” Mumlade jag och suckade.
”Ja.” Sa Harry lågt. ”Om jag hade kunnat så hade jag aldrig lämnat din sida men jag älskar mitt jobb.”
”Det är inte det jag ber dig om.” Sa jag och lyfte på mitt huvud för att kunna kolla på honom. ”Jag vill bara träffa dig mer än jag kan. Jag vill inte vara här i Sverige, jag vill vara hos dig.”
”jag vet, jag vet.” Sa Harry. ”Jag vill ha dig hos mig också.”
Efter frukosten begav sig killarna mot flygplatsen, jag försökte vara stark och inte gråta men någon liten tår lämnade mina ögon. Jag såg bilen lämna uppfarten, åka nerför gatan och bort ifrån mig. Jag drog ett skälvande andetag innan jag gick in i huset igen, satte mig i soffan och bara stirrade rakt in i väggen. Det plingade på dörren men jag brydde mig inte om att gå och öppna dörren. Jag hade aldrig varit såhär beroende av någon innan, hade alltid varit den självständiga typen som aldrig behövde någon men med Harry var det annorlunda, utan honom var det svårt att andas, svårt att leva. Jag hörde röster i hallen och snart satt Maja och Andrea bredvid mig i soffan.
”Hur har jag blivit såhär?” Frågade jag och kollade på Andrea med smärta i mina ögon, jag hatade att vara beroende av honom, att jag bröt ihop såhär varje gång jag behövde lämna honom.
”Du är kär, Laura.” Sa Andrea och log. ”Det är det som har hänt.”
”Jag lovade mig själv att aldrig bli såhär om jag fick en kille, ändå är det såhär jag har blivit.” Sa jag och suckade tungt.
”Det kommer ordna sig.” Sa Maja, lade armen om mig och karesserade min arm. ”Alla vill vara lyckliga utan att känna smärta, men man kan inte få en regnbåge utan lite regn.”
Jag nickade, lade huvudet mot nackstödet på soffan och suckade. ”okej, ny plan. Få Laura till att må bättre.” Sa Andrea, ställde sig upp i soffan och drog upp mig från soffan.
Harrys perspektiv:
Jag mådde alltid lika dåligt när jag var tvungen att lämna Laura. Men samtidigt visste jag att det bara var första dagen som hon mådde såhär, sen var hon glad igen. Hon var en självständig person som klarade sig själv, visste vad hon ville och inte behövde någon annan. Det är det jag älskar mest hos henne, hennes individualitet. Jag hade varit med många tjejer som inte klarade sig utan att ha mitt medgivande, alltid var tvungen att vara i närheten av mig och inte kunde göra någonting själv. PÅ det sättet var det bra att jag och Laura bodde långt ifrån varandra även om jag inte gillade det, men vi kunde njuta av vår egen tid, samtidigt som att längtandet efter varandra gör att vi värdesätter tiden med varandra mycket mer.
Jag gick ombord på planet som skulle ta oss tillbaka till London och de resterande konserterna innan det var dags att dra ut i Europa. Att turnera var det bästa jag visste, att få träffa fansen och få underhålla dem och göra det jag älskar mest: sjunga. Det jobbigaste var dock att se killarnas tjejer vara där och stötta dem medan jag visste att Laura var hemma i Sverige och inte kunde komma, det var jobbigt.
Lauras perspektiv:
Det var redan fredag och helgen var här om två timmar. Skolan hade varit kaos denna vecka på grund av att jag varit på i stort sett vartenda skvaller tidnings omslag och hemsidor. Det var jobbigt att inte kunna smälta in i mängden längre. Mina vänner gillade det mer. Vi hade aldrig varit de populär men inte heller riktigt de osynligaste men nu hade det ändrats, alla viskade när jag gick förbi, vissa gav mig elaka blickar medan andra gav mig stora leenden, pratade och ställde frågor till mig. Vissa som aldrig någonsin hade pratat eller ens vetat om att jag fanns kom nu fram till mig och bjöd in mig på deras fester. Jag visste att de flesta hade falska intentioner med att göra det och jag brydde mig inte om dem. Mina kompisar hade fått lite mer fokus på sig de med men de klagade inte, mina tjejkompisar hade fått några killar efter sig, för nu visste dem vilka vi var. Nu var det i alla fall fredag och jag satt i biblioteket för att jobba undan uppgifter jag fått innan min sista lektion. Jag såg en skugga över bordet och kollade upp, där stod en kille med mörkt, halvkort hår och bruna ögon, det var Henrik.
”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.
”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.
”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.
”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.
”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.
”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?
Jag tänkte egentligen lägga upp denna delen i morgon men tyckte att ni har väntat tillräckligt länge nu och alla era fina kommentarer på förra gjorde mig så glad så därför får ni det nu!
Nästa kommer kanske på onsdag men vet inte, men i så fall vill jag ha 10+ kommentarer för att jag ska ladda upp det då! Det klarar ni väl? Det har jag sett att ni gjort innan i alla fall!
Kramar!
Summer love - kapitel 22
Detta har hänt:
”Vad är det?” Frågade hon oroligt. Jag gav henne mobilen och satte mig ner vid köksbordet. Jag studerade henne medan hon liksom jag kollade igenom tweet för tweet om oss, hur fula dem tyckte att vi var, hur Harry och Niall förtjänade bättre, att vi bara var ute efter att bli kända o.s.v. Jag ställde mig upp igen, tog ifrån Maja mobilen och kramade henne, hårt. Vi sa inget på hela tiden utan kramade bara varandra hårt och länge.
”Varför?” Fick Maja fram. ”Varför är människor så elaka?”
”Jag vet inte.” Svarade jag. Jag var arg över att människor kunde skriva så elaka saker men jag brydde inte om att de skrev om mig, jag hade haft tid att vänja mig vid tanken men Maja förtjänade inte det här, hon och Niall var ju inte ens tillsammans, inte än åtminstone.
”Inget av det som står där är sant, Maja.” Sa jag och lösgjorde mig från kramen för att kunna se henne i ögonen. ”Du är vacker och du förtjänar visst det Niall om du vill ha honom.”
”Jag ville inte bli sårad.” Sa Maja.
”Jag vet.” Sa jag. ”Förlåt mig.”
”För vad?” Frågade Maja.
”För att jag drog in dig i detta. Presenterade Niall för dig och allt.” Sa jag och Maja skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sa hon och log. ”Man måste våga satsa för att bli lycklig, eller hur var det?”
”Precis.” Sa jag och log. Vi gick ut till killarna igen som satt tysta och verkade inte förstå någonting.
”Vad är det?” Frågade alla i mun på varandra. Jag sa inget utan lämnade bara fram min mobil och lät killarna kolla för sig själva.
”Vad är det?” Frågade hon oroligt. Jag gav henne mobilen och satte mig ner vid köksbordet. Jag studerade henne medan hon liksom jag kollade igenom tweet för tweet om oss, hur fula dem tyckte att vi var, hur Harry och Niall förtjänade bättre, att vi bara var ute efter att bli kända o.s.v. Jag ställde mig upp igen, tog ifrån Maja mobilen och kramade henne, hårt. Vi sa inget på hela tiden utan kramade bara varandra hårt och länge.
”Varför?” Fick Maja fram. ”Varför är människor så elaka?”
”Jag vet inte.” Svarade jag. Jag var arg över att människor kunde skriva så elaka saker men jag brydde inte om att de skrev om mig, jag hade haft tid att vänja mig vid tanken men Maja förtjänade inte det här, hon och Niall var ju inte ens tillsammans, inte än åtminstone.
”Inget av det som står där är sant, Maja.” Sa jag och lösgjorde mig från kramen för att kunna se henne i ögonen. ”Du är vacker och du förtjänar visst det Niall om du vill ha honom.”
”Jag ville inte bli sårad.” Sa Maja.
”Jag vet.” Sa jag. ”Förlåt mig.”
”För vad?” Frågade Maja.
”För att jag drog in dig i detta. Presenterade Niall för dig och allt.” Sa jag och Maja skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sa hon och log. ”Man måste våga satsa för att bli lycklig, eller hur var det?”
”Precis.” Sa jag och log. Vi gick ut till killarna igen som satt tysta och verkade inte förstå någonting.
”Vad är det?” Frågade alla i mun på varandra. Jag sa inget utan lämnade bara fram min mobil och lät killarna kolla för sig själva.
Harrys perspektiv:
Jag läste det som Laura och Maja precis suttit och läst, jag blev rent ut sagt förbannad. Att människor kunde skriva sådana här saker utan att få dåligt samvete, det var sjukt. Jag mötte Lauras blick, hon var lika förbannad hon. Jag ville inte kolla mer, jag gick istället och satte mig bredvid henne, la armen om henne och drog henne närmre mig. Hon lutade sitt huvud mot min bringa för att komma närmre.
”Bry dig inte om vad det står.” Sa jag. ”Det kommer aldrig att vara sant.”
”Jag vet.” Svarade Laura. ”Det sårar mig bara att folk har mage att skriva sådana saker.”
Majas perspektiv:
Jag kände hur Niall tog tag i min arm och drog med mig till en avskild del av rummet. Lade armen om mig och viskade ”förlåt.” Jag nickade bara, det var ju inte hans fel egentligen.
”Du är vacker, snäll och jag gillar när du skrattar så snälla var inte ledsen över detta.” Sa Niall. ”Det kommer aldrig att stämma. Jag vet att det verkar konstigt men jag gillar dig redan, mer än jag någonsin gillat någon annan.”
”Niall…” Började jag och han kollade på mig. ”Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag har inte varit i denna situation förr och det skrämmer mig. Jag skulle gärna slänga mig i dina armar men jag är inte den personen och jag vill lära känna dig först innan något annat händer och att folk utan att det ens är något emellan oss skriver sådana saker gör mig rädd för vad som kan hända.”
Niall kollade ner. ”Då får vi lära känna varandra då.” Sa han och log emot mig. Jag log tillbaka och nickade.
”Du är en sådan person som jag skulle kunna gilla men jag behöver tid.” Sa jag och Niall nickade förstående.
Lauras perspektiv:
Dagen fortsatte vi i soffan med att kolla på olika filmer, ingen orkade göra något annat och vi ville absolut inte gå ut igen. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas, några som hängde av sig ytterkläderna och sedan gick vidare in i huset. Strax stod mamma i dörröppningen till vardagsrummet och kollade på oss.
”Hur har ni haft det idag?” Frågade mamma. Ingen svarade, alla kollade bara på varandra.
”Jag berättar sen.” Sa jag, mamma nickade och gick in i köket för att fixa maten. ”Köpte du kaviar?” Skrek jag frågande.
”Ja.” Svarade mamma, jag flög upp ur soffan och skuttade in i köket för att få tag på kaviartuben och ett knäckebröd att äta. Jag kom tillbaka in till vardagsrummet med mackan i högsta hugg och satte mig ner på min plats bredvid Harry igen. Alla kollade konstigt på mitt knäckebröd. Jag tog ett bett.
”Vill ni smaka?” Frågade jag och höll fram mitt knäckebröd mot killarna som febrilt skakade på sina huvud. ”Skyll er själva.” Jag tog ett bett till av knäckebrödet medan killarna skrattade åt mig.
”Du har allt hittat en konstig tjej, Hazza.” Skämtade Louis och skrattade.
”Men hon är min konstiga tjej.” Sa Harry och log stort, pussade mig lätt på munnen men grimaserade när han kände smaken av kaviar.
”Förlåt.” Sa jag och försökte hålla inne skrattet.
Vi försökte att inte tänka på vad som hänt men jag kände hela tiden Harrys mobil vibrera och jag visste att den gjorde det på grund av alla som nämnde honom i nya tweets. Tillslut tog Harry upp mobilen och började skriva något. Han lade ner mobilen på bordet, och jag tog upp min för att den vibrerade. Jag läste tweeten som Harry skickat och jag log emot Harry.
Förstår inte hur folk kan skriva så elaka saker om en person som man inte känner. Laura är den bästa person jag har träffat och om det är någon som inte förtjänar någon här så är det jag som inte förtjänar Laura. #StopTheHate
Jag lutade mitt huvud mot Harry och han drog mig närmare sig. ”Jag älskar dig.” Viskade jag så att bara han skulle höra.
”Jag förstår inte varför vi inte får ha vara tillsammans med vilka vi vill utan att det ska bli helt kaos.” Suckade Louis och kollade mellan mig och Maja. ”Det är helt sjukt vad ni får stå ut med på grund av oss.”
”Tänk inte på det. Vad som har hänt har hänt.” Sa Maja och jag nickade instämmande.
”Precis!” Sa jag. ”Det är inte ert fel och det är ert liv och jag accepterar det. Alla kan inte gilla mig. Jag förstår bara inte hur någon som avgudar er börjar hata oss. De borde gilla oss istället för ni blir ju bara irriterade på dem. Förlåt för att jag säger så om era fans men de kan inte vara era riktiga fans om de inte är glada för er skull om ni hittar någon ni tycker om.”
”De går verkligen in för det.” Sa Zayn med ett litet skratt. ”Om inte dem kan få oss kan ingen annan det heller.”
”Ibland önskar jag att inte twitter och facebook inte fanns för då hade folk inte kunnat skriva sådant och de hade inte vetat var vi var 24/7 eller vilka vi var tillsammans med.” Sa Liam. ”Danielle fick också mycket skit i början och jag blev bara så förbannad på allting i början.”
Mamma ropade på oss och vi åt kvällsmat, pratade om allt och jag var tvungen att berätta för mamma och pappa om vad som hänt innan idag. De tog det förvånansvärt lugnt, frågade frågor om hur jag och Maja mådde och tog det. Pappa hade i början gett hårda blickar till Harry men jag hade lugnat dem med att säga att jag mådde bra.
Kvällen rullade på och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre tills jag knappt orkade hålla mig vaken längre. Jag kollade på de andra och såg att de också i princip låg och halvsov. Mamma kom in och sa att de skulle gå och lägga sig. Jag sade god natt till dem innan jag själv reste mig från soffan.
”Jag ska nog gå och sova nu.” Sa jag och gäspade stort. Alla nickade, reste sig och gick själva för att gå upp mot rummen de skulle sova i.
Harry borstade sina tänder snabbt innan han drog av sina jeans och t-shirt och lade sig till rätta i min säng. Hans lockiga hår bredde ut sig på kuddarna och i hans panna. Jag studerade honom samtidigt som jag borstade mina tänder, han såg så oberörd när han låg där, som att det var här han hörde hemma. Jag spottade ut skummet, bytte om till en av Harrys tröjor och gick för att lägga mig bredvid Harry i sängen. Harrys blick följde mig hela vägen från badrummet tills det att jag stod vid sängen. Jag kröp under täcket och lade huvudet på huvudkudden som kändes hårdare än vanligt. Jag rynkade på ögonbrynen, kollade på kudden, lade handen på den och tryckte till. Det låg något under kudden. Jag kollade på Harry som kollade förväntansfullt på mig. Jag vände blicken förvirrat mot kudden igen och lyfte på den.
Känner mig taskig som avslutade där, haha! Förlåt för den sena updaten men bättre sent än aldrig? Vad tycker ni då? Gillar, Hatar, Älskar?
Ha det bra!
10+ kommentarer för nästa kapitel!
Kan för övrigt inte fatta att det bara är 2 VECKOR tills jag sitter i Friends Arena och ska se killarna! Gråter i princip av lycka!!
Summer love - kapitel 21
Detta har hänt:
”Kolla inte på mig.” Sa jag som svar på pappas blick. ”Det var Andrea som bjöd hit dem, jag hade ingen aning om det.” Jag pekade på Andrea som låtsades som ingenting.
”Okej.” Sa pappa och nickade fortfarande i chock förmodligen. ”Hej, jag är Lauras pappa.” Sa han på världens sämsta engelska.
”Niall.” Sa Niall och räckte fram sin hand för att hälsa. Alla andra hälsade också på mamma och pappa och Harry fick ett extra varmt välkomnande.
”Såra min dotter och du blir inte äldre än så.” Sa han på ett skämtsamt sätt men det gjorde ändå Harry nervös.
”Pappa, ta det lugnt.” Sa jag. Niall fortsatte att fixa sin frukost till sig, Zayn, Liam och Louis.
”När åker de?” Mumlade mamma frågande till mig, jag ryckte bara på axlarna och skrattade då jag inte visste och inte ville ställa frågan till killarna när de väl var här, jag ville inte att de skulle åka.
”Kolla inte på mig.” Sa jag som svar på pappas blick. ”Det var Andrea som bjöd hit dem, jag hade ingen aning om det.” Jag pekade på Andrea som låtsades som ingenting.
”Okej.” Sa pappa och nickade fortfarande i chock förmodligen. ”Hej, jag är Lauras pappa.” Sa han på världens sämsta engelska.
”Niall.” Sa Niall och räckte fram sin hand för att hälsa. Alla andra hälsade också på mamma och pappa och Harry fick ett extra varmt välkomnande.
”Såra min dotter och du blir inte äldre än så.” Sa han på ett skämtsamt sätt men det gjorde ändå Harry nervös.
”Pappa, ta det lugnt.” Sa jag. Niall fortsatte att fixa sin frukost till sig, Zayn, Liam och Louis.
”När åker de?” Mumlade mamma frågande till mig, jag ryckte bara på axlarna och skrattade då jag inte visste och inte ville ställa frågan till killarna när de väl var här, jag ville inte att de skulle åka.
Harrys perspektiv:
Vi gick längsmed gatorna i Lauras stad, jag höll Laura hårt i handen, ville inte släppa henne och framför allt ville jag inte lämna henne igen. Det skulle förmodligen alltid vara svårt att lämna henne men så var mitt jobb och jag älskade mitt jobb, det var skönt att Laura förstod det även om jag visste att det även var svårt för henne att se mig åka. Solen värmde oss lite men det var fortfarande kallt. Zayn sa ett roligt skämt och alla skrattade, högt. Det var jag, Laura, killarna och Maja som gick i vintersolen. Jag hade sett hur Niall hade kollat extra mycket på Maja under dagen och rodnat mycket när Maja kom på honom. Maja hade även hon kollat på Niall i smyg, det hade både jag och Laura sett.
”De bara måste bli tillsammans någon gång.” Utbrast Laura och nickade mot Niall och Maja. Niall hade lagt armen om Majas midja och log brett. De verkade inte höra utan var i deras egna lilla värld.
”Jag tror aldrig jag har sett Niall så glad i någon annan förutom mat förut.” Sa Louis och vi skrattade allihop. Det var rätt skönt att se att Niall också hade fått någon som han tyckte om då vi andra hade det och han ibland kunde känna sig utanför.
Det var inte många som hade kommit fram till oss idag och det berodde nog på att ingen visste att vi var här och för att Laura bodde i en ganska liten stad. De flesta tjejer som kom fram och frågade om bilder och autografer gav Laura och Maja onda blickar och jag var ganska säker på att några tjejer på andra sidan gatan hade smygfotat oss och att det inom en timme skulle vara bilder på oss alla på skvallersidor där Laura och Maja var med. Frågor såsom om vi var tillsammans skulle svämma över. Jag tror att Laura skulle klara det rätt bra, hon hade ändå varit med mig ett tag och blev jag frågad så skulle jag med glädje och stolthet säga att Laura var min one and only. Maja däremot var nog värre, hon och Niall hade träffat varandra i två dagar och många rykten skulle skapas. Det var bara att vänta och se och hoppas att det inte skulle bli sådant kaos.
Andra tjejer var hur trevliga som helst och sa att det var kul att jag hittat någon. Sådant värmde mig alltid inombords, att fansen stöttade oss i val av flickvänner. I början hade Danielle, Eleanor och Perrie haft mycket hat emot sig och det var inte alltid lätt att hantera, man blev så arg för att ens fans kunde göra så mot de personer vi tycker om. Jag hoppades inte att det skulle bli så för Laura, för vem kunde hata henne?
Lauras perspektiv:
Jag njöt av att gå med Harry längsmed gatorna i min hemstad, det var något magiskt med det, att få visa honom var jag bodde. Var jag brukar fika, köpa frallor och bara hänga med mina vänner. Det var inte alls lika fint nu när det var vinter men på sommaren, om vi fortfarande var tillsammans, önskar jag att vi kunde sitta på det kaféet eller i parken och bara njuta av varandras sällskap. Det pirrade till i magen bara av tanken. Jag kollade bakåt och såg Maja och Niall gå och småle emot varandra och jag log. Kanske skulle vi alla kunna sitta här och bara njuta av sommaren?
Majas blick mötte min och hon log stort emot mig, mimade ett tack till mig för att jag pratat med henne igår kväll och hjälpt henne att våga, våga satsa för att bli lycklig. Jag tror verkligen att det skulle funka för dem och jag önskar innerligt att jag har rätt.
Jag såg Kevin komma gåendes emot oss längre ner på gatan, när han var i närheten vinkade och log jag emot honom. Han stannade framför oss och jag hälsade på honom med en kram, likadant gjorde Maja.
”Detta är.” Sa jag, pekade på killarna och presenterade dem efterhand som jag pekade på dem. De skakade alla hand med Kevin. Jag såg Harrys blick på Kevin och försökte att inte börja fnissa.
”Hur är det med dig?” Frågade Kevin.
Harrys perspektiv:
Jag förstod inte ett smack av vad Kevin, Laura och Maja pratade om men jag gillade inte det. Jag gillade inte hur Laura skrattade när han sa något eller hur de hade kramats när de möttes. Jag drog Laura hårade emot mig, för att visa att Laura bara var min och ingen annans. Jag hörde hur killarna försökte att inte skratta åt mig men misslyckades och skrattade dovt. Jag drog djupa andetag för att behärska mig och inte hoppa på killen. Laura la sitt huvud mot min axel och det lugnade mig.
”Det är bara bra.” Sa Laura och log. Deras konversation fortsatte ett tag till och hela tiden intalade jag mig att Laura var min, det var mig hon valt och mig hon ville vara med för att lugna mig själv. När han sedan gick fnittrade Laura till och jag kollade frågande på henne.
”Det är Andreas pojkvän och min barndomsvän, lugna dig lite.” Sa Laura och jag andades ut ett andetag jag inte visste att jag hållit inne. Maja började fnittra och killarna började garva högt och jag rodnade. ”Du är i alla fall gullig när du är svartsjuk.” Viskade Laura i mitt öra, pussade mig lätt på munnen innan hon tog min hand och vi började gå igen.
Lauras perspektiv:
”Kolla twitter.” Var det enda hon skrev, ingen förklaring eller någonting. Jag öppnade upp twitter och gick in och kollade på tweets Harry och killarna blev nämnda i. Tydligen var det flera stycken som lagt upp bilder på oss från när vi var ute innan idag. Det var ingen hemlighet att Harry hade tjej men nu hade de fått ett ansikte på tjejen, fått se hur jag ser ut. De skrev även flera saker om Maja. Frågade vem det var Niall var med, om han var tillsammans med henne o.s.v.
Harry kollade oroligt på mig medan jag scrollade vidare tweet efter tweet. Mitt hjärta ville gå sönder kändes det som men jag visste inte varför, kanske var det en lättnad att alla nu visste vem jag var? Men samtidigt visste jag att det innebär att jag inte kan leva ett lika normalt liv som jag gjort innan. Vara den halv anonyma tjejen i skolan, det skulle inte vara så längre. Jag gick upp ur soffan, tog Majas hand och drog med henne in i köket.
”Vad är det?” Frågade hon oroligt. Jag gav henne mobilen och satte mig ner vid köksbordet. Jag studerade henne medan hon liksom jag kollade igenom tweet för tweet om oss, hur fula dem tyckte att vi var, hur Harry och Niall förtjänade bättre, att vi bara var ute efter att bli kända o.s.v. Jag ställde mig upp igen, tog ifrån Maja mobilen och kramade henne, hårt. Vi sa inget på hela tiden utan kramade bara varandra hårt och länge.
”Varför?” Fick Maja fram. ”Varför är människor så elaka?”
”Jag vet inte.” Svarade jag. Jag var arg över att människor kunde skriva så elaka saker men jag brydde inte om att de skrev om mig, jag hade haft tid att vänja mig vid tanken men Maja förtjänade inte det här, hon och Niall var ju inte ens tillsammans, inte än åtminstone.
”Inget av det som står där är sant, Maja.” Sa jag och lösgjorde mig från kramen för att kunna se henne i ögonen. ”Du är vacker och du förtjänar visst det Niall om du vill ha honom.”
”Jag ville inte bli sårad.” Sa Maja.
”Jag vet.” Sa jag. ”Förlåt mig.”
”För vad?” Frågade Maja.
”För att jag drog in dig i detta. Presenterade Niall för dig och allt.” Sa jag och Maja skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sa hon och log. ”Man måste våga satsa för att bli lycklig, eller hur var det?”
”Precis.” Sa jag och log. Vi gick ut till killarna igen som satt tysta och verkade inte förstå någonting.
”Vad är det?” Frågade alla i mun på varandra. Jag sa inget utan lämnade bara fram min mobil och lät killarna kolla för sig själva.
Nå, vad tycker ni om detta kapitlet? Jag är hyfsat nöjd i alla fall men kunde nog varit bättre!
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet, betyder så otroligt mycket! Lika många kommentarer på detta så får ni nästa på Onsdag? Deal?
Kramar!
Summer love - kapitel 20
Detta har hänt:
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
Lauras perspektiv:
Jag smålog för mig själv när jag gick nerför trappan och in i vardagsrummet där jag hittade Maja.
”Vad gör du uppe?” Frågade jag henne och satte mig ned bredvid henne på soffan.
”Försöker förstå vad som hände ikväll.” Svarade Maja och kollade på mig.
”Med Niall menar du?” Frågade jag och Maja nickade.
”Hur hanterar du det?” Frågade Maja mig och jag ryckte på axlarna.
”Ingen aning.”Sa jag och skrattade dovt. ”Men Niall är verkligen hur trevlig som helst och jag tror nog att du skulle kunna gilla honom.”
”Det är inte det jag oroar mig för.” Sa Maja och jag rynkade på ögonbrynen. ”Han verkar hur gullig som helst och jag skulle verkligen kunna falla för honom men jag vet inte om jag skulle klara av hela långdistansförhållandet grejen och alla tjejer som är efter honom och då håller jag mig hellre undan så att jag inte börjar gilla honom. Jag har varit den som blivit lämnad för en annan tjej förut.”
Jag nickade förstående. ”Jag förstår det och jag tänkte detsamma i början men sen började jag gilla Harry ändå och jag skulle inte vilja byta bort det vi har tillsammans.” Sa jag. ”Det är värt det för han är världens bästa.”
”Ni är verkligen jätte gulliga tillsammans.” Sa Maja och jag rodnade.
”Följ ditt hjärta så kommer allt att ordna sig men låt inte rädslan över att bli sårad hålla dig från att vara lycklig.” Sa jag, log emot Maja och gick tillbaka upp till mitt rum för att sova, det var ju trots allt en dag i morgon också.
Harrys perspektiv:
Jag sträckte på mig, gnuggade mig i ögonen och öppnade dem sakta. Huvudet bultade och jag var trött i hela kroppen. Jag rullade runt, tog upp mobilen och kollade vad klockan var. Det var fortfarande ganska tidigt, klockan var bara nio. Madrassen skumpade till när Laura vände på sig i sömnen, jag gick sakta ut ur sängen för att inte störa henne, tog på mig en t-shirt och joggingbyxor innan jag begav mig ner till köket för att fixa frukost till mig och Laura.
Det var fortfarande tyst och öde i huset förutom några mumlande röster ifrån köket. Rösterna blev klarare ju närmre jag kom köket och kunde ganska snart identifiera rösterna som Lauras föräldrars.
”God morgon.” Sa jag så piggt jag kunde och log emot dem.
”God morgon.” Sa Lauras mamma och log emot mig. ”Tuff natt?” Frågade hon och blinkade emot mig.
”Ja lite.” Sa jag och ville egentligen inte erkänna att mitt huvud bultade som om någon avfyrade bomber i det.
”Det finns kaffe om du vill ha.” Sa Lauras pappa och pekade mot kaffebryggaren.
”Jag hade tänkt göra frukost till mig och Laura men tack ändå.” Sa jag och tog sakta fram bröd och pålägg ur skåpen och kylskåpet. De studerade mig noga och sa då och då något tillvarandra som jag inte förstod.
”Kan vi prata med dig?” Hörde jag Lauras pappa fråga, jag svalde nervöst innan jag vände mig om. Att prata med tjejernas föräldrar var aldrig direkt något jag hade gjort innan men å andra sidan jag hade inte heller varit såhär seriös med någon heller.
”Visst.” Sa jag och försökte att inte låta nervös. Jag satte mig ner vid bordet och mötte deras allvarliga blickar.
”Jag vet inte om Laura har pratat med dig om vad som hände henne efter hennes kusins död.” Började Lauras mamma på knaklig engelska.
”Jo, det har hon gjort.” Svarade jag.
”Okej, men som du förstår så har vi blivit väldigt beskyddande över Laura efter det och vill inte att hon ska råka illa ut igen…” Sa Lauras pappa och jag avbröt honom.
”Jag lovar att jag aldrig skulle såra Laura.” Sa jag allvarligt och kollade de in i ögonen och vek inte med blicken så att de skulle förstå hur allvarlig jag var. ”Laura betyder allt för mig och att se henne ledsen gör mig också ledsen samtidigt som när hon är glad så gör det mig glad.” Lauras mamma nickade mot mig och log, det jag hade sagt räckte för henne. Hennes blick var varm och jag visste att hon hade accepterat mig. Lauras pappa såg fortfarande inte nöjd ut men papporna var alltid de svåraste och jag hade förstått att Laura var en pappas flicka.
”Och hur fungerar det när ni är på turné?” Frågade han och kollade strängt på mig.
”Jag skulle aldrig vara otrogen mot Laura om det är det du antyder på.” Sa jag nästan lite chockad av hans fråga. ”Laura var med mig en vecka i London och fick handskas med hur det är att träffa fansen, hon träffade även de andra killarnas tjejer och de svarade på hennes frågor. Det är förmodligen aldrig något som Laura kommer att vänja sig vid, jag har inte ens vant mig än, och det förstår jag.”
”Och om hon inte orkar med det?” Frågade han vidare. Jag hade inte ens tänkt så långt själv och att bara tänka tanken på att vara utan Laura skrämde mig.
”Jag har inte tänkt på det själv men om det är så att Laura inte klarar av det så skulle jag göra allt för att hon skulle må bra även om det betyder att inte vara med henne. Hennes lycka betyder allt för mig.” Sa jag och hoppades att han inte hade fler frågor.
”Du verkar vara en helschysst kille och verkar vilja min dotter det bästa. Men sårar du henne då vet jag inte vad jag gör med dig.” Sa han allvarligt men log sedan när han såg mitt skrämda ansiktsuttryck. ”Fortsätt nu med frukosten så hon inte vaknar.” Sa han och log, jag ställde mig upp och fortsatte att förbereda frukosten till Laura.
Jag tassade sakta in i Lauras sovrum med en bricka med frukosten som jag gjort till henne, satte ner brickan på bordet bredvid sängen. Laura låg med ryggen mot mitt håll och hennes blonda hår låg huller om buller på kudden och i hennes vackra ansikte. Jag strök bort håret från ansiktet och satte mig ner på sängen.
”Laura?” Sa jag och jag fick bara mummel som svar. Laura var förmodligen bakfull. Jag hade själv varit ganska onykter men jag hade ändå hållit koll på Laura under kvällen då jag mindes vad som hände senast och ville inte att det skulle hända igen på hennes födelsedag. Laura rullade runt för att vända sig mot mig, hon gav mig ett litet leende som värmde hela mig.
”Hur mår du?” Frågade jag och strök henne över kinden.
”Jag har mått bättre.” Svarade Laura och jag skrattade smått åt henne.
”Jag har gjort frukost.” Sa jag och pekade mot brickan. Laura sken upp i ett stort leende, satte sig upp i sängen och pussade mig på kinden.
”Världens bästa pojkvän.” Sa Laura och jag kände hur mina kinder hettade till. Jag hade aldrig varit den som blev tafatt bland tjejer men Laura gjorde något med mig, jag blev nervös och visste knappt vad jag skulle säga när jag var runt henne. Jag tog brickan och placerade den i Lauras knä i sängen.
”Vad vill du göra idag?” Frågade Laura mig.
”Jag tycker du får ta och visa oss Sverige.” Sa jag och log. ”Det är inte mer än rätt eftersom vi visade dig London.”
”Har du sett var du befinner dig?” Frågad Laura och kollade skeptiskt på mig.
”Nej, jag blev ju kidnappad av killarna och placerad i det rummet där du hittade mig senare.” Svarade jag och Laura började skratta, högt.
”Skämtar du?” Frågade hon skrattandes och jag skakade på huvudet. ”Dem killarna är bara för roliga.”
”Jaja, visst.” Sa jag och skrattade åt Laura. ”Du ska ända visa oss runt.”
”Skyll dig själv men ni kommer bli så uttråkade.” Sa Laura.
Vi åt upp frukosten och sedan började vi göra oss i ordning för att gå ut.
”Louis, du tar för fan längre tid på dig än mig att göra vid dig.” Hörde jag Laura skrika bankandes på badrumsdörren. Laura bodde inte i det största av husen och de hade endast ett badrum med dusch. Jag skrattade.
”Han är för fåfäng så du kan få vänta hela dagen om du har otur.” Sa Niall och skrattade.
”Han kommer även att spegla sig i varje stället som är möjligt när vi är ute.” La Zayn till och killarna skrattade högre.
”Det stämmer inte.” Protesterade Louis och öppnade dörren.
”Visst.” Sa Laura. ”Vi får väl se.” Laura smällde igen dörren och killarna gick ner i köket för att göra frukost till sig. Niall var först in i kylskåpet och rotade ut alla möjliga saker. Zayn och Liam letade efter saker i skafferiet. Inte förrän någon harklade sig vände de sig om och lade märke till Lauras föräldrar som satt vid köksbordet.
”Hej.” Sa Niall med famnen full av saker han tagit från kylen. Jag stod i dörrkarmen och försökte hålla mig för skratt, snart kom även Laura, Maja och Andrea till köket och även de försökte hålla sig för skratt över vad de såg framför sig; Niall med famnen full av saker, Zayn och Liam rotandes i skåpen och Louis speglade sig i fönsterrutan.
Lauras perspektiv:
”Kolla inte på mig.” Sa jag som svar på pappas blick. ”Det var Andrea som bjöd hit dem, jag hade ingen aning om det.” Jag pekade på Andrea som låtsades som ingenting.
”Okej.” Sa pappa och nickade fortfarande i chock förmodligen. ”Hej, jag är Lauras pappa.” Sa han på världens sämsta engelska.
”Niall.” Sa Niall och räckte fram sin hand för att hälsa. Alla andra hälsade också på mamma och pappa och Harry fick ett extra varmt välkomnande.
”Såra min dotter och du blir inte äldre än så.” Sa han på ett skämtsamt sätt men det gjorde ändå Harry nervös.
”Pappa, ta det lugnt.” Sa jag. Niall fortsatte att fixa sin frukost till sig, Zayn, Liam och Louis.
”När åker de?” Mumlade mamma frågande till mig, jag ryckte bara på axlarna och skrattade då jag inte visste och inte ville ställa frågan till killarna när de väl var här, jag ville inte att de skulle åka.
Här är kapitel 20! Kommer inte uppdatera i helgen för har lovat mig själv att vila ut i helgen! Men om ni kommenterar på riktigt bra så lägger jag upp nästa på måndag kväll!
Kram!
Summer love - kapitel 19
Detta har hänt:
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Andreas perspektiv:
Allting var planerat inför Lauras födelsedagsfirande. Louis, Niall, Zayn och Liam hade kommit på hur de skulle få hit Harry utan att han anade någonting och i morgon skulle Laura och Harry få varsin stor överraskning, eller Laura skulle egentligen få två; födelsedagsfesten och att se Harry. Jag längtade efter att få se deras miner när de ser varandra. Laura skulle förmodligen vilja döda mig först men sen skulle hon nog inse att det var detta hon velat från första början, att spendera sin födelsedag med Harry. Det enda som inte var ordnat var hur vi skulle undvika att killarna blev överfallna. Lauras närmsta kompisar var inga problem, de visste redan om att de skulle komma och att Laura och Harry var tillsammans och vi var inte de mest efterhängsna tjejerna. Problemet var om det kom oinbjudna gäster. Jag hade nämligen bara bjudit de närmaste vännerna till Laura och alla visste i stort sett om vem Laura var tillsammans med. Det var några få som inte visste men jag trodde inte de skulle bry sig särskilt mycket, ingen skulle vilja förstöra Lauras födelsedagsfest för då fick de med mig att göra.
Lauras perspektiv:
”Men lägg av.” Klagade jag. ”Detta är inte kul.” Andrea hade satt en ögonbindel på mig och jag protesterade högt över att jag inte fick se någonting. Vi satt just nu i en bil på väg någonstans jag inte hade den blekaste aning om. Jag hatade sådant här trams och det visste Andrea ändå hade hon gjort såhär emot mig. Jag korsade armarna och plutade med underläppen för att visa att jag var irriterad vilket endast resulterade i skratt från Andreas sida. Jag satt tyst resten av bilresan och när bilen stannade hjälpte Andrea mig ut ur bilen. Jag hörde en dörr öppnas, Andrea tog av mig ögonbindeln och jag möttes av bäckmörker, sedan slogs ljuset på och jag såg alla mina vänner stå under en stor banderoll som det stod ”Grattis på 18årsdagen Laura.”
”SURPRISE.” Sa alla i kör i samma ögonblick som ljuset hade tänts. Jag blev överraskad som tusan även om jag hade haft det lite i tankarna när Andrea hade satt ögonbindel på mig och inte sagt vart vi skulle. Jag var glad över att hon ordnat allt detta för mig. Andrea kramade om mig samtidigt som hon högt skrek grattis till mig. Jag log men det var ändå något som saknades, rättare sagt någon om saknades. Andrea såg nog det på mig för hon drog in mig i ännu en kram.
”Följ med mig här.” Sa Andrea och ledde vidare mig till ett annat rum, öppnade dörren och där väntade den bästa överraskningen jag kunde tänka mig. Jag tjöt av glädje och sprang fram i den öppna famnen och kramade personen jag längtat något enormt efter, Harry.
”Laura.” Sa Harry hest och kramade mig hårt tillbaka. Han släppte ner mig och torkade bort de små glädjetårarna som letat sig fram ur mina ögon och log brett mot mig. Harry kollade bort mot killarna som hade lika stora leende på sina läppar som Harry hade. ”Hur kunde ni hålla detta hemligt för mig?” Frågade Harry dem och de flinade ännu större.
”Vi ville se dig plågas lite.” Sa Louis och skrattade. Jag vände mig mot Andrea som även hon hade ett stort leende på läpparna, gick fram till henne och gav henne världens största kram.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Vad fan skulle jag gjort utan dig?”
”Förmodligen firat din födelsedag helt ensam i din soffa ätandes ben and jerry och gråta över att du inte fick fira med Harry.” Sa Andrea och skrattade.
”Förmodligen.” Sa jag.
”Nu ska vi festa.” Sa Louis och vi alla skrattade innan vi följde med honom ut ur rummet och till den stora lokalen där alla andra befann sig. Jag gick runt och hälsade på alla som kommit och tog emot presenter från de som haft det med sig. Många var förvånade över att killarna kommit och jag kunde bara hålla med dem. För de som inte visste att de skulle komma fick jag berätta hur allt gick ihop, hur jag och Harry träffats och så vidare. Det var hektiskt och jag fick knappt någon tid att prata med Harry eller de andra killarna i början av festen men när alla pratat med mig smet jag undan till Harry för att spendera tid med honom.
”Jag är så glad att du är här.” Sa jag och lät Harry vira sina muskulösa armar omkring min midja, luta sitt huvud mot min axel och vagga oss i takt med musiken.
”Jag med.” Andades han i mitt öra och jag rös. Jag kollade runt i lokalen och log när jag såg alla mina vänner samlade på ett och samma ställe, det var såhär jag alltid skulle vilja ha det. Jag såg Niall stå i ett hörn med en drink i sin hand, kollandes på något, jag vände blicken dit han kollade och såg Maja, Andreas kusin. Maja var riktigt söt med mörkbrunt hår, som var lockat för ikväll och sin randiga klänning som slutade en bit ovanför knäna. Jag kunde se varför Niall hade fäst sin blick på henne. Maja skrattade och lutade huvudet bakåt samtidigt.
”Vänta här.” Sa jag, slingrade mig ur Harrys grepp och kysste honom på munnen snabbt innan jag gick över till Niall. ”Har du kul?” Frågade jag Niall, han nickade och tog en klunk från sin drink.
”Jag ser nog att du spanar in Maja.” Sa jag, nickade menande mot Majas håll och Niall rodnade.
”Lite kanske.” Erkände han och jag flinade mot honom.
”Gå och prata med henne.” Sa jag uppmuntrande men Niall skakade på huvudet.
”Följ med här nu.” Sa jag och drog med Niall mot Majas håll för att introducera de för varandra.
”Maja.” Sa jag och log mot henne. Maja vände sig mot oss och gav ifrån sig ett leende hon också.
”Hej.” Sa hon lite blygt.
”Detta är Maja.” Sa jag till Niall. ”Och Maja, detta är Niall.” Sa jag till Maja och log.
”Hej.” Sa Niall lite blygt men räckte ändå fram handen för att hälsa på Maja. Maja tog emot den och hälsade på Niall. Jag blinkade mot Maja innan jag gick därifrån för att gå tillbaka till Harry.
”Jag tror inte Niall är singel länge till.” Sa jag när jag kom tillbaka till Harry.
”Du borde kanske söka jobb som match maker.” Skämtade Harry och drog mig in i en mysig kram.
”Kanske det.” Sa jag och studerade Nialls och Majas samtal. De var båda lite blyga men de verkade komma överrens väldigt bra. Maja spelade fotboll och jag visste att Niall var intresserad av det, så vad kunde gå fel? Maja fyllde snart nitton och var en väldigt social typ som älskade att umgås med sina vänner och att spela fotboll såklart. Jag hoppades att de skulle funka ihop.
Det blev allt senare och snart hade alla gått hem förutom jag, Andrea, Maja och killarna. Vi hade satt oss runt ett bord och var mitt uppe i sanning eller konsekvens, något vi kanske inte valt att göra om vi var åt det nyktra hållet, vilket vi knappast var, några var mer och andra mindre berusade men vi hade alla fått i oss någon drink.
”Laura, vem tog din oskuld?” Frågade Louis mig sluddrigt. Blickarna vändes mot mig och jag kollade ner, jag skämdes över vad jag skulle svara.
”Jag vet inte.” Svarade jag. De gav mig frågande blickar men frågade inte mer vilket var skönt.
”Niall, sanning eller konsekvens?” Frågade Harry.
”Konsekvens.” Sa Niall modigt och Harry gav honom en pillemarisk blick.
”Kyss den sötaste tjejen i rummet.” Sa Harry, Niall rodnade, jag slog till Harry och blängde på honom. Niall var först tvekande men sedan vände han sig mot Maja, böjde sig framåt och gav henne en kyss på munnen. Jag var chockad över att Niall hade vågat göra det. När Niall avslutade kyssen kollade både jag och Andrea mot Maja men vi fick en glad blick tillbaka. Jag pustade ut och blinkade mot Maja som rodnade och kollade ner i sitt knä.
Vi gick över till att spela jag har aldrig istället och frågorna blev bara värre och värre ju fullare vi blev.
”Jag har aldrig nakenbadat.” Sa Niall, jag och Andrea kollade på varandra och tog sedan var sin shot, skrattandes.
”Jag har aldrig blivit påkommen när jag haft sex.” Sa Liam och Harry, Louis och jag tog en shot. Mitt huvud snurrade och jag såg numera dubbla personer. Om det skulle komma fler frågor som jag skulle behöva dricka på så skulle jag däcka helt. Jag kollade åt Harrys håll och såg att han också var på väg att göra detsamma, om jag ska vara helt ärlig så var alla på väg att göra det.
”Vi kanske ska gå hem?” Sluddrade jag och jag såg inte om någon nickade men vi reste i alla fall oss upp och gick vingligt hem till mig där alla skulle sova. På något konstigt sätt kom vi hem till mig utan att bli påkörda av de få talet bilar som var ute och körde. Jag hade nyktrat till under tiden vi gick hem men det hade inte Harry som hängde all sin tyngd på mig för att inte trilla.
”Jag måste nog kräka.” Mumlade Harry och jag hjälpte honom upp till badrummet där han slängde sig över toaletten men ändå fick stor del av kräket över sig. Jag skrattade lite åt hans klumpighet men satte mig ner bredvid honom, torkade bort kräket så gott jag kunde och satte honom på badkarskanten. Jag försökte få av hans skjorta men han kunde inte sitta still utan vinglade mest runt.
”Harry, sitt still.” Sa jag men han flinade bara men efter ett tag fick jag upp alla knapparna på skjortan och kunde putta ner den för hans axlar och slänga den i tvätten. Jag släppte ut en lätt suck.
”Du försöker…” Hickade Harry. ”Försöker du strippa av mig?” Fick han fram utan att avbrytas av hickan, han pekade på mig med ett flin på läpparna. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
Jag har skrivit färdigt det! Woho! Dock så är inte nästa färdigt p.g.a att jag fick åka in på sjukhuset. Men jag ska fixa det så snabbt som möjligt, måste fokusera på att bli frisk.
Aja, vad tycker ni då? Jag känner mig inte riktigt nöjd, det kunde varit bättre. Men nu är det som det är. Hoppas ni gillar det i alla fall!
Kramar till er alla, era kommentarer betyder så mycket! Ler som ett fån över varenda en!
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Allting var planerat inför Lauras födelsedagsfirande. Louis, Niall, Zayn och Liam hade kommit på hur de skulle få hit Harry utan att han anade någonting och i morgon skulle Laura och Harry få varsin stor överraskning, eller Laura skulle egentligen få två; födelsedagsfesten och att se Harry. Jag längtade efter att få se deras miner när de ser varandra. Laura skulle förmodligen vilja döda mig först men sen skulle hon nog inse att det var detta hon velat från första början, att spendera sin födelsedag med Harry. Det enda som inte var ordnat var hur vi skulle undvika att killarna blev överfallna. Lauras närmsta kompisar var inga problem, de visste redan om att de skulle komma och att Laura och Harry var tillsammans och vi var inte de mest efterhängsna tjejerna. Problemet var om det kom oinbjudna gäster. Jag hade nämligen bara bjudit de närmaste vännerna till Laura och alla visste i stort sett om vem Laura var tillsammans med. Det var några få som inte visste men jag trodde inte de skulle bry sig särskilt mycket, ingen skulle vilja förstöra Lauras födelsedagsfest för då fick de med mig att göra.
Lauras perspektiv:
”Men lägg av.” Klagade jag. ”Detta är inte kul.” Andrea hade satt en ögonbindel på mig och jag protesterade högt över att jag inte fick se någonting. Vi satt just nu i en bil på väg någonstans jag inte hade den blekaste aning om. Jag hatade sådant här trams och det visste Andrea ändå hade hon gjort såhär emot mig. Jag korsade armarna och plutade med underläppen för att visa att jag var irriterad vilket endast resulterade i skratt från Andreas sida. Jag satt tyst resten av bilresan och när bilen stannade hjälpte Andrea mig ut ur bilen. Jag hörde en dörr öppnas, Andrea tog av mig ögonbindeln och jag möttes av bäckmörker, sedan slogs ljuset på och jag såg alla mina vänner stå under en stor banderoll som det stod ”Grattis på 18årsdagen Laura.”
”SURPRISE.” Sa alla i kör i samma ögonblick som ljuset hade tänts. Jag blev överraskad som tusan även om jag hade haft det lite i tankarna när Andrea hade satt ögonbindel på mig och inte sagt vart vi skulle. Jag var glad över att hon ordnat allt detta för mig. Andrea kramade om mig samtidigt som hon högt skrek grattis till mig. Jag log men det var ändå något som saknades, rättare sagt någon om saknades. Andrea såg nog det på mig för hon drog in mig i ännu en kram.
”Följ med mig här.” Sa Andrea och ledde vidare mig till ett annat rum, öppnade dörren och där väntade den bästa överraskningen jag kunde tänka mig. Jag tjöt av glädje och sprang fram i den öppna famnen och kramade personen jag längtat något enormt efter, Harry.
”Laura.” Sa Harry hest och kramade mig hårt tillbaka. Han släppte ner mig och torkade bort de små glädjetårarna som letat sig fram ur mina ögon och log brett mot mig. Harry kollade bort mot killarna som hade lika stora leende på sina läppar som Harry hade. ”Hur kunde ni hålla detta hemligt för mig?” Frågade Harry dem och de flinade ännu större.
”Vi ville se dig plågas lite.” Sa Louis och skrattade. Jag vände mig mot Andrea som även hon hade ett stort leende på läpparna, gick fram till henne och gav henne världens största kram.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Vad fan skulle jag gjort utan dig?”
”Förmodligen firat din födelsedag helt ensam i din soffa ätandes ben and jerry och gråta över att du inte fick fira med Harry.” Sa Andrea och skrattade.
”Förmodligen.” Sa jag.
”Nu ska vi festa.” Sa Louis och vi alla skrattade innan vi följde med honom ut ur rummet och till den stora lokalen där alla andra befann sig. Jag gick runt och hälsade på alla som kommit och tog emot presenter från de som haft det med sig. Många var förvånade över att killarna kommit och jag kunde bara hålla med dem. För de som inte visste att de skulle komma fick jag berätta hur allt gick ihop, hur jag och Harry träffats och så vidare. Det var hektiskt och jag fick knappt någon tid att prata med Harry eller de andra killarna i början av festen men när alla pratat med mig smet jag undan till Harry för att spendera tid med honom.
”Jag är så glad att du är här.” Sa jag och lät Harry vira sina muskulösa armar omkring min midja, luta sitt huvud mot min axel och vagga oss i takt med musiken.
”Jag med.” Andades han i mitt öra och jag rös. Jag kollade runt i lokalen och log när jag såg alla mina vänner samlade på ett och samma ställe, det var såhär jag alltid skulle vilja ha det. Jag såg Niall stå i ett hörn med en drink i sin hand, kollandes på något, jag vände blicken dit han kollade och såg Maja, Andreas kusin. Maja var riktigt söt med mörkbrunt hår, som var lockat för ikväll och sin randiga klänning som slutade en bit ovanför knäna. Jag kunde se varför Niall hade fäst sin blick på henne. Maja skrattade och lutade huvudet bakåt samtidigt.
”Vänta här.” Sa jag, slingrade mig ur Harrys grepp och kysste honom på munnen snabbt innan jag gick över till Niall. ”Har du kul?” Frågade jag Niall, han nickade och tog en klunk från sin drink.
”Jag ser nog att du spanar in Maja.” Sa jag, nickade menande mot Majas håll och Niall rodnade.
”Lite kanske.” Erkände han och jag flinade mot honom.
”Gå och prata med henne.” Sa jag uppmuntrande men Niall skakade på huvudet.
”Följ med här nu.” Sa jag och drog med Niall mot Majas håll för att introducera de för varandra.
”Maja.” Sa jag och log mot henne. Maja vände sig mot oss och gav ifrån sig ett leende hon också.
”Hej.” Sa hon lite blygt.
”Detta är Maja.” Sa jag till Niall. ”Och Maja, detta är Niall.” Sa jag till Maja och log.
”Hej.” Sa Niall lite blygt men räckte ändå fram handen för att hälsa på Maja. Maja tog emot den och hälsade på Niall. Jag blinkade mot Maja innan jag gick därifrån för att gå tillbaka till Harry.
”Jag tror inte Niall är singel länge till.” Sa jag när jag kom tillbaka till Harry.
”Du borde kanske söka jobb som match maker.” Skämtade Harry och drog mig in i en mysig kram.
”Kanske det.” Sa jag och studerade Nialls och Majas samtal. De var båda lite blyga men de verkade komma överrens väldigt bra. Maja spelade fotboll och jag visste att Niall var intresserad av det, så vad kunde gå fel? Maja fyllde snart nitton och var en väldigt social typ som älskade att umgås med sina vänner och att spela fotboll såklart. Jag hoppades att de skulle funka ihop.
Det blev allt senare och snart hade alla gått hem förutom jag, Andrea, Maja och killarna. Vi hade satt oss runt ett bord och var mitt uppe i sanning eller konsekvens, något vi kanske inte valt att göra om vi var åt det nyktra hållet, vilket vi knappast var, några var mer och andra mindre berusade men vi hade alla fått i oss någon drink.
”Laura, vem tog din oskuld?” Frågade Louis mig sluddrigt. Blickarna vändes mot mig och jag kollade ner, jag skämdes över vad jag skulle svara.
”Jag vet inte.” Svarade jag. De gav mig frågande blickar men frågade inte mer vilket var skönt.
”Niall, sanning eller konsekvens?” Frågade Harry.
”Konsekvens.” Sa Niall modigt och Harry gav honom en pillemarisk blick.
”Kyss den sötaste tjejen i rummet.” Sa Harry, Niall rodnade, jag slog till Harry och blängde på honom. Niall var först tvekande men sedan vände han sig mot Maja, böjde sig framåt och gav henne en kyss på munnen. Jag var chockad över att Niall hade vågat göra det. När Niall avslutade kyssen kollade både jag och Andrea mot Maja men vi fick en glad blick tillbaka. Jag pustade ut och blinkade mot Maja som rodnade och kollade ner i sitt knä.
Vi gick över till att spela jag har aldrig istället och frågorna blev bara värre och värre ju fullare vi blev.
”Jag har aldrig nakenbadat.” Sa Niall, jag och Andrea kollade på varandra och tog sedan var sin shot, skrattandes.
”Jag har aldrig blivit påkommen när jag haft sex.” Sa Liam och Harry, Louis och jag tog en shot. Mitt huvud snurrade och jag såg numera dubbla personer. Om det skulle komma fler frågor som jag skulle behöva dricka på så skulle jag däcka helt. Jag kollade åt Harrys håll och såg att han också var på väg att göra detsamma, om jag ska vara helt ärlig så var alla på väg att göra det.
”Vi kanske ska gå hem?” Sluddrade jag och jag såg inte om någon nickade men vi reste i alla fall oss upp och gick vingligt hem till mig där alla skulle sova. På något konstigt sätt kom vi hem till mig utan att bli påkörda av de få talet bilar som var ute och körde. Jag hade nyktrat till under tiden vi gick hem men det hade inte Harry som hängde all sin tyngd på mig för att inte trilla.
”Jag måste nog kräka.” Mumlade Harry och jag hjälpte honom upp till badrummet där han slängde sig över toaletten men ändå fick stor del av kräket över sig. Jag skrattade lite åt hans klumpighet men satte mig ner bredvid honom, torkade bort kräket så gott jag kunde och satte honom på badkarskanten. Jag försökte få av hans skjorta men han kunde inte sitta still utan vinglade mest runt.
”Harry, sitt still.” Sa jag men han flinade bara men efter ett tag fick jag upp alla knapparna på skjortan och kunde putta ner den för hans axlar och slänga den i tvätten. Jag släppte ut en lätt suck.
”Du försöker…” Hickade Harry. ”Försöker du strippa av mig?” Fick han fram utan att avbrytas av hickan, han pekade på mig med ett flin på läpparna. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
Jag har skrivit färdigt det! Woho! Dock så är inte nästa färdigt p.g.a att jag fick åka in på sjukhuset. Men jag ska fixa det så snabbt som möjligt, måste fokusera på att bli frisk.
Aja, vad tycker ni då? Jag känner mig inte riktigt nöjd, det kunde varit bättre. Men nu är det som det är. Hoppas ni gillar det i alla fall!
Kramar till er alla, era kommentarer betyder så mycket! Ler som ett fån över varenda en!
information
Såg att några har frågat när nästa kapitel kommer och nu kommer jag med mina ursäkter igen men denna gången så har jag verkligen inte haft möjlighet att varken skriva eller lägga upp det nya för jag fick åka in en liten tripp på sjukhuset i Torsdags och kom hem för någon timme sedan, inte kul alls!
Jag mår bättre nu och ska försöka att skriva klart nästa kapitel så ni kan få det i morgon men jag får se hur mycket jag orkar, var tvungen att vila sa doktorn, men att ligga i soffan och skriva lite på datorn är väl att vila? Hoppas att ni har överseende med detta och att ni i alla fall mår bra!
Kramar på er!
Jag mår bättre nu och ska försöka att skriva klart nästa kapitel så ni kan få det i morgon men jag får se hur mycket jag orkar, var tvungen att vila sa doktorn, men att ligga i soffan och skriva lite på datorn är väl att vila? Hoppas att ni har överseende med detta och att ni i alla fall mår bra!
Kramar på er!
Summer love - kapitel 18
Detta har hänt:
”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.
”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”
”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.
”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.
”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.
”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”
”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.
”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.
Harrys perspektiv:
Jag satt och kollade igenom mina bilder jag hade på mobilen, speciellt de som var på mig och Laura. Det hade gått två dagar utan henne och jag var redan deprimerad, eller nästan i alla fall. Som tur var så började turnén om någon vecka så jag åtminstone fick något annat att tänka på. Någon tog mobilen ifrån mig och jag protesterade högt.
”Louis.” Sa jag irriterat och blängde på honom men han skrattade bara åt mig.
”Du får ta dig samman nu.” Sa Louis. ”Vi vet om att du saknar henne men detta är att gå över gränsen. Gör något de sista dagarna innan turnén börjar för du vet själv om att du inte kommer kunna göra mycket då.” Louis kastade mobilen till mig och jag suckade.
”Jag vet inte varför jag är såhär.” Sa jag ärligt. ”Jag har aldrig varit det innan.”
”Harry, jag förstår att det är jobbigt.” Sa Louis och satte sig ner bredvid mig. ”Jag har själv varit där men så småningom blir det lättare. Du har inte förlorat henne, hon bor bara i ett annat land. Du kommer träffa henne igen.” Jag nickade och lutade mig bakåt i soffan.
”Du har väl rätt.” Sa jag.
”Det har jag alltid.” Sa Louis och log mot mig.
Louis skulle precis öppna munnen när hans mobil började ringa och räddade mig från ännu en uppläxning av Louis. Han reste sig från soffan och gick in på sitt rum, förmodligen ringde Eleanor och han ville vara ifred.
Louis perspektiv:
Jag kollade förvirrat på skärmen när jag såg vem det var som ringde mig. Varför skulle hon ringa till mig? Jag drog med fingret över skärmen och svarade.
”Louis.” Svarade jag.
”Hej Louis.” Svarade en annan tjej som inte var den jag trodde. ”Jag är Lauras kompis, Andrea, och jag skulle behöva prata med dig.”
”Hej Andrea.” Sa jag. ”Om vad?”
”Jo, Laura fyller år snart och jag skulle höra om det finns någon liten möjlighet att ni skulle kunna komma och fira henne? Det skulle betyda så mycket för henne.” Förklarade Andrea och jag funderade.
”Vilket datum?” Frågade jag och tog fram turné schemat.
”9 november.” Svarade Andrea och jag kollade.
”Vi ska vara lediga då.” Sa jag. ”Men varför ringer du till mig och inte till Harry?”
”Laura ville inte att jag skulle ringa er egentligen för hon var rädd att ni inte skulle vilja komma och om jag ringde till Harry finns det en stor risk att han berättar att ni kommer. Jag vill att det ska vara en överraskning.” Sa Andrea.
”Han har en stor trut ibland.” Skrattade jag.
”Så ni vill komma?” Frågade Andrea.
”Självklart.” Sa jag. ”Vi kan inte missa Lauras födelsedag.”
”Tack.” Sa Andrea och jag kunde höra hur hon pustade ut.
”Hör av dig med fler detaljer senare bara så vi kan boka flyg och allt sådant.” Sa jag.
”Absolut.” Sa Andrea. ”Tack igen.”
”Igen fara.” Sa jag. ”Du ska ha tack som bjöd oss.”
”Jag måste lägga på nu.” Sa Andrea snabbt. ”Jag tror Laura kommer. Hejdå.” Andrea lade på och jag skrattade smått. Laura skulle få värsta chocken. Jag funderade på om jag skulle berätta för Harry eller om han också skulle få sig en överraskning.
Lauras perspektiv:
Alla dagar var numera den andre lik. Vakna, gå till skolan, hem, prata med Harry, göra läxan och i princip sova sen. Det var inget utöver det vanliga som hände. Snart var det även min födelsedag och jag var inte ett endaste tugg taggad. Det kändes inte kul att fylla år, inte när man inte kunde spendera den dagen med killen man älskade mest i hela världen. Killarnas turné hade dragit igång också och jag önskade att jag kunde vara där och stötta Harry och så som Eleanor, Danielle och Perrie gjorde men nej, jag var fast i Sverige. Jag fick en idé och slängde mig över mobilen som låg på sängen, letade upp Andreas nummer och ringde upp henne.
”Hej.” Svarade Andrea.
”Jag har världens idé.” Tjöt jag och jag kunde tänka mig Andrea grimasera över mitt tjut.
”Vad är din brillianta idé?” Frågade Andrea och skrattade tyst.
”Vi åker till killarnas konsert i Sverige, Danmark och Norge.” Tjöt jag.
”Vad har flugit i dig?” Frågade Andrea.
”Men både Zayns, Liams och Louis flickvänner är ju på deras konserter hela tiden och jag vill också kunna stötta dem.” Sa jag ledsamt.
”Okej, men hur ska du kunna skaffa pengar till att åka dit?” Frågade Andrea och jag suckade.
”Det har jag inte riktigt tänkt på.” Svarade jag.
”Men om du verkligen vill så kan vi säkert lösa det.” Sa Andrea och jag började genast le.
”Ja, du är bäst.” Tjöt jag ännu en gång.
”Sluta skrik.” Sa Andrea och jag gav ifrån mig ett skratt.
”Förlåt.” Sa jag och Andrea skrattade.
”Vi kommer på något.” Sa Andrea. ”Klart du ska dit.”
”Tack , tack, tack.” Sa jag och hoppade runt i rummet.
”Men en annan dag för jag har mycket att göra idag.” Sa Andrea.
”Okej, jag börjar prata med mina föräldrar.” Sa jag, lade på och sprang ner i köket för att prata med mamma och pappa om det. De kunde ju inte säga nej.
Louis perspektiv:
Jag hade ringt till Zayn, Liam och Niall för att prata om vad Andrea hade sagt till mig och vi satt nu alla samlade hemma hos Zayn.
”Vad ville du prata om?” Frågade Niall.
”Andrea, Lauras bästa kompis, håller på att ordna en överraskningsfest för Laura när hon fyller år och hon undrade om vi ville komma.” Sa jag och kollade på killarna.
”Det ska vi väl, eller?” Frågade Zayn och jag nickade.
”Ja, men jag tänkte att vi kunde överraska Harry också genom att vi inte säger något om att vi ska fira henne och bara tar med honom dit.” Sa jag och de andra nickade.
”Det låter bra.” Sa Liam. ”Han kan bli lite galen till av att inte veta när han kommer träffa henne.”
Jag berättade om detaljerna som jag fått av Andrea tidigare idag och vi planerade hur vi skulle ”kidnappa” honom utan att han förstod och snart hade vi en bra plan.
Lauras perspektiv:
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Här kommer kapitlet som jag lovade! Vet att det är lite sent men det kom lite saker i mellan. Vad tycker ni? Hatar, gillar, älskar? Tell me!
Minst 10 kommentarer för att få nästa, det klarar ni väl?
Ha det bra!
Ps. Maja, du kommer att vara med i nästa kapitel så håll utkik!
Jag satt och kollade igenom mina bilder jag hade på mobilen, speciellt de som var på mig och Laura. Det hade gått två dagar utan henne och jag var redan deprimerad, eller nästan i alla fall. Som tur var så började turnén om någon vecka så jag åtminstone fick något annat att tänka på. Någon tog mobilen ifrån mig och jag protesterade högt.
”Louis.” Sa jag irriterat och blängde på honom men han skrattade bara åt mig.
”Du får ta dig samman nu.” Sa Louis. ”Vi vet om att du saknar henne men detta är att gå över gränsen. Gör något de sista dagarna innan turnén börjar för du vet själv om att du inte kommer kunna göra mycket då.” Louis kastade mobilen till mig och jag suckade.
”Jag vet inte varför jag är såhär.” Sa jag ärligt. ”Jag har aldrig varit det innan.”
”Harry, jag förstår att det är jobbigt.” Sa Louis och satte sig ner bredvid mig. ”Jag har själv varit där men så småningom blir det lättare. Du har inte förlorat henne, hon bor bara i ett annat land. Du kommer träffa henne igen.” Jag nickade och lutade mig bakåt i soffan.
”Du har väl rätt.” Sa jag.
”Det har jag alltid.” Sa Louis och log mot mig.
Louis skulle precis öppna munnen när hans mobil började ringa och räddade mig från ännu en uppläxning av Louis. Han reste sig från soffan och gick in på sitt rum, förmodligen ringde Eleanor och han ville vara ifred.
Louis perspektiv:
Jag kollade förvirrat på skärmen när jag såg vem det var som ringde mig. Varför skulle hon ringa till mig? Jag drog med fingret över skärmen och svarade.
”Louis.” Svarade jag.
”Hej Louis.” Svarade en annan tjej som inte var den jag trodde. ”Jag är Lauras kompis, Andrea, och jag skulle behöva prata med dig.”
”Hej Andrea.” Sa jag. ”Om vad?”
”Jo, Laura fyller år snart och jag skulle höra om det finns någon liten möjlighet att ni skulle kunna komma och fira henne? Det skulle betyda så mycket för henne.” Förklarade Andrea och jag funderade.
”Vilket datum?” Frågade jag och tog fram turné schemat.
”9 november.” Svarade Andrea och jag kollade.
”Vi ska vara lediga då.” Sa jag. ”Men varför ringer du till mig och inte till Harry?”
”Laura ville inte att jag skulle ringa er egentligen för hon var rädd att ni inte skulle vilja komma och om jag ringde till Harry finns det en stor risk att han berättar att ni kommer. Jag vill att det ska vara en överraskning.” Sa Andrea.
”Han har en stor trut ibland.” Skrattade jag.
”Så ni vill komma?” Frågade Andrea.
”Självklart.” Sa jag. ”Vi kan inte missa Lauras födelsedag.”
”Tack.” Sa Andrea och jag kunde höra hur hon pustade ut.
”Hör av dig med fler detaljer senare bara så vi kan boka flyg och allt sådant.” Sa jag.
”Absolut.” Sa Andrea. ”Tack igen.”
”Igen fara.” Sa jag. ”Du ska ha tack som bjöd oss.”
”Jag måste lägga på nu.” Sa Andrea snabbt. ”Jag tror Laura kommer. Hejdå.” Andrea lade på och jag skrattade smått. Laura skulle få värsta chocken. Jag funderade på om jag skulle berätta för Harry eller om han också skulle få sig en överraskning.
Lauras perspektiv:
Alla dagar var numera den andre lik. Vakna, gå till skolan, hem, prata med Harry, göra läxan och i princip sova sen. Det var inget utöver det vanliga som hände. Snart var det även min födelsedag och jag var inte ett endaste tugg taggad. Det kändes inte kul att fylla år, inte när man inte kunde spendera den dagen med killen man älskade mest i hela världen. Killarnas turné hade dragit igång också och jag önskade att jag kunde vara där och stötta Harry och så som Eleanor, Danielle och Perrie gjorde men nej, jag var fast i Sverige. Jag fick en idé och slängde mig över mobilen som låg på sängen, letade upp Andreas nummer och ringde upp henne.
”Hej.” Svarade Andrea.
”Jag har världens idé.” Tjöt jag och jag kunde tänka mig Andrea grimasera över mitt tjut.
”Vad är din brillianta idé?” Frågade Andrea och skrattade tyst.
”Vi åker till killarnas konsert i Sverige, Danmark och Norge.” Tjöt jag.
”Vad har flugit i dig?” Frågade Andrea.
”Men både Zayns, Liams och Louis flickvänner är ju på deras konserter hela tiden och jag vill också kunna stötta dem.” Sa jag ledsamt.
”Okej, men hur ska du kunna skaffa pengar till att åka dit?” Frågade Andrea och jag suckade.
”Det har jag inte riktigt tänkt på.” Svarade jag.
”Men om du verkligen vill så kan vi säkert lösa det.” Sa Andrea och jag började genast le.
”Ja, du är bäst.” Tjöt jag ännu en gång.
”Sluta skrik.” Sa Andrea och jag gav ifrån mig ett skratt.
”Förlåt.” Sa jag och Andrea skrattade.
”Vi kommer på något.” Sa Andrea. ”Klart du ska dit.”
”Tack , tack, tack.” Sa jag och hoppade runt i rummet.
”Men en annan dag för jag har mycket att göra idag.” Sa Andrea.
”Okej, jag börjar prata med mina föräldrar.” Sa jag, lade på och sprang ner i köket för att prata med mamma och pappa om det. De kunde ju inte säga nej.
Louis perspektiv:
Jag hade ringt till Zayn, Liam och Niall för att prata om vad Andrea hade sagt till mig och vi satt nu alla samlade hemma hos Zayn.
”Vad ville du prata om?” Frågade Niall.
”Andrea, Lauras bästa kompis, håller på att ordna en överraskningsfest för Laura när hon fyller år och hon undrade om vi ville komma.” Sa jag och kollade på killarna.
”Det ska vi väl, eller?” Frågade Zayn och jag nickade.
”Ja, men jag tänkte att vi kunde överraska Harry också genom att vi inte säger något om att vi ska fira henne och bara tar med honom dit.” Sa jag och de andra nickade.
”Det låter bra.” Sa Liam. ”Han kan bli lite galen till av att inte veta när han kommer träffa henne.”
Jag berättade om detaljerna som jag fått av Andrea tidigare idag och vi planerade hur vi skulle ”kidnappa” honom utan att han förstod och snart hade vi en bra plan.
Lauras perspektiv:
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Här kommer kapitlet som jag lovade! Vet att det är lite sent men det kom lite saker i mellan. Vad tycker ni? Hatar, gillar, älskar? Tell me!
Minst 10 kommentarer för att få nästa, det klarar ni väl?
Ha det bra!
Ps. Maja, du kommer att vara med i nästa kapitel så håll utkik!
Summer love - kapitel 17
Detta har hänt:
Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura.
Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura.
Lauras perspektiv:
Jag torkade bort tårarna som fortsatte att rinna nerför mina kinder, blicken var fäst mot fönstret men jag studerade egentligen inte flygbanan, jag ville bara undvika att någon skulle se mig i detta skick. Jag drog ett skälvande andetag och lyfte blicken när jag kände att någon satte sig bredvid mig, jag gav personen ett förlåtande leende och vände sedan blicken utåt igen.
”Hur är det?” Frågade personen som satt bredvid mig och höll fram en servett till mig. Jag tog emot den men ville inte vända mig mot personen, som var en kille och i min ålder, jag ville inte att han skulle tro att jag var värsta idioten, eller det trodde han nog redan men en ännu större idiot som sitter och gråter floder på ett flygplan. ”Är du flygrädd?”
Jag gav ifrån mig ett fnys, skakade på huvudet och vände mig emot honom när jag torkat bort tårarna. ”Nej, jag vill bara inte åka hem.” Svarade jag tyst och pillade förstrött bort gammalt nagellack som fanns kvar på mina naglar.
”Varför inte det?” Frågade han vänligt.
”Min pojkvän bor här och jag kommer inte träffa honom igen på jätte länge.” Svarade jag ledsamt och fortsatte pilla bort nagellacket.
”Det ordnar sig nog.” Sa killen och klappade mig lätt på armen, jag vände log mot honom men vände mig sedan bort igen, jag orkade inte prata med någon just nu. Jag ville bara hem, lägga mig i sängen och hoppas att nästa gång jag vaknade så skulle jag få träffa Harry igen.
Harrys perspektiv:
”Du ser helt förstörd ut Hazza.” Sa Louis så fort han såg mig. Jag slängde mig på den lediga soffan och lade kudden över huvudet och suckade djupt. ”Jag har nog aldrig sett dig såhär.”
”Jag saknar henne redan.” Mumlade jag i kudden. Det var sant, jag saknade henne redan och då hade det endast gått en timme sedan jag lämnat av henne på flygplatsen. Det var som om hon tagit en del av mig med sig när hon gick ombord.
”Mannen.” Sa Louis och klappade mig på axeln. ”Det kommer ordna sig. Du kommer träffa henne snart igen, det vet jag.”
”Långdistansförhållanden suger och mitt har endast varat i en timme.” Klagade jag och Louis skrattade dovt åt mig.
”Ryck upp dig nu.” Sa Louis. ”Ni kommer att ses igen det är inte som att ni har gjort slut.”
Även om Louis ord stämde så kändes det inte så i nuläget. Jag ville ha Laura hos mig nu, krama om henne, andas in hennes doft när vi kramades i soffan och höra hennes glada skratt. Det var tortyr. Jag satte mig upp i soffan och slog på tv:n. Nyheter om vår kommande turné visades på i stort sett varje kanal och det fick mig på lite bättre humör, om en vecka började den.
Lauras perspektiv:
Jag gick av planet och försökte lokalisera var jag skulle gå för att komma till bagageutlämningen och utgången där mina föräldrar väntade på mig. Jag hittar snabbt rätt, får tag i mitt bagage och beger mig mot utgången. När jag får syn på mina föräldrar ökar jag på stegen och de sista metrarna springer jag fram till dem och kastar mig i deras famnar. Det var ändå rätt skönt att komma hem. Kramen varar länge men när mamma börjar trycka mig närmre henne och nästan mosa mig måste jag avsluta den.
”Jag har saknat er så mycket.” Sa jag och vi började gå mot bilen.
”Vi har saknat dig med gumman.” Sa mamma som fortfarande höll en arm om mig.
”Vad hittade ni på?” Frågade pappa och jag berättade om allt vi gjort, att jag träffade alla killarna, lärde känna dem bättre, lärde känna deras flickvänner och att jag och Harry var ett par nu.
”Vad roligt gumman.” Tjöt mamma och kramade mig hårt.
”Han är väl snäll emot dig?” Frågade pappa med sin överbeskyddande röst.
”Ja, det är han.” Svarade jag och log. ”Du behöver inte oroa dig.”
Vi fortsatte att småprata på vägen hem om allt som hänt här hemma och vanliga saker bara. När vi väl kom hem så var jag för trött för att ens bry mig om att packa upp eller göra något annat så jag gick raka vägen till mitt rum och lade mig ner på sängen och somnade på direkten. Jag vaknade någon gång mitt i natten och gick upp för att byta om till sovkläder och tvätta av sminket innan jag gick och lade mig och sov igen.
Min mobil ringde och jag stönade högt innan jag sträckte ut min arm, fick tag på mobilen och svarade.
”Hej.” Svarade jag trött. Jag hörde ett hest skratt i andra änden av luren och jag sken genast upp i ett leende. ”Hur är det?” Frågade jag när Harry inte sa något.
”Det är bra nu.” Svarade han och jag rodnade lätt. ”Jag kunde knappt sova när du inte ringde mig igår kväll.”
”Förlåt.” Svarade jag.” Men jag var så trött att jag inte orkade göra någonting. Men jag lever.”
”Jag hör det.” Svarade Harry och skrattade till lätt. Jag hörde mamma ropa från nedervåningen att jag skulle komma.
”Jag måste tyvärr lägga på nu. Mamma vill mig något.” Sa jag.
”Okej.” Sa Harry nedstämt. ”Jag älskar dig hejdå.”
”Jag älskar dig med.” Sa jag och log. ”Jag ringer dig när jag har tid.” Vi lade på och jag gick ur sängen och ner till köket där mamma och pappa satt och åt frukost.
”Vad är det?” Frågade jag och satte mig ner.
”God morgon på dig med.” Skämtade pappa och jag himlade med ögonen åt honom.
”Ingenting speciellt egentligen.” Svarade mamma på min fråga. ”Tänkte bara att eftersom vi inte träffat dig på ett tag så kunde vi äta gemensam frukost innan jag och din pappa åker och jobbar.”
”Det var en vecka mamma, inte tre år.” Sa jag sarkastiskt men gjorde ändå frukost till mig och satt kvar vid bordet.
Vi åt upp frukosten och jag hann inte mer än byta om till vanliga kläder förrän det ringde på dörren och jag hörde snabba steg komma uppför trappan. Min dörr öppnades och jag gav ifrån mig ett skrik när jag såg vem det var.
”ANDREA!” Tjöt jag, slängde mig om hennes hals och kramade henne hårt.
”Kan. Inte. Andas.” Flämtade Andrea och jag släppte henne samtidigt som jag skrattade.
”Jag har saknat dig.” Sa jag och log stort.
”Jag har saknat dig med.” Sa Andrea och speglade mitt leende. ”Ska vi gå och ta en fika? Du har så mycket att berätta för mig.”
”Jag måste bara borsta håret.” Sa jag och pekade på fågelboet som befann sig på mitt huvud. Andrea skrattade men nickade och väntade snällt på mig.
Vi gick ner på stan och satte oss på Espresso House och beställde varsin kladdkaka och frappino. Det var inte alls mycket folk inne på caféet vilket var skönt. Vi satte oss mittemot varandra vid ett bord vid fönstret.
”Så berätta!” Begärde Andrea och jag skrattade.
”Vad vill du veta?” Frågade jag och Andrea gav mig en pillemarisk blick.
”Är han bra på att kyssas?” Frågade Andrea och smålog för sig själv. Jag rodnade och kollade ner i bordet. ”Jag tar det som ett ja.” Sa Andrea. ”Berättade du för honom om Hannes?” Jag nickade sakta.
”Jag berättade egentligen mer än vad jag ville om allt som hänt.” Svarade jag.
”Men är det inte bättre att bara få det överstökat? Berätta allt och sen inte behöva dölja något för honom?” Undrade Andrea.
”Jo, det är väl sant.” Sa jag. ”Men jag vet inte om det kanske var för tidigt? Tänk om vi inte funkar och så har jag berättat det i onödan?”
”Ingenting var i onödan." Sa Andrea. ”Jag tycker han förtjänar att veta. Det har ändå påverkat ditt liv så pass mycket och det gör fortfarande vare sig du vill erkänna det eller inte.”
Jag älskade hur uppriktigt Andrea alltid var med mig. Det var sanningen hon sa. Andrea ville alla deras bästa och även om sanningen sårade så var det bättre att höra den och det visste Andrea. Hon hade själv blivit sårad av många vänner som inte vågat säga sanningen till henne om flera grejer och det var i den vevan vi blev vänner. Jag när jag hade kommit ur mina problem och Andrea när hon förlorat i stort sett alla sina vänner. Vi hade varit oskiljaktiga sedan dess och vi planerade att stanna så.
”Varför har du alltid rätt?” Frågade jag henne i en suck och Andrea skrattade lätt.
”För jag är bäst.” Skämtade Andrea och jag skrattade. ”När ska du träffa honom nästa gång?”
”Jag vet inte.” Suckade jag och drack lite av min frappino.
”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.
”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”
”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.
”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.
Kan inte fatta att det redan är kapitel 17!! Hur sjukt är det inte?
Börjar bli lite segare med uppdateringen nu och jag tänker inte komma med några bortförklaringar för det räcker ändå inte, jag har bara inte hunnit skriva så många kapitel än även om jag har ideerna i huvudet. Så håll ut kapitlena kommer komma men inte lika snabbt som de har gjort innan!
Vad tycker ni förresten? Alltid lika roligt att läsa vad ni tycket och vad jag kan förbättra - det är det som gör mig bättre. Det är responsen från er som gör det roligt att fortsätta att skriva.
Minst 10 kommentarer så ska jag försöka ha nästa kapitel upp på Måndag eller Tisdag! JAG LOVAR!
Hoppas att ni har det bra. Kramar!
Summer love - kapitel 16
Detta har hänt:
Jag stönade när Harrys läppar än en gång kysste min kropp. Han kysste sig uppåt mina bröst, kysste mellan dem innan han lyfte min överkropp emot sig och hakade upp min bh, drog ner banden och klädde av mig bh:n innan han lade ner mig igen. Jag gav ifrån mig ett högre stön när Harry började massera mitt ena bröst och kysste det andra. Mina händer sökte sig ner till hans kalsonger, drog ner dem en bit och lät sedan Harry ta av sig dem helt, jag började massera honom och tillsammans stönade vi av den andres beröring. Harry kollade mig djupt in i ögonen, gjorde sig säker på att det var detta jag ville. Jag gav honom en nick och han tog då av mig trosorna, ställde sig i rätt position mellan mina ben och förde sakta och säkert in sig i mig.
”Jag älskar dig.” Ordet lämnade mina läppar med lättnad. Ingen hals som kändes flera meter tjock och inget som hindrade mig. ”Jag älskar dig.” Upprepade jag bara för att jag kunde.
”Jag älskar dig också.” Sa Harry ömt innan han kysste mig djupt.
Lauras perspektiv:
Jag öppnade sakta upp ögonlocken, blinkade till några gånger för att vänja ögonen vid ljuset som strömmade in från fönstret. Jag vände mig åt Harrys håll, han såg så fridfull ut när han sov, jag studerade honom i några minuter och suckade sedan tungt. Detta var sista dagen jag skulle se honom på vem vet hur länge. Jag strök bort hans krulliga hår som låg i pannan och kände honom vakna till liv av min beröring. Han öppnade sakta sina ögon och fick snabbt ett leende på sina läppar när han såg mig.
”God morgon.” Sa han hest, pussade mig på munnen, drog armen han hade om mig hårdare emot sig så att jag kom närmre honom, och gömde sitt huvud intill min hals.
”God morgon.” Sa jag och log mot honom.
”Jag vill inte att du ska åka.” Mumlade Harry och jag hörde honom knappt då han fortfarande hade huvudet invid min hals.
”Inte jag heller.” Sa jag och suckade tungt. ”Jag önskar jag kunde stanna här för alltid.”
Vi låg kvar i sängen ett tag till, ingen av oss ville gå upp och möta dagen då vi visste vad den betydde; ett farväl ingen av oss ville ta. Jag gick upp ur sängen, tog täcket och virade det runt mig innan jag gick till badrummet för att ta en välbehövlig dusch. Jag hörde Harry protestera när jag tog täcket ifrån honom men jag skrattade bara åt honom och fortsatte in i badrummet. Harry var inte långt bakom mig och innan jag hann stänga dörren så virade han sina armar om mig och kysste min axel, som hamnade utanför täcket.
”Idag lämnar inte du min sida.” Sa Harry allvarligt.
”Hur ska jag då kunna duscha?” Frågade jag vilket resulterade i en menande blick från Harry. Jag skakade på huvudet men han vägrade släppa mig.
”Jag kommer inte träffa dig på länge.” Klagade Harry och jag fnittrade till åt honom.
”Du är hopplös.” Sa jag men tillät honom att göra mig sällskap i duschen, jag kunde inte säga nej till honom. Jag behövde lära mig att göra det.
Jag gick ut i köket, Harry hade redan gått ut före mig då han inte hade problemet med att borsta ut ett långt hår, och såg alla fem killarna sitta runt köksbordet.
”Att ni inte flyttar ihop alla fem, ni bor ju praktiskt taget här ändå.” Mumlade jag men killarna hörde mig och flinade bara emot mig, jag himlade med ögonen och hällde upp flingor och mjölk i en skål innan jag satte mig vid bordet. Liam, Niall, Louis och Zayn fortsatte att flina emot mig och jag vände blicken mot Harry för hjälp att luska ut varför de gjorde det.
”De hörde.” Sa Harry och jag blev genast röd om kinderna och stirrade snabbt ner i skålen där bara mjölk och någon enstaka flinga låg och flöt.
”Herre gud.” Mumlade jag och killarna skrattade åt min förlägenhet.
”Ta det lugnt, du är inte den enda vi har hört.” Sa Niall och jag kollade frågande på honom. Niall nickade mot Louis och denna gång var det min tur att skratta åt hans förlägenhet.
”Karma is a bitch.” Skämtade jag och skrattade ännu mer åt Louis.
Dagen gick alltför snabbt och jag hade precis packat ner det sista i min resväska. Jag suckade tungt, drog upp handtaget på väskan och drog den med mig ut i hallen. Nästan hela veckan hade jag spenderat med killarna och lärt känna de på riktigt, framför allt lärt känna Harry på ett djupare plan, vi hade verkligen hittat varandra och när jag nu skulle tillbaka till Sverige kunde jag inte sluta undra hur det skulle bli mellan oss. Jag visste att vi inte skulle träffas lika ofta som vi gjorde nu, men tänk om vi, även om jag inte hoppades på det, inte skulle klara av detta långdistansförhållande, för denna gång var det på riktigt. Nu var vi tillsammans. Jag och Harry hade pratat massor om detta och ändå kände jag mig osäker men allt skulle förhoppningsvis lösa sig så småningom, allt skulle falla på plats.
Killarna samlades omkring mig, alla med lika ledsen blick som jag själv hade.
”Jag kommer sakna er.” Sa jag lite gråtmilt och kramade om var och en av dem.
”Jag kommer sakna dig med.” Sa Niall och kramade mig hårt. ”Men inte att du tar min mat.” Lade han till och jag flinade åt honom innan jag gick över till att krama Louis, sedan Zayn och Liam. Alla gav mig hårda kramar och vägrade nästan att släppa mig, jag ville knappt släppa dem heller. Jag hade gärna stannat här längre, jag hade till och med kunnat flytta hit här utan problem. Det var inte bara killarna som gjorde att jag ville stanna, jag hade förälskat mig i staden. Men det var ändå en speciell person som gjorde det extra svårt att åka; Harry. Jag vände mig mot honom och log smått innan vi tillsammans gick ner på gatan, hoppade in i hans bil och åkte mot flygplatsen.
”Harry.” Sa jag tyst och vände ansiktet mot honom.
”Mm.” Svarade han mig och kollade snabbt åt mitt håll.
”Du kanske borde köra lite snabbare så jag inte missar planet.” Sa jag och höll inne ett skratt, det kändes inte som rätt läge att skratta just nu, även om Harry körde riktigt sakta för att han inte ville att jag skulle åka hem.
”Jag kanske vill att du ska missa planet.” Sa Harry och flinade emot mig men jag såg att det inte var det riktiga flinet som han alltid brukade göra, detta var äkta men inte lika stort, det var mer för att lätta upp stämningen.
”Jag vill också missa planet.” Erkände jag med en suck. ”Men vi måste tillbaka till verkligheten.”
”Jag vet.” Sa Harry och tog min hand i sin och kramade den hårt, han höll den så resten av vägen till flygplatsen bortsett från de gånger han behövde växla.
Vi kom fram till flygplatsen och jag gick sakta ur bilen, asade fötterna efter mig när jag gick mot ingången. Harry gick bredvid mig, hållandes mig hårt i handen och i den andra handen höll han min väska. Jag checkade in mitt bagage och sedan gick vi vidare för att gå till gaten. Jag stannade framför en stor glasdörr, innanför där stod vakter som skulle kolla igenom mitt handbagage och där kom inte Harry in, jag var tvungen att säga hejdå till honom nu. Jag kände hur tårarna brände bakom mina ögonlock när jag slöt ögonen för att inte börjar gråta. Harry omfamnade mig hårt, jag lutade mitt huvud mot hans bringa och lyssnade på hans hjärtslag. Vi sa inget, höll bara om varandra, höll ihop varandra som om vi skulle brista om vi släppte varandra.
”Detta är sjukt.” Sa jag tyst och snyftade till. ”Att jag står och gråter för att lämna dig, jag menar så länge har vi ändå inte känt varandra.”
”Det känns som det.” Sa Harry och kysste min hjässa. Jag nickade och kollade honom i ögonen, såg hur hans ögon hade börjat vattnas. Harry torkade bort de tårarna som hade runnit nerför mina kinder. ”Jag älskar dig och att vi bor flera hundra mil ifrån varandra kommer inte ändra på det.”
”Jag älskar dig.” Sa jag i en viskning. Jag kollade på klockan och såg att det var dags för mig att gå ombord på planet. Harry satte två fingrar under min haka, lyfte upp mitt huvud, böjde sitt neråt och placerade sina läppar på mina i en mjuk kyss, en kyss som jag inte ville skulle ta slut. Vi kysstes i flera minuter och när vi var tvungna att hämta andan klängde jag mig kvar vid honom i en sista kram, sista kroppskontakten på vem vet hur länge.
”Hejdå.” Snyftade jag och släppte därefter honom, backade några steg, öppnade dörren och gick in. Jag vände mig om mot Harry igen och lät tårarna rinna nerför mina kinder som ett vattenfall, det gick inte att hålla dem inne längre. Harry kollade efter mig när jag gick genom säkerhetskontrollen och snart var han utom sikte för mig. Jag fortsatte till planet, gick på det och när jag satt mig tillrätta i min stol bröt jag ihop totalt.
Harrys Perspektiv:
Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura.
Här är kapitel 16 då! Förlåt för att ni fick vänta på det, det var inte meningen! Hoppas ni gillar det iaf!
Så länge kan ni ju vara med i tävlingen om en roll i novellen. Tävlingen avslutas på onsdag som sagt!
Har även lov denna veckan som kommer så ska försöka skriva några kapitel så att jag ligger lite före så ni slipper vänta.
Ha det bra!
Jag stönade när Harrys läppar än en gång kysste min kropp. Han kysste sig uppåt mina bröst, kysste mellan dem innan han lyfte min överkropp emot sig och hakade upp min bh, drog ner banden och klädde av mig bh:n innan han lade ner mig igen. Jag gav ifrån mig ett högre stön när Harry började massera mitt ena bröst och kysste det andra. Mina händer sökte sig ner till hans kalsonger, drog ner dem en bit och lät sedan Harry ta av sig dem helt, jag började massera honom och tillsammans stönade vi av den andres beröring. Harry kollade mig djupt in i ögonen, gjorde sig säker på att det var detta jag ville. Jag gav honom en nick och han tog då av mig trosorna, ställde sig i rätt position mellan mina ben och förde sakta och säkert in sig i mig.
”Jag älskar dig.” Ordet lämnade mina läppar med lättnad. Ingen hals som kändes flera meter tjock och inget som hindrade mig. ”Jag älskar dig.” Upprepade jag bara för att jag kunde.
”Jag älskar dig också.” Sa Harry ömt innan han kysste mig djupt.
Lauras perspektiv:
Jag öppnade sakta upp ögonlocken, blinkade till några gånger för att vänja ögonen vid ljuset som strömmade in från fönstret. Jag vände mig åt Harrys håll, han såg så fridfull ut när han sov, jag studerade honom i några minuter och suckade sedan tungt. Detta var sista dagen jag skulle se honom på vem vet hur länge. Jag strök bort hans krulliga hår som låg i pannan och kände honom vakna till liv av min beröring. Han öppnade sakta sina ögon och fick snabbt ett leende på sina läppar när han såg mig.
”God morgon.” Sa han hest, pussade mig på munnen, drog armen han hade om mig hårdare emot sig så att jag kom närmre honom, och gömde sitt huvud intill min hals.
”God morgon.” Sa jag och log mot honom.
”Jag vill inte att du ska åka.” Mumlade Harry och jag hörde honom knappt då han fortfarande hade huvudet invid min hals.
”Inte jag heller.” Sa jag och suckade tungt. ”Jag önskar jag kunde stanna här för alltid.”
Vi låg kvar i sängen ett tag till, ingen av oss ville gå upp och möta dagen då vi visste vad den betydde; ett farväl ingen av oss ville ta. Jag gick upp ur sängen, tog täcket och virade det runt mig innan jag gick till badrummet för att ta en välbehövlig dusch. Jag hörde Harry protestera när jag tog täcket ifrån honom men jag skrattade bara åt honom och fortsatte in i badrummet. Harry var inte långt bakom mig och innan jag hann stänga dörren så virade han sina armar om mig och kysste min axel, som hamnade utanför täcket.
”Idag lämnar inte du min sida.” Sa Harry allvarligt.
”Hur ska jag då kunna duscha?” Frågade jag vilket resulterade i en menande blick från Harry. Jag skakade på huvudet men han vägrade släppa mig.
”Jag kommer inte träffa dig på länge.” Klagade Harry och jag fnittrade till åt honom.
”Du är hopplös.” Sa jag men tillät honom att göra mig sällskap i duschen, jag kunde inte säga nej till honom. Jag behövde lära mig att göra det.
Jag gick ut i köket, Harry hade redan gått ut före mig då han inte hade problemet med att borsta ut ett långt hår, och såg alla fem killarna sitta runt köksbordet.
”Att ni inte flyttar ihop alla fem, ni bor ju praktiskt taget här ändå.” Mumlade jag men killarna hörde mig och flinade bara emot mig, jag himlade med ögonen och hällde upp flingor och mjölk i en skål innan jag satte mig vid bordet. Liam, Niall, Louis och Zayn fortsatte att flina emot mig och jag vände blicken mot Harry för hjälp att luska ut varför de gjorde det.
”De hörde.” Sa Harry och jag blev genast röd om kinderna och stirrade snabbt ner i skålen där bara mjölk och någon enstaka flinga låg och flöt.
”Herre gud.” Mumlade jag och killarna skrattade åt min förlägenhet.
”Ta det lugnt, du är inte den enda vi har hört.” Sa Niall och jag kollade frågande på honom. Niall nickade mot Louis och denna gång var det min tur att skratta åt hans förlägenhet.
”Karma is a bitch.” Skämtade jag och skrattade ännu mer åt Louis.
Dagen gick alltför snabbt och jag hade precis packat ner det sista i min resväska. Jag suckade tungt, drog upp handtaget på väskan och drog den med mig ut i hallen. Nästan hela veckan hade jag spenderat med killarna och lärt känna de på riktigt, framför allt lärt känna Harry på ett djupare plan, vi hade verkligen hittat varandra och när jag nu skulle tillbaka till Sverige kunde jag inte sluta undra hur det skulle bli mellan oss. Jag visste att vi inte skulle träffas lika ofta som vi gjorde nu, men tänk om vi, även om jag inte hoppades på det, inte skulle klara av detta långdistansförhållande, för denna gång var det på riktigt. Nu var vi tillsammans. Jag och Harry hade pratat massor om detta och ändå kände jag mig osäker men allt skulle förhoppningsvis lösa sig så småningom, allt skulle falla på plats.
Killarna samlades omkring mig, alla med lika ledsen blick som jag själv hade.
”Jag kommer sakna er.” Sa jag lite gråtmilt och kramade om var och en av dem.
”Jag kommer sakna dig med.” Sa Niall och kramade mig hårt. ”Men inte att du tar min mat.” Lade han till och jag flinade åt honom innan jag gick över till att krama Louis, sedan Zayn och Liam. Alla gav mig hårda kramar och vägrade nästan att släppa mig, jag ville knappt släppa dem heller. Jag hade gärna stannat här längre, jag hade till och med kunnat flytta hit här utan problem. Det var inte bara killarna som gjorde att jag ville stanna, jag hade förälskat mig i staden. Men det var ändå en speciell person som gjorde det extra svårt att åka; Harry. Jag vände mig mot honom och log smått innan vi tillsammans gick ner på gatan, hoppade in i hans bil och åkte mot flygplatsen.
”Harry.” Sa jag tyst och vände ansiktet mot honom.
”Mm.” Svarade han mig och kollade snabbt åt mitt håll.
”Du kanske borde köra lite snabbare så jag inte missar planet.” Sa jag och höll inne ett skratt, det kändes inte som rätt läge att skratta just nu, även om Harry körde riktigt sakta för att han inte ville att jag skulle åka hem.
”Jag kanske vill att du ska missa planet.” Sa Harry och flinade emot mig men jag såg att det inte var det riktiga flinet som han alltid brukade göra, detta var äkta men inte lika stort, det var mer för att lätta upp stämningen.
”Jag vill också missa planet.” Erkände jag med en suck. ”Men vi måste tillbaka till verkligheten.”
”Jag vet.” Sa Harry och tog min hand i sin och kramade den hårt, han höll den så resten av vägen till flygplatsen bortsett från de gånger han behövde växla.
Vi kom fram till flygplatsen och jag gick sakta ur bilen, asade fötterna efter mig när jag gick mot ingången. Harry gick bredvid mig, hållandes mig hårt i handen och i den andra handen höll han min väska. Jag checkade in mitt bagage och sedan gick vi vidare för att gå till gaten. Jag stannade framför en stor glasdörr, innanför där stod vakter som skulle kolla igenom mitt handbagage och där kom inte Harry in, jag var tvungen att säga hejdå till honom nu. Jag kände hur tårarna brände bakom mina ögonlock när jag slöt ögonen för att inte börjar gråta. Harry omfamnade mig hårt, jag lutade mitt huvud mot hans bringa och lyssnade på hans hjärtslag. Vi sa inget, höll bara om varandra, höll ihop varandra som om vi skulle brista om vi släppte varandra.
”Detta är sjukt.” Sa jag tyst och snyftade till. ”Att jag står och gråter för att lämna dig, jag menar så länge har vi ändå inte känt varandra.”
”Det känns som det.” Sa Harry och kysste min hjässa. Jag nickade och kollade honom i ögonen, såg hur hans ögon hade börjat vattnas. Harry torkade bort de tårarna som hade runnit nerför mina kinder. ”Jag älskar dig och att vi bor flera hundra mil ifrån varandra kommer inte ändra på det.”
”Jag älskar dig.” Sa jag i en viskning. Jag kollade på klockan och såg att det var dags för mig att gå ombord på planet. Harry satte två fingrar under min haka, lyfte upp mitt huvud, böjde sitt neråt och placerade sina läppar på mina i en mjuk kyss, en kyss som jag inte ville skulle ta slut. Vi kysstes i flera minuter och när vi var tvungna att hämta andan klängde jag mig kvar vid honom i en sista kram, sista kroppskontakten på vem vet hur länge.
”Hejdå.” Snyftade jag och släppte därefter honom, backade några steg, öppnade dörren och gick in. Jag vände mig om mot Harry igen och lät tårarna rinna nerför mina kinder som ett vattenfall, det gick inte att hålla dem inne längre. Harry kollade efter mig när jag gick genom säkerhetskontrollen och snart var han utom sikte för mig. Jag fortsatte till planet, gick på det och när jag satt mig tillrätta i min stol bröt jag ihop totalt.
Harrys Perspektiv:
Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura.
Här är kapitel 16 då! Förlåt för att ni fick vänta på det, det var inte meningen! Hoppas ni gillar det iaf!
Så länge kan ni ju vara med i tävlingen om en roll i novellen. Tävlingen avslutas på onsdag som sagt!
Har även lov denna veckan som kommer så ska försöka skriva några kapitel så att jag ligger lite före så ni slipper vänta.
Ha det bra!
Summer love - kapitel 15
Detta har hänt:
”Fucking hopeless.” Mumlade jag och skakade på huvudet, gick fram till min resväska vars innehåll mestadels låg utspridda över hela golvet och valde kläder. Det blev kallare på kvällen och valde därför ett par svarta jeans med en beige blus med knäppning fram på bysten. Det var enkelt men ändå sofistikerat och romantiskt. Nervositeten hade minskat men det var ändå något som låg och pyrde i bakhuvudet. Jag tog fram sminkväskan och började sminka mig. När Harry kom ut ur badrummet stod jag och fönade håret. Harry sa inget utan gick runt i rummet och plockade ihop kläder och andra saker och försvann sedan in i badrummet igen. Jag gjorde mig färdig och satte mig sedan på sängen och väntade på att Harry skulle komma ut ur badrummet. Han gjorde det efter några minuter och log emot mig när han kom ut, gick fram till mig, ställde sig mellan mina ben och böjde sig ner och kysste mig.
”Är du färdig?” Frågade han och jag nickade lamt. ”Då går vi.” Sa han och räckte ut sin hand till mig, jag tog den och han drog upp mig från sängen och ledde mig ut från sovrummet, ut ur lägenheten och till vår dejt.
”Fucking hopeless.” Mumlade jag och skakade på huvudet, gick fram till min resväska vars innehåll mestadels låg utspridda över hela golvet och valde kläder. Det blev kallare på kvällen och valde därför ett par svarta jeans med en beige blus med knäppning fram på bysten. Det var enkelt men ändå sofistikerat och romantiskt. Nervositeten hade minskat men det var ändå något som låg och pyrde i bakhuvudet. Jag tog fram sminkväskan och började sminka mig. När Harry kom ut ur badrummet stod jag och fönade håret. Harry sa inget utan gick runt i rummet och plockade ihop kläder och andra saker och försvann sedan in i badrummet igen. Jag gjorde mig färdig och satte mig sedan på sängen och väntade på att Harry skulle komma ut ur badrummet. Han gjorde det efter några minuter och log emot mig när han kom ut, gick fram till mig, ställde sig mellan mina ben och böjde sig ner och kysste mig.
”Är du färdig?” Frågade han och jag nickade lamt. ”Då går vi.” Sa han och räckte ut sin hand till mig, jag tog den och han drog upp mig från sängen och ledde mig ut från sovrummet, ut ur lägenheten och till vår dejt.
Harrys perspektiv:
Vi satt i taxin, min hand låg på Lauras lår och jag studerade henne i smyg. Hon satt så tyst, inte den pratglada Laura som jag visste. Jag var nervös inför ikväll och kanske var Laura också det? Kanske var det därför hon var så tyst? Jag vände hennes huvud emot mig genom att placera två fingrar under henne haka och vrida huvudet emot mig. Jag log mot henne och hon log vagt tillbaka.
”Du behöver inte vara nervös.” Sa jag och pussade henne snabbt. Hon nickade och log ett genuint leende mot mig.
”Vi är framme.” Sa taxichauffören, jag betalade honom och hjälpte Laura ut u taxin. Det var en fin kväll, man kunde skymta stjärnorna på den mörkblåa himmeln, månen var också den på väg fram. Jag tog Lauras hand i min och ledde in henne på restaurangen där vi blev placerade vid ett dekorerat bord. Bordet var dekorerat med vita rosor, de blommor jag visste var Lauras favoriter, ljuslyktor var utspridda över bordet. Laura kysste mig på kinden och jag såg hur hennes ögon glittrade av glädje, hennes leende gjorde mig svag i knäna och det var tur att jag satt ner annars hade jag nog trillat ihop på fläcken.
Vi beställde vår mat och småpratade hela tiden. Det kändes så skönt att det bara var vi två, helt ensamma bortsett från personalen och de andra gästerna på restaurangen, men ingen brydde sig om oss. Vi kunde prata öppet om allt, det var inte någon mur mellan oss, ingen hemlighet som hotade att bubbla upp till ytan, allt hade vi berättat för varandra. Det enda som gjorde kvällen mindre bra var att jag hela tiden lät tankarna på att Laura åkte hem om en dag, jag skulle inte kunna träffa henne på ett bra tag då vår turné skulle dra igång och Laura skulle vara fast i Sverige. Jag visste inte hur jag skulle klara att vara ifrån Laura, kunna lämna henne igen, nu när vi varit så nära flera dagar i rad. Men vi var tvungna att överleva.
”Vad tänker du på?” Frågade Laura mig och jag kom ut ur min tankezon.
”Hur det blir när du åker i morgon.” Svarade jag ärligt och brydde mig inte om att dölja min besvikelse över att vår tid tillsammans snart skulle vara slut. Laura flyttade över till min sida, tog min hand i sin och la sitt huvud på min axel.
”Inget kommer att förändras, Harry.” Sa Laura i ett försök att muntra upp mig. ”Vi kommer att träffas mindre visst, men vi kommer ändå att prata varenda dag.”
”Och om det inte funkar? Om du inte orkar med detta?” Frågade jag henne, hon lyfte upp huvudet från min axel och kollade mig djupt i ögonen.
”Tänk inte så. Jag gillar dig och det kommer inte att förändras bara för att vi inte träffas lika ofta. Det kommer vara svårt att vara ifrån dig men du är värd att kämpa för.” Sa Laura ärligt, böjde sig fram och planterade en mjuk kyss på mina läppar.
”Jag älskar dig.” Hörde jag mig själv säga. Jag kände hur Laura stelnade till och kollade förskräckt på mig. Jag kände hur mitt hjärta höll på att krossas av hennes reaktion. ”Säg inte det tillbaka om du inte vill. Jag sa det inte för att höra det tillbaka, jag vill bara att du ska veta hur jag känner.” Laura mjuknade till och log smått emot mig. Hon lutade sin panna emot min axel för att undvika min blick.
Lauras perspektiv:
Varför kunde jag inte säga det tillbaka? Jag försökte flera gånger men varje gång var det som att min hals tjocknade upp och jag inte fick luft, jag kunde inte få ut några ord. Istället satt jag där som en idiot och han tror väl att jag inte känner så för honom fast jag gör det. Varför är jag så komplicerad för? Jag förstår mig inte på mig själv ibland, det är som att mitt hjärta vill så mycket men min kropp hindrar mig.
Efter det blev dejten lite stel, jag försökte hela tiden få fram orden men det gick inte. Efter vi ätit hade Harry tagit med mig till stranden. Vi satt invirade i en filt och kollade ut på havet.
”Harry?” Sa jag och han vände sig huvud emot mig.
”Ja?” Frågade han.
”Jag vill säga det men varje gång jag försöker är det som om något inom mig stoppar mig från att kunna säga det.” Sa jag och Harry nickade.
”Du behöver inte säga det.” Sa han igen och jag tryckte mig närmre honom.
Min mobil ringde och bröt tystnaden. Jag mumlade ett förlåt till Harry innan jag tog upp mobilen och svarade.
”Hej.” Sa jag tyst.
”Hej.” Svarade mamma. ”Har du det bra?”
”Ja, mamma, det har jag men jag är ganska upptagen just nu så kan vi prata i morgon eller var det något särskilt du vill?” Frågade jag.
”Oj, förlåt.” Ursäktade hon sig och jag skrattade dovt åt henne. ”Jag ringer i morgon istället. Ta det lugnt.”
”Mamma!” Protesterade jag och jag hörde hennes skratt eka genom mobilen. ”Hejdå.”
”Hejdå gumman.” Sa mamma och lade sedan på luren och jag gjorde detsamma. Jag skakade på huvudet medans jag lade ner mobile igen.
Vinden smekte min kropp och jag kände gåshuden komma krypandes längs med mina armar och ryggrad, det hade verkligen börjat kyla av men det var inget jag hade märkt i närheten av Harry, inte förrän jag hade satt mig upp ifrån honom. Harry reste sig upp, tog av sin jacka och erbjöd den till mig, jag log mot honom och tog emot den när han höll upp den så att jag kunde stoppa in armarna.
”Ska vi åka tillbaka?” Frågade Harry och jag nickade. Harry lade sin arm om min midja och drog mig intill honom medan vi gick tillbaka upp till vägen och en taxi som Harry hade beställt.
*VARNING – SEXUELLT MATERIAL*
Inne i trapphuset, på väg upp till lägenheten kände jag hur lite tid det faktiskt var kvar av denna vecka och hur länge det skulle dröja tills vi såg varandra igen. Jag såg åt Harrys håll och han såg lika nedstämd ut som jag, som om han tänkte samma tankar. Harry kollade in i mina ögon, hans gröna mötte mina blå, vi stod så länge framför lägenheten, bara kollade in i varandras ögon. Harry böjde sig sedan framåt och placerade en hungrig kyss på mina läppar, hans händer vandrade neråt, jag hoppade upp och virade mina ben om hans höfter och han höll mig uppe, samtidigt som kyssen fördjupades. Jag fiskade upp nycklarna ur Harrys ficka och gav dem till honom så att han kunde låsa upp dörren utan att behöva bryta kyssen. Inne i hallen tog vi av varandras jackor innan han tryckte mig upp mot väggen, kysste min hals och nyckelben samtidigt som svaga stön lämnade min mun. Mina händer trasslade in sig i Harrys hår och förde hans ansikte närmre mig.
Harry förflyttade oss till sovrummet, lade mig ner mitt på sängen, klättrade upp själv och lade sig ovanpå mig. Han höll sig uppe med hjälp av sina armar för att inte lägga all sin vikt på mig. Mina händer knäppte sakta upp hans skjorta, tog av honom den och smekte hans nu synliga magmuskler, mina läppar kysste hans läppar, hals och bringa samtidigt som jag lät mina händer utforska hans kropp allt mer, mina händer smekte varenda millimeter av hans kropp samtidigt som hans händer utforskade min kropp. Hans händer försvann under min blus, tog tag i den och drog den över mitt huvud och lämnade mig i min mörkblåa spets bh och mina svarta byxor. För en sekund kände jag mig osäker men orden som lämnade Harrys läppar tillät honom att fortsätta.
”Du är så otroligt vacker.” Sa han och kysste mitt ärr innan han fortsatte neråt mot min mage och stannade vid byxlinjen och knäppte upp mina byxor, drog de nerför mina ben och tog sedan av sina egna byxor. För varje klädesplagg som togs av blev jag allt mer nervös men Harrys lugnande ord gjorde mig bättre till mods. Jag ville det här, det var den sista och största intimitet vi skulle känna på flera veckor, vi behövde det här.
Jag stönade när Harrys läppar än en gång kysste min kropp. Han kysste sig uppåt mina bröst, kysste mellan dem innan han lyfte min överkropp emot sig och hakade upp min bh, drog ner banden och klädde av mig bh:n innan han lade ner mig igen. Jag gav ifrån mig ett högre stön när Harry började massera mitt ena bröst och kysste det andra. Mina händer sökte sig ner till hans kalsonger, drog ner dem en bit och lät sedan Harry ta av sig dem helt, jag började massera honom och tillsammans stönade vi av den andres beröring. Harry kollade mig djupt in i ögonen, gjorde sig säker på att det var detta jag ville. Jag gav honom en nick och han tog då av mig trosorna, ställde sig i rätt position mellan mina ben och förde sakta och säkert in sig i mig.
”Jag älskar dig.” Ordet lämnade mina läppar med lättnad. Ingen hals som kändes flera meter tjock och inget som hindrade mig. ”Jag älskar dig.” Upprepade jag bara för att jag kunde.
”Jag älskar dig också.” Sa Harry ömt innan han kysste mig djupt.
Nå, vad tycker ni? Själv är jag inte nöjd med sista scenen av många anledningar.
10 kommentarer på detta kapitlet och nästa kommer upp snabbare!
Ha det bra!
Vi satt i taxin, min hand låg på Lauras lår och jag studerade henne i smyg. Hon satt så tyst, inte den pratglada Laura som jag visste. Jag var nervös inför ikväll och kanske var Laura också det? Kanske var det därför hon var så tyst? Jag vände hennes huvud emot mig genom att placera två fingrar under henne haka och vrida huvudet emot mig. Jag log mot henne och hon log vagt tillbaka.
”Du behöver inte vara nervös.” Sa jag och pussade henne snabbt. Hon nickade och log ett genuint leende mot mig.
”Vi är framme.” Sa taxichauffören, jag betalade honom och hjälpte Laura ut u taxin. Det var en fin kväll, man kunde skymta stjärnorna på den mörkblåa himmeln, månen var också den på väg fram. Jag tog Lauras hand i min och ledde in henne på restaurangen där vi blev placerade vid ett dekorerat bord. Bordet var dekorerat med vita rosor, de blommor jag visste var Lauras favoriter, ljuslyktor var utspridda över bordet. Laura kysste mig på kinden och jag såg hur hennes ögon glittrade av glädje, hennes leende gjorde mig svag i knäna och det var tur att jag satt ner annars hade jag nog trillat ihop på fläcken.
Vi beställde vår mat och småpratade hela tiden. Det kändes så skönt att det bara var vi två, helt ensamma bortsett från personalen och de andra gästerna på restaurangen, men ingen brydde sig om oss. Vi kunde prata öppet om allt, det var inte någon mur mellan oss, ingen hemlighet som hotade att bubbla upp till ytan, allt hade vi berättat för varandra. Det enda som gjorde kvällen mindre bra var att jag hela tiden lät tankarna på att Laura åkte hem om en dag, jag skulle inte kunna träffa henne på ett bra tag då vår turné skulle dra igång och Laura skulle vara fast i Sverige. Jag visste inte hur jag skulle klara att vara ifrån Laura, kunna lämna henne igen, nu när vi varit så nära flera dagar i rad. Men vi var tvungna att överleva.
”Vad tänker du på?” Frågade Laura mig och jag kom ut ur min tankezon.
”Hur det blir när du åker i morgon.” Svarade jag ärligt och brydde mig inte om att dölja min besvikelse över att vår tid tillsammans snart skulle vara slut. Laura flyttade över till min sida, tog min hand i sin och la sitt huvud på min axel.
”Inget kommer att förändras, Harry.” Sa Laura i ett försök att muntra upp mig. ”Vi kommer att träffas mindre visst, men vi kommer ändå att prata varenda dag.”
”Och om det inte funkar? Om du inte orkar med detta?” Frågade jag henne, hon lyfte upp huvudet från min axel och kollade mig djupt i ögonen.
”Tänk inte så. Jag gillar dig och det kommer inte att förändras bara för att vi inte träffas lika ofta. Det kommer vara svårt att vara ifrån dig men du är värd att kämpa för.” Sa Laura ärligt, böjde sig fram och planterade en mjuk kyss på mina läppar.
”Jag älskar dig.” Hörde jag mig själv säga. Jag kände hur Laura stelnade till och kollade förskräckt på mig. Jag kände hur mitt hjärta höll på att krossas av hennes reaktion. ”Säg inte det tillbaka om du inte vill. Jag sa det inte för att höra det tillbaka, jag vill bara att du ska veta hur jag känner.” Laura mjuknade till och log smått emot mig. Hon lutade sin panna emot min axel för att undvika min blick.
Lauras perspektiv:
Varför kunde jag inte säga det tillbaka? Jag försökte flera gånger men varje gång var det som att min hals tjocknade upp och jag inte fick luft, jag kunde inte få ut några ord. Istället satt jag där som en idiot och han tror väl att jag inte känner så för honom fast jag gör det. Varför är jag så komplicerad för? Jag förstår mig inte på mig själv ibland, det är som att mitt hjärta vill så mycket men min kropp hindrar mig.
Efter det blev dejten lite stel, jag försökte hela tiden få fram orden men det gick inte. Efter vi ätit hade Harry tagit med mig till stranden. Vi satt invirade i en filt och kollade ut på havet.
”Harry?” Sa jag och han vände sig huvud emot mig.
”Ja?” Frågade han.
”Jag vill säga det men varje gång jag försöker är det som om något inom mig stoppar mig från att kunna säga det.” Sa jag och Harry nickade.
”Du behöver inte säga det.” Sa han igen och jag tryckte mig närmre honom.
Min mobil ringde och bröt tystnaden. Jag mumlade ett förlåt till Harry innan jag tog upp mobilen och svarade.
”Hej.” Sa jag tyst.
”Hej.” Svarade mamma. ”Har du det bra?”
”Ja, mamma, det har jag men jag är ganska upptagen just nu så kan vi prata i morgon eller var det något särskilt du vill?” Frågade jag.
”Oj, förlåt.” Ursäktade hon sig och jag skrattade dovt åt henne. ”Jag ringer i morgon istället. Ta det lugnt.”
”Mamma!” Protesterade jag och jag hörde hennes skratt eka genom mobilen. ”Hejdå.”
”Hejdå gumman.” Sa mamma och lade sedan på luren och jag gjorde detsamma. Jag skakade på huvudet medans jag lade ner mobile igen.
Vinden smekte min kropp och jag kände gåshuden komma krypandes längs med mina armar och ryggrad, det hade verkligen börjat kyla av men det var inget jag hade märkt i närheten av Harry, inte förrän jag hade satt mig upp ifrån honom. Harry reste sig upp, tog av sin jacka och erbjöd den till mig, jag log mot honom och tog emot den när han höll upp den så att jag kunde stoppa in armarna.
”Ska vi åka tillbaka?” Frågade Harry och jag nickade. Harry lade sin arm om min midja och drog mig intill honom medan vi gick tillbaka upp till vägen och en taxi som Harry hade beställt.
*VARNING – SEXUELLT MATERIAL*
Inne i trapphuset, på väg upp till lägenheten kände jag hur lite tid det faktiskt var kvar av denna vecka och hur länge det skulle dröja tills vi såg varandra igen. Jag såg åt Harrys håll och han såg lika nedstämd ut som jag, som om han tänkte samma tankar. Harry kollade in i mina ögon, hans gröna mötte mina blå, vi stod så länge framför lägenheten, bara kollade in i varandras ögon. Harry böjde sig sedan framåt och placerade en hungrig kyss på mina läppar, hans händer vandrade neråt, jag hoppade upp och virade mina ben om hans höfter och han höll mig uppe, samtidigt som kyssen fördjupades. Jag fiskade upp nycklarna ur Harrys ficka och gav dem till honom så att han kunde låsa upp dörren utan att behöva bryta kyssen. Inne i hallen tog vi av varandras jackor innan han tryckte mig upp mot väggen, kysste min hals och nyckelben samtidigt som svaga stön lämnade min mun. Mina händer trasslade in sig i Harrys hår och förde hans ansikte närmre mig.
Harry förflyttade oss till sovrummet, lade mig ner mitt på sängen, klättrade upp själv och lade sig ovanpå mig. Han höll sig uppe med hjälp av sina armar för att inte lägga all sin vikt på mig. Mina händer knäppte sakta upp hans skjorta, tog av honom den och smekte hans nu synliga magmuskler, mina läppar kysste hans läppar, hals och bringa samtidigt som jag lät mina händer utforska hans kropp allt mer, mina händer smekte varenda millimeter av hans kropp samtidigt som hans händer utforskade min kropp. Hans händer försvann under min blus, tog tag i den och drog den över mitt huvud och lämnade mig i min mörkblåa spets bh och mina svarta byxor. För en sekund kände jag mig osäker men orden som lämnade Harrys läppar tillät honom att fortsätta.
”Du är så otroligt vacker.” Sa han och kysste mitt ärr innan han fortsatte neråt mot min mage och stannade vid byxlinjen och knäppte upp mina byxor, drog de nerför mina ben och tog sedan av sina egna byxor. För varje klädesplagg som togs av blev jag allt mer nervös men Harrys lugnande ord gjorde mig bättre till mods. Jag ville det här, det var den sista och största intimitet vi skulle känna på flera veckor, vi behövde det här.
Jag stönade när Harrys läppar än en gång kysste min kropp. Han kysste sig uppåt mina bröst, kysste mellan dem innan han lyfte min överkropp emot sig och hakade upp min bh, drog ner banden och klädde av mig bh:n innan han lade ner mig igen. Jag gav ifrån mig ett högre stön när Harry började massera mitt ena bröst och kysste det andra. Mina händer sökte sig ner till hans kalsonger, drog ner dem en bit och lät sedan Harry ta av sig dem helt, jag började massera honom och tillsammans stönade vi av den andres beröring. Harry kollade mig djupt in i ögonen, gjorde sig säker på att det var detta jag ville. Jag gav honom en nick och han tog då av mig trosorna, ställde sig i rätt position mellan mina ben och förde sakta och säkert in sig i mig.
”Jag älskar dig.” Ordet lämnade mina läppar med lättnad. Ingen hals som kändes flera meter tjock och inget som hindrade mig. ”Jag älskar dig.” Upprepade jag bara för att jag kunde.
”Jag älskar dig också.” Sa Harry ömt innan han kysste mig djupt.
Nå, vad tycker ni? Själv är jag inte nöjd med sista scenen av många anledningar.
10 kommentarer på detta kapitlet och nästa kommer upp snabbare!
Ha det bra!
