Snälla?
Hade varit kul om ni ville börja följa min spellista http://open.spotify.com/user/mooalundstrom/playlist/5cfmT0bmvIWCsLg5sQ6WJQ jag tävlar om en träff med 1D. Man kan även vinna två biljetter så om ni röstar mig till toppen och jag vinner så kan jag ju tävla ut biljetterna här till er som inte fått några? låter det som en bra deal? Ni följer min spellista och jag tävlar ut biljetter till er om jag skulle komma till toppen?
TACK SÅ MYCKET TILL ALLA SOM GÖR DET. HADE VARIT SÅ OTROLIGT SNÄLLT!
Nästa kapitel kommer någon gång i morgon också btw!
Summer love - kapitel 23
Detta har hänt:
Harry borstade sina tänder snabbt innan han drog av sina jeans och t-shirt och lade sig till rätta i min säng. Hans lockiga hår bredde ut sig på kuddarna och i hans panna. Jag studerade honom samtidigt som jag borstade mina tänder, han såg så oberörd när han låg där, som att det var här han hörde hemma. Jag spottade ut skummet, bytte om till en av Harrys tröjor och gick för att lägga mig bredvid Harry i sängen. Harrys blick följde mig hela vägen från badrummet tills det att jag stod vid sängen. Jag kröp under täcket och lade huvudet på huvudkudden som kändes hårdare än vanligt. Jag rynkade på ögonbrynen, kollade på kudden, lade handen på den och tryckte till. Det låg något under kudden. Jag kollade på Harry som kollade förväntansfullt på mig. Jag vände blicken förvirrat mot kudden igen och lyfte på den.
Harrys perspektiv:
Jag kollade på Laura, studerade hennes ansiktsuttryck medan hon kollade på det som låg under kudden. Jag hade köpt ett armband till henne i present men inte hittat något tillfälle att ge henne det än. Det var ett stelt silverarmband som jag såg att hon kollat på när hon var hos mig i London och jag hade gått in och köpt det samma dag som hon åkt för att spara det till ett speciellt tillfälle att ge henne det. Jag hade graverat in orden always together, never apart. Maybe in distance but never in heart. Jag drog nervöst handen genom håret när hon inte gjorde någonting, bara stirrade på det.
”Du hatar det?” Frågade jag men konstaterad mer för mig själv att hon hatar det. Hon vände ansiktet mot mig och jag kunde se hur hennes ögon var glansiga, hon skakade på huvudet.
”Nej, Harry.” Sa hon tyst. ”Jag älskar det. Tack så mycket.” Hon lade armarna om mig och kramade mig hårt.
”Jag har haft det ett tag men aldrig hittat ett bra tillfälle att ge dig det på.” Sa jag och andades in doften av Laura, försökte hålla den inom mig för när vi skulle åka tillbaka. ”Nu verkade vara det rätta tillfället. Grattis my love.”
”Du är för bra för att vara sann.” Viskade Laura i mitt öra. ”Jag älskar dig.” Jag ryste till, som varje gång hon yttrade dem orden, jag blev alltid alldeles varm inombords och kände mitt hjärta slå dubbelslag när hon sa det.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Alltid.” Vi slutade kramas och satt bara och kollade på varandra, djupt in i den andres ögon. Jag placerade min ena hand på hennes kind, den andra trasslade jag in i hennes hår, böjde mig framåt och planterade en mjuk kyss på hennes läppar. Kyssen fördjupades sakta men säkert och snart låg Lauras tröja på golvet tillsammans med min. Tröttheten vi hade upplevt tidigare var som bortblåst.
Lauras perspektiv:
Jag vaknade upp av att solen lyste in i mitt rum och lyste upp det. Jag sträckte på mig och kände hur varje muskel i min kropp var öm. Ett tyst stön lämnade min mun när jag satte mig upp i sängen, sträckte mig efter tröjan som låg på golvet och drog den på mig. Tysta mummel kom från Harry och jag kunde inte gå upp riktigt än. Jag kollade på Harry medan han sov, tog in det sista jag skulle få se av honom på ett tag. Mina ögon började tåras vid tanken på att de skulle åka idag. En ensam tår lyckades rymma, åkte ner längsmed min kind och landade tillslut på Harrys mage, följt av flera som efter den första också rymde. Jag märkte inte att Harry hade vaknat förrän han hade dragit ner mig i sängen igen och lagt sina beskyddande armar om mig.
”Snälla gråt inte.” Bad han mig men jag kunde inte hålla inne tårarna, de bara flödade över. ”Snälla.” bad han mig igen och strök mig över ryggen och kysste min hjässa.
”Kommer det någonsin bli lättare?” Frågade jag samtidigt som jag snyftade.
”Jag önskar jag kunde säga ja men det kommer det inte.” Sa Harry. ”Jag önskar att jag kunde ta med dig vart jag än skulle behöva åka men det kan jag inte och dina föräldrar kommer inte tillåta det.” Han skrattade tyst.
”Jag är arton nu.” Sa jag och jag kände hur Harrys mage lyftes upp och ner då han gav ifrån sig ett litet skratt.
”Ja, my love.” Sa Harry. ”Men du har ditt liv här, jag vill inte ta det ifrån dig.”
”Och du har ditt på turné.” Mumlade jag och suckade.
”Ja.” Sa Harry lågt. ”Om jag hade kunnat så hade jag aldrig lämnat din sida men jag älskar mitt jobb.”
”Det är inte det jag ber dig om.” Sa jag och lyfte på mitt huvud för att kunna kolla på honom. ”Jag vill bara träffa dig mer än jag kan. Jag vill inte vara här i Sverige, jag vill vara hos dig.”
”jag vet, jag vet.” Sa Harry. ”Jag vill ha dig hos mig också.”
Efter frukosten begav sig killarna mot flygplatsen, jag försökte vara stark och inte gråta men någon liten tår lämnade mina ögon. Jag såg bilen lämna uppfarten, åka nerför gatan och bort ifrån mig. Jag drog ett skälvande andetag innan jag gick in i huset igen, satte mig i soffan och bara stirrade rakt in i väggen. Det plingade på dörren men jag brydde mig inte om att gå och öppna dörren. Jag hade aldrig varit såhär beroende av någon innan, hade alltid varit den självständiga typen som aldrig behövde någon men med Harry var det annorlunda, utan honom var det svårt att andas, svårt att leva. Jag hörde röster i hallen och snart satt Maja och Andrea bredvid mig i soffan.
”Hur har jag blivit såhär?” Frågade jag och kollade på Andrea med smärta i mina ögon, jag hatade att vara beroende av honom, att jag bröt ihop såhär varje gång jag behövde lämna honom.
”Du är kär, Laura.” Sa Andrea och log. ”Det är det som har hänt.”
”Jag lovade mig själv att aldrig bli såhär om jag fick en kille, ändå är det såhär jag har blivit.” Sa jag och suckade tungt.
”Det kommer ordna sig.” Sa Maja, lade armen om mig och karesserade min arm. ”Alla vill vara lyckliga utan att känna smärta, men man kan inte få en regnbåge utan lite regn.”
Jag nickade, lade huvudet mot nackstödet på soffan och suckade. ”okej, ny plan. Få Laura till att må bättre.” Sa Andrea, ställde sig upp i soffan och drog upp mig från soffan.
Harrys perspektiv:
Jag mådde alltid lika dåligt när jag var tvungen att lämna Laura. Men samtidigt visste jag att det bara var första dagen som hon mådde såhär, sen var hon glad igen. Hon var en självständig person som klarade sig själv, visste vad hon ville och inte behövde någon annan. Det är det jag älskar mest hos henne, hennes individualitet. Jag hade varit med många tjejer som inte klarade sig utan att ha mitt medgivande, alltid var tvungen att vara i närheten av mig och inte kunde göra någonting själv. PÅ det sättet var det bra att jag och Laura bodde långt ifrån varandra även om jag inte gillade det, men vi kunde njuta av vår egen tid, samtidigt som att längtandet efter varandra gör att vi värdesätter tiden med varandra mycket mer.
Jag gick ombord på planet som skulle ta oss tillbaka till London och de resterande konserterna innan det var dags att dra ut i Europa. Att turnera var det bästa jag visste, att få träffa fansen och få underhålla dem och göra det jag älskar mest: sjunga. Det jobbigaste var dock att se killarnas tjejer vara där och stötta dem medan jag visste att Laura var hemma i Sverige och inte kunde komma, det var jobbigt.
Lauras perspektiv:
Det var redan fredag och helgen var här om två timmar. Skolan hade varit kaos denna vecka på grund av att jag varit på i stort sett vartenda skvaller tidnings omslag och hemsidor. Det var jobbigt att inte kunna smälta in i mängden längre. Mina vänner gillade det mer. Vi hade aldrig varit de populär men inte heller riktigt de osynligaste men nu hade det ändrats, alla viskade när jag gick förbi, vissa gav mig elaka blickar medan andra gav mig stora leenden, pratade och ställde frågor till mig. Vissa som aldrig någonsin hade pratat eller ens vetat om att jag fanns kom nu fram till mig och bjöd in mig på deras fester. Jag visste att de flesta hade falska intentioner med att göra det och jag brydde mig inte om dem. Mina kompisar hade fått lite mer fokus på sig de med men de klagade inte, mina tjejkompisar hade fått några killar efter sig, för nu visste dem vilka vi var. Nu var det i alla fall fredag och jag satt i biblioteket för att jobba undan uppgifter jag fått innan min sista lektion. Jag såg en skugga över bordet och kollade upp, där stod en kille med mörkt, halvkort hår och bruna ögon, det var Henrik.
”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.
”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.
”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.
”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.
”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.
”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?
Jag tänkte egentligen lägga upp denna delen i morgon men tyckte att ni har väntat tillräckligt länge nu och alla era fina kommentarer på förra gjorde mig så glad så därför får ni det nu!
Nästa kommer kanske på onsdag men vet inte, men i så fall vill jag ha 10+ kommentarer för att jag ska ladda upp det då! Det klarar ni väl? Det har jag sett att ni gjort innan i alla fall!
Kramar!
Harry borstade sina tänder snabbt innan han drog av sina jeans och t-shirt och lade sig till rätta i min säng. Hans lockiga hår bredde ut sig på kuddarna och i hans panna. Jag studerade honom samtidigt som jag borstade mina tänder, han såg så oberörd när han låg där, som att det var här han hörde hemma. Jag spottade ut skummet, bytte om till en av Harrys tröjor och gick för att lägga mig bredvid Harry i sängen. Harrys blick följde mig hela vägen från badrummet tills det att jag stod vid sängen. Jag kröp under täcket och lade huvudet på huvudkudden som kändes hårdare än vanligt. Jag rynkade på ögonbrynen, kollade på kudden, lade handen på den och tryckte till. Det låg något under kudden. Jag kollade på Harry som kollade förväntansfullt på mig. Jag vände blicken förvirrat mot kudden igen och lyfte på den.
Harrys perspektiv:
Jag kollade på Laura, studerade hennes ansiktsuttryck medan hon kollade på det som låg under kudden. Jag hade köpt ett armband till henne i present men inte hittat något tillfälle att ge henne det än. Det var ett stelt silverarmband som jag såg att hon kollat på när hon var hos mig i London och jag hade gått in och köpt det samma dag som hon åkt för att spara det till ett speciellt tillfälle att ge henne det. Jag hade graverat in orden always together, never apart. Maybe in distance but never in heart. Jag drog nervöst handen genom håret när hon inte gjorde någonting, bara stirrade på det.
”Du hatar det?” Frågade jag men konstaterad mer för mig själv att hon hatar det. Hon vände ansiktet mot mig och jag kunde se hur hennes ögon var glansiga, hon skakade på huvudet.
”Nej, Harry.” Sa hon tyst. ”Jag älskar det. Tack så mycket.” Hon lade armarna om mig och kramade mig hårt.
”Jag har haft det ett tag men aldrig hittat ett bra tillfälle att ge dig det på.” Sa jag och andades in doften av Laura, försökte hålla den inom mig för när vi skulle åka tillbaka. ”Nu verkade vara det rätta tillfället. Grattis my love.”
”Du är för bra för att vara sann.” Viskade Laura i mitt öra. ”Jag älskar dig.” Jag ryste till, som varje gång hon yttrade dem orden, jag blev alltid alldeles varm inombords och kände mitt hjärta slå dubbelslag när hon sa det.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Alltid.” Vi slutade kramas och satt bara och kollade på varandra, djupt in i den andres ögon. Jag placerade min ena hand på hennes kind, den andra trasslade jag in i hennes hår, böjde mig framåt och planterade en mjuk kyss på hennes läppar. Kyssen fördjupades sakta men säkert och snart låg Lauras tröja på golvet tillsammans med min. Tröttheten vi hade upplevt tidigare var som bortblåst.
Lauras perspektiv:
Jag vaknade upp av att solen lyste in i mitt rum och lyste upp det. Jag sträckte på mig och kände hur varje muskel i min kropp var öm. Ett tyst stön lämnade min mun när jag satte mig upp i sängen, sträckte mig efter tröjan som låg på golvet och drog den på mig. Tysta mummel kom från Harry och jag kunde inte gå upp riktigt än. Jag kollade på Harry medan han sov, tog in det sista jag skulle få se av honom på ett tag. Mina ögon började tåras vid tanken på att de skulle åka idag. En ensam tår lyckades rymma, åkte ner längsmed min kind och landade tillslut på Harrys mage, följt av flera som efter den första också rymde. Jag märkte inte att Harry hade vaknat förrän han hade dragit ner mig i sängen igen och lagt sina beskyddande armar om mig.
”Snälla gråt inte.” Bad han mig men jag kunde inte hålla inne tårarna, de bara flödade över. ”Snälla.” bad han mig igen och strök mig över ryggen och kysste min hjässa.
”Kommer det någonsin bli lättare?” Frågade jag samtidigt som jag snyftade.
”Jag önskar jag kunde säga ja men det kommer det inte.” Sa Harry. ”Jag önskar att jag kunde ta med dig vart jag än skulle behöva åka men det kan jag inte och dina föräldrar kommer inte tillåta det.” Han skrattade tyst.
”Jag är arton nu.” Sa jag och jag kände hur Harrys mage lyftes upp och ner då han gav ifrån sig ett litet skratt.
”Ja, my love.” Sa Harry. ”Men du har ditt liv här, jag vill inte ta det ifrån dig.”
”Och du har ditt på turné.” Mumlade jag och suckade.
”Ja.” Sa Harry lågt. ”Om jag hade kunnat så hade jag aldrig lämnat din sida men jag älskar mitt jobb.”
”Det är inte det jag ber dig om.” Sa jag och lyfte på mitt huvud för att kunna kolla på honom. ”Jag vill bara träffa dig mer än jag kan. Jag vill inte vara här i Sverige, jag vill vara hos dig.”
”jag vet, jag vet.” Sa Harry. ”Jag vill ha dig hos mig också.”
Efter frukosten begav sig killarna mot flygplatsen, jag försökte vara stark och inte gråta men någon liten tår lämnade mina ögon. Jag såg bilen lämna uppfarten, åka nerför gatan och bort ifrån mig. Jag drog ett skälvande andetag innan jag gick in i huset igen, satte mig i soffan och bara stirrade rakt in i väggen. Det plingade på dörren men jag brydde mig inte om att gå och öppna dörren. Jag hade aldrig varit såhär beroende av någon innan, hade alltid varit den självständiga typen som aldrig behövde någon men med Harry var det annorlunda, utan honom var det svårt att andas, svårt att leva. Jag hörde röster i hallen och snart satt Maja och Andrea bredvid mig i soffan.
”Hur har jag blivit såhär?” Frågade jag och kollade på Andrea med smärta i mina ögon, jag hatade att vara beroende av honom, att jag bröt ihop såhär varje gång jag behövde lämna honom.
”Du är kär, Laura.” Sa Andrea och log. ”Det är det som har hänt.”
”Jag lovade mig själv att aldrig bli såhär om jag fick en kille, ändå är det såhär jag har blivit.” Sa jag och suckade tungt.
”Det kommer ordna sig.” Sa Maja, lade armen om mig och karesserade min arm. ”Alla vill vara lyckliga utan att känna smärta, men man kan inte få en regnbåge utan lite regn.”
Jag nickade, lade huvudet mot nackstödet på soffan och suckade. ”okej, ny plan. Få Laura till att må bättre.” Sa Andrea, ställde sig upp i soffan och drog upp mig från soffan.
Harrys perspektiv:
Jag mådde alltid lika dåligt när jag var tvungen att lämna Laura. Men samtidigt visste jag att det bara var första dagen som hon mådde såhär, sen var hon glad igen. Hon var en självständig person som klarade sig själv, visste vad hon ville och inte behövde någon annan. Det är det jag älskar mest hos henne, hennes individualitet. Jag hade varit med många tjejer som inte klarade sig utan att ha mitt medgivande, alltid var tvungen att vara i närheten av mig och inte kunde göra någonting själv. PÅ det sättet var det bra att jag och Laura bodde långt ifrån varandra även om jag inte gillade det, men vi kunde njuta av vår egen tid, samtidigt som att längtandet efter varandra gör att vi värdesätter tiden med varandra mycket mer.
Jag gick ombord på planet som skulle ta oss tillbaka till London och de resterande konserterna innan det var dags att dra ut i Europa. Att turnera var det bästa jag visste, att få träffa fansen och få underhålla dem och göra det jag älskar mest: sjunga. Det jobbigaste var dock att se killarnas tjejer vara där och stötta dem medan jag visste att Laura var hemma i Sverige och inte kunde komma, det var jobbigt.
Lauras perspektiv:
Det var redan fredag och helgen var här om två timmar. Skolan hade varit kaos denna vecka på grund av att jag varit på i stort sett vartenda skvaller tidnings omslag och hemsidor. Det var jobbigt att inte kunna smälta in i mängden längre. Mina vänner gillade det mer. Vi hade aldrig varit de populär men inte heller riktigt de osynligaste men nu hade det ändrats, alla viskade när jag gick förbi, vissa gav mig elaka blickar medan andra gav mig stora leenden, pratade och ställde frågor till mig. Vissa som aldrig någonsin hade pratat eller ens vetat om att jag fanns kom nu fram till mig och bjöd in mig på deras fester. Jag visste att de flesta hade falska intentioner med att göra det och jag brydde mig inte om dem. Mina kompisar hade fått lite mer fokus på sig de med men de klagade inte, mina tjejkompisar hade fått några killar efter sig, för nu visste dem vilka vi var. Nu var det i alla fall fredag och jag satt i biblioteket för att jobba undan uppgifter jag fått innan min sista lektion. Jag såg en skugga över bordet och kollade upp, där stod en kille med mörkt, halvkort hår och bruna ögon, det var Henrik.
”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.
”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.
”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.
”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.
”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.
”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?
Jag tänkte egentligen lägga upp denna delen i morgon men tyckte att ni har väntat tillräckligt länge nu och alla era fina kommentarer på förra gjorde mig så glad så därför får ni det nu!
Nästa kommer kanske på onsdag men vet inte, men i så fall vill jag ha 10+ kommentarer för att jag ska ladda upp det då! Det klarar ni väl? Det har jag sett att ni gjort innan i alla fall!
Kramar!
Summer love - kapitel 22
Detta har hänt:
”Vad är det?” Frågade hon oroligt. Jag gav henne mobilen och satte mig ner vid köksbordet. Jag studerade henne medan hon liksom jag kollade igenom tweet för tweet om oss, hur fula dem tyckte att vi var, hur Harry och Niall förtjänade bättre, att vi bara var ute efter att bli kända o.s.v. Jag ställde mig upp igen, tog ifrån Maja mobilen och kramade henne, hårt. Vi sa inget på hela tiden utan kramade bara varandra hårt och länge.
”Varför?” Fick Maja fram. ”Varför är människor så elaka?”
”Jag vet inte.” Svarade jag. Jag var arg över att människor kunde skriva så elaka saker men jag brydde inte om att de skrev om mig, jag hade haft tid att vänja mig vid tanken men Maja förtjänade inte det här, hon och Niall var ju inte ens tillsammans, inte än åtminstone.
”Inget av det som står där är sant, Maja.” Sa jag och lösgjorde mig från kramen för att kunna se henne i ögonen. ”Du är vacker och du förtjänar visst det Niall om du vill ha honom.”
”Jag ville inte bli sårad.” Sa Maja.
”Jag vet.” Sa jag. ”Förlåt mig.”
”För vad?” Frågade Maja.
”För att jag drog in dig i detta. Presenterade Niall för dig och allt.” Sa jag och Maja skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sa hon och log. ”Man måste våga satsa för att bli lycklig, eller hur var det?”
”Precis.” Sa jag och log. Vi gick ut till killarna igen som satt tysta och verkade inte förstå någonting.
”Vad är det?” Frågade alla i mun på varandra. Jag sa inget utan lämnade bara fram min mobil och lät killarna kolla för sig själva.
”Vad är det?” Frågade hon oroligt. Jag gav henne mobilen och satte mig ner vid köksbordet. Jag studerade henne medan hon liksom jag kollade igenom tweet för tweet om oss, hur fula dem tyckte att vi var, hur Harry och Niall förtjänade bättre, att vi bara var ute efter att bli kända o.s.v. Jag ställde mig upp igen, tog ifrån Maja mobilen och kramade henne, hårt. Vi sa inget på hela tiden utan kramade bara varandra hårt och länge.
”Varför?” Fick Maja fram. ”Varför är människor så elaka?”
”Jag vet inte.” Svarade jag. Jag var arg över att människor kunde skriva så elaka saker men jag brydde inte om att de skrev om mig, jag hade haft tid att vänja mig vid tanken men Maja förtjänade inte det här, hon och Niall var ju inte ens tillsammans, inte än åtminstone.
”Inget av det som står där är sant, Maja.” Sa jag och lösgjorde mig från kramen för att kunna se henne i ögonen. ”Du är vacker och du förtjänar visst det Niall om du vill ha honom.”
”Jag ville inte bli sårad.” Sa Maja.
”Jag vet.” Sa jag. ”Förlåt mig.”
”För vad?” Frågade Maja.
”För att jag drog in dig i detta. Presenterade Niall för dig och allt.” Sa jag och Maja skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sa hon och log. ”Man måste våga satsa för att bli lycklig, eller hur var det?”
”Precis.” Sa jag och log. Vi gick ut till killarna igen som satt tysta och verkade inte förstå någonting.
”Vad är det?” Frågade alla i mun på varandra. Jag sa inget utan lämnade bara fram min mobil och lät killarna kolla för sig själva.
Harrys perspektiv:
Jag läste det som Laura och Maja precis suttit och läst, jag blev rent ut sagt förbannad. Att människor kunde skriva sådana här saker utan att få dåligt samvete, det var sjukt. Jag mötte Lauras blick, hon var lika förbannad hon. Jag ville inte kolla mer, jag gick istället och satte mig bredvid henne, la armen om henne och drog henne närmre mig. Hon lutade sitt huvud mot min bringa för att komma närmre.
”Bry dig inte om vad det står.” Sa jag. ”Det kommer aldrig att vara sant.”
”Jag vet.” Svarade Laura. ”Det sårar mig bara att folk har mage att skriva sådana saker.”
Majas perspektiv:
Jag kände hur Niall tog tag i min arm och drog med mig till en avskild del av rummet. Lade armen om mig och viskade ”förlåt.” Jag nickade bara, det var ju inte hans fel egentligen.
”Du är vacker, snäll och jag gillar när du skrattar så snälla var inte ledsen över detta.” Sa Niall. ”Det kommer aldrig att stämma. Jag vet att det verkar konstigt men jag gillar dig redan, mer än jag någonsin gillat någon annan.”
”Niall…” Började jag och han kollade på mig. ”Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag har inte varit i denna situation förr och det skrämmer mig. Jag skulle gärna slänga mig i dina armar men jag är inte den personen och jag vill lära känna dig först innan något annat händer och att folk utan att det ens är något emellan oss skriver sådana saker gör mig rädd för vad som kan hända.”
Niall kollade ner. ”Då får vi lära känna varandra då.” Sa han och log emot mig. Jag log tillbaka och nickade.
”Du är en sådan person som jag skulle kunna gilla men jag behöver tid.” Sa jag och Niall nickade förstående.
Lauras perspektiv:
Dagen fortsatte vi i soffan med att kolla på olika filmer, ingen orkade göra något annat och vi ville absolut inte gå ut igen. Jag hörde ytterdörren öppnas och stängas, några som hängde av sig ytterkläderna och sedan gick vidare in i huset. Strax stod mamma i dörröppningen till vardagsrummet och kollade på oss.
”Hur har ni haft det idag?” Frågade mamma. Ingen svarade, alla kollade bara på varandra.
”Jag berättar sen.” Sa jag, mamma nickade och gick in i köket för att fixa maten. ”Köpte du kaviar?” Skrek jag frågande.
”Ja.” Svarade mamma, jag flög upp ur soffan och skuttade in i köket för att få tag på kaviartuben och ett knäckebröd att äta. Jag kom tillbaka in till vardagsrummet med mackan i högsta hugg och satte mig ner på min plats bredvid Harry igen. Alla kollade konstigt på mitt knäckebröd. Jag tog ett bett.
”Vill ni smaka?” Frågade jag och höll fram mitt knäckebröd mot killarna som febrilt skakade på sina huvud. ”Skyll er själva.” Jag tog ett bett till av knäckebrödet medan killarna skrattade åt mig.
”Du har allt hittat en konstig tjej, Hazza.” Skämtade Louis och skrattade.
”Men hon är min konstiga tjej.” Sa Harry och log stort, pussade mig lätt på munnen men grimaserade när han kände smaken av kaviar.
”Förlåt.” Sa jag och försökte hålla inne skrattet.
Vi försökte att inte tänka på vad som hänt men jag kände hela tiden Harrys mobil vibrera och jag visste att den gjorde det på grund av alla som nämnde honom i nya tweets. Tillslut tog Harry upp mobilen och började skriva något. Han lade ner mobilen på bordet, och jag tog upp min för att den vibrerade. Jag läste tweeten som Harry skickat och jag log emot Harry.
Förstår inte hur folk kan skriva så elaka saker om en person som man inte känner. Laura är den bästa person jag har träffat och om det är någon som inte förtjänar någon här så är det jag som inte förtjänar Laura. #StopTheHate
Jag lutade mitt huvud mot Harry och han drog mig närmare sig. ”Jag älskar dig.” Viskade jag så att bara han skulle höra.
”Jag förstår inte varför vi inte får ha vara tillsammans med vilka vi vill utan att det ska bli helt kaos.” Suckade Louis och kollade mellan mig och Maja. ”Det är helt sjukt vad ni får stå ut med på grund av oss.”
”Tänk inte på det. Vad som har hänt har hänt.” Sa Maja och jag nickade instämmande.
”Precis!” Sa jag. ”Det är inte ert fel och det är ert liv och jag accepterar det. Alla kan inte gilla mig. Jag förstår bara inte hur någon som avgudar er börjar hata oss. De borde gilla oss istället för ni blir ju bara irriterade på dem. Förlåt för att jag säger så om era fans men de kan inte vara era riktiga fans om de inte är glada för er skull om ni hittar någon ni tycker om.”
”De går verkligen in för det.” Sa Zayn med ett litet skratt. ”Om inte dem kan få oss kan ingen annan det heller.”
”Ibland önskar jag att inte twitter och facebook inte fanns för då hade folk inte kunnat skriva sådant och de hade inte vetat var vi var 24/7 eller vilka vi var tillsammans med.” Sa Liam. ”Danielle fick också mycket skit i början och jag blev bara så förbannad på allting i början.”
Mamma ropade på oss och vi åt kvällsmat, pratade om allt och jag var tvungen att berätta för mamma och pappa om vad som hänt innan idag. De tog det förvånansvärt lugnt, frågade frågor om hur jag och Maja mådde och tog det. Pappa hade i början gett hårda blickar till Harry men jag hade lugnat dem med att säga att jag mådde bra.
Kvällen rullade på och jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre tills jag knappt orkade hålla mig vaken längre. Jag kollade på de andra och såg att de också i princip låg och halvsov. Mamma kom in och sa att de skulle gå och lägga sig. Jag sade god natt till dem innan jag själv reste mig från soffan.
”Jag ska nog gå och sova nu.” Sa jag och gäspade stort. Alla nickade, reste sig och gick själva för att gå upp mot rummen de skulle sova i.
Harry borstade sina tänder snabbt innan han drog av sina jeans och t-shirt och lade sig till rätta i min säng. Hans lockiga hår bredde ut sig på kuddarna och i hans panna. Jag studerade honom samtidigt som jag borstade mina tänder, han såg så oberörd när han låg där, som att det var här han hörde hemma. Jag spottade ut skummet, bytte om till en av Harrys tröjor och gick för att lägga mig bredvid Harry i sängen. Harrys blick följde mig hela vägen från badrummet tills det att jag stod vid sängen. Jag kröp under täcket och lade huvudet på huvudkudden som kändes hårdare än vanligt. Jag rynkade på ögonbrynen, kollade på kudden, lade handen på den och tryckte till. Det låg något under kudden. Jag kollade på Harry som kollade förväntansfullt på mig. Jag vände blicken förvirrat mot kudden igen och lyfte på den.
Känner mig taskig som avslutade där, haha! Förlåt för den sena updaten men bättre sent än aldrig? Vad tycker ni då? Gillar, Hatar, Älskar?
Ha det bra!
10+ kommentarer för nästa kapitel!
Kan för övrigt inte fatta att det bara är 2 VECKOR tills jag sitter i Friends Arena och ska se killarna! Gråter i princip av lycka!!
Summer love - kapitel 21
Detta har hänt:
”Kolla inte på mig.” Sa jag som svar på pappas blick. ”Det var Andrea som bjöd hit dem, jag hade ingen aning om det.” Jag pekade på Andrea som låtsades som ingenting.
”Okej.” Sa pappa och nickade fortfarande i chock förmodligen. ”Hej, jag är Lauras pappa.” Sa han på världens sämsta engelska.
”Niall.” Sa Niall och räckte fram sin hand för att hälsa. Alla andra hälsade också på mamma och pappa och Harry fick ett extra varmt välkomnande.
”Såra min dotter och du blir inte äldre än så.” Sa han på ett skämtsamt sätt men det gjorde ändå Harry nervös.
”Pappa, ta det lugnt.” Sa jag. Niall fortsatte att fixa sin frukost till sig, Zayn, Liam och Louis.
”När åker de?” Mumlade mamma frågande till mig, jag ryckte bara på axlarna och skrattade då jag inte visste och inte ville ställa frågan till killarna när de väl var här, jag ville inte att de skulle åka.
”Kolla inte på mig.” Sa jag som svar på pappas blick. ”Det var Andrea som bjöd hit dem, jag hade ingen aning om det.” Jag pekade på Andrea som låtsades som ingenting.
”Okej.” Sa pappa och nickade fortfarande i chock förmodligen. ”Hej, jag är Lauras pappa.” Sa han på världens sämsta engelska.
”Niall.” Sa Niall och räckte fram sin hand för att hälsa. Alla andra hälsade också på mamma och pappa och Harry fick ett extra varmt välkomnande.
”Såra min dotter och du blir inte äldre än så.” Sa han på ett skämtsamt sätt men det gjorde ändå Harry nervös.
”Pappa, ta det lugnt.” Sa jag. Niall fortsatte att fixa sin frukost till sig, Zayn, Liam och Louis.
”När åker de?” Mumlade mamma frågande till mig, jag ryckte bara på axlarna och skrattade då jag inte visste och inte ville ställa frågan till killarna när de väl var här, jag ville inte att de skulle åka.
Harrys perspektiv:
Vi gick längsmed gatorna i Lauras stad, jag höll Laura hårt i handen, ville inte släppa henne och framför allt ville jag inte lämna henne igen. Det skulle förmodligen alltid vara svårt att lämna henne men så var mitt jobb och jag älskade mitt jobb, det var skönt att Laura förstod det även om jag visste att det även var svårt för henne att se mig åka. Solen värmde oss lite men det var fortfarande kallt. Zayn sa ett roligt skämt och alla skrattade, högt. Det var jag, Laura, killarna och Maja som gick i vintersolen. Jag hade sett hur Niall hade kollat extra mycket på Maja under dagen och rodnat mycket när Maja kom på honom. Maja hade även hon kollat på Niall i smyg, det hade både jag och Laura sett.
”De bara måste bli tillsammans någon gång.” Utbrast Laura och nickade mot Niall och Maja. Niall hade lagt armen om Majas midja och log brett. De verkade inte höra utan var i deras egna lilla värld.
”Jag tror aldrig jag har sett Niall så glad i någon annan förutom mat förut.” Sa Louis och vi skrattade allihop. Det var rätt skönt att se att Niall också hade fått någon som han tyckte om då vi andra hade det och han ibland kunde känna sig utanför.
Det var inte många som hade kommit fram till oss idag och det berodde nog på att ingen visste att vi var här och för att Laura bodde i en ganska liten stad. De flesta tjejer som kom fram och frågade om bilder och autografer gav Laura och Maja onda blickar och jag var ganska säker på att några tjejer på andra sidan gatan hade smygfotat oss och att det inom en timme skulle vara bilder på oss alla på skvallersidor där Laura och Maja var med. Frågor såsom om vi var tillsammans skulle svämma över. Jag tror att Laura skulle klara det rätt bra, hon hade ändå varit med mig ett tag och blev jag frågad så skulle jag med glädje och stolthet säga att Laura var min one and only. Maja däremot var nog värre, hon och Niall hade träffat varandra i två dagar och många rykten skulle skapas. Det var bara att vänta och se och hoppas att det inte skulle bli sådant kaos.
Andra tjejer var hur trevliga som helst och sa att det var kul att jag hittat någon. Sådant värmde mig alltid inombords, att fansen stöttade oss i val av flickvänner. I början hade Danielle, Eleanor och Perrie haft mycket hat emot sig och det var inte alltid lätt att hantera, man blev så arg för att ens fans kunde göra så mot de personer vi tycker om. Jag hoppades inte att det skulle bli så för Laura, för vem kunde hata henne?
Lauras perspektiv:
Jag njöt av att gå med Harry längsmed gatorna i min hemstad, det var något magiskt med det, att få visa honom var jag bodde. Var jag brukar fika, köpa frallor och bara hänga med mina vänner. Det var inte alls lika fint nu när det var vinter men på sommaren, om vi fortfarande var tillsammans, önskar jag att vi kunde sitta på det kaféet eller i parken och bara njuta av varandras sällskap. Det pirrade till i magen bara av tanken. Jag kollade bakåt och såg Maja och Niall gå och småle emot varandra och jag log. Kanske skulle vi alla kunna sitta här och bara njuta av sommaren?
Majas blick mötte min och hon log stort emot mig, mimade ett tack till mig för att jag pratat med henne igår kväll och hjälpt henne att våga, våga satsa för att bli lycklig. Jag tror verkligen att det skulle funka för dem och jag önskar innerligt att jag har rätt.
Jag såg Kevin komma gåendes emot oss längre ner på gatan, när han var i närheten vinkade och log jag emot honom. Han stannade framför oss och jag hälsade på honom med en kram, likadant gjorde Maja.
”Detta är.” Sa jag, pekade på killarna och presenterade dem efterhand som jag pekade på dem. De skakade alla hand med Kevin. Jag såg Harrys blick på Kevin och försökte att inte börja fnissa.
”Hur är det med dig?” Frågade Kevin.
Harrys perspektiv:
Jag förstod inte ett smack av vad Kevin, Laura och Maja pratade om men jag gillade inte det. Jag gillade inte hur Laura skrattade när han sa något eller hur de hade kramats när de möttes. Jag drog Laura hårade emot mig, för att visa att Laura bara var min och ingen annans. Jag hörde hur killarna försökte att inte skratta åt mig men misslyckades och skrattade dovt. Jag drog djupa andetag för att behärska mig och inte hoppa på killen. Laura la sitt huvud mot min axel och det lugnade mig.
”Det är bara bra.” Sa Laura och log. Deras konversation fortsatte ett tag till och hela tiden intalade jag mig att Laura var min, det var mig hon valt och mig hon ville vara med för att lugna mig själv. När han sedan gick fnittrade Laura till och jag kollade frågande på henne.
”Det är Andreas pojkvän och min barndomsvän, lugna dig lite.” Sa Laura och jag andades ut ett andetag jag inte visste att jag hållit inne. Maja började fnittra och killarna började garva högt och jag rodnade. ”Du är i alla fall gullig när du är svartsjuk.” Viskade Laura i mitt öra, pussade mig lätt på munnen innan hon tog min hand och vi började gå igen.
Lauras perspektiv:
”Kolla twitter.” Var det enda hon skrev, ingen förklaring eller någonting. Jag öppnade upp twitter och gick in och kollade på tweets Harry och killarna blev nämnda i. Tydligen var det flera stycken som lagt upp bilder på oss från när vi var ute innan idag. Det var ingen hemlighet att Harry hade tjej men nu hade de fått ett ansikte på tjejen, fått se hur jag ser ut. De skrev även flera saker om Maja. Frågade vem det var Niall var med, om han var tillsammans med henne o.s.v.
Harry kollade oroligt på mig medan jag scrollade vidare tweet efter tweet. Mitt hjärta ville gå sönder kändes det som men jag visste inte varför, kanske var det en lättnad att alla nu visste vem jag var? Men samtidigt visste jag att det innebär att jag inte kan leva ett lika normalt liv som jag gjort innan. Vara den halv anonyma tjejen i skolan, det skulle inte vara så längre. Jag gick upp ur soffan, tog Majas hand och drog med henne in i köket.
”Vad är det?” Frågade hon oroligt. Jag gav henne mobilen och satte mig ner vid köksbordet. Jag studerade henne medan hon liksom jag kollade igenom tweet för tweet om oss, hur fula dem tyckte att vi var, hur Harry och Niall förtjänade bättre, att vi bara var ute efter att bli kända o.s.v. Jag ställde mig upp igen, tog ifrån Maja mobilen och kramade henne, hårt. Vi sa inget på hela tiden utan kramade bara varandra hårt och länge.
”Varför?” Fick Maja fram. ”Varför är människor så elaka?”
”Jag vet inte.” Svarade jag. Jag var arg över att människor kunde skriva så elaka saker men jag brydde inte om att de skrev om mig, jag hade haft tid att vänja mig vid tanken men Maja förtjänade inte det här, hon och Niall var ju inte ens tillsammans, inte än åtminstone.
”Inget av det som står där är sant, Maja.” Sa jag och lösgjorde mig från kramen för att kunna se henne i ögonen. ”Du är vacker och du förtjänar visst det Niall om du vill ha honom.”
”Jag ville inte bli sårad.” Sa Maja.
”Jag vet.” Sa jag. ”Förlåt mig.”
”För vad?” Frågade Maja.
”För att jag drog in dig i detta. Presenterade Niall för dig och allt.” Sa jag och Maja skakade på huvudet.
”Det är inte ditt fel.” Sa hon och log. ”Man måste våga satsa för att bli lycklig, eller hur var det?”
”Precis.” Sa jag och log. Vi gick ut till killarna igen som satt tysta och verkade inte förstå någonting.
”Vad är det?” Frågade alla i mun på varandra. Jag sa inget utan lämnade bara fram min mobil och lät killarna kolla för sig själva.
Nå, vad tycker ni om detta kapitlet? Jag är hyfsat nöjd i alla fall men kunde nog varit bättre!
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet, betyder så otroligt mycket! Lika många kommentarer på detta så får ni nästa på Onsdag? Deal?
Kramar!
Frågor & Svar
Antar att det är många som undrar om just detta så tar därför upp det i ett inlägg.
Först och främst är det kul att du gillar den och inte vill att den ska ta slut.
Jag har inte ens börjat tänka på hur många kapitel jag kommer att skriva, jag har inte ens en plan över vad som ska hända i kommande kapitel vilket kanske är konstigt då de flesta brukar ha en plan framför sig men jag har aldrig kunnat ha det, inte till uppsatser eller andra saker jag skriver till heller. Jag inspireras från saker omkring mig och skriver utifrån det, är det något spännande som händer så kan jag tänka att det skulle passa in eller om jag hör en låt som beskriver något så kan jag skriva utifrån det. På grund av detta så kan det antingen bli hundra kapitel till eller bara fem. Hur många kapitel det blir beror även på hur intresset för novellen är, hur många som läser och kommenterar. Det beror även på när jag känner att det börjar bli tråkigt innehåll, att inget händer, då kommer jag förmodligen försöka hitta ett avslut på den. Men jag kommer inte sluta skriva för det, för skrivandet vill jag inte lämna!
Ett långt svar men hoppas att det svarade på din fråga! :)
Kramar och glöm inte kommentera för att få nästa, 4 kommentarer kvar till 10!
Nu måste jag skynda mig iväg, jag som inte skulle stressa denna helgen...
Summer love - kapitel 20
Detta har hänt:
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
Lauras perspektiv:
Jag smålog för mig själv när jag gick nerför trappan och in i vardagsrummet där jag hittade Maja.
”Vad gör du uppe?” Frågade jag henne och satte mig ned bredvid henne på soffan.
”Försöker förstå vad som hände ikväll.” Svarade Maja och kollade på mig.
”Med Niall menar du?” Frågade jag och Maja nickade.
”Hur hanterar du det?” Frågade Maja mig och jag ryckte på axlarna.
”Ingen aning.”Sa jag och skrattade dovt. ”Men Niall är verkligen hur trevlig som helst och jag tror nog att du skulle kunna gilla honom.”
”Det är inte det jag oroar mig för.” Sa Maja och jag rynkade på ögonbrynen. ”Han verkar hur gullig som helst och jag skulle verkligen kunna falla för honom men jag vet inte om jag skulle klara av hela långdistansförhållandet grejen och alla tjejer som är efter honom och då håller jag mig hellre undan så att jag inte börjar gilla honom. Jag har varit den som blivit lämnad för en annan tjej förut.”
Jag nickade förstående. ”Jag förstår det och jag tänkte detsamma i början men sen började jag gilla Harry ändå och jag skulle inte vilja byta bort det vi har tillsammans.” Sa jag. ”Det är värt det för han är världens bästa.”
”Ni är verkligen jätte gulliga tillsammans.” Sa Maja och jag rodnade.
”Följ ditt hjärta så kommer allt att ordna sig men låt inte rädslan över att bli sårad hålla dig från att vara lycklig.” Sa jag, log emot Maja och gick tillbaka upp till mitt rum för att sova, det var ju trots allt en dag i morgon också.
Harrys perspektiv:
Jag sträckte på mig, gnuggade mig i ögonen och öppnade dem sakta. Huvudet bultade och jag var trött i hela kroppen. Jag rullade runt, tog upp mobilen och kollade vad klockan var. Det var fortfarande ganska tidigt, klockan var bara nio. Madrassen skumpade till när Laura vände på sig i sömnen, jag gick sakta ut ur sängen för att inte störa henne, tog på mig en t-shirt och joggingbyxor innan jag begav mig ner till köket för att fixa frukost till mig och Laura.
Det var fortfarande tyst och öde i huset förutom några mumlande röster ifrån köket. Rösterna blev klarare ju närmre jag kom köket och kunde ganska snart identifiera rösterna som Lauras föräldrars.
”God morgon.” Sa jag så piggt jag kunde och log emot dem.
”God morgon.” Sa Lauras mamma och log emot mig. ”Tuff natt?” Frågade hon och blinkade emot mig.
”Ja lite.” Sa jag och ville egentligen inte erkänna att mitt huvud bultade som om någon avfyrade bomber i det.
”Det finns kaffe om du vill ha.” Sa Lauras pappa och pekade mot kaffebryggaren.
”Jag hade tänkt göra frukost till mig och Laura men tack ändå.” Sa jag och tog sakta fram bröd och pålägg ur skåpen och kylskåpet. De studerade mig noga och sa då och då något tillvarandra som jag inte förstod.
”Kan vi prata med dig?” Hörde jag Lauras pappa fråga, jag svalde nervöst innan jag vände mig om. Att prata med tjejernas föräldrar var aldrig direkt något jag hade gjort innan men å andra sidan jag hade inte heller varit såhär seriös med någon heller.
”Visst.” Sa jag och försökte att inte låta nervös. Jag satte mig ner vid bordet och mötte deras allvarliga blickar.
”Jag vet inte om Laura har pratat med dig om vad som hände henne efter hennes kusins död.” Började Lauras mamma på knaklig engelska.
”Jo, det har hon gjort.” Svarade jag.
”Okej, men som du förstår så har vi blivit väldigt beskyddande över Laura efter det och vill inte att hon ska råka illa ut igen…” Sa Lauras pappa och jag avbröt honom.
”Jag lovar att jag aldrig skulle såra Laura.” Sa jag allvarligt och kollade de in i ögonen och vek inte med blicken så att de skulle förstå hur allvarlig jag var. ”Laura betyder allt för mig och att se henne ledsen gör mig också ledsen samtidigt som när hon är glad så gör det mig glad.” Lauras mamma nickade mot mig och log, det jag hade sagt räckte för henne. Hennes blick var varm och jag visste att hon hade accepterat mig. Lauras pappa såg fortfarande inte nöjd ut men papporna var alltid de svåraste och jag hade förstått att Laura var en pappas flicka.
”Och hur fungerar det när ni är på turné?” Frågade han och kollade strängt på mig.
”Jag skulle aldrig vara otrogen mot Laura om det är det du antyder på.” Sa jag nästan lite chockad av hans fråga. ”Laura var med mig en vecka i London och fick handskas med hur det är att träffa fansen, hon träffade även de andra killarnas tjejer och de svarade på hennes frågor. Det är förmodligen aldrig något som Laura kommer att vänja sig vid, jag har inte ens vant mig än, och det förstår jag.”
”Och om hon inte orkar med det?” Frågade han vidare. Jag hade inte ens tänkt så långt själv och att bara tänka tanken på att vara utan Laura skrämde mig.
”Jag har inte tänkt på det själv men om det är så att Laura inte klarar av det så skulle jag göra allt för att hon skulle må bra även om det betyder att inte vara med henne. Hennes lycka betyder allt för mig.” Sa jag och hoppades att han inte hade fler frågor.
”Du verkar vara en helschysst kille och verkar vilja min dotter det bästa. Men sårar du henne då vet jag inte vad jag gör med dig.” Sa han allvarligt men log sedan när han såg mitt skrämda ansiktsuttryck. ”Fortsätt nu med frukosten så hon inte vaknar.” Sa han och log, jag ställde mig upp och fortsatte att förbereda frukosten till Laura.
Jag tassade sakta in i Lauras sovrum med en bricka med frukosten som jag gjort till henne, satte ner brickan på bordet bredvid sängen. Laura låg med ryggen mot mitt håll och hennes blonda hår låg huller om buller på kudden och i hennes vackra ansikte. Jag strök bort håret från ansiktet och satte mig ner på sängen.
”Laura?” Sa jag och jag fick bara mummel som svar. Laura var förmodligen bakfull. Jag hade själv varit ganska onykter men jag hade ändå hållit koll på Laura under kvällen då jag mindes vad som hände senast och ville inte att det skulle hända igen på hennes födelsedag. Laura rullade runt för att vända sig mot mig, hon gav mig ett litet leende som värmde hela mig.
”Hur mår du?” Frågade jag och strök henne över kinden.
”Jag har mått bättre.” Svarade Laura och jag skrattade smått åt henne.
”Jag har gjort frukost.” Sa jag och pekade mot brickan. Laura sken upp i ett stort leende, satte sig upp i sängen och pussade mig på kinden.
”Världens bästa pojkvän.” Sa Laura och jag kände hur mina kinder hettade till. Jag hade aldrig varit den som blev tafatt bland tjejer men Laura gjorde något med mig, jag blev nervös och visste knappt vad jag skulle säga när jag var runt henne. Jag tog brickan och placerade den i Lauras knä i sängen.
”Vad vill du göra idag?” Frågade Laura mig.
”Jag tycker du får ta och visa oss Sverige.” Sa jag och log. ”Det är inte mer än rätt eftersom vi visade dig London.”
”Har du sett var du befinner dig?” Frågad Laura och kollade skeptiskt på mig.
”Nej, jag blev ju kidnappad av killarna och placerad i det rummet där du hittade mig senare.” Svarade jag och Laura började skratta, högt.
”Skämtar du?” Frågade hon skrattandes och jag skakade på huvudet. ”Dem killarna är bara för roliga.”
”Jaja, visst.” Sa jag och skrattade åt Laura. ”Du ska ända visa oss runt.”
”Skyll dig själv men ni kommer bli så uttråkade.” Sa Laura.
Vi åt upp frukosten och sedan började vi göra oss i ordning för att gå ut.
”Louis, du tar för fan längre tid på dig än mig att göra vid dig.” Hörde jag Laura skrika bankandes på badrumsdörren. Laura bodde inte i det största av husen och de hade endast ett badrum med dusch. Jag skrattade.
”Han är för fåfäng så du kan få vänta hela dagen om du har otur.” Sa Niall och skrattade.
”Han kommer även att spegla sig i varje stället som är möjligt när vi är ute.” La Zayn till och killarna skrattade högre.
”Det stämmer inte.” Protesterade Louis och öppnade dörren.
”Visst.” Sa Laura. ”Vi får väl se.” Laura smällde igen dörren och killarna gick ner i köket för att göra frukost till sig. Niall var först in i kylskåpet och rotade ut alla möjliga saker. Zayn och Liam letade efter saker i skafferiet. Inte förrän någon harklade sig vände de sig om och lade märke till Lauras föräldrar som satt vid köksbordet.
”Hej.” Sa Niall med famnen full av saker han tagit från kylen. Jag stod i dörrkarmen och försökte hålla mig för skratt, snart kom även Laura, Maja och Andrea till köket och även de försökte hålla sig för skratt över vad de såg framför sig; Niall med famnen full av saker, Zayn och Liam rotandes i skåpen och Louis speglade sig i fönsterrutan.
Lauras perspektiv:
”Kolla inte på mig.” Sa jag som svar på pappas blick. ”Det var Andrea som bjöd hit dem, jag hade ingen aning om det.” Jag pekade på Andrea som låtsades som ingenting.
”Okej.” Sa pappa och nickade fortfarande i chock förmodligen. ”Hej, jag är Lauras pappa.” Sa han på världens sämsta engelska.
”Niall.” Sa Niall och räckte fram sin hand för att hälsa. Alla andra hälsade också på mamma och pappa och Harry fick ett extra varmt välkomnande.
”Såra min dotter och du blir inte äldre än så.” Sa han på ett skämtsamt sätt men det gjorde ändå Harry nervös.
”Pappa, ta det lugnt.” Sa jag. Niall fortsatte att fixa sin frukost till sig, Zayn, Liam och Louis.
”När åker de?” Mumlade mamma frågande till mig, jag ryckte bara på axlarna och skrattade då jag inte visste och inte ville ställa frågan till killarna när de väl var här, jag ville inte att de skulle åka.
Här är kapitel 20! Kommer inte uppdatera i helgen för har lovat mig själv att vila ut i helgen! Men om ni kommenterar på riktigt bra så lägger jag upp nästa på måndag kväll!
Kram!
Summer love - kapitel 19
Detta har hänt:
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Andreas perspektiv:
Allting var planerat inför Lauras födelsedagsfirande. Louis, Niall, Zayn och Liam hade kommit på hur de skulle få hit Harry utan att han anade någonting och i morgon skulle Laura och Harry få varsin stor överraskning, eller Laura skulle egentligen få två; födelsedagsfesten och att se Harry. Jag längtade efter att få se deras miner när de ser varandra. Laura skulle förmodligen vilja döda mig först men sen skulle hon nog inse att det var detta hon velat från första början, att spendera sin födelsedag med Harry. Det enda som inte var ordnat var hur vi skulle undvika att killarna blev överfallna. Lauras närmsta kompisar var inga problem, de visste redan om att de skulle komma och att Laura och Harry var tillsammans och vi var inte de mest efterhängsna tjejerna. Problemet var om det kom oinbjudna gäster. Jag hade nämligen bara bjudit de närmaste vännerna till Laura och alla visste i stort sett om vem Laura var tillsammans med. Det var några få som inte visste men jag trodde inte de skulle bry sig särskilt mycket, ingen skulle vilja förstöra Lauras födelsedagsfest för då fick de med mig att göra.
Lauras perspektiv:
”Men lägg av.” Klagade jag. ”Detta är inte kul.” Andrea hade satt en ögonbindel på mig och jag protesterade högt över att jag inte fick se någonting. Vi satt just nu i en bil på väg någonstans jag inte hade den blekaste aning om. Jag hatade sådant här trams och det visste Andrea ändå hade hon gjort såhär emot mig. Jag korsade armarna och plutade med underläppen för att visa att jag var irriterad vilket endast resulterade i skratt från Andreas sida. Jag satt tyst resten av bilresan och när bilen stannade hjälpte Andrea mig ut ur bilen. Jag hörde en dörr öppnas, Andrea tog av mig ögonbindeln och jag möttes av bäckmörker, sedan slogs ljuset på och jag såg alla mina vänner stå under en stor banderoll som det stod ”Grattis på 18årsdagen Laura.”
”SURPRISE.” Sa alla i kör i samma ögonblick som ljuset hade tänts. Jag blev överraskad som tusan även om jag hade haft det lite i tankarna när Andrea hade satt ögonbindel på mig och inte sagt vart vi skulle. Jag var glad över att hon ordnat allt detta för mig. Andrea kramade om mig samtidigt som hon högt skrek grattis till mig. Jag log men det var ändå något som saknades, rättare sagt någon om saknades. Andrea såg nog det på mig för hon drog in mig i ännu en kram.
”Följ med mig här.” Sa Andrea och ledde vidare mig till ett annat rum, öppnade dörren och där väntade den bästa överraskningen jag kunde tänka mig. Jag tjöt av glädje och sprang fram i den öppna famnen och kramade personen jag längtat något enormt efter, Harry.
”Laura.” Sa Harry hest och kramade mig hårt tillbaka. Han släppte ner mig och torkade bort de små glädjetårarna som letat sig fram ur mina ögon och log brett mot mig. Harry kollade bort mot killarna som hade lika stora leende på sina läppar som Harry hade. ”Hur kunde ni hålla detta hemligt för mig?” Frågade Harry dem och de flinade ännu större.
”Vi ville se dig plågas lite.” Sa Louis och skrattade. Jag vände mig mot Andrea som även hon hade ett stort leende på läpparna, gick fram till henne och gav henne världens största kram.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Vad fan skulle jag gjort utan dig?”
”Förmodligen firat din födelsedag helt ensam i din soffa ätandes ben and jerry och gråta över att du inte fick fira med Harry.” Sa Andrea och skrattade.
”Förmodligen.” Sa jag.
”Nu ska vi festa.” Sa Louis och vi alla skrattade innan vi följde med honom ut ur rummet och till den stora lokalen där alla andra befann sig. Jag gick runt och hälsade på alla som kommit och tog emot presenter från de som haft det med sig. Många var förvånade över att killarna kommit och jag kunde bara hålla med dem. För de som inte visste att de skulle komma fick jag berätta hur allt gick ihop, hur jag och Harry träffats och så vidare. Det var hektiskt och jag fick knappt någon tid att prata med Harry eller de andra killarna i början av festen men när alla pratat med mig smet jag undan till Harry för att spendera tid med honom.
”Jag är så glad att du är här.” Sa jag och lät Harry vira sina muskulösa armar omkring min midja, luta sitt huvud mot min axel och vagga oss i takt med musiken.
”Jag med.” Andades han i mitt öra och jag rös. Jag kollade runt i lokalen och log när jag såg alla mina vänner samlade på ett och samma ställe, det var såhär jag alltid skulle vilja ha det. Jag såg Niall stå i ett hörn med en drink i sin hand, kollandes på något, jag vände blicken dit han kollade och såg Maja, Andreas kusin. Maja var riktigt söt med mörkbrunt hår, som var lockat för ikväll och sin randiga klänning som slutade en bit ovanför knäna. Jag kunde se varför Niall hade fäst sin blick på henne. Maja skrattade och lutade huvudet bakåt samtidigt.
”Vänta här.” Sa jag, slingrade mig ur Harrys grepp och kysste honom på munnen snabbt innan jag gick över till Niall. ”Har du kul?” Frågade jag Niall, han nickade och tog en klunk från sin drink.
”Jag ser nog att du spanar in Maja.” Sa jag, nickade menande mot Majas håll och Niall rodnade.
”Lite kanske.” Erkände han och jag flinade mot honom.
”Gå och prata med henne.” Sa jag uppmuntrande men Niall skakade på huvudet.
”Följ med här nu.” Sa jag och drog med Niall mot Majas håll för att introducera de för varandra.
”Maja.” Sa jag och log mot henne. Maja vände sig mot oss och gav ifrån sig ett leende hon också.
”Hej.” Sa hon lite blygt.
”Detta är Maja.” Sa jag till Niall. ”Och Maja, detta är Niall.” Sa jag till Maja och log.
”Hej.” Sa Niall lite blygt men räckte ändå fram handen för att hälsa på Maja. Maja tog emot den och hälsade på Niall. Jag blinkade mot Maja innan jag gick därifrån för att gå tillbaka till Harry.
”Jag tror inte Niall är singel länge till.” Sa jag när jag kom tillbaka till Harry.
”Du borde kanske söka jobb som match maker.” Skämtade Harry och drog mig in i en mysig kram.
”Kanske det.” Sa jag och studerade Nialls och Majas samtal. De var båda lite blyga men de verkade komma överrens väldigt bra. Maja spelade fotboll och jag visste att Niall var intresserad av det, så vad kunde gå fel? Maja fyllde snart nitton och var en väldigt social typ som älskade att umgås med sina vänner och att spela fotboll såklart. Jag hoppades att de skulle funka ihop.
Det blev allt senare och snart hade alla gått hem förutom jag, Andrea, Maja och killarna. Vi hade satt oss runt ett bord och var mitt uppe i sanning eller konsekvens, något vi kanske inte valt att göra om vi var åt det nyktra hållet, vilket vi knappast var, några var mer och andra mindre berusade men vi hade alla fått i oss någon drink.
”Laura, vem tog din oskuld?” Frågade Louis mig sluddrigt. Blickarna vändes mot mig och jag kollade ner, jag skämdes över vad jag skulle svara.
”Jag vet inte.” Svarade jag. De gav mig frågande blickar men frågade inte mer vilket var skönt.
”Niall, sanning eller konsekvens?” Frågade Harry.
”Konsekvens.” Sa Niall modigt och Harry gav honom en pillemarisk blick.
”Kyss den sötaste tjejen i rummet.” Sa Harry, Niall rodnade, jag slog till Harry och blängde på honom. Niall var först tvekande men sedan vände han sig mot Maja, böjde sig framåt och gav henne en kyss på munnen. Jag var chockad över att Niall hade vågat göra det. När Niall avslutade kyssen kollade både jag och Andrea mot Maja men vi fick en glad blick tillbaka. Jag pustade ut och blinkade mot Maja som rodnade och kollade ner i sitt knä.
Vi gick över till att spela jag har aldrig istället och frågorna blev bara värre och värre ju fullare vi blev.
”Jag har aldrig nakenbadat.” Sa Niall, jag och Andrea kollade på varandra och tog sedan var sin shot, skrattandes.
”Jag har aldrig blivit påkommen när jag haft sex.” Sa Liam och Harry, Louis och jag tog en shot. Mitt huvud snurrade och jag såg numera dubbla personer. Om det skulle komma fler frågor som jag skulle behöva dricka på så skulle jag däcka helt. Jag kollade åt Harrys håll och såg att han också var på väg att göra detsamma, om jag ska vara helt ärlig så var alla på väg att göra det.
”Vi kanske ska gå hem?” Sluddrade jag och jag såg inte om någon nickade men vi reste i alla fall oss upp och gick vingligt hem till mig där alla skulle sova. På något konstigt sätt kom vi hem till mig utan att bli påkörda av de få talet bilar som var ute och körde. Jag hade nyktrat till under tiden vi gick hem men det hade inte Harry som hängde all sin tyngd på mig för att inte trilla.
”Jag måste nog kräka.” Mumlade Harry och jag hjälpte honom upp till badrummet där han slängde sig över toaletten men ändå fick stor del av kräket över sig. Jag skrattade lite åt hans klumpighet men satte mig ner bredvid honom, torkade bort kräket så gott jag kunde och satte honom på badkarskanten. Jag försökte få av hans skjorta men han kunde inte sitta still utan vinglade mest runt.
”Harry, sitt still.” Sa jag men han flinade bara men efter ett tag fick jag upp alla knapparna på skjortan och kunde putta ner den för hans axlar och slänga den i tvätten. Jag släppte ut en lätt suck.
”Du försöker…” Hickade Harry. ”Försöker du strippa av mig?” Fick han fram utan att avbrytas av hickan, han pekade på mig med ett flin på läpparna. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
Jag har skrivit färdigt det! Woho! Dock så är inte nästa färdigt p.g.a att jag fick åka in på sjukhuset. Men jag ska fixa det så snabbt som möjligt, måste fokusera på att bli frisk.
Aja, vad tycker ni då? Jag känner mig inte riktigt nöjd, det kunde varit bättre. Men nu är det som det är. Hoppas ni gillar det i alla fall!
Kramar till er alla, era kommentarer betyder så mycket! Ler som ett fån över varenda en!
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Allting var planerat inför Lauras födelsedagsfirande. Louis, Niall, Zayn och Liam hade kommit på hur de skulle få hit Harry utan att han anade någonting och i morgon skulle Laura och Harry få varsin stor överraskning, eller Laura skulle egentligen få två; födelsedagsfesten och att se Harry. Jag längtade efter att få se deras miner när de ser varandra. Laura skulle förmodligen vilja döda mig först men sen skulle hon nog inse att det var detta hon velat från första början, att spendera sin födelsedag med Harry. Det enda som inte var ordnat var hur vi skulle undvika att killarna blev överfallna. Lauras närmsta kompisar var inga problem, de visste redan om att de skulle komma och att Laura och Harry var tillsammans och vi var inte de mest efterhängsna tjejerna. Problemet var om det kom oinbjudna gäster. Jag hade nämligen bara bjudit de närmaste vännerna till Laura och alla visste i stort sett om vem Laura var tillsammans med. Det var några få som inte visste men jag trodde inte de skulle bry sig särskilt mycket, ingen skulle vilja förstöra Lauras födelsedagsfest för då fick de med mig att göra.
Lauras perspektiv:
”Men lägg av.” Klagade jag. ”Detta är inte kul.” Andrea hade satt en ögonbindel på mig och jag protesterade högt över att jag inte fick se någonting. Vi satt just nu i en bil på väg någonstans jag inte hade den blekaste aning om. Jag hatade sådant här trams och det visste Andrea ändå hade hon gjort såhär emot mig. Jag korsade armarna och plutade med underläppen för att visa att jag var irriterad vilket endast resulterade i skratt från Andreas sida. Jag satt tyst resten av bilresan och när bilen stannade hjälpte Andrea mig ut ur bilen. Jag hörde en dörr öppnas, Andrea tog av mig ögonbindeln och jag möttes av bäckmörker, sedan slogs ljuset på och jag såg alla mina vänner stå under en stor banderoll som det stod ”Grattis på 18årsdagen Laura.”
”SURPRISE.” Sa alla i kör i samma ögonblick som ljuset hade tänts. Jag blev överraskad som tusan även om jag hade haft det lite i tankarna när Andrea hade satt ögonbindel på mig och inte sagt vart vi skulle. Jag var glad över att hon ordnat allt detta för mig. Andrea kramade om mig samtidigt som hon högt skrek grattis till mig. Jag log men det var ändå något som saknades, rättare sagt någon om saknades. Andrea såg nog det på mig för hon drog in mig i ännu en kram.
”Följ med mig här.” Sa Andrea och ledde vidare mig till ett annat rum, öppnade dörren och där väntade den bästa överraskningen jag kunde tänka mig. Jag tjöt av glädje och sprang fram i den öppna famnen och kramade personen jag längtat något enormt efter, Harry.
”Laura.” Sa Harry hest och kramade mig hårt tillbaka. Han släppte ner mig och torkade bort de små glädjetårarna som letat sig fram ur mina ögon och log brett mot mig. Harry kollade bort mot killarna som hade lika stora leende på sina läppar som Harry hade. ”Hur kunde ni hålla detta hemligt för mig?” Frågade Harry dem och de flinade ännu större.
”Vi ville se dig plågas lite.” Sa Louis och skrattade. Jag vände mig mot Andrea som även hon hade ett stort leende på läpparna, gick fram till henne och gav henne världens största kram.
”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Vad fan skulle jag gjort utan dig?”
”Förmodligen firat din födelsedag helt ensam i din soffa ätandes ben and jerry och gråta över att du inte fick fira med Harry.” Sa Andrea och skrattade.
”Förmodligen.” Sa jag.
”Nu ska vi festa.” Sa Louis och vi alla skrattade innan vi följde med honom ut ur rummet och till den stora lokalen där alla andra befann sig. Jag gick runt och hälsade på alla som kommit och tog emot presenter från de som haft det med sig. Många var förvånade över att killarna kommit och jag kunde bara hålla med dem. För de som inte visste att de skulle komma fick jag berätta hur allt gick ihop, hur jag och Harry träffats och så vidare. Det var hektiskt och jag fick knappt någon tid att prata med Harry eller de andra killarna i början av festen men när alla pratat med mig smet jag undan till Harry för att spendera tid med honom.
”Jag är så glad att du är här.” Sa jag och lät Harry vira sina muskulösa armar omkring min midja, luta sitt huvud mot min axel och vagga oss i takt med musiken.
”Jag med.” Andades han i mitt öra och jag rös. Jag kollade runt i lokalen och log när jag såg alla mina vänner samlade på ett och samma ställe, det var såhär jag alltid skulle vilja ha det. Jag såg Niall stå i ett hörn med en drink i sin hand, kollandes på något, jag vände blicken dit han kollade och såg Maja, Andreas kusin. Maja var riktigt söt med mörkbrunt hår, som var lockat för ikväll och sin randiga klänning som slutade en bit ovanför knäna. Jag kunde se varför Niall hade fäst sin blick på henne. Maja skrattade och lutade huvudet bakåt samtidigt.
”Vänta här.” Sa jag, slingrade mig ur Harrys grepp och kysste honom på munnen snabbt innan jag gick över till Niall. ”Har du kul?” Frågade jag Niall, han nickade och tog en klunk från sin drink.
”Jag ser nog att du spanar in Maja.” Sa jag, nickade menande mot Majas håll och Niall rodnade.
”Lite kanske.” Erkände han och jag flinade mot honom.
”Gå och prata med henne.” Sa jag uppmuntrande men Niall skakade på huvudet.
”Följ med här nu.” Sa jag och drog med Niall mot Majas håll för att introducera de för varandra.
”Maja.” Sa jag och log mot henne. Maja vände sig mot oss och gav ifrån sig ett leende hon också.
”Hej.” Sa hon lite blygt.
”Detta är Maja.” Sa jag till Niall. ”Och Maja, detta är Niall.” Sa jag till Maja och log.
”Hej.” Sa Niall lite blygt men räckte ändå fram handen för att hälsa på Maja. Maja tog emot den och hälsade på Niall. Jag blinkade mot Maja innan jag gick därifrån för att gå tillbaka till Harry.
”Jag tror inte Niall är singel länge till.” Sa jag när jag kom tillbaka till Harry.
”Du borde kanske söka jobb som match maker.” Skämtade Harry och drog mig in i en mysig kram.
”Kanske det.” Sa jag och studerade Nialls och Majas samtal. De var båda lite blyga men de verkade komma överrens väldigt bra. Maja spelade fotboll och jag visste att Niall var intresserad av det, så vad kunde gå fel? Maja fyllde snart nitton och var en väldigt social typ som älskade att umgås med sina vänner och att spela fotboll såklart. Jag hoppades att de skulle funka ihop.
Det blev allt senare och snart hade alla gått hem förutom jag, Andrea, Maja och killarna. Vi hade satt oss runt ett bord och var mitt uppe i sanning eller konsekvens, något vi kanske inte valt att göra om vi var åt det nyktra hållet, vilket vi knappast var, några var mer och andra mindre berusade men vi hade alla fått i oss någon drink.
”Laura, vem tog din oskuld?” Frågade Louis mig sluddrigt. Blickarna vändes mot mig och jag kollade ner, jag skämdes över vad jag skulle svara.
”Jag vet inte.” Svarade jag. De gav mig frågande blickar men frågade inte mer vilket var skönt.
”Niall, sanning eller konsekvens?” Frågade Harry.
”Konsekvens.” Sa Niall modigt och Harry gav honom en pillemarisk blick.
”Kyss den sötaste tjejen i rummet.” Sa Harry, Niall rodnade, jag slog till Harry och blängde på honom. Niall var först tvekande men sedan vände han sig mot Maja, böjde sig framåt och gav henne en kyss på munnen. Jag var chockad över att Niall hade vågat göra det. När Niall avslutade kyssen kollade både jag och Andrea mot Maja men vi fick en glad blick tillbaka. Jag pustade ut och blinkade mot Maja som rodnade och kollade ner i sitt knä.
Vi gick över till att spela jag har aldrig istället och frågorna blev bara värre och värre ju fullare vi blev.
”Jag har aldrig nakenbadat.” Sa Niall, jag och Andrea kollade på varandra och tog sedan var sin shot, skrattandes.
”Jag har aldrig blivit påkommen när jag haft sex.” Sa Liam och Harry, Louis och jag tog en shot. Mitt huvud snurrade och jag såg numera dubbla personer. Om det skulle komma fler frågor som jag skulle behöva dricka på så skulle jag däcka helt. Jag kollade åt Harrys håll och såg att han också var på väg att göra detsamma, om jag ska vara helt ärlig så var alla på väg att göra det.
”Vi kanske ska gå hem?” Sluddrade jag och jag såg inte om någon nickade men vi reste i alla fall oss upp och gick vingligt hem till mig där alla skulle sova. På något konstigt sätt kom vi hem till mig utan att bli påkörda av de få talet bilar som var ute och körde. Jag hade nyktrat till under tiden vi gick hem men det hade inte Harry som hängde all sin tyngd på mig för att inte trilla.
”Jag måste nog kräka.” Mumlade Harry och jag hjälpte honom upp till badrummet där han slängde sig över toaletten men ändå fick stor del av kräket över sig. Jag skrattade lite åt hans klumpighet men satte mig ner bredvid honom, torkade bort kräket så gott jag kunde och satte honom på badkarskanten. Jag försökte få av hans skjorta men han kunde inte sitta still utan vinglade mest runt.
”Harry, sitt still.” Sa jag men han flinade bara men efter ett tag fick jag upp alla knapparna på skjortan och kunde putta ner den för hans axlar och slänga den i tvätten. Jag släppte ut en lätt suck.
”Du försöker…” Hickade Harry. ”Försöker du strippa av mig?” Fick han fram utan att avbrytas av hickan, han pekade på mig med ett flin på läpparna. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.
”Armarna.” Sa jag och Harry sträckte upp dem i luften som en femåring, så att jag kunde ta av hans t-shirt. Harry lutade sitt huvud mot min hals och suckade. ”Vad gör du?” Frågade jag och drog min hand genom hans lockar.
”Tack.” Mumlade han och tog mina händer i sina. ”Tack för att du alltid är här för mig.”
”Självklart.” Sa jag och hjälpte honom sedan till sängen. Jag lade täcket över honom och han lade sig tillrätta i sängen.
”Jag älskar dig.” Mumlade han trött och jag log.
”Jag älskar dig med.” Sa jag och kysste hans kind.
Jag har skrivit färdigt det! Woho! Dock så är inte nästa färdigt p.g.a att jag fick åka in på sjukhuset. Men jag ska fixa det så snabbt som möjligt, måste fokusera på att bli frisk.
Aja, vad tycker ni då? Jag känner mig inte riktigt nöjd, det kunde varit bättre. Men nu är det som det är. Hoppas ni gillar det i alla fall!
Kramar till er alla, era kommentarer betyder så mycket! Ler som ett fån över varenda en!
information
Såg att några har frågat när nästa kapitel kommer och nu kommer jag med mina ursäkter igen men denna gången så har jag verkligen inte haft möjlighet att varken skriva eller lägga upp det nya för jag fick åka in en liten tripp på sjukhuset i Torsdags och kom hem för någon timme sedan, inte kul alls!
Jag mår bättre nu och ska försöka att skriva klart nästa kapitel så ni kan få det i morgon men jag får se hur mycket jag orkar, var tvungen att vila sa doktorn, men att ligga i soffan och skriva lite på datorn är väl att vila? Hoppas att ni har överseende med detta och att ni i alla fall mår bra!
Kramar på er!
Jag mår bättre nu och ska försöka att skriva klart nästa kapitel så ni kan få det i morgon men jag får se hur mycket jag orkar, var tvungen att vila sa doktorn, men att ligga i soffan och skriva lite på datorn är väl att vila? Hoppas att ni har överseende med detta och att ni i alla fall mår bra!
Kramar på er!
Summer love - kapitel 18
Detta har hänt:
”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.
”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”
”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.
”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.
”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.
”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”
”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.
”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.
Harrys perspektiv:
Jag satt och kollade igenom mina bilder jag hade på mobilen, speciellt de som var på mig och Laura. Det hade gått två dagar utan henne och jag var redan deprimerad, eller nästan i alla fall. Som tur var så började turnén om någon vecka så jag åtminstone fick något annat att tänka på. Någon tog mobilen ifrån mig och jag protesterade högt.
”Louis.” Sa jag irriterat och blängde på honom men han skrattade bara åt mig.
”Du får ta dig samman nu.” Sa Louis. ”Vi vet om att du saknar henne men detta är att gå över gränsen. Gör något de sista dagarna innan turnén börjar för du vet själv om att du inte kommer kunna göra mycket då.” Louis kastade mobilen till mig och jag suckade.
”Jag vet inte varför jag är såhär.” Sa jag ärligt. ”Jag har aldrig varit det innan.”
”Harry, jag förstår att det är jobbigt.” Sa Louis och satte sig ner bredvid mig. ”Jag har själv varit där men så småningom blir det lättare. Du har inte förlorat henne, hon bor bara i ett annat land. Du kommer träffa henne igen.” Jag nickade och lutade mig bakåt i soffan.
”Du har väl rätt.” Sa jag.
”Det har jag alltid.” Sa Louis och log mot mig.
Louis skulle precis öppna munnen när hans mobil började ringa och räddade mig från ännu en uppläxning av Louis. Han reste sig från soffan och gick in på sitt rum, förmodligen ringde Eleanor och han ville vara ifred.
Louis perspektiv:
Jag kollade förvirrat på skärmen när jag såg vem det var som ringde mig. Varför skulle hon ringa till mig? Jag drog med fingret över skärmen och svarade.
”Louis.” Svarade jag.
”Hej Louis.” Svarade en annan tjej som inte var den jag trodde. ”Jag är Lauras kompis, Andrea, och jag skulle behöva prata med dig.”
”Hej Andrea.” Sa jag. ”Om vad?”
”Jo, Laura fyller år snart och jag skulle höra om det finns någon liten möjlighet att ni skulle kunna komma och fira henne? Det skulle betyda så mycket för henne.” Förklarade Andrea och jag funderade.
”Vilket datum?” Frågade jag och tog fram turné schemat.
”9 november.” Svarade Andrea och jag kollade.
”Vi ska vara lediga då.” Sa jag. ”Men varför ringer du till mig och inte till Harry?”
”Laura ville inte att jag skulle ringa er egentligen för hon var rädd att ni inte skulle vilja komma och om jag ringde till Harry finns det en stor risk att han berättar att ni kommer. Jag vill att det ska vara en överraskning.” Sa Andrea.
”Han har en stor trut ibland.” Skrattade jag.
”Så ni vill komma?” Frågade Andrea.
”Självklart.” Sa jag. ”Vi kan inte missa Lauras födelsedag.”
”Tack.” Sa Andrea och jag kunde höra hur hon pustade ut.
”Hör av dig med fler detaljer senare bara så vi kan boka flyg och allt sådant.” Sa jag.
”Absolut.” Sa Andrea. ”Tack igen.”
”Igen fara.” Sa jag. ”Du ska ha tack som bjöd oss.”
”Jag måste lägga på nu.” Sa Andrea snabbt. ”Jag tror Laura kommer. Hejdå.” Andrea lade på och jag skrattade smått. Laura skulle få värsta chocken. Jag funderade på om jag skulle berätta för Harry eller om han också skulle få sig en överraskning.
Lauras perspektiv:
Alla dagar var numera den andre lik. Vakna, gå till skolan, hem, prata med Harry, göra läxan och i princip sova sen. Det var inget utöver det vanliga som hände. Snart var det även min födelsedag och jag var inte ett endaste tugg taggad. Det kändes inte kul att fylla år, inte när man inte kunde spendera den dagen med killen man älskade mest i hela världen. Killarnas turné hade dragit igång också och jag önskade att jag kunde vara där och stötta Harry och så som Eleanor, Danielle och Perrie gjorde men nej, jag var fast i Sverige. Jag fick en idé och slängde mig över mobilen som låg på sängen, letade upp Andreas nummer och ringde upp henne.
”Hej.” Svarade Andrea.
”Jag har världens idé.” Tjöt jag och jag kunde tänka mig Andrea grimasera över mitt tjut.
”Vad är din brillianta idé?” Frågade Andrea och skrattade tyst.
”Vi åker till killarnas konsert i Sverige, Danmark och Norge.” Tjöt jag.
”Vad har flugit i dig?” Frågade Andrea.
”Men både Zayns, Liams och Louis flickvänner är ju på deras konserter hela tiden och jag vill också kunna stötta dem.” Sa jag ledsamt.
”Okej, men hur ska du kunna skaffa pengar till att åka dit?” Frågade Andrea och jag suckade.
”Det har jag inte riktigt tänkt på.” Svarade jag.
”Men om du verkligen vill så kan vi säkert lösa det.” Sa Andrea och jag började genast le.
”Ja, du är bäst.” Tjöt jag ännu en gång.
”Sluta skrik.” Sa Andrea och jag gav ifrån mig ett skratt.
”Förlåt.” Sa jag och Andrea skrattade.
”Vi kommer på något.” Sa Andrea. ”Klart du ska dit.”
”Tack , tack, tack.” Sa jag och hoppade runt i rummet.
”Men en annan dag för jag har mycket att göra idag.” Sa Andrea.
”Okej, jag börjar prata med mina föräldrar.” Sa jag, lade på och sprang ner i köket för att prata med mamma och pappa om det. De kunde ju inte säga nej.
Louis perspektiv:
Jag hade ringt till Zayn, Liam och Niall för att prata om vad Andrea hade sagt till mig och vi satt nu alla samlade hemma hos Zayn.
”Vad ville du prata om?” Frågade Niall.
”Andrea, Lauras bästa kompis, håller på att ordna en överraskningsfest för Laura när hon fyller år och hon undrade om vi ville komma.” Sa jag och kollade på killarna.
”Det ska vi väl, eller?” Frågade Zayn och jag nickade.
”Ja, men jag tänkte att vi kunde överraska Harry också genom att vi inte säger något om att vi ska fira henne och bara tar med honom dit.” Sa jag och de andra nickade.
”Det låter bra.” Sa Liam. ”Han kan bli lite galen till av att inte veta när han kommer träffa henne.”
Jag berättade om detaljerna som jag fått av Andrea tidigare idag och vi planerade hur vi skulle ”kidnappa” honom utan att han förstod och snart hade vi en bra plan.
Lauras perspektiv:
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Här kommer kapitlet som jag lovade! Vet att det är lite sent men det kom lite saker i mellan. Vad tycker ni? Hatar, gillar, älskar? Tell me!
Minst 10 kommentarer för att få nästa, det klarar ni väl?
Ha det bra!
Ps. Maja, du kommer att vara med i nästa kapitel så håll utkik!
Jag satt och kollade igenom mina bilder jag hade på mobilen, speciellt de som var på mig och Laura. Det hade gått två dagar utan henne och jag var redan deprimerad, eller nästan i alla fall. Som tur var så började turnén om någon vecka så jag åtminstone fick något annat att tänka på. Någon tog mobilen ifrån mig och jag protesterade högt.
”Louis.” Sa jag irriterat och blängde på honom men han skrattade bara åt mig.
”Du får ta dig samman nu.” Sa Louis. ”Vi vet om att du saknar henne men detta är att gå över gränsen. Gör något de sista dagarna innan turnén börjar för du vet själv om att du inte kommer kunna göra mycket då.” Louis kastade mobilen till mig och jag suckade.
”Jag vet inte varför jag är såhär.” Sa jag ärligt. ”Jag har aldrig varit det innan.”
”Harry, jag förstår att det är jobbigt.” Sa Louis och satte sig ner bredvid mig. ”Jag har själv varit där men så småningom blir det lättare. Du har inte förlorat henne, hon bor bara i ett annat land. Du kommer träffa henne igen.” Jag nickade och lutade mig bakåt i soffan.
”Du har väl rätt.” Sa jag.
”Det har jag alltid.” Sa Louis och log mot mig.
Louis skulle precis öppna munnen när hans mobil började ringa och räddade mig från ännu en uppläxning av Louis. Han reste sig från soffan och gick in på sitt rum, förmodligen ringde Eleanor och han ville vara ifred.
Louis perspektiv:
Jag kollade förvirrat på skärmen när jag såg vem det var som ringde mig. Varför skulle hon ringa till mig? Jag drog med fingret över skärmen och svarade.
”Louis.” Svarade jag.
”Hej Louis.” Svarade en annan tjej som inte var den jag trodde. ”Jag är Lauras kompis, Andrea, och jag skulle behöva prata med dig.”
”Hej Andrea.” Sa jag. ”Om vad?”
”Jo, Laura fyller år snart och jag skulle höra om det finns någon liten möjlighet att ni skulle kunna komma och fira henne? Det skulle betyda så mycket för henne.” Förklarade Andrea och jag funderade.
”Vilket datum?” Frågade jag och tog fram turné schemat.
”9 november.” Svarade Andrea och jag kollade.
”Vi ska vara lediga då.” Sa jag. ”Men varför ringer du till mig och inte till Harry?”
”Laura ville inte att jag skulle ringa er egentligen för hon var rädd att ni inte skulle vilja komma och om jag ringde till Harry finns det en stor risk att han berättar att ni kommer. Jag vill att det ska vara en överraskning.” Sa Andrea.
”Han har en stor trut ibland.” Skrattade jag.
”Så ni vill komma?” Frågade Andrea.
”Självklart.” Sa jag. ”Vi kan inte missa Lauras födelsedag.”
”Tack.” Sa Andrea och jag kunde höra hur hon pustade ut.
”Hör av dig med fler detaljer senare bara så vi kan boka flyg och allt sådant.” Sa jag.
”Absolut.” Sa Andrea. ”Tack igen.”
”Igen fara.” Sa jag. ”Du ska ha tack som bjöd oss.”
”Jag måste lägga på nu.” Sa Andrea snabbt. ”Jag tror Laura kommer. Hejdå.” Andrea lade på och jag skrattade smått. Laura skulle få värsta chocken. Jag funderade på om jag skulle berätta för Harry eller om han också skulle få sig en överraskning.
Lauras perspektiv:
Alla dagar var numera den andre lik. Vakna, gå till skolan, hem, prata med Harry, göra läxan och i princip sova sen. Det var inget utöver det vanliga som hände. Snart var det även min födelsedag och jag var inte ett endaste tugg taggad. Det kändes inte kul att fylla år, inte när man inte kunde spendera den dagen med killen man älskade mest i hela världen. Killarnas turné hade dragit igång också och jag önskade att jag kunde vara där och stötta Harry och så som Eleanor, Danielle och Perrie gjorde men nej, jag var fast i Sverige. Jag fick en idé och slängde mig över mobilen som låg på sängen, letade upp Andreas nummer och ringde upp henne.
”Hej.” Svarade Andrea.
”Jag har världens idé.” Tjöt jag och jag kunde tänka mig Andrea grimasera över mitt tjut.
”Vad är din brillianta idé?” Frågade Andrea och skrattade tyst.
”Vi åker till killarnas konsert i Sverige, Danmark och Norge.” Tjöt jag.
”Vad har flugit i dig?” Frågade Andrea.
”Men både Zayns, Liams och Louis flickvänner är ju på deras konserter hela tiden och jag vill också kunna stötta dem.” Sa jag ledsamt.
”Okej, men hur ska du kunna skaffa pengar till att åka dit?” Frågade Andrea och jag suckade.
”Det har jag inte riktigt tänkt på.” Svarade jag.
”Men om du verkligen vill så kan vi säkert lösa det.” Sa Andrea och jag började genast le.
”Ja, du är bäst.” Tjöt jag ännu en gång.
”Sluta skrik.” Sa Andrea och jag gav ifrån mig ett skratt.
”Förlåt.” Sa jag och Andrea skrattade.
”Vi kommer på något.” Sa Andrea. ”Klart du ska dit.”
”Tack , tack, tack.” Sa jag och hoppade runt i rummet.
”Men en annan dag för jag har mycket att göra idag.” Sa Andrea.
”Okej, jag börjar prata med mina föräldrar.” Sa jag, lade på och sprang ner i köket för att prata med mamma och pappa om det. De kunde ju inte säga nej.
Louis perspektiv:
Jag hade ringt till Zayn, Liam och Niall för att prata om vad Andrea hade sagt till mig och vi satt nu alla samlade hemma hos Zayn.
”Vad ville du prata om?” Frågade Niall.
”Andrea, Lauras bästa kompis, håller på att ordna en överraskningsfest för Laura när hon fyller år och hon undrade om vi ville komma.” Sa jag och kollade på killarna.
”Det ska vi väl, eller?” Frågade Zayn och jag nickade.
”Ja, men jag tänkte att vi kunde överraska Harry också genom att vi inte säger något om att vi ska fira henne och bara tar med honom dit.” Sa jag och de andra nickade.
”Det låter bra.” Sa Liam. ”Han kan bli lite galen till av att inte veta när han kommer träffa henne.”
Jag berättade om detaljerna som jag fått av Andrea tidigare idag och vi planerade hur vi skulle ”kidnappa” honom utan att han förstod och snart hade vi en bra plan.
Lauras perspektiv:
Jag hade spenderat säkert en timme på att övertala mamma och pappa om att låta mig åka. Danmark och Sverige var inte problemet, problemet var Norge. Hur skulle jag komma dit? Var skulle jag bo? Var skulle jag få dem pengarna ifrån? Och så vidare var frågor de hade ställt men jag hade hittat svar på alla de frågorna och tillslut var det grönt ljus, om de fick följa med till Norge. De kunde behöva lite semester påstod dem. Men jag tillät det, allt för att kunna åka.
”Tack.” Sa jag och kramade dem. ”Jag älskar er.”
”Vi älskar dig med gumman.” Sa pappa och log.
Nu skulle jag bara fundera ut hur jag skulle kunna åka dit utan att behöva fråga Harry om biljetter.
Här kommer kapitlet som jag lovade! Vet att det är lite sent men det kom lite saker i mellan. Vad tycker ni? Hatar, gillar, älskar? Tell me!
Minst 10 kommentarer för att få nästa, det klarar ni väl?
Ha det bra!
Ps. Maja, du kommer att vara med i nästa kapitel så håll utkik!
Summer love - kapitel 17
Detta har hänt:
Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura.
Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura.
Lauras perspektiv:
Jag torkade bort tårarna som fortsatte att rinna nerför mina kinder, blicken var fäst mot fönstret men jag studerade egentligen inte flygbanan, jag ville bara undvika att någon skulle se mig i detta skick. Jag drog ett skälvande andetag och lyfte blicken när jag kände att någon satte sig bredvid mig, jag gav personen ett förlåtande leende och vände sedan blicken utåt igen.
”Hur är det?” Frågade personen som satt bredvid mig och höll fram en servett till mig. Jag tog emot den men ville inte vända mig mot personen, som var en kille och i min ålder, jag ville inte att han skulle tro att jag var värsta idioten, eller det trodde han nog redan men en ännu större idiot som sitter och gråter floder på ett flygplan. ”Är du flygrädd?”
Jag gav ifrån mig ett fnys, skakade på huvudet och vände mig emot honom när jag torkat bort tårarna. ”Nej, jag vill bara inte åka hem.” Svarade jag tyst och pillade förstrött bort gammalt nagellack som fanns kvar på mina naglar.
”Varför inte det?” Frågade han vänligt.
”Min pojkvän bor här och jag kommer inte träffa honom igen på jätte länge.” Svarade jag ledsamt och fortsatte pilla bort nagellacket.
”Det ordnar sig nog.” Sa killen och klappade mig lätt på armen, jag vände log mot honom men vände mig sedan bort igen, jag orkade inte prata med någon just nu. Jag ville bara hem, lägga mig i sängen och hoppas att nästa gång jag vaknade så skulle jag få träffa Harry igen.
Harrys perspektiv:
”Du ser helt förstörd ut Hazza.” Sa Louis så fort han såg mig. Jag slängde mig på den lediga soffan och lade kudden över huvudet och suckade djupt. ”Jag har nog aldrig sett dig såhär.”
”Jag saknar henne redan.” Mumlade jag i kudden. Det var sant, jag saknade henne redan och då hade det endast gått en timme sedan jag lämnat av henne på flygplatsen. Det var som om hon tagit en del av mig med sig när hon gick ombord.
”Mannen.” Sa Louis och klappade mig på axeln. ”Det kommer ordna sig. Du kommer träffa henne snart igen, det vet jag.”
”Långdistansförhållanden suger och mitt har endast varat i en timme.” Klagade jag och Louis skrattade dovt åt mig.
”Ryck upp dig nu.” Sa Louis. ”Ni kommer att ses igen det är inte som att ni har gjort slut.”
Även om Louis ord stämde så kändes det inte så i nuläget. Jag ville ha Laura hos mig nu, krama om henne, andas in hennes doft när vi kramades i soffan och höra hennes glada skratt. Det var tortyr. Jag satte mig upp i soffan och slog på tv:n. Nyheter om vår kommande turné visades på i stort sett varje kanal och det fick mig på lite bättre humör, om en vecka började den.
Lauras perspektiv:
Jag gick av planet och försökte lokalisera var jag skulle gå för att komma till bagageutlämningen och utgången där mina föräldrar väntade på mig. Jag hittar snabbt rätt, får tag i mitt bagage och beger mig mot utgången. När jag får syn på mina föräldrar ökar jag på stegen och de sista metrarna springer jag fram till dem och kastar mig i deras famnar. Det var ändå rätt skönt att komma hem. Kramen varar länge men när mamma börjar trycka mig närmre henne och nästan mosa mig måste jag avsluta den.
”Jag har saknat er så mycket.” Sa jag och vi började gå mot bilen.
”Vi har saknat dig med gumman.” Sa mamma som fortfarande höll en arm om mig.
”Vad hittade ni på?” Frågade pappa och jag berättade om allt vi gjort, att jag träffade alla killarna, lärde känna dem bättre, lärde känna deras flickvänner och att jag och Harry var ett par nu.
”Vad roligt gumman.” Tjöt mamma och kramade mig hårt.
”Han är väl snäll emot dig?” Frågade pappa med sin överbeskyddande röst.
”Ja, det är han.” Svarade jag och log. ”Du behöver inte oroa dig.”
Vi fortsatte att småprata på vägen hem om allt som hänt här hemma och vanliga saker bara. När vi väl kom hem så var jag för trött för att ens bry mig om att packa upp eller göra något annat så jag gick raka vägen till mitt rum och lade mig ner på sängen och somnade på direkten. Jag vaknade någon gång mitt i natten och gick upp för att byta om till sovkläder och tvätta av sminket innan jag gick och lade mig och sov igen.
Min mobil ringde och jag stönade högt innan jag sträckte ut min arm, fick tag på mobilen och svarade.
”Hej.” Svarade jag trött. Jag hörde ett hest skratt i andra änden av luren och jag sken genast upp i ett leende. ”Hur är det?” Frågade jag när Harry inte sa något.
”Det är bra nu.” Svarade han och jag rodnade lätt. ”Jag kunde knappt sova när du inte ringde mig igår kväll.”
”Förlåt.” Svarade jag.” Men jag var så trött att jag inte orkade göra någonting. Men jag lever.”
”Jag hör det.” Svarade Harry och skrattade till lätt. Jag hörde mamma ropa från nedervåningen att jag skulle komma.
”Jag måste tyvärr lägga på nu. Mamma vill mig något.” Sa jag.
”Okej.” Sa Harry nedstämt. ”Jag älskar dig hejdå.”
”Jag älskar dig med.” Sa jag och log. ”Jag ringer dig när jag har tid.” Vi lade på och jag gick ur sängen och ner till köket där mamma och pappa satt och åt frukost.
”Vad är det?” Frågade jag och satte mig ner.
”God morgon på dig med.” Skämtade pappa och jag himlade med ögonen åt honom.
”Ingenting speciellt egentligen.” Svarade mamma på min fråga. ”Tänkte bara att eftersom vi inte träffat dig på ett tag så kunde vi äta gemensam frukost innan jag och din pappa åker och jobbar.”
”Det var en vecka mamma, inte tre år.” Sa jag sarkastiskt men gjorde ändå frukost till mig och satt kvar vid bordet.
Vi åt upp frukosten och jag hann inte mer än byta om till vanliga kläder förrän det ringde på dörren och jag hörde snabba steg komma uppför trappan. Min dörr öppnades och jag gav ifrån mig ett skrik när jag såg vem det var.
”ANDREA!” Tjöt jag, slängde mig om hennes hals och kramade henne hårt.
”Kan. Inte. Andas.” Flämtade Andrea och jag släppte henne samtidigt som jag skrattade.
”Jag har saknat dig.” Sa jag och log stort.
”Jag har saknat dig med.” Sa Andrea och speglade mitt leende. ”Ska vi gå och ta en fika? Du har så mycket att berätta för mig.”
”Jag måste bara borsta håret.” Sa jag och pekade på fågelboet som befann sig på mitt huvud. Andrea skrattade men nickade och väntade snällt på mig.
Vi gick ner på stan och satte oss på Espresso House och beställde varsin kladdkaka och frappino. Det var inte alls mycket folk inne på caféet vilket var skönt. Vi satte oss mittemot varandra vid ett bord vid fönstret.
”Så berätta!” Begärde Andrea och jag skrattade.
”Vad vill du veta?” Frågade jag och Andrea gav mig en pillemarisk blick.
”Är han bra på att kyssas?” Frågade Andrea och smålog för sig själv. Jag rodnade och kollade ner i bordet. ”Jag tar det som ett ja.” Sa Andrea. ”Berättade du för honom om Hannes?” Jag nickade sakta.
”Jag berättade egentligen mer än vad jag ville om allt som hänt.” Svarade jag.
”Men är det inte bättre att bara få det överstökat? Berätta allt och sen inte behöva dölja något för honom?” Undrade Andrea.
”Jo, det är väl sant.” Sa jag. ”Men jag vet inte om det kanske var för tidigt? Tänk om vi inte funkar och så har jag berättat det i onödan?”
”Ingenting var i onödan." Sa Andrea. ”Jag tycker han förtjänar att veta. Det har ändå påverkat ditt liv så pass mycket och det gör fortfarande vare sig du vill erkänna det eller inte.”
Jag älskade hur uppriktigt Andrea alltid var med mig. Det var sanningen hon sa. Andrea ville alla deras bästa och även om sanningen sårade så var det bättre att höra den och det visste Andrea. Hon hade själv blivit sårad av många vänner som inte vågat säga sanningen till henne om flera grejer och det var i den vevan vi blev vänner. Jag när jag hade kommit ur mina problem och Andrea när hon förlorat i stort sett alla sina vänner. Vi hade varit oskiljaktiga sedan dess och vi planerade att stanna så.
”Varför har du alltid rätt?” Frågade jag henne i en suck och Andrea skrattade lätt.
”För jag är bäst.” Skämtade Andrea och jag skrattade. ”När ska du träffa honom nästa gång?”
”Jag vet inte.” Suckade jag och drack lite av min frappino.
”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.
”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”
”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.
”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.
Kan inte fatta att det redan är kapitel 17!! Hur sjukt är det inte?
Börjar bli lite segare med uppdateringen nu och jag tänker inte komma med några bortförklaringar för det räcker ändå inte, jag har bara inte hunnit skriva så många kapitel än även om jag har ideerna i huvudet. Så håll ut kapitlena kommer komma men inte lika snabbt som de har gjort innan!
Vad tycker ni förresten? Alltid lika roligt att läsa vad ni tycket och vad jag kan förbättra - det är det som gör mig bättre. Det är responsen från er som gör det roligt att fortsätta att skriva.
Minst 10 kommentarer så ska jag försöka ha nästa kapitel upp på Måndag eller Tisdag! JAG LOVAR!
Hoppas att ni har det bra. Kramar!
Update
Nästa kapitel kommer i morgon kl 17.00! För att få nästa kapitel igen så tycker jag att ni får kommentera på bättre än på förra, gärna 10 kommentarer för att få nästa kapitel igen :) Klarar ni det?all
Ha det bra!
Ha det bra!
