Lauras perspektiv:

Veckorna gick och snart återstod bara en vecka av sommarlovet. Jag hade hunnit med en massa, framför allt att njuta av sommaren men Harry hade fattats. Vi hade hållit kontakten men mer än så var det inte och jag saknade veckan vi spenderat i Italien. Som det var kändes det som att allt bara varit en dröm, som att veckan i Italien var allt jag skulle få uppleva. Jag låg i sängen och kollade upp i taket, utanför öste regnet ner, och jag kände mig deprimerad. Det knackade på dörren och jag masade mig nerför trappan. Innan jag hann komma ner öppnade pappa dörren och släppte in personen som stod där, Henrik. Jag suckade och funderade på att springa upp för trappan igen och låtsas att jag var sjuk. Jag ville verkligen inte umgås med Henrik, inte själv, inte tillsammans med mina kompisar, inte någonsin ville jag umgås med Henrik. Han hade i princip förföljt mig hela sommaren och det började bli jobbigt nu.  Pappa kollade på mig med ett lurt leende och jag puttade honom åt sidan samtidigt som jag himlade med ögonen åt honom.

”Vad gör du här?” Frågade jag lite surt, jag brydde mig inte om att säga hej eller något sådant. Han var bara jobbig och var tvungen att ta ett nej.

”Jag undrar om du vill hitta på något?” Undrade han, lade huvudet på sned och studerade mig. Jag skakade på huvudet. ”Varför?” Frågade han och jag suckade. ”För att jag inte vill det. Kan du inte få in i ditt huvud att jag inte är intresserad?” Jag smällde igen dörren och gick med tunga steg in i köket.

”Vad var det om?” Frågade pappa och kollade på mig. Jag satte mig ner vid bordet och bredde en macka. ”Han är så irriterande bara. Han fattar inte att jag inte gillar honom.” Klagade jag som ett litet barn. Pappa skrattade åt mig. ”För att du gillar Harry?” Frågade han och jag nickade långsamt. ”Vi hade tänkt vänta med att ge dig det här men du kan behöva något som muntrar upp dig.” Sa pappa och skickade över ett kuvert till mig. Jag kollade frågande på honom men han nickade bara menande mot kuvertet. Jag tog upp det och öppnade det långsamt. I kuvertet låg en flygbiljett, en flygbiljett till London. Jag sken upp i ett stort leende och sköt bak stolen och slängde mig i pappas armar. ”Tack, tack, tack, tusen gånger tack.” Sa jag exalterat. I samma stund kom mamma in i köket och jag slängde mig i hennes famn för att tacka även henne.

Denna dystra dag hade nu vänts till det positiva. Jag gick på små moln under resten av dagen och när Harry ringde mig på kvällen kunde jag knappt vänta på att få berätta för honom att jag skulle komma och hälsa på. Även om det var ett tag dit så kunde jag inte sluta tänka på det.

”Hej, my love.” Hälsade Harry glatt och jag hälsade på honom lika glatt. ”Hur har din dag varit?” Undrade han. ”Den är mycket bättre nu när jag pratar med dig.” Svarade jag flörtigt. ”Hur har din varit då?”

”Vad har då hänt?” Undrade Harry. ”Den har varit helt okej. Inget nytt.”

”Jag har legat i sängen hela dagen för det regnade, och när sedan en kille, en väldigt irriterande kille, frågade om jag ville hitta på något smällde jag igen dörren i ansiktet på honom.” Svarade jag och jag hörde hur Harry skrattade, men jag hörde även en hint av svartsjuka. ”Hade jag fått en dörr i ansiktet?” Skämtade Harry och jag skrattade åt honom. ”Kanske, om du är jobbig.” Skämtade jag tillbaka. ”Jag har goda nyheter.” Sa jag glatt och sken upp i ett stort leende även om jag satt själv på mitt rum. ”Vad skulle det vara?” Undrade Harry. ”Jag kommer till London om några veckor.” Sa jag högt och exalterat. ”Jag vet.” Sa Harry och skrattade åt mig. ”Du vet? Hur?” Frågade jag förvirrat. ”Dina föräldrar ringde och pratade med mig.” Svarade Harry och jag kunde nästan se leendet på hans läppar framför mig. ”Ringde mina föräldrar till dig?” Sa jag med ett stopp mellan varje ord.

Jag tog bort luren innan jag gick ut i hallen och skrek på mina föräldrar. ”Ringde ni till Harry?” Skrek jag nerför trappan och jag hörde hur de skrattade där nere. ”Jag hoppas för ert eget bästa att ni inte sagt något pinsamt om mig till honom.” Jag tog tillbaka luren till örat och hörde Harry skratta åt mig. ”Även om jag inte förstod något av det, så var det nog rätt kul.” Skrattade Harry. ”Haha.” Fejk skrattade jag. Vi småpratade i någon timme till och sedan lade vi på. Problemet var att jag fortfarande inte visste var jag och Harry stod. Jag gillade honom och han gillade mig, det visste jag. Men hur seriösa var vi villiga att bli? Jag suckade och plockade upp mobilen igen för att ringa min allra bästa kompis, jag behövde verkligen prata med någon.

Harrys perspektiv:

Jag slängde mobilen på sängen och la huvudet i händerna och drog ett djupt andetag. Varför var det lika jobbigt att lägga på varje gång? Varje kändes det som att vi var i två olika världar, vi var ju det, men vi kändes mer distanta från varandra än vad vi gjort innan. Det hade kanske att göra med avståndet och att vi inte kunde träffas så ofta som vi skulle vilja. Men det var något som var frånvarande med Laura, och det blev bara värre varje gång jag pratade med henne. Hade hon träffat någon annan? Visste hon inte hur hon skulle berätta för mig? Fast hon hade ju varit jätteglad att hon skulle få träffa mig. Allt var så komplicerat just nu. Jag gillade henne verkligen men som det gick nu kändes det inte som att det kommer sluta bra. Jag suckade och sjönk ner mer i stolen innan jag samlade krafter för att gå och fortsätta att arbeta i studion.

Lauras perspektiv:

Inom en kvart var satt hon i min säng tillsammans med mig. Hon hade tagit med sig en kladdkaka som vi nu satt och mumsade på.

”Du gillar honom men vet inte hur du ska klara av detta långdistansförhållande?”  Frågade Klara efter att jag berättat exakt hur jag kände, varenda känsla i min kropp, vartenda litet tvivel jag kände hade jag berättat om och det kändes bra. Jag nickade och Klara tog en bit av sin kladdkaka samtidigt som hon tänkte på något bra att säga. Jag hoppades bara att hon skulle ha något bra att säga, det var hon tvungen att ha. ”Har du testat att prata med honom om det?” Frågade Klara tillslut och jag suckade.

”Det är problemet!” Suckade jag. ”Jag vet inte vad vi är. Är vi tillsammans eller är jag bara en utav hans tjejer? Jag vet om att jag inte är det men hur ska jag kunna veta det.” Sa jag och sedan mumlade jag. ”Om jag inte pratar med honom.” Och jag Klara en blick som sa du-har-rätt. ”Men det är inte så lätt att göra över telefon, jag har försökt att ringa honom flera gånger men alltid fegat ut i sista sekunden. Jag antar att jag får prata med honom när jag träffar honom.”

”Ska du träffa honom?” Tjöt Klara och jag nickade. ”Glömde jag berätta det?” Frågade jag och log fånigt tills jag fick ett slag av Klara på armen. Vid tidpunkten när Klara gick hem så var mitt huvud lite lättare men fortfarande gick tankarna i hundranittio i huvudet på mig. Det snurrade, snurrade och snurrade runt, runt och runt men förhoppningsvis så skulle allt falla på plats.

---

Kapitel 7 uppe nu då! Vad tycker ni? Jag hoppade över lite tid för att det ska gå lite snabbare fram och de ska kunna träffas snart och inte i kapitel 20, haha!

Kram!

Har förövrigt jätte, jätte, jätte, jätte mycket att göra i skolan denna veckan så det kanske blir lite glapp i uppdateringen men ska försöka uppdatera varannan dag!

Kapitlen kommer komma upp kl 18.00 på vardagar och klockan 12.00 på helger, låter det bra?