Harrys perspektiv:

Någon vecka gick och jag blev allt mer nere av att inte träffa Laura. Det tärde på mig att inte få se henne och inte ha någon kroppskontakt med henne. Killarna blev allt mer irriterade på mig för att jag i nästan varje konversation jag hade med dem nämnde hur mycket jag saknade henne. De gillade Laura men de började tröttna på mitt beteende. Vi satt alla hemma hos mig och Louis och jag kämpade verkligen för att inte nämna något om Laura men tillslut när jag inte hade något annat att säga slank det ur mig. Jag fick irriterade blickar av alla.

”Helt ärligt, Harry!” Sa Louis allvarligt. ”Det börjar bli rätt tröttsamt att höra samma sak hela tiden. Gör något åt det istället för att sitta här och gnäll för det gör inte saken bättre.” Jag kollade chockat på Louis, det var inte ofta han blev irriterad och sa ifrån, så när han nu gjorde det blev jag helt chockad och fick samla mig för att hitta något vettigt att säga.

”Vi har aldrig sett dig såhär, det är inte likt dig.” Sa Liam och kollade på mig.

”Jag vet.” Sa jag och böjde ner huvudet. ”Allt är bara kaos i mitt huvud.”

”Så prata med oss.” Föreslog Zayn. Jag visste inte ens var jag skulle börja. Jag visste ju för guds skull inte själv vad det var som hände med mig. Jag hade varit killen som bytte tjej som man byter tröja men allt hade förändrats första gången jag såg Laura med hennes blonda svall och blågröna ögon var det som om allting kretsade kring henne och det skrämde mig att jag var så fast i en tjej som jag endast känt en kort stund och att vi lämnat Italien utan att riktigt veta var vi stod gjorde inte att jag kunde tänka bättre.  Jag hade blivit en helt annan Harry efter att jag träffat Laura. Ännu ett problem var att Laura på senaste tid varit som frånvarande emot mig när vi pratat och jag visste inte varför, jag kunde inte vara i närheten för att läsa av hennes kroppsspråk eller kunna prata med henne om det, inte kunna trösta henne. Jag kunde inte vara det hon förtjänade och det kändes förjävligt rent ut sagt. Jag försökte förklara detta så bra som möjligt för killarna men det funkade inte så bra, allting bara snurrade runt i huvudet. De försökte hjälpa mig att reda ut allting och när de tillslut lämnade min och Louis lägenhet var jag lite klarare i huvudet. Jag slängde mig i den ena soffan och Louis i den andra.

Min mobil ringde och jag tog upp den. Jag kände inte igen numret men svarade ändå.

”Harry.” Svarade jag och på andra sidan luren svarade någon på knaklig engelska.

”Hej Harry. Detta är Lauras pappa, Frank.” Sa den manliga rösten och jag satte mig genast upp i soffan, precis som om han kunde se mig, när jag hörde ordet Lauras pappa. Louis kollade på mig konstigt och jag gav honom en blick som fick honom att hålla inne skrattet han tänkte släppa ut.

”Hej, hur mår ni?” Frågade jag så trevligt jag kunde. ”Har det hänt Laura något?” Frågade jag när jag kom att tänka på en massa anledningar till varför han skulle ringa mig.

”Nej, nej. Laura mår bara bra.” Försäkrade Frank mig och jag pustade ut. ”Vi mår bara bra. Hur är det med dig?” Frågade han med fel engelska men jag förstod honom ändå. ”Det är bara bra med mig.” Svarade jag. ”Vad är det som får dig att ringa mig?” Undrade jag.

”Jo, det är så att Laura har tjatat på oss och frågat oss om hon får lov att åka till London på det kommande lovet men vi vill inte låta henne åka förrän vi vet mer om dig.” Sa Frank och jag blev lite nervös. Hade Laura berättat att vi var kända? Och om inte, skulle hon få åka om jag berättade det och de inte visste? Jag samlade mina tankar för att komma på något att säga.

”Vad vill ni veta?” Undrade jag för att kunna luska ut så mycket som möjligt om vad Laura berättat.

”Går du i skolan eller jobbar du?” Frågade Frank och jag började känna handsvetten komma. Louis skrattade åt mig och jag gav honom en mörk blick. Jag brukade aldrig bli nervös för sådant här, vad fan hade Laura gjort med mig? ”Ehh, har inte Laura berättat?” Undrade jag. ”Jo, jag driver bara med dig. Hon har berättat det mesta.” Sa Frank och skrattade lite. Jag pustade ut istället. ”Vi ville mest höra om det är okej för dig om Laura kommer. Och att du lovar att inte släppa henne ur sikte.” Sa Frank. ”Det är helt okej med mig. Jag längtar efter att få träffa henne.” Svarade jag ärligt. Han var riktigt trevlig och jag hade slutat att vara nervös, för tillfället.

Vi snackade om detaljerna och snart var det bestämt. ”Hon sover hos dig?” Frågade Frank och jag blev genast nervös igen. ”Ja, om det går bra för er.” Svarade jag nervöst. ”Inga funny buissnes bara.” Sa han allvarligt och jag fick fram ett nejdå. Snart var samtalet över och så fort jag lagt på började Louis garva.

”Värsta samtalet någonsin.” Sa jag och Louis började skratta ännu mer. ”Håll käften eller ska jag behöva påminna dig om ditt samtal med Eleanors pappa?” Sa jag och Louis slutade skratta i samma sekund.

”Vad sa han då?” Frågade Louis. ”Att du borde hålla dig borta ifrån Laura innan han kommer och jagar dig med pistol?” Skämtade Louis. Jag skrattade åt hans dåliga skämt och skakade samtidigt på huvudet.

”Laura kommer hit när hon har lov.” Sa jag och log av tanken på att få umgås med Laura.

”Äntligen slipper vi ditt tjat.” Tjöt Louis och hoppade upp från soffan, jag kastade en kudde på honom som fick honom att trilla bakåt i soffan igen. ”Detta måste vi ju nästa fira.” Sa Louis och skrattade mer. Jag kastade en sista kudde på honom innan jag gick in i mitt sovrum.

Lauras perspektiv:

Varför var jag så feg för? Varför kunde jag inte bara ta upp mobilen och ringa honom och berätta precis vad jag känner? Varför gör jag det såhär svårt för mig själv? Hur svårt kan det vara? Svårt, tydligen. Detta var tionde gången jag slått in hans nummer för att vara ett klick ifrån att ringa honom och berätta vad jag känner men precis när jag ska göra det så lägger jag på för att sedan göra om samma procedur. Varför hindrar jag mig själv från att göra det? För att jag är så rädd för att bli sårad. Jag klarar inte av tanken på att bli ensam. Jag blir så förbannad på mig själv. Varför ska det vara jag som är så rädd för? Varför var det jag som blev det? Jag klarar inte av att vara i mitt eget huvud längre, vill bara ut därifrån.

Jag tog på mig träningskläderna och begav mig ut för att springa och rensa tankarna. Halvvägs hem så öppnar sig himmeln och regnet öser ner och gör mig dygnblöt. Min första tanke är att springa hem men jag hindrar mig när jag känner regnet tränga inför mina kläder, det tjänar inget till att skynda sig hem. Jag skruvar istället upp musiken på min IPod, som tack och lov är vattentät, och börjar dansa i regnet.  Jag skulle ångra detta i morgon, så mycket. Men just nu var det vad jag behövde; Släppa allt och bara goofa runt. 

---

Rätt kort kapitel men det är mest ett fillerkapitel så är därför. Hoppas ni gillar det ändå! 

 

Ha en skön Lördag!