Summer love - kapitel 8
”Det är problemet!” Suckade jag. ”Jag vet inte vad vi är. Är vi tillsammans eller är jag bara en utav hans tjejer? Jag vet om att jag inte är det men hur ska jag kunna veta det.” Sa jag och sedan mumlade jag. ”Om jag inte pratar med honom.” Och jag Klara en blick som sa du-har-rätt. ”Men det är inte så lätt att göra över telefon, jag har försökt att ringa honom flera gånger men alltid fegat ut i sista sekunden. Jag antar att jag får prata med honom när jag träffar honom.”
”Ska du träffa honom?” Tjöt Klara och jag nickade. ”Glömde jag berätta det?” Frågade jag och log fånigt tills jag fick ett slag av Klara på armen. Vid tidpunkten när Klara gick hem så var mitt huvud lite lättare men fortfarande gick tankarna i hundranittio i huvudet på mig. Det snurrade, snurrade och snurrade runt, runt och runt men förhoppningsvis så skulle allt falla på plats.
Lauras perspektiv:
Tiden gick snabbare än jag trodde och helt plötsligt satt jag och väntade på mitt plan för att komma till London. Harry hade lovat att hämta upp mig på flygplatsen och för varje minut som gick blev jag allt nervösare och funderade hela tiden på att ta mina saker och springa tillbaka och ta närmaste taxi hem, men jag gjorde det inte. Jag stannade på min plats och väntade nervöst medan klockan tickade närmre tjugo i ett, då flyget skulle avgå. Jag hade rett ut mina tankar, jag visste vad jag tyckte om Harry. Problemet är att jag är så otroligt rädd för att bli sårad. Tar man inga chanser så vet man inte hur det slutar, men jag var rädd för att ta den chansen och bli sårad i slutet även om jag skulle vara otroligt lycklig emellan. Jag och Harry hade pratat ännu mer, vi hade tagit tag i det och vi hade hittat varandra på nytt. De ropade upp mitt flygnummer och jag reste mig upp från min plats, tog min väska och tidning jag läst och gick mot gaten för att gå ombord på flyget. När jag satt på planet och precis skulle stänga av mobilen kom ett inkommande sms från mamma och pappa som önskade mig en trevlig resa och skrev att de redan saknade mig. Jag skakade på huvudet samtidigt som jag skickade iväg ett snabbt svar till dem.
Harrys perspektiv:
Jag satt och väntade nervöst på att Laura skulle komma gåendes emot utgången. Mitt ben skakade upp och ner och jag fifflade hela tiden med bilnycklarna. Jag förstod inte varför detta gjorde mig så nervös, jag hade aldrig känt såhär innan och det gjorde mig förvirrad. Inge hade någonsin haft sådan här effekt på mig. Jag såg en tjej komma gåendes emot mig, jag såg på det honungsblonda håret att det var Laura. Jag kunde inte vänta på att få krama om henne men jag hejdade mig med att springa fram till henne. Hon gick bredvid en lång kille med ljusbrunt halvkort hår, hon skrattade åt något han sade och jag kände hur svartsjukan började växa inom mig. Laura fick syn på mig och sken upp i ett stort leende, jag log tillbaka men leende nådde inte mina ögon och jag fick en frågande blick från Laura. Laura sade hejdå till killen som gick åt ett annat håll innan hon gick fram till mig och gav mig en hård kram. Jag andades in hennes doft av vanilj, kokos och exotiska frukter. Hon luktade precis så som jag mindes. Vi höll om varandra länge och när vi släppte varandra kollade vi in i varandras ögon och äntligen nådde mitt leende ända upp till ögonen. Laura tog bort lockar som hamnat i pannan och ögonen och log sitt underbara leende som gjorde mig alldeles nervös och svag i benen. ”Jag har saknat dig.” Andades jag. ”Jag har saknat dig med.” Svarade hon i en viskning.
”Vem var killen?” Frågade jag när jag kom ut ur min trans.
”Jag satt bredvid honom på planet.” Svarade Laura och vi började gå emot utgången. När jag inte sa något mer stoppade hon mig genom att lägga sin hand mjukt på min arm och dra mig bakåt. ”Du behöver inte oroa dig för något.” Sa hon och kysste min kind innan hon började gå igen och lämnade mig halvt paralyserad bakom henne. Hon vände sig om och skrattade sitt gulliga skratt, jag fick tillbaka rörelseförmågan och började gå till bilen. Jag gick bakom Laura och studerade hennes vackra kropp, hur den rörde sig när hon gick, jag blev alldeles varm inombords.
Lauras perspektiv:
Det kändes bra att få vara i Harrys sällskap en hel vecka, jag kunde knappt förstå att jag verkligen var här. Vi kom fram till utgången och jag kollade ut och såg en massa paparazzis som stod utanför. Jag sneglade åt Harrys håll och han kollade på mig. Han drog upp luvan på sin munkjacka och satte på sig ett par solglasögon. Jag gav honom en sympatisk blick och sedan gick vi ut, utan att bli upptäckta av fotograferna, vilket var ett under då Harry inte såg så annorlunda ut med luvan uppe och solglasögon på. Vi kom till bilen och Harry hjälpte mig att få in väskorna i kofferten och sedan hoppade vi in i bilen. Vi småpratade hela vägen till hans och Louis lägenhet, jag studerade samtidigt husen och allt annat vi passerade. Jag kände hur Harry blick då och då förflyttades åt mitt håll för att studera mig, jag vände mig mot honom och avfyrade ett brett leende som han besvarade genom att le lika stort tillbaka.
”Det känns helt overkligt att jag träffar dig igen.” Sa jag och Harry nickade förstående. Det var så mycket mer jag ville säga men just nu kändes inte som det rätta tillfället så jag fick hålla det inom mig så länge. Vi kom fram till deras lägenhet och Harry tog ut mina väskor och bar de upp till lägenheten. Harry öppnade dörren för mig och jag klev in i den stora lägenheten. Jag tog av mig skorna och gick längre in i hallen och kikade runt hörnan för att kolla hur lägenheten såg ut. Lägenheten var hög i tak med vitmålade väggar och modernt möblerad. Jag kom ut ur mitt studerande när jag kände Harry lägga armarna om mig bakifrån och dra in mig hårt mot hans bröst, nästan som om han ville känna om det verkligen var sant. Jag vände huvudet upp mot Harry och log emot honom. Hans ögon glittrade och jag kunde inte hjälpa att glömma bort alla tankar som snurrade i huvudet när Harry snurrade runt mig och böjde sig ner för att placera sina läppar på mina i en mjuk kyss.
Vi avbröts av att någon harklade sig och när vi vände oss om mötte vi en flinande Louis. Jag rodnade djupt och Louis skrattade, Harry himlade med ögonen och gick in i vardagsrummet. Louis hälsade på mig med en kram och samtidigt viskade han i mitt öra. ”Det är tur att du har kommit så vi slipper höra Harry tjata om dig non stop.” Sa han och jag blev alldeles varm inombords. Jag skrattade smått åt Louis och gjorde sedan som Harry gjort tidigare och gick in vardagsrummet. Jag satte mig ner bredvid Harry och tog upp min mobil som jag fortfarande inte satt på efter flyget. Det plingade till i mobilen när den startade och signalerade att jag hade nya meddelande. Mamma hade skickat tre stycken, det senaste i nästan ren panik. Jag svarade henne och gick över till de andra meddelandena som var från några av mina vänner, jag svarade dem och kollade sedan det sista som var från den jobbigaste personen på planeten. Jag suckade och raderade meddelandet innan jag placerade mobilen på bordet.
”Hänt något?” Frågade Harry och kollade oroligt på mig. Jag skakade på huvudet och han lugnade ner sig något. ”Det är bara killen som jag berättade om som inte vill sluta skriva till mig. Han förstår inte att jag inte vill ha honom.” Svarade jag och Harry nickade. ”Varför skulle du vilja ha honom när du kan få allt detta?” Skämtade Harry och pekade på sig själv, jag skakade på huvudet och skrattade åt honom. Det plingade till i lägenheten och Harry gick för att öppna dörren. Jag hörde hur det stökades i hallen och snart kom Harry gående med Liam, Niall och Zayn i släptåg. De fick syn på mig och Niall var först att komma fram och hälsa mig välkommen med en kram, därefter följde Zayn och sedan Liam. Första dagen slutade med att vi alla satt och åt pizza samtidigt som vi snackade. De om inspelningen, konserter och allmänt om sitt liv och jag om vad som hänt i mitt, fast det verkade som om Harry redan hade uppdaterat de ganska bra om vad jag gjort.
Det blev sent och vi bestämde oss för att gå och sova. Jag gick in i badrummet för att tvätta bort det lilla smink jag hade haft på mig under dagen och för att borsta tänderna. Jag gick ut ur badrummet för att lämna plats till Louis och Harry. Harry gick in i badrummet och jag passade på att byta om till den tröjan jag skulle sova i. Harry kom in i rummet precis när jag fått på mig tröjan. Jag vände mig om och mötte hans blick. ”Synd jag inte kom in lite tidigare.” Sa han och blinkade emot mig. ”Du är helt omöjlig.” Sa jag och han flinade. Han drog av sig tröjan och jeansen och jag kollade diskret på honom, hans rygg som var fint muskulös och hans armar som spändes när han tog av sig jeansen. Han la sig i sängen, under täcket och kollade på mig. ”Kommer du?” Frågade han och jag gick tveksamt fram till sängen och kröp långsamt ner under täcket. Harry la sin arm om mig och drog mig emot så att min rygg låg emot hans hårda bröst. Han tog bort hår som kommit i mitt ansikte och kysste min hals och axel. ”Jag har saknat dig något så otroligt.” Mumlade han emot min axel och kysste den. Jag log men svarade inte, jag var för trött och strax så föll jag i en djup sömn.
Nu kom det upp! Han inte igår. Hoppas ni gillar kapitlet.
Ha det bra!
information
Kram!
Summer love - kapitel 7
Lauras perspektiv:
Varför var jag så feg för? Varför kunde jag inte bara ta upp mobilen och ringa honom och berätta precis vad jag känner? Varför gör jag det såhär svårt för mig själv? Hur svårt kan det vara? Svårt, tydligen. Detta var tionde gången jag slått in hans nummer för att vara ett klick ifrån att ringa honom och berätta vad jag känner men precis när jag ska göra det så lägger jag på för att sedan göra om samma procedur. Varför hindrar jag mig själv från att göra det? För att jag är så rädd för att bli sårad. Jag klarar inte av tanken på att bli ensam. Jag blir så förbannad på mig själv. Varför ska det vara jag som är så rädd för? Varför var det jag som blev det? Jag klarar inte av att vara i mitt eget huvud längre, vill bara ut därifrån.
Jag tog på mig träningskläderna och begav mig ut för att springa och rensa tankarna. Halvvägs hem så öppnar sig himmeln och regnet öser ner och gör mig dygnblöt. Min första tanke är att springa hem men jag hindrar mig när jag känner regnet tränga inför mina kläder, det tjänar inget till att skynda sig hem. Jag skruvar istället upp musiken på min IPod, som tack och lov är vattentät, och börjar dansa i regnet. Jag skulle ångra detta i morgon, så mycket. Men just nu var det vad jag behövde; Släppa allt och bara goofa runt.
Lauras perspektiv:
Veckorna gick och snart återstod bara en vecka av sommarlovet. Jag hade hunnit med en massa, framför allt att njuta av sommaren men Harry hade fattats. Vi hade hållit kontakten men mer än så var det inte och jag saknade veckan vi spenderat i Italien. Som det var kändes det som att allt bara varit en dröm, som att veckan i Italien var allt jag skulle få uppleva. Jag låg i sängen och kollade upp i taket, utanför öste regnet ner, och jag kände mig deprimerad. Det knackade på dörren och jag masade mig nerför trappan. Innan jag hann komma ner öppnade pappa dörren och släppte in personen som stod där, Henrik. Jag suckade och funderade på att springa upp för trappan igen och låtsas att jag var sjuk. Jag ville verkligen inte umgås med Henrik, inte själv, inte tillsammans med mina kompisar, inte någonsin ville jag umgås med Henrik. Han hade i princip förföljt mig hela sommaren och det började bli jobbigt nu. Pappa kollade på mig med ett lurt leende och jag puttade honom åt sidan samtidigt som jag himlade med ögonen åt honom.
”Vad gör du här?” Frågade jag lite surt, jag brydde mig inte om att säga hej eller något sådant. Han var bara jobbig och var tvungen att ta ett nej.
”Jag undrar om du vill hitta på något?” Undrade han, lade huvudet på sned och studerade mig. Jag skakade på huvudet. ”Varför?” Frågade han och jag suckade. ”För att jag inte vill det. Kan du inte få in i ditt huvud att jag inte är intresserad?” Jag smällde igen dörren och gick med tunga steg in i köket.
”Vad var det om?” Frågade pappa och kollade på mig. Jag satte mig ner vid bordet och bredde en macka. ”Han är så irriterande bara. Han fattar inte att jag inte gillar honom.” Klagade jag som ett litet barn. Pappa skrattade åt mig. ”För att du gillar Harry?” Frågade han och jag nickade långsamt. ”Vi hade tänkt vänta med att ge dig det här men du kan behöva något som muntrar upp dig.” Sa pappa och skickade över ett kuvert till mig. Jag kollade frågande på honom men han nickade bara menande mot kuvertet. Jag tog upp det och öppnade det långsamt. I kuvertet låg en flygbiljett, en flygbiljett till London. Jag sken upp i ett stort leende och sköt bak stolen och slängde mig i pappas armar. ”Tack, tack, tack, tusen gånger tack.” Sa jag exalterat. I samma stund kom mamma in i köket och jag slängde mig i hennes famn för att tacka även henne.
Denna dystra dag hade nu vänts till det positiva. Jag gick på små moln under resten av dagen och när Harry ringde mig på kvällen kunde jag knappt vänta på att få berätta för honom att jag skulle komma och hälsa på. Även om det var ett tag dit så kunde jag inte sluta tänka på det.
”Hej, my love.” Hälsade Harry glatt och jag hälsade på honom lika glatt. ”Hur har din dag varit?” Undrade han. ”Den är mycket bättre nu när jag pratar med dig.” Svarade jag flörtigt. ”Hur har din varit då?”
”Vad har då hänt?” Undrade Harry. ”Den har varit helt okej. Inget nytt.”
”Jag har legat i sängen hela dagen för det regnade, och när sedan en kille, en väldigt irriterande kille, frågade om jag ville hitta på något smällde jag igen dörren i ansiktet på honom.” Svarade jag och jag hörde hur Harry skrattade, men jag hörde även en hint av svartsjuka. ”Hade jag fått en dörr i ansiktet?” Skämtade Harry och jag skrattade åt honom. ”Kanske, om du är jobbig.” Skämtade jag tillbaka. ”Jag har goda nyheter.” Sa jag glatt och sken upp i ett stort leende även om jag satt själv på mitt rum. ”Vad skulle det vara?” Undrade Harry. ”Jag kommer till London om några veckor.” Sa jag högt och exalterat. ”Jag vet.” Sa Harry och skrattade åt mig. ”Du vet? Hur?” Frågade jag förvirrat. ”Dina föräldrar ringde och pratade med mig.” Svarade Harry och jag kunde nästan se leendet på hans läppar framför mig. ”Ringde mina föräldrar till dig?” Sa jag med ett stopp mellan varje ord.
Jag tog bort luren innan jag gick ut i hallen och skrek på mina föräldrar. ”Ringde ni till Harry?” Skrek jag nerför trappan och jag hörde hur de skrattade där nere. ”Jag hoppas för ert eget bästa att ni inte sagt något pinsamt om mig till honom.” Jag tog tillbaka luren till örat och hörde Harry skratta åt mig. ”Även om jag inte förstod något av det, så var det nog rätt kul.” Skrattade Harry. ”Haha.” Fejk skrattade jag. Vi småpratade i någon timme till och sedan lade vi på. Problemet var att jag fortfarande inte visste var jag och Harry stod. Jag gillade honom och han gillade mig, det visste jag. Men hur seriösa var vi villiga att bli? Jag suckade och plockade upp mobilen igen för att ringa min allra bästa kompis, jag behövde verkligen prata med någon.
Harrys perspektiv:
Jag slängde mobilen på sängen och la huvudet i händerna och drog ett djupt andetag. Varför var det lika jobbigt att lägga på varje gång? Varje kändes det som att vi var i två olika världar, vi var ju det, men vi kändes mer distanta från varandra än vad vi gjort innan. Det hade kanske att göra med avståndet och att vi inte kunde träffas så ofta som vi skulle vilja. Men det var något som var frånvarande med Laura, och det blev bara värre varje gång jag pratade med henne. Hade hon träffat någon annan? Visste hon inte hur hon skulle berätta för mig? Fast hon hade ju varit jätteglad att hon skulle få träffa mig. Allt var så komplicerat just nu. Jag gillade henne verkligen men som det gick nu kändes det inte som att det kommer sluta bra. Jag suckade och sjönk ner mer i stolen innan jag samlade krafter för att gå och fortsätta att arbeta i studion.
Lauras perspektiv:
Inom en kvart var satt hon i min säng tillsammans med mig. Hon hade tagit med sig en kladdkaka som vi nu satt och mumsade på.
”Du gillar honom men vet inte hur du ska klara av detta långdistansförhållande?” Frågade Klara efter att jag berättat exakt hur jag kände, varenda känsla i min kropp, vartenda litet tvivel jag kände hade jag berättat om och det kändes bra. Jag nickade och Klara tog en bit av sin kladdkaka samtidigt som hon tänkte på något bra att säga. Jag hoppades bara att hon skulle ha något bra att säga, det var hon tvungen att ha. ”Har du testat att prata med honom om det?” Frågade Klara tillslut och jag suckade.
”Det är problemet!” Suckade jag. ”Jag vet inte vad vi är. Är vi tillsammans eller är jag bara en utav hans tjejer? Jag vet om att jag inte är det men hur ska jag kunna veta det.” Sa jag och sedan mumlade jag. ”Om jag inte pratar med honom.” Och jag Klara en blick som sa du-har-rätt. ”Men det är inte så lätt att göra över telefon, jag har försökt att ringa honom flera gånger men alltid fegat ut i sista sekunden. Jag antar att jag får prata med honom när jag träffar honom.”
”Ska du träffa honom?” Tjöt Klara och jag nickade. ”Glömde jag berätta det?” Frågade jag och log fånigt tills jag fick ett slag av Klara på armen. Vid tidpunkten när Klara gick hem så var mitt huvud lite lättare men fortfarande gick tankarna i hundranittio i huvudet på mig. Det snurrade, snurrade och snurrade runt, runt och runt men förhoppningsvis så skulle allt falla på plats.
Kapitel 7 uppe nu då! Vad tycker ni? Jag hoppade över lite tid för att det ska gå lite snabbare fram och de ska kunna träffas snart och inte i kapitel 20, haha!
Kram!
Har förövrigt jätte, jätte, jätte, jätte mycket att göra i skolan denna veckan så det kanske blir lite glapp i uppdateringen men ska försöka uppdatera varannan dag!
Kapitlen kommer komma upp kl 18.00 på vardagar och klockan 12.00 på helger, låter det bra?
Summer love - kapitel 6
Jag märkte att alla var och badade men Henrik, som pratat med mig innan satt kvar på handdukarna själv. ”Ska inte du bada?” Frågade jag och satte mig ner på min handduk.
”Jag har varit i.” Svarade han och log charmigt samtidigt som han skakade på håret så att han skvätte lite vatten på mig. ”Var det din kille som du snackade med?” Frågade han, samtidigt som han satte sig ned bredvid mig. ”Något sådant.” Svarade jag tyst.
”Han är inte härifrån va?”
"Nej, det är han inte.” Svarade jag, tog fram en flaska vatten och tog en klunk. ”Han bor i London.” Henrik nickade men verkade inte ha något mer att säga så vi satt där i en ganska obekväm tystnad.
”Då kanske man ändå har en chans.” Mumlade han, det var nog inte meningen att jag skulle höra men jag gjorde det ändå men jag hade gärna varit utan den informationen.
Harrys perspektiv:Någon vecka gick och jag blev allt mer nere av att inte träffa Laura. Det tärde på mig att inte få se henne och inte ha någon kroppskontakt med henne. Killarna blev allt mer irriterade på mig för att jag i nästan varje konversation jag hade med dem nämnde hur mycket jag saknade henne. De gillade Laura men de började tröttna på mitt beteende. Vi satt alla hemma hos mig och Louis och jag kämpade verkligen för att inte nämna något om Laura men tillslut när jag inte hade något annat att säga slank det ur mig. Jag fick irriterade blickar av alla.
”Helt ärligt, Harry!” Sa Louis allvarligt. ”Det börjar bli rätt tröttsamt att höra samma sak hela tiden. Gör något åt det istället för att sitta här och gnäll för det gör inte saken bättre.” Jag kollade chockat på Louis, det var inte ofta han blev irriterad och sa ifrån, så när han nu gjorde det blev jag helt chockad och fick samla mig för att hitta något vettigt att säga.
”Vi har aldrig sett dig såhär, det är inte likt dig.” Sa Liam och kollade på mig.
”Jag vet.” Sa jag och böjde ner huvudet. ”Allt är bara kaos i mitt huvud.”
”Så prata med oss.” Föreslog Zayn. Jag visste inte ens var jag skulle börja. Jag visste ju för guds skull inte själv vad det var som hände med mig. Jag hade varit killen som bytte tjej som man byter tröja men allt hade förändrats första gången jag såg Laura med hennes blonda svall och blågröna ögon var det som om allting kretsade kring henne och det skrämde mig att jag var så fast i en tjej som jag endast känt en kort stund och att vi lämnat Italien utan att riktigt veta var vi stod gjorde inte att jag kunde tänka bättre. Jag hade blivit en helt annan Harry efter att jag träffat Laura. Ännu ett problem var att Laura på senaste tid varit som frånvarande emot mig när vi pratat och jag visste inte varför, jag kunde inte vara i närheten för att läsa av hennes kroppsspråk eller kunna prata med henne om det, inte kunna trösta henne. Jag kunde inte vara det hon förtjänade och det kändes förjävligt rent ut sagt. Jag försökte förklara detta så bra som möjligt för killarna men det funkade inte så bra, allting bara snurrade runt i huvudet. De försökte hjälpa mig att reda ut allting och när de tillslut lämnade min och Louis lägenhet var jag lite klarare i huvudet. Jag slängde mig i den ena soffan och Louis i den andra.
Min mobil ringde och jag tog upp den. Jag kände inte igen numret men svarade ändå.
”Harry.” Svarade jag och på andra sidan luren svarade någon på knaklig engelska.
”Hej Harry. Detta är Lauras pappa, Frank.” Sa den manliga rösten och jag satte mig genast upp i soffan, precis som om han kunde se mig, när jag hörde ordet Lauras pappa. Louis kollade på mig konstigt och jag gav honom en blick som fick honom att hålla inne skrattet han tänkte släppa ut.
”Hej, hur mår ni?” Frågade jag så trevligt jag kunde. ”Har det hänt Laura något?” Frågade jag när jag kom att tänka på en massa anledningar till varför han skulle ringa mig.
”Nej, nej. Laura mår bara bra.” Försäkrade Frank mig och jag pustade ut. ”Vi mår bara bra. Hur är det med dig?” Frågade han med fel engelska men jag förstod honom ändå. ”Det är bara bra med mig.” Svarade jag. ”Vad är det som får dig att ringa mig?” Undrade jag.
”Jo, det är så att Laura har tjatat på oss och frågat oss om hon får lov att åka till London på det kommande lovet men vi vill inte låta henne åka förrän vi vet mer om dig.” Sa Frank och jag blev lite nervös. Hade Laura berättat att vi var kända? Och om inte, skulle hon få åka om jag berättade det och de inte visste? Jag samlade mina tankar för att komma på något att säga.
”Vad vill ni veta?” Undrade jag för att kunna luska ut så mycket som möjligt om vad Laura berättat.
”Går du i skolan eller jobbar du?” Frågade Frank och jag började känna handsvetten komma. Louis skrattade åt mig och jag gav honom en mörk blick. Jag brukade aldrig bli nervös för sådant här, vad fan hade Laura gjort med mig? ”Ehh, har inte Laura berättat?” Undrade jag. ”Jo, jag driver bara med dig. Hon har berättat det mesta.” Sa Frank och skrattade lite. Jag pustade ut istället. ”Vi ville mest höra om det är okej för dig om Laura kommer. Och att du lovar att inte släppa henne ur sikte.” Sa Frank. ”Det är helt okej med mig. Jag längtar efter att få träffa henne.” Svarade jag ärligt. Han var riktigt trevlig och jag hade slutat att vara nervös, för tillfället.
Vi snackade om detaljerna och snart var det bestämt. ”Hon sover hos dig?” Frågade Frank och jag blev genast nervös igen. ”Ja, om det går bra för er.” Svarade jag nervöst. ”Inga funny buissnes bara.” Sa han allvarligt och jag fick fram ett nejdå. Snart var samtalet över och så fort jag lagt på började Louis garva.
”Värsta samtalet någonsin.” Sa jag och Louis började skratta ännu mer. ”Håll käften eller ska jag behöva påminna dig om ditt samtal med Eleanors pappa?” Sa jag och Louis slutade skratta i samma sekund.
”Vad sa han då?” Frågade Louis. ”Att du borde hålla dig borta ifrån Laura innan han kommer och jagar dig med pistol?” Skämtade Louis. Jag skrattade åt hans dåliga skämt och skakade samtidigt på huvudet.
”Laura kommer hit när hon har lov.” Sa jag och log av tanken på att få umgås med Laura.
”Äntligen slipper vi ditt tjat.” Tjöt Louis och hoppade upp från soffan, jag kastade en kudde på honom som fick honom att trilla bakåt i soffan igen. ”Detta måste vi ju nästa fira.” Sa Louis och skrattade mer. Jag kastade en sista kudde på honom innan jag gick in i mitt sovrum.
Lauras perspektiv:
Varför var jag så feg för? Varför kunde jag inte bara ta upp mobilen och ringa honom och berätta precis vad jag känner? Varför gör jag det såhär svårt för mig själv? Hur svårt kan det vara? Svårt, tydligen. Detta var tionde gången jag slått in hans nummer för att vara ett klick ifrån att ringa honom och berätta vad jag känner men precis när jag ska göra det så lägger jag på för att sedan göra om samma procedur. Varför hindrar jag mig själv från att göra det? För att jag är så rädd för att bli sårad. Jag klarar inte av tanken på att bli ensam. Jag blir så förbannad på mig själv. Varför ska det vara jag som är så rädd för? Varför var det jag som blev det? Jag klarar inte av att vara i mitt eget huvud längre, vill bara ut därifrån.
Jag tog på mig träningskläderna och begav mig ut för att springa och rensa tankarna. Halvvägs hem så öppnar sig himmeln och regnet öser ner och gör mig dygnblöt. Min första tanke är att springa hem men jag hindrar mig när jag känner regnet tränga inför mina kläder, det tjänar inget till att skynda sig hem. Jag skruvar istället upp musiken på min IPod, som tack och lov är vattentät, och börjar dansa i regnet. Jag skulle ångra detta i morgon, så mycket. Men just nu var det vad jag behövde; Släppa allt och bara goofa runt.
Rätt kort kapitel men det är mest ett fillerkapitel så är därför. Hoppas ni gillar det ändå!
Summer love - kapitel 5
De sista två dagarna var helt underbara. Jag spenderade varje sekund jag kunde med Harry och hans vänner. Jag och Harry hade långa samtal, sittandes på stranden och kollade på solnedgången fram till sent på natten. Vi pratade om allt, från tidigare förhållanden, vänner, familj och allt som vi bara kom att tänka på. Mitt huvud var lutat mot hans axel och Harry höll om mig. Ingen sa något men vi visste båda två att det fanns något i luften, något som vi var tvungna att prata om förr eller senare. Om jag hade fått välja skulle det bli senare och bara leva i nuet. Harry lyfte bort mitt huvud och satte sig så att vi satt mitt emot varandra och kollade varandra i ögonen.
”Jag vet om att du inte vill prata om det här.” Sa Harry och jag skakade på huvudet. ”Men vi måste.” La han till med en suck.
”Jag vet vad jag vill ha.” Sa jag och kollade Harry djupt i ögonen, vek inte bort blicken när han kollade lika intensivt tillbaka. ”Jag vill ha dig.” Sa jag och böjde mig fram och kysste honom. Han la sina händer på mina kinder och tryckte mig närmre, fördjupade kyssen. Vi avslutade kyssen för att hämta luft. Harry kollade ännu intensivare på mig och viskade sedan. ”Jag vill ha dig också.”
Harrys perspektiv:
Jag visste inte hur Laura kände just nu, men jag kände på mig att saker och ting inte skulle bli samma sak som denna vecka. Vi skulle inte kunna träffas som nu, inte kunna prata lika ofta som nu och absolut inte prata ansikte mot ansikte lika ofta som jag skulle vilja. Jag skulle sakna Laura varje sekund jag skulle komma att vara borta från henne. Jag skulle sakna att kunna se hennes ansikte när hon skrattade åt något jag sa eller hur hon rodnade när jag sa hur fin hon var, på riktigt och inte bara genom en datorskärm eller genom mobilen. Jag skulle framför allt sakna att röra henne och kyssa henne. Jag suckade innan jag öppnade dörren ut till korridoren och gick till hissen för att åka ner till receptionen och säga hejdå till Laura. Vi hade lovat varandra att ringa varje dag, vi var bara tvungna att ta oss tid för vi visste båda hur svåra distansförhållanden var, om man ens kunde kalla det vi hade för förhållande? Jag visste inte var vi stod alls och det gjorde detta bra mycket sämre, båda hade vi hört talas om dem och jag hade även upplevt dem men något med Laura gjorde det värt att sätta mig i denna situation igen.
Lauras perspektiv:
Jag såg Harry gå in i receptionen och kolla runt efter mig, jag vinkade åt honom och han sken upp i ett leende men det nådde inte riktigt ända till ögonen och jag förstod varför. Han kom fram till oss och hälsade på min mamma och pappa. De ställde inga frågor när jag gick en bit bort med Harry för att säga mitt hejdå. Han la armen om mig och drog in mig i en tight kram. Små tårar lämnade mina ögon och Harry torkade bort dem med sin tumme.
”Gråt inte, my love.” Viskade Harry. ”Vi kommer att träffas snart igen, jag lovar. Och vi kommer prata med varandra varje dag.”
”Jag vet.” Snyftade jag. ”Men det är ändå inte samma sak.”
”Men vi ska få det att funka.” Sa Harry och log smått och jag nickade. Vi sa inget mer, det behövdes inte, vi förstod varandra. Mina föräldrar ropade på mig och jag kollade ledsamt upp på Harry som gav mig ett ledsamt leende tillbaka. Han böjde sig ner och pressade sina läppar emot mina och jag besvarade kyssen ivrigt. När vi släppte varandra skyndade jag mig att ta min väska och sedan gå till bussen som skulle ta oss till flygplatsen. Jag vågade inte kolla på Harry med rädsla för att bryta ner i gråt.
Harrys perspektiv:
De resterande dagarna vi hade kvar i Italien gick snabbt och snart var jag hemma i London igen. Jag pratade med Laura varje dag och vi fick verkligen bättre kontakt, det ända var att jag inte fick se henne i verkligheten och inte kunde kyssa hennes underbara läppar. Hon hade lovat att göra allt för att kunna komma och träffa mig när hon hade ett lov men det såg inte alltför positivt ut just nu. Men även om vi skulle träffas på det lovet kändes det som att det var hundra år till och jag visste inte om jag skulle klara mig så länge. Det var jobbigt att inte träffa henne, jag visste inte vilka hon umgicks med, vilka killar som stötte på henne som jag borde vara och skydda henne emot. Jag hade spenderat flera timmar med att gå igenom hennes bilder på facebook och instagram för att se vilka hon umgicks med. Jag hade sett henne sitta tillsammans med samma kille flera gånger och jag gillade det inte. Jag litade på Laura till hundratio procent men det var de andra jag inte litade på. Jag vill vara där och hålla koll på henne, kalla mig svartsjuk om ni vill men jag ville vara allt för Laura men jag kunde inte ge henne allt det hon förtjänade när vi var så långt ifrån varandra.
Lauras Perspektiv:
Mina vänner och jag hade haft en några underbara dagar efter jag kommit hem. Vi festade natten lång, låg på stranden och bättrade på bränna ännu mer, spanade på killar fast det gällde mest mina vänner. Jag hade tankarna på annat håll, på en annan kille, vid namn Harry Styles. Jag saknade honom mycket och kände redan att det var jobbigt med distansen, men han var värd allt det för han var hur underbar som helst. Mina allra bästa vänner visste att jag träffat Harry och killarna där nere och i början hade de varit helt uppspelta men nu var Harry som en vanlig kille för dem, precis som han var för mig. En grupp killar kom fram till oss när vi låg på stranden, de placerade sina handdukar och solstolar bredvid oss och började genast prata med mig och mina vänner, dock var det inte så avspänt som de nog hade velat.
Killarna såg att vi hade högtalare med oss och den ena av killarna placerade sin mobil i högtalarna och skruvade upp volymen. Genast blev det en mer avspänd stämning och vi pratade vidare med killarna. En av killarna som hette, Henrik, flyttade sig närmre mig. Jag flyttade mig lite så att vi inte satt allt för nära. Mina vänner gav mig en sympatisk blick över att han var helt över mig, jag gav de en blick tillbaka innan jag stirrade ut över havet och försökte undvika honom.
”Vad har du gjort i sommar?” Frågade han och log brett mot mig.
”Jag var i Italien i början av sommaren och sen har jag bara umgåtts med dessa brudar.” Sa Jag samtidigt som jag pekade åt mina vänner. Han nickade till svar. ”Vad har du hittat på?” Frågade jag för att svara snäll. Jag var egentligen inte intresserad av denna kille även om jag var tvungen att medge att han såg riktigt bra ut. Men han var ändå inte i närheten av Harry. Harry var det ända jag tänkte på nuförtiden och det började kännas lite jobbigt att jag var så fast i honom, som om jag inte kunde göra något utan att en tanke på att Harry kunde varit här och gjort det med mig poppade upp i huvudet på mig. ”Jag har jobbat och bara tagit det lugnt.” Svarade han, jag nickade och vände sedan mitt min blick till havet och lät mitt huvud fyllas av tankar om Harry.
Jag föreställde mig hur han skulle få en mörk blick och jag skulle få hålla honom tillbaka för att han inte skulle hoppa på Henrik. Jag log åt tanken men skakade den sedan av mig, han var inte här och jag skulle inte behöva göra det. Jag förstod inte riktigt vad som hänt med mig, jag hade aldrig varit den tjejen som blev kär och absolut inte såhär lätt om jag väl blev det men ända sedan jag hade träffat Harry hade det ändrats. Det gjorde mig rädd samtidigt som jag fylldes av en varm känsla inombords. Jag visste bara inte vad jag och Harry var. Nu i efterhand önskar jag att vi hade pratat mer om det. Jag suckade, det var försent nu och jag fick bara hoppas på att det skulle bli bra i slutändan.
Vi bestämde oss för att gå och köpa varsin glass i glasskiosken. Vi kom dit och ställde oss i kön, efter några minuter fick vi alla våra glassar och satte oss på bänkarna utanför. Musik spelades i högtalarna, vinden svalde oss och vi njöt av värmen. Min mobil som jag lagt på bordet började ringa. Jag kollade på skärmen och sken genast upp i ett stort leende. Mina vänner kollade på mig och himlade med ögonen åt mig, de visste precis vem det var som ringde, som fick mig att le sådär fånigt. Jag drog med fingret över skärmen för att svara och förde mobilen till örat. ”Hej Harry.” Sa jag glatt och jag föreställde mig hans leende som jag nästan kunde höra genom mobilen när han hälsade tillbaka lika glatt.
”Vad gör du?” Frågade Harry, jag ursäktade mig från gruppen och satte mig på bänken bredvid dem.
”Jag är på stranden med några vänner.” Svarade jag och slickade lite på glassen som började smälta i sommarvärmen. ”Vad gör du?”
”Vi är och spelar in lite i studion men vi tog en paus nu.” Svarade Harry och log stort.
”Går det bra?” Undrade jag. ”Har du något smakprov du kan sjunga för mig?”
”Du får vänta som alla andra.” Svarade Harry skämtsamt. ”Vad är det jag hör att ni lyssnar på, The Wanted?” Jag fnissade åt honom och bad killen i kiosken ändra låt. ”Nöjd?” Frågade jag när en annan låt började spelas.
”Hade varit mer nöjd om jag varit på stranden med dig just nu.” Sa Harry dovt.
”Jag med, jag med.” Sa jag och suckade. ”Jag saknar dig.”
”Och jag saknar dig.” Svarade Harry.
”Vi ska bada nu, kommer du?” Frågade en av killarna mig och jag nickade bara åt honom och han gick sedan iväg.
”Vem var det?” Frågade Harry avundsjukt.
”En kille vi träffade på stranden idag.” Svarade jag enkelt men jag kunde höra Harry dra en djup suck men han sa inget. ”Du har inget att oroa dig för, jag lovar.”
”Det är bara så svårt att vara i ett annat land och inte kunna vara nära dig.” Sa Harry.
”Och skydda mig från alla killar?” Skämtade jag och Harry skrattade lätt. ”Jag önskar du vore här, det är ingen annan jag vill ha.”
”Vi måste börja spela in igen men jag ringer dig så fort jag kan.” Sa Harry och lät ledsen över att behöva lägga på. Jag suckade, det var jobbigt att knappt ha någon tid att prata med honom men jag förstod att han inte hade tid och jag skulle aldrig säga att han borde ha mer tid för mig, så självisk skulle jag aldrig kunna vara, särskilt inte mot Harry. Det var hans jobb och inget jag kunde göra något åt. Jag önskar bara att jag varit äldre och inte gått i skolan så jag kunde träffat honom oftare men självklart går livet emot mig, som vanligt.
”Okej, jag saknar dig.” Sa jag och efter att ha sagt hejdå la vi på luren och jag gick tillbaka till mina vänner.
Harrys perspektiv:
Jag la på luren och suckade djupt innan jag gick sakta in i inspelningsstudion igen. Det kändes inte bra att Laura just nu satt på en strand i Sverige med ett gäng killar som mer än gärna kunde börja stöta på henne utan att jag kunde vara där och skydda henne, visa dem att hon bara var min. Var hon det förresten? Jag ville att hon skulle vara det. Vi gillade varandra, det var ett som var säkert men hur seriösa var vi? Jag hade inte träffat några tjejer sedan jag träffat Laura och jag tänkte inte göra det heller, det var bara Laura som gällde för mig, men tänkte hon samma sak? Allting var ett stort Kaos i mitt huvud och jag tror att även killarna märkte att jag var i en annan värld. Jag skakade bort alla tankar för en stund och gick in i inspelningsvärlden. Det löste väl sig på något sätt?
Lauras perspektiv:
Jag märkte att alla var och badade men Henrik, som pratat med mig innan satt kvar på handdukarna själv. ”Ska inte du bada?” Frågade jag och satte mig ner på min handduk.
”Jag har varit i.” Svarade han och log charmigt samtidigt som han skakade på håret så att han skvätte lite vatten på mig. ”Var det din kille som du snackade med?” Frågade han, samtidigt som han satte sig ned bredvid mig. ”Något sådant.” Svarade jag tyst.
”Han är inte härifrån va?”
"Nej, det är han inte.” Svarade jag, tog fram en flaska vatten och tog en klunk. ”Han bor i London.” Henrik nickade men verkade inte ha något mer att säga så vi satt där i en ganska obekväm tystnad.
”Då kanske man ändå har en chans.” Mumlade han, det var nog inte meningen att jag skulle höra men jag gjorde det ändå men jag hade gärna varit utan den informationen.
Redan kapitel 5! Vad tycker ni? Blev ett lite längre kapitel idag annars brukar de ligga på 1 500 ord men nu blev det ca 2 100! Hoppas ni gillade det?
Kram!
Summer love - kapitel 4
Jag och Johanna hade en helrolig kväll. Vi dansade med varandra, med killar och lät och bjudas på lite väl många drinkar av killar som försökte ragga på oss. Även om spriten gjorde mitt huvud burrigt kunde jag ändå känna hur någons, inte någon utan Harrys, blickar brände hål i ryggen på mig. Jag försökte att strunta i dem men de slutade inte. Jag dansade med en kille, jag var mer åt det fulla hållet än åt det nyktra och hade ingen direkt kontroll över min kropp mer än att jag rörde den i takt till musiken. How we do (party) med Rita Ora var på och jag dansade, kanske lite väl intimt, med killen som jag redan glömt namnet på. Jag fick ögonkontakt med Harry för en sekund. Varför kollade han efter mig hela tiden? Han kunde ju inte bry sig särskilt mycket då han innan idag suttit med flertalet tjejer och flirtat hej vilt med dem, så vad gjorde jag för annorlunda som inte han gjort? Jag vände bort blicken och kollade på killen jag dansade med istället. Jag log mot honom och han log mot mig innan han tog mig i handen och drog med mig någonstans.
Kväll blev till natt och snart stapplade jag uppför trapporna till mitt hotellrum med hjälp av samma kille jag dansat med, nästan hela kvällen. Vi kom fram till min dörr och där stannade jag och vände mig om mot killen. Han böjde sig framåt och var på väg att kyssa mig men då vände jag bort huvudet så att hans läppar endast nuddade min kind. Jag sa hejdå till honom och gick snabbt in i rummet och stängde dörren efter mig.
Lauras perspektiv:
Jag försökte undvika Harry till varje pris. Jag vill bara att denna vecka ska ta slut så jag kan komma tillbaka till mitt vanliga liv och lämna kvar alla tankar om Harry här nere, framför allt alla känslor vill jag lämna kvar här nere. Jag förstod inte ens vad som hänt med mig; jag var absolut inte typen som började gilla någon direkt. Det hade aldrig hänt förut. Jag trodde jag hade lyckats men när jag går och fokuserar att inte se honom går jag rakt in i något hårt och när jag kollar upp märker jag att jag har gått in i självaste Harry. Jag försöker undvika ögonkontakt och bara gå förbi honom men han tar tag i min arm och stannar mig.
”Du har undvikit mig.” Konstaterar Harry och kollar på mig. Alla spår av den glädje jag sett innan i hans ögon är nu borta, hans andedräkt luktar alkohol och när jag möter hans blick ser jag att hans ögon är helt rödsprängda. Detta är en helt ny sida av Harry som jag inte trodde fanns, jag blir nästan lite rädd för honom. Jag nickar bara åt hans konstaterande, rädd att jag kommer falla i gråt om jag säger något. ”Varför?” Frågar han kallt. Jag känner hur min läpp darrar och jag biter i den för att inte börja gråta. När jag inte svarar suckar han tungt och jag känner hur en tår rinner ner för min kind.
”Förlåt.” Piper jag men Harry skakar bara argt på huvudet.
”Förlåt räcker inte.” Säger han lika kallt som innan.
”Jag vet.” Sa jag tyst och kollade ner i marken.
”Så förklara för mig.” Sa Harry, denna gång lite mjukare. ”Förklara varför du inte kan umgås med mig men med den idioten från igår.” La han till med en hård stämma, men framför allt lät det som om han lät lite sårad.
”Jag är bara här i två dagar till och jag kommer aldrig träffa dig igen och jag är inte typen som gillar One night stands, okej? Det är det som är fel.” Nästan skrek jag. ”Jag gillar dig mer än jag borde och jag vill inte bli sårad, för det kommer jag bli när jag åker härifrån och har blivit kär i en person som jag aldrig kommer träffa igen.” Jag grät nu och torkade hysteriskt bort alla tårar som envisades med att trilla ner. Jag hade aldrig i hela mitt liv känt mig så blottad i hela mitt liv. ”Och killen igår betyder ingenting, det hände ingenting. Inte för att du har med det att göra.” Viskade jag. När Harry inte sa något vände jag mig om och gick därifrån, upp till mitt hotellrum för att inte kunna stöta ihop med honom igen. När jag kom in på rummet bröt jag ihop totalt. Alla känslor bara vällde ur mig. Jag måste ha gråtit i flera timmar för snart kände jag någon smeka min panna och stryka bort håret från ansiktet på mig. Jag kollade upp och mötte mammas oroliga blick.
”Vad är det?” Frågade hon oroligt och jag satte mig upp, drog knäna mot bröstet och vilade hakan på knäna. Jag stirrade blint framför mig och mamma förstod att jag inte ville prata om det just nu. Det knackade på dörren och mamma gick för att öppna. Hon möttes av en andfådd och svettig Harry.
Harrys perspektiv:
Lauras ord ringde i mina öron. Gillade hon mig mer än vad hon borde? Gillade jag henne? Huvudet bultade av all sprit jag hade konsumerat kvällen innan, jag kunde inte tänka klart. Jag förstod knappt vad som hände förrän jag började springa till första lägenhetskomplexet och knacka på, på varje dörr för att leta upp Laura. Jag var bara tvungen att prata med henne. Jag knackade på dörr 309 och en kvinna öppnade, bakom henne skymtade jag Laura. Jag pustade ut och bad att få prata med Laura.
Lauras perspektiv:
Jag kikade runt mamma som skymde dörröppningen och fick direkt ögonkontakt med Harry. Han sa något till mamma som flyttade på sig och släppte in honom innan mamma gick ut och stängde dörren efter sig.
”Vad vill du?” Sa jag argt och undvek hans blick.
”Vill du kolla på mig?” Sa Harry vänligt med sin hesa röst. När jag inte gjorde det suckade han. ”Jag har sprungit i vartenda hus och knackat på varenda dörr för att hitta ditt hotellrum, tycker du inte jag förtjänar att du tittar på mig?” Frågade Harry lite skämtsamt men jag skrattade inte, som jag nog hade gjort om jag inte hade varit så ledsen.
”Okej, ignorera mig då men jag tänker ändå prata, så lätt slipper du inte undan.” Jag satt tyst och väntade på att han skulle börja prata. ”Dina ord sjönk inte in förrän en timme efter du hade sagt dem, jag var full och en idiot men jag har gått igenom vartenda ord du sagt och jag förstår var du kommer ifrån.” Sa Harry och pausade för att se om jag reagerade men när jag inte gjorde det suckade han och fortsatte. ”Men du är den mest genuina, roligaste, vackraste och mest omtänksamma tjej jag träffat och jag är inte beredd att ge upp. Jag gillar nog dig mer än jag borde också.” Det sista sa han tyst, kanske mest för sig själv men jag hörde det.
Jag vände huvudet mot Harry och han studerade mitt ansiktsuttryck. Han torkade försiktigt bort mina tårar, först hesiterade han och testade om jag skulle rygga tillbaka men det gjorde jag inte. Jag halvlog mot honom och han drog på mungiporna han med.
”Vad betyder detta?” Frågade jag hest, från allt gråtande.
”Att vi i framtiden pratar med varandra och inte lägger oss ner på en strand och börjar gråta?” Sa han och log lite. Jag log tillbaka och nickade. ”Och att jag gillar dig mer än vad jag borde.” la han till och sa det nu medan han kollade mig djupt in i ögonen.
De sista två dagarna var helt underbara. Jag spenderade varje sekund jag kunde med Harry och hans vänner. Jag och Harry hade långa samtal, sittandes på stranden och kollade på solnedgången fram till sent på natten. Vi pratade om allt, från tidigare förhållanden, vänner, familj och allt som vi bara kom att tänka på. Mitt huvud var lutat mot hans axel och Harry höll om mig. Ingen sa något men vi visste båda två att det fanns något i luften, något som vi var tvungna att prata om förr eller senare. Om jag hade fått välja skulle det bli senare och bara leva i nuet. Harry lyfte bort mitt huvud och satte sig så att vi satt mitt emot varandra och kollade varandra i ögonen.
”Jag vet om att du inte vill prata om det här.” Sa Harry och jag skakade på huvudet. ”Men vi måste.” La han till med en suck.
”Jag vet vad jag vill ha.” Sa jag och kollade Harry djupt i ögonen, vek inte bort blicken när han kollade lika intensivt tillbaka. ”Jag vill ha dig.” Sa jag och böjde mig fram och kysste honom. Han la sina händer på mina kinder och tryckte mig närmre, fördjupade kyssen. Vi avslutade kyssen för att hämta luft. Harry kollade ännu intensivare på mig och viskade sedan. ”Jag vill ha dig också.”
Nå, vad tycker ni? Alltid lika kul att höra vad ni tycker! Nästa kapitel kommer på Torsdag. Ha det bra fram tills dess!
Kram!
Länkbyte
(Gör endast länkbyte med vissa så om du vill ha ett länkbyte fråga på men det är inte säkert att det blir av.)
Summer love - kapitel 3
Harry stannade bilen och gick sedan för att öppna dörren åt mig. Jag log och tog emot Harrys hand som han höll ut framför mig. Han släppte den inte när jag kommit ur bilen utan tvinade ihop våra händer istället. Jag kollade frågande upp mot Harry och han log bara emot mig. Varje gång han log kände jag hur jag blev vekare och vekare i benen. Vi gick i små smala gränder där det var små söta butiker intryckta i små hål i väggen i princip. Jag stannade och kollade på ett fint armband i silver. Det var stelt och på armbandet var det ingraverat: Never Give Up. Jag skulle precis betala när, Harry betalade mannen som sålde armbandet istället.
”Det behöver du inte göra.” Sa jag och gav pengar till Harry som vägrade ta emot dem. Jag suckade och stoppade ner pengarna i väskan igen.
”Men jag ville.” Sa Harry och log så smilgroparna syntes. Han hade redan hunnit bli lite brunare sen igår och man såg lite fräknar som höll på att dyka upp. Vi fortsatte att gå och snart var vi vid en mysig lite restaurang som hade borden och stolarna ute på stranden. Jag tog av mig skorna och tog dem i min fria hand och sedan gick vi och satte oss vid ett bord som var prytt med rosor och snäckor.
”Detta är jättefint.” Sa jag och log uppskattande mot Harry. ”Tack för att du tog med mig.”
”Så lite så.” Sa Harry och log ännu större än vad han gjort innan.
Lauras perspektiv:Vi stod på stranden, inlindade i varandras armar, panna mot panna och kollade in i varandras ögon. Han kollade på mina läppar och böjde sig framåt, hans läppar kom närmre mina och snart var de på mina. Han smakade gott, jag särade på läpparna och kyssen fördjupades. Våra ögon var slutna och vi njöt. Hans hand smekte min kind och tryckte våra ansikten närmre varandra. Sen slog verkligheten mig och jag avbröt kyssen och sjönk ner på mina knän i sanden. Några enstaka tårar rann ner för kinderna som jag snabbt torkade bort.
”Laura, vad är det?” Frågade Harry oroligt och sjönk ner bredvid mig. Han försökte att krama mig men jag puttade bort honom. ”Vad det något jag gjorde?” Harry lät riktigt orolig men jag kunde inte förklara mina känslor, herre gud jag visste knappt själv varför jag reagerade såhär. Jag kollade upp på Harry och mötte hans oroliga blick. Hans blick sökte något i mina ögon, något som kunde förklara vad det var som precis hänt. Jag kollade ner i sanden och torkade bort fler tårar.
”Kan du köra mig tillbaka till hotellet?” Frågade jag i en viskning.
”Visst.” Sa Harry fortfarande förvirrat men han hjälpte mig upp på benen men släppte mina händer när han kände att jag ryggade undan. Vi gick bredvid varandra, en obekväm tystnad låg i luften men ingen visste eller vågade säga något. Vi kom till bilen och Harry öppnade, som han hade gjort första gången, dörren åt mig och jag hoppade in i bilen.
Vi kom till hotellet och jag viskade ett förlåt innan jag snabbt hoppade ur bilen och sprang till mitt hotellrum. Bakom mig lämnade jag en förvirrad och orolig Harry.
Harrys perspektiv:
Jag suckade, smällde igen bildörren hårt och gick sedan långsamt och med huvudet nere till mitt eget hotellrum. En enda fråga snurrade i mitt huvud. Vad hände?
Jag sa inte hej till någon utav killarna, gick bara förbi dem, in på mitt rum och smällde igen dörren hårt. Alla ryckte till och kollade på varandra. De visste att jag hade varit ute med Laura men inte kunde det ha gått så fel? Harry var alltid den som lyckades med tjejer, trodde de. Louis reste sig upp och gick in till mig.
”Vad har hänt?” Frågade Louis och lutade sig mot väggen. Jag kollade upp på Louis, från där jag låg på sängen och Louis såg att jag var förtvivlad.
”Jag har ingen aning.” Sa Harry och drog sina fingrar genom håret frustrerat. ”Ena stunden var allt jättebra, vi kysstes, och i nästa ligger hon på stranden och gråter och låter mig inte röra henne.”
”Frågade du inte henne vad som var fel?” Undrade Louis och rynkade ögonbrynen.
”Tusen gånger.” Sa Harry frustrerat. ”Men det kanske är för det bästa.” Louis nickade lätt.
”Du förtjänar en förklaring så prata med henne i morgon innan vår intervju.” Föreslog Louis och Harry nickade. Louis lämnade rummet och Harry låg kvar på sängen innan han gick ut till de andra för att spela Fifa med dem så han kunde skingra tankarna, i alla fall för stunden.
Lauras perspektiv:
Jag såg Harry komma gående mot poolområdet, han kollade inte åt mitt håll utan gick direkt fram till några tjejer som vinkade glatt åt honom. Jag suckade. Det var väl såhär du ville ha det? Du vill väl inte bli sårad för det är allt du kommer bli om du inte slutar tänka på honom. Rösterna i huvudet tog över och jag fortsatte att läsa boken som jag hade framför mig. Då och då sneglade jag mot Harrys håll för att bli ännu mer besviken varje gång för att han inte verkade bry sig.
Dagen efter var det en sorts fest för de som var mellan 18 och 22 och då jag inte fyllt 18 än utan gjorde det först om fem månader, så hade en tjej, Johanna, som jag träffade dagen innan skaffat ett falsk leg till mig. Vi stod inne på hennes hotellrum och gjorde vid oss. Johanna hade lockat mitt hår, som nu var i några nyanser ljusare blond än vad det varit innan de kom hit, och sminkat mig i en brun sotning och ljust läppstift. Jag studerade mig i spegeln medan Johanna fortsatte med sin egen sminkning. Jag hade på mig en svart klänning som hade spets upptill med en skärning som gick ner i en urringning mellan brösten men täcktes av spetsen och i ryggen var tyget delat i mitten men satt ändå ihop upptill, under bysten gick klänningen ut och slutade halvvägs ner på låren tillsammans med ett par svarta pumps. Jag såg faktiskt riktigt snygg ut. Jag kollade på Johanna och hon såg också riktigt bra ut. Hon hade på sig en mörkblå tight fodralklänning med ett par silvriga, glittriga pumps.
”Du ser verkligen riktigt snygg ut i den klänningen.” Sa jag och log åt Johanna.
”Tack, du med.” Sa Johanna och tog på läppglans. ”Du kommer verkligen få killar på kroken.”
Jag rynkade på näsan åt hennes ord, jag hade inga som helst planer på att få några killar på kroken. Ingen av de sliskiga killarna som skulle finnas på klubben, den enda killen som jag ville ha var Harry men det skulle aldrig funka, jag skulle bara bli sårad i slutet och det hade jag ingen lust att bli. Jag log när Johanna kollade oroligt på mig.
”Ska vi gå?” Frågade jag.
”Ja, let’s burn this club down.” Halvt skrek Johanna och tog en klunk ur en plunta jag inte sett att hon haft. Hon höll fram den till mig och efter att ha tvekat lite tog jag också en klunk ur den. Vi gick ner till klubben och Johanna fick lugna ner mig säkert tio gånger innan vi kommit fram till ingången för att jag trodde de skulle komma på mig med ett falsk leg. Det visade sig att jag hade oroat mig i onödan då vi kom in hur lätt som helst.
Jag och Johanna hade en helrolig kväll. Vi dansade med varandra, med killar och lät och bjudas på lite väl många drinkar av killar som försökte ragga på oss. Även om spriten gjorde mitt huvud burrigt kunde jag ändå känna hur någons, inte någon utan Harrys, blickar brände hål i ryggen på mig. Jag försökte att strunta i dem men de slutade inte. Jag dansade med en kille, jag var mer åt det fulla hållet än åt det nyktra och hade ingen direkt kontroll över min kropp mer än att jag rörde den i takt till musiken. How we do (party) med Rita Ora var på och jag dansade, kanske lite väl intimt, med killen som jag redan glömt namnet på. Jag fick ögonkontakt med Harry för en sekund. Varför kollade han efter mig hela tiden? Han kunde ju inte bry sig särskilt mycket då han innan idag suttit med flertalet tjejer och flirtat hej vilt med dem, så vad gjorde jag för annorlunda som inte han gjort? Jag vände bort blicken och kollade på killen jag dansade med istället. Jag log mot honom och han log mot mig innan han tog mig i handen och drog med mig någonstans.
Kväll blev till natt och snart stapplade jag uppför trapporna till mitt hotellrum med hjälp av samma kille jag dansat med, nästan hela kvällen. Vi kom fram till min dörr och där stannade jag och vände mig om mot killen. Han böjde sig framåt och var på väg att kyssa mig men då vände jag bort huvudet så att hans läppar endast nuddade min kind. Jag sa hejdå till honom och gick snabbt in i rummet och stängde dörren efter mig.
Här är kapitel 3! Vad tycker ni? Jag vet att det är lite kort men var tvungen att ha ett bra avslut tyckte jag.
Summer love - kapitel 2
Detta har hänt:
”Jag är här med min familj men de har gått för att köpa något att äta.” Svarade jag och la mig ner på solstolen igen när jag fått av det mesta av sanden. ”Vad gör ni här egentligen?” Undrade jag och vände huvudet mot Harry som tagit av sig tröjan och också lagt sig ner på sin solstol. Jag studerade, vad jag trodde var diskret, hans kropp.
”Gillar du vad du ser?” Frågade Harry och flinade. Jag rullade ögonen åt honom och bet mig i läppen samtidigt.
”Jag har inget att klaga på.” Sa jag och blinkade emot honom. ”Svara på min fråga nu.”
”Vi är här för att promota den nya skivan.” Svarade Harry och lät stolt.
”Det måste vara fantastiskt att få åka till så många länder.” Sa jag och drömde mig bort till alla länder jag vill besöka.
”Ja.” Sa Harry och log. ”Fast man saknar familjen och vännerna. Man träffar inte dem lika ofta som man gjorde innan.”
”Det negativa med att resa jorden runt?” Frågade jag och Harry nickade.
”Fast jag älskar det jag gör.” Sa han med den där hesa rösten igen. ”Jag skulle inte byta bort det för en sekund.”
Lauras perspektiv:”Där är du ju.” Hörde jag någon skrika, jag vände mig om och såg att det var Liam som kom gående emot oss. ”Vi har letat överallt efter dig.” Sa någon, som jag förmodade var Louis. Liam satte sig ner på Harrys solstol och jag flyttade mina ben så att Louis kunde sätta sig ner på min. Louis kollade från Harry till mig och jag såg att han kände igen mig från igår då jag i princip skällde ut honom för att inte ta hand om Harry.
”Självklart hittar vi Harry med en tjej.” Sa Zayn som också anslöt sig till gruppen tillsammans med Niall. Harry kollade på mig för att se min reaktion åt kommentaren men jag rörde inte en min. Jag var fullt upptagen att komma på en ursäkt i mitt huvud.
”Förlåt för att jag blev arg på dig igår.” Sa jag till Louis som nickade och gav mig ett leende som sa att han förlät mig.
”Varför var du arg på Louis?” Frågade Harry och förundrat och fick en rynka mellan ögonbrynen.
”Jag skällde väl lite på honom för att han försvann igår.” Sa jag och kollade ner i marken och begravde fötterna i sanden.
”Synd jag inte kommer ihåg det.” Sa Harry och log charmigt.
”Skällde du verkligen ut Louis?” Frågade Niall. ”Det hade vi nog alla velat se.” Killarna garvade och Louis bara skakade på huvudet.
”Jag blev rätt chockad själv.” Sa Louis och skrattade han med.
”Vi har ju inte presenterat oss.” Sa Liam och log.
”Det behövs inte, Liam.” Sa Harry och blinkade åt mig men jag bara rullade på ögonen. ”Den enda som behöver presentera sig är Laura.”
Vi pratade en stund till innan alla utom Harry gick.
”Ska du med och bada?” Frågade Harry och kollade på mig hemlighetsfullt. Jag nickade sakta och då tog Harry och slängde mig över axeln för att springa ner till havet och slänga i mig. Jag skrek under hela tiden men Harry skrattade bara och låtsades inte höra mig. Harry skrattade för fullt åt mig och jag tog då tillfället att trycka ner honom i vattnet. Jag lyckades ganska bra även om han var starkare än mig.
”Försöker du dränka mig?” Skämtade Harry och jag skrattade bara åt honom, hans hår hade lagt sig alldeles platt på huvudet och det såg ganska roligt ut. ”Se nu vad du har gjort.” Han rufsade till håret.
”Aw, är Harry lite utseendefixerad kanske?” Skämtade jag med honom och han skakade på huvudet innan han tog tag om min midja för att kasta mig i vattnet ännu en gång. Innan han hann göra något, hörde jag någon ropa mitt namn, jag kollade in mot stranden och såg mina föräldrar stå vid strandkanten och viftade att jag skulle komma upp ur vattnet. Jag kollade upp på Harry som släppte mig, jag suckade och gick sedan mot mina föräldrar.
”Vem var det?” Var det första pappa frågade när jag kom upp.
”En kille jag träffade igår kväll.” Svarade jag och följde med mina föräldrar upp till vårt hotellrum för att äta.
”Du är väl försiktig?” Frågade mamma och jag mumlade fram ett herregud.
Jag fick inte i mig särskilt mycket mat då jag ville ut i solen direkt. Jag lade mig vid poolen denna gång och snart kände jag några brännande blickar på mig. Jag kollade runt och såg tre tjejer sitta och stirra på mig. De tittade inte bort när jag kollade åt deras håll utan fortsatte med sina elaka blickar. Jag suckade och la mig ner på solstolen igen.
Tre dagar gick och jag umgicks bara med Harry och killarna så fort de hade tid över. Jag kände mig som att jag trängde mig på men de tyckte inte killarna, de hade de i varje fall sagt när jag frågat dem.
Jag hörde någon harkla sig och när jag öppnade ögonen stod en utav hotellarbetarna framför mig och höll fram ett kuvert. Jag satte mig upp och tog emot det. Innan jag hann fråga vad det var frågan om försvann hann och jag satt förvirrat kvar. Jag kollade på kuvertet och det enda det stod på var mitt namn i kursiv text. Jag öppnade det och tog upp ett papper som var i.
Möt mig vid receptionen ikväll kl.19.00.
-H.S.
H.S. Harry Styles. Jag kollade runt mig för att se om han eller hans kompisar var i närheten men det verkade inte som det. Jag funderade på att gå till deras hotellrum men bestämde mig för att inte göra det. Jag kunde inte förstå att detta verkligen hände mig. Jag var 17 år och hade aldrig haft ett seriöst förhållande och nu träffar jag en kille som jag verkligen skulle kunna bli kär i men som bor i ett annat land och som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen. Det skulle endast bli en sommarromans, om han ens gillar mig. Men klarade jag av det? Var det inte bättre att bara förbli vänner i så fall?
Jag bestämde mig för att träffa Harry ikväll. Jag hade sagt till mamma och pappa att jag skulle ut och de hade först protesterat hej vilt men hade senare fått ge med sig. Jag tog på mig en enkel sommarklänning som var vit med små blommor på. Det var varmt i luften och det var skönast att använda klänning då. Jag packade ner nödvändigheter, såsom mobil, kamera och pengar i min väska. Jag tog på mig ytterst lite mascara och var sedan färdig. Jag hade flätat mitt, numera lite ljusare bruna, hår i en sned fiskbensfläta. Jag gick ner till receptionen och satte mig i en fåtölj och väntade på honom. Jag fick syn på Harry som var klädd i en enkel t-shirt och shorts komma in i receptionen och jag sken upp i ett leende direkt. Han log tillbaka och jag gick för att möta honom. Han gav mig en kram och jag kände doften av hans parfym. Det luktade Harry.
”Vad ska vi göra?” Undrade jag och log mot Harry.
”Det, my love, får bli en överraskning.” Viskade Harry med sin hesa röst i mitt öra, den rösten sände gåshud längs med hela min ryggrad.
Vi gick ut från hotellet och där stod en bil parkerad. Harry öppnade dörren för mig och gick senare till förarsidan och hoppade in.
”En 2012 BMW M6 Cabriolet. Inte illa.” Sa jag och inspekterade bilen.
”Du kan dina bilar, hör jag.” Sa Harry och avfyrade ett stort leende emot mig.
”Jag har alltid varit intresserad av bilar.” Sa jag och kollade åt Harrys håll, han hade ett stort leende på läpparna.
Harry stannade bilen och gick sedan för att öppna dörren åt mig. Jag log och tog emot Harrys hand som han höll ut framför mig. Han släppte den inte när jag kommit ur bilen utan tvinade ihop våra händer istället. Jag kollade frågande upp mot Harry och han log bara emot mig. Varje gång han log kände jag hur jag blev vekare och vekare i benen. Vi gick i små smala gränder där det var små söta butiker intryckta i små hål i väggen i princip. Jag stannade och kollade på ett fint armband i silver. Det var stelt och på armbandet var det ingraverat: Never Give Up. Jag skulle precis betala när, Harry betalade mannen som sålde armbandet istället.
”Det behöver du inte göra.” Sa jag och gav pengar till Harry som vägrade ta emot dem. Jag suckade och stoppade ner pengarna i väskan igen.
”Men jag ville.” Sa Harry och log så smilgroparna syntes. Han hade redan hunnit bli lite brunare sen igår och man såg lite fräknar som höll på att dyka upp. Vi fortsatte att gå och snart var vi vid en mysig lite restaurang som hade borden och stolarna ute på stranden. Jag tog av mig skorna och tog dem i min fria hand och sedan gick vi och satte oss vid ett bord som var prytt med rosor och snäckor.
”Detta är jättefint.” Sa jag och log uppskattande mot Harry. ”Tack för att du tog med mig.”
”Så lite så.” Sa Harry och log ännu större än vad han gjort innan.
Andra kapitlet är uppe! Vad tycker ni?
Summer love - kapitel 1
Här kommer första kapitlet av den nya novellen! Hoppas att ni kommer gilla denna lika mycket som den andra.
Lauras perspektiv:
Små svettdroppar rann nerför min rygg då det var kvavt i luften och knappt något syre fanns kvar p.g.a. alla människor som befann sig under det lilla terrasstaket. Jag trängde mig förbi människorna och gick ut för att få luft. Värmen hade börjat lägga sig ute men det var fortfarande behagligt. Jag tog ett djupt andetag och andades in den friska luften och tittade ut över stranden. Mamma och pappa hade tvingat med mig på en semester till Italien, i en vecka. Just denna vecka av sommaren var tänkt att spenderas hemma med vännerna, ligga på stranden och spana på killar och festa fram tills det blev morgon för om en vecka skulle min bästa vän flytta, flytta 100 mil ifrån mig. Jag suckade och försökte att inte tänka på vad de gjorde nu, inte tänka på vilka killar de träffade. Jag gick in igen och genast blev jag tillfrågad av en kille om jag ville dansa.
”Visst.” Svarade jag. Jag kunde lika gärna göra det bästa av det. Medan jag dansade med killen, som jag fått reda på hette Rico, studerade jag hans kropp. Han var riktigt snygg, solbränd och hade ett otroligt charmigt leende. Jag log mot honom när han sa att han skulle hämta något att dricka. Jag dansade lite för mig själv men kände snart hur blickar vändes emot mig. Jag kände mig osäker, sneglade efter Rico som jag som tur var såg kommande emot mig. Jag tog emot drickan han höll fram till mig och tog en klunk.
Tiden gick och snart var jag ensam. Rico hade försvunnit och jag kände mig vilsen. Jag snurrade runt och gick rätt in i någon. Jag kollade upp och fick fram ett förlåt. Denna kille var om möjligt ännu snyggare än Rico. Han hade brunt lockigt hår med gröna ögon och ett otroligt leende.
”Har du sett mina vänner?” Frågade han med sin hesa röst. Jag hörde direkt att han var från England och jag kände hur jag blev svag i knäna. ”Liam, Louis, Zayn och Niall?” La han till lite sluddrigt när jag kollade, vad han tolkade som en oförstående blick, på honom. Det gick nu upp för mig vem han var. Han var ingen mindre än Harry Styles från One Direction. Jag hade hört mina vänner skrika över hur snygga och bra de var ända sedan de slog igenom. Jag visste vilka de var och kunde mer än gärna sjunga med i deras låtar när mina kompisar spelade dem men jag hade aldrig varit den som blev Starstruck.
”Nej, tyvärr.” Sa jag och tog tag i hans arm när han snubblade lite. ”Jag kan hjälpa dig att leta efter dem.” Han nickade och jag hjälpte honom att gå stabilt samtidigt som vi försökte hitta hans vänner i folkmassan. ”De har nog gått.” Sa jag när vi hade letat i hela lokalen.
”Jag måste ha friskluft.” Sa han och jag hjälpte honom ut där jag stått några timmar tidigare. ”Vad heter du?” Frågade han och kollade intensivt på mig.
”Laura.” Svarade jag och log emot honom.
”Harry Styles.” Sa han och räckte fram sin hand och jag skakade den.
”Jag vet, jag lever faktiskt inte under en sten.” Skämtade jag och han log sitt charmiga leende emot mig. Han såg fortfarande väldigt påverkad ut men inte lika mycket som han hade varit när jag först såg honom. ”Vart ligger ditt hotellrum?” Frågade jag och han flinade.
”Försöker du redan få mig i säng?” Skämtade han och jag skakade på huvudet åt honom.
”I dina drömmar.” Skämtade jag tillbaka. ”Jag tänkte hjälpa dig dit, så åt vilket håll ligger det?” Harry pekade på ett håll och jag nickade innan jag lät honom lägga armen om mig för att ha stöd när han gick. Vi han inte gå långt förrän Harry stannade och släppte mig för att kunna kräkas, som tur var fanns det en papperskorg där han kräktes i. Jag satte mig ner på en utav solstolarna som inte var undanplockade och väntade på att han skulle kräkas färdigt. Han satte sig ner bredvid mig.
”Förlåt.” Sa han och kollade försiktigt på mig. ”Jag måste ha gett dig ett dåligt intryck.”
”Bry dig inte om det.” Sa jag och log uppmuntrande emot honom och strök bort några lockar som hade lagt sig i hans ögon. ”Man kan inte vara perfekt alltid.”
”Så du menar att jag är perfekt?” Skämtade Harry och jag kunde inte hjälpa att jag fnittrade åt honom.
”Jag låter dig tro det.” Sa jag och ställde mig upp och höll fram handen åt honom för att hjälpa honom upp. ”Du kommer knappast komma ihåg mig i morgon.”
”En vacker tjej som dig glömmer man aldrig.” Sa han och kollade mig rakt in i ögonen. Jag rodnade och vi fortsatte gå i riktning mot hans hotellrum.
Vi kom till hans rum och jag letade i hans fickor efter en hotellnyckel men ingen lycka där så jag knackade på, på dörren. Efter några sekunder öppnade Louis dörren. Han kollade förvånat på mig och sedan till Harry.
”Du kanske borde ta bättre hand om din kompis i framtiden.” Sa jag lite argt och lämnade över Harry till Louis innan jag vände på klacken och gick därifrån.
”Tack för att du tog hit honom.” Skrek Louis tyst efter mig, jag vände mig om och nickade till svar innan jag fortsatte gå nerför korridoren.
Jag låg på en solstol på stranden och solade när jag kände hur någon skvätte vatten på mig. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp snabbt, beredd att skälla ut personen. Personen visade sig vara ingen annan än Harry, som skrattade åt min reaktion.
”Gör aldrig så igen.” Sa jag och gav honom en mörk blick som han bara skrattade åt. Jag tog en näve sand och kastade på honom medan han hade fullt upp att skratta åt mig. Han slutade upp att skratta och jag såg i hans blicka att det var dags att börja springa. Jag hoppade upp ur stolen och sprang för glatta livet ifrån honom. Jag hade alltid varit duktig på att springa men i sanden blev allt mycket jobbigare och snart var Harry ifatt mig och drog ner mig i sanden. Jag tjöt till och Harry skrattade ännu mera åt mig. Jag skrattade jag med, fast mer åt hans beteende än att jag hade hamnat i sanden. Jag hade sand överallt och även på de mindre trevliga ställena. Harry hjälpte mig upp och jag borstade av den sanden som gick att få av.
”Jag ville egentligen bara tacka för hjälpen igår.” Sa Harry och smålog. ”Inte dra ner dig i sanden.” La han till med ett skratt när han såg min irriterade blick. ”Så farligt var det väl inte?” Jag bara gick förbi honom men han tog tag i min arm och drog mig tillbaka så jag kollade på honom. ”Förlåt.” sa han men han såg allt annat än ledsen ut. Jag skakade bara på huvudet och fnittrade åt honom.
”Du är hopplös.” Sa jag och gick tillbaka till min solstol. Harry följde efter och satte sig på solstolen bredvid min.
”Var är du ifrån?” Frågad Harry från ingenstans och kollade intensivt på mig.
”Sverige.” Svarade jag och Harry sken upp i ett ännu större leende.
”Då förstår jag varför du är så snygg.” Sa Harry och jag rodnade, vilket jag hoppades endast skulle synas som att jag blivit bränd lätt av solen. ”Är du här själv?”
”Jag är här med min familj men de har gått för att köpa något att äta.” Svarade jag och la mig ner på solstolen igen när jag fått av det mesta av sanden. ”Vad gör ni här egentligen?” Undrade jag och vände huvudet mot Harry som tagit av sig tröjan och också lagt sig ner på sin solstol. Jag studerade, vad jag trodde var diskret, hans kropp.
”Gillar du vad du ser?” Frågade Harry och flinade. Jag rullade ögonen åt honom och bet mig i läppen samtidigt.
”Jag har inget att klaga på.” Sa jag och blinkade emot honom. ”Svara på min fråga nu.”
”Vi är här för att promota den nya skivan.” Svarade Harry och lät stolt.
”Det måste vara fantastiskt att få åka till så många länder.” Sa jag och drömde mig bort till alla länder jag vill besöka.
”Ja.” Sa Harry och log. ”Fast man saknar familjen och vännerna. Man träffar inte dem lika ofta som man gjorde innan.”
”Det negativa med att resa jorden runt?” Frågade jag och Harry nickade.
”Fast jag älskar det jag gör.” Sa han med den där hesa rösten igen. ”Jag skulle inte byta bort det för en sekund.”
Vad tycker ni?
london nystart - kapitel 17
Detta har hänt:
”De kan vara de sötaste jag sett.” Sa Sofia drömlikt.
”Du och Zayn kan vara rätt söta om ni vill.” Skämtade Liam och blinkade åt Sofia.
”Jättekul.” Sa Sofia och slog till Liam på axeln.
”Jag tycker de är söta, vad ni nu än pratar om.” Sa Niall som inte hade en aning om vad de snackade om då han knappt hört p.g.a. ljudnivån.
”Jag tycker dem verkar patetiska.” Mumlade Marcus så tyst att ingen hörde.
Sofia tog några fler bilder innan hon stoppade ner mobilen i väskan igen och lät Zayn vira sina armar omkring hennes midja och luta sin kind mot hennes.
”Du är så fin, my love.” Viskade Zayn och Sofia tryckte sig närmre Zayn.
”Jag älskar dig.” Sa Sofia och Zayn kysste hennes kind.
Tårarna rann nerför Sofias kinder, de hade inte slutat på två dagar. Hon ville inte gråta men det var allt hon kunde. Hon kunde inte gå ut vare sig på internet eller läsa tidningen utan att se stora, svarta och tjocka rubriker överallt. Hon grät emot Hannahs axel, den ända som inte lämnat hennes sida, det hade alla nämligen andra gjort. Allt var Marcus fel. Det var han som hade kysst henne, inte tvärtom som hela världen vid det här laget tror. Fler tårar rann ner som ett vattenfall nerför Sofias kinder. Hur kunde allting gå så fel? Vad som gjorde Sofia mest ledsen, eller snarare förbannad var att ingen trodde henne och ingen vill lyssna på henne. Direkt efter att Marcus hade greppat tag i Sofia och kysst henne hade Sofia drämt till med en riktig örfil, som hela världen inte trodde på existerade. Sofia hade förlorat den hon älskade mest, och någonsin älskat så mycket i hela sitt liv, p.g.a. en person och det var Marcus.
Det var tjugonde gången Hannah försökte ringa någon av killarna för att Sofia skulle få en chans att förklara men så fort Hannah kom till poängen la de på och svarade senare inte på de kommande samtalen.
Sofia var nu mer förbannad än ledsen och det var endast tre dagar till rättegången hemma i Sverige. Sofia hade försökt få kontakt med Marcus men utan att lyckas, som tur är visste hon vilket hotell han bodde på medan han var i London och det var där Sofia nu stormade in, endast klädd i mjukiskläder och håret uppsatt i en knut på huvudet, och fram till receptionen där och begärde att få veta Marcus rumsnummer. Sofia fick inte sin vilja igenom och satte sig därför i lobbyn för att vänta på att Marcus antingen skulle gå in eller komma ner. Det dröjde inte länge förrän han kom gåendes ner för trappan till lobbyn och Sofia hoppade upp ur soffan och rusade fram till honom för att ge honom ännu en örfil.
”Hur dum i huvudet är du egentligen?” Skrek Sofia och alla som befann sig på hotellet stannade upp.
”Vad menar du?” Sa Marcus och spelade oskyldig.
”Du vet mycket väl vad jag menar.” Spottade Sofia. ”Du kysste mig och nu har jag förlorat Zayn. Hur fan kunde du?” Folk hade stannat upp och fans som kände igen Sofia började filma och ta foton, något som Sofia var helt omedveten om då hon var helt uppe i sitt ursinne och endast fokuserade på att få Marcus att bekänna hela grejen.
”Du var med på det hela.” Sa Marcus. ”Du böjde dig framåt och jag bemötte den.”
”Fan heller att jag gjorde.” Skrek Sofia. ”Jag var full din idiot och jag snubblade. Du utnyttjade mig.”
”Sofia, lugna ner dig.” Sa Marcus lugnt.
”Jag tänker inte lugna ner mig.” Sa Sofia och andades häftigt. ”Du förstörde mitt liv. Du skulle vara min bästa vän. Vilket skämt.” Sofia gav honom ännu en örfil och gick sedan med bestämda steg ut därifrån.
Det dröjde inte länge förrän skvallersidorna fått tag på videorna och lagt ut de på sina sidor. Eftersom de hade snackat på svenska hade de t.o.m. textat allt som sades. Sofia skrattade lite åt ironin, hon hade blivit ännu populärare att skvallra om sedan uppbrottet med Zayn, men inte av the good kind av skvaller. Sofia ville bara släppa tankarna på allt så hon bestämde sig för att packa inför sin resa hemåt, till helvetet, till rättegången som hon knappt vågade tänka på, hon undrade om hon ens skulle klara av den eftersom inte Zayn skulle vara där och stötta henne.
Sofia hann inte mer än ta fram resväskan förrän det ringde på dörren till hennes lägenhet. Sofia gick med långsamma steg mot dörren och öppnade den sakta. Hon möttes av Harry som stod och såg kluven ut. Sofia kollade förvirrat på honom men öppnade dörren vidare så han kunde komma in.
”Vad gör du här?” Frågade Sofia förvirrat.
"Jag var tvungen att prata med dig.” Svarade han bara innan han gick förbi henne och satte sig på den vanliga platsen i soffan.
”Okej.” Sa Sofia fortfarande förvirrad över varför han ens ville prata med henne.
”Ska du åka någonstans?” Frågade Harry när han fick syn på resväskan och Sofia nickade.
”Rättegången är i övermorgon.” Sa Sofia bara och satte sig ner mitt emot Harry. ”Vad är det du vill prata om?”
”Vad hände egentligen mellan dig och Marcus?” Undrade Harry och kollade bekymrat på Sofia som suckade.
”Han kysste mig inte tvärtom.” Svarade Sofia med en suck.
”Du har sagt det.” Sa Harry och kollade på Sofia för att hon skulle fortsätta prata.
”Han har väl alltid gillat mig, eller något, jag vet inte riktigt. Jag har inte gillat honom på det sättet och när han såg mig med Zayn blev det väl bara för mycket för honom, inte vet jag.” Sa Sofia. ”Han kysste mig och sa att jag förtjänade så mycket bättre och en massa andra saker jag har förträngt. Jag gav honom en örfil och när jag kom hem var allt redan ute på internet. Men inte hela historien. Alla hade missat delen där jag slog honom och sprang iväg.” Harry nickade och såg ut att fundera på något. ”Varför ville du höra det nu och inte innan?” Frågade Sofia.
”Vi har väl inte vågat lyssna.” Sa Harry och log sympatiskt. ”Vi är inte vana vid att välja sida.”
”Det har jag väl inte sagt att ni ska göra heller?” Konstaterade Sofia. ”Jag ville bara inte bli övergiven för något jag inte gjort.”
”Jag förstår det nu.” Sa Harry.
”Det kvittar väl nu.” Sa Sofia uppgivet. ”Zayn kommer aldrig vilja prata med mig igen.”
”Det vet du väl inte.” Sa Harry och flyttade närmare Sofia för att lägga en tröstande hand på hennes rygg. ”Jag sitter ju här och lyssnar.”
Sofia gick av planet och andade in Sverigeluften. På något sätt var det lättande att komma hit. Komma ifrån alla rubriken i London och vara tillbaka på hemmaplan, det enda som saknades nu var Zayn. Sofia suckade och gick mot utgången där hennes familj väntade på henne.
”Gumman!” Skrek hennes mamma och vinkade som en tok åt Sofias håll. Sofia fnittrade och skyndade sig fram till sin mamma och hennes öppna armar.
”Jag har saknat dig.” Sa Sofia och fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.
”Skulle inte Zayn vara med dig?” Undrade Sofias mamma och Sofia var tvungen att samla sig en sekund innan hon kunde svara.
”Vi gjorde slut.” Svarade Sofia kort och gick mot bilen där hennes pappa höll på att lägga in Sofias väskor.
Ingen sa något på hela resan och de hann inte mer än hem och vända innan det var dags att åka till rättegången. Sofia kämpade med sig själv hur många gånger som helst om hon skulle gå dit eller inte men till slut bestämde hon sig att hon skulle få ett slut på detta, utan Zayns hjälp eller inte. Oskar skulle bli straffad och Sofia skulle bli fri.
Rättegången på gick under, vad som kändes som flera år för Sofia, innan hon skulle svara på frågor. Hon gick upp i vittnesstolen och kollade ut på åhörarna och skådade en person som log uppmuntrande med svart hår och bruna snälla ögon. Det var Zayn som satt där. Sofia kunde inte fatta att han hade kommit. Hon kände för att gråta och springa direkt upp i hans famn men hejdade sig, hon var ju trots allt i en rättsal mitt i att bli tillfrågad frågor. Zayn mimade orden ”I’m sorry.” Och det gjorde Sofia varm i hela kroppen och hon fick ork och mod att fortsätta rättegången.
”Jag är äntligen fri!” Tjöt Sofia och sprang upp till Zayn, som väntade utanför, och slängde sig i hans famn.
”Jag är så ledsen.” Sa Zayn och kramade om Sofia hårt.
”Jag med.” Sa Sofia och klängde sig fast vid Zayn ännu mer när han försökte bryta kramen.
”Jag är så ledsen för att jag inte trodde på dig.” Fortsatte Zayn. ”Jag skulle ha trott på dig.”
”Jag är bara glad att ha dig tillbaka.” Sa Sofia och bröt kramen för att kunna kolla in i hans ögon.
”Jag älskar dig så mycket att jag nästan blir galen.” Sa Zayn, log och torkade bort några få tårar som rann nerför Sofias kinder.
”Och jag älskar dig.” Sa Sofia och kysste Zayn. Kysste honom som om hennes liv hängde på det. Hon var tillbaka i sin älskades famn och Oskar var bakom lås och bom. Hon var fri!
Beslutet att åka till London var det bästa hon någonsin tagit.
Här är sista kapitlet! Vad tycker ni? Lite förhastat kanske men vill mest få ett avslut så att den inte blev för tråkig. Nästa novell börjar jag uppdatera någon gång nästa vecka.
Ha en bra helg!
london nystart - kapitel 16
Detta har hänt:
”Jag älskar dig och vi ska klara detta tillsammans.” Sa Zayn och smekte Sofia över håret ännu en gång.
”Jag älskar dig med.” Viskade Sofia med hes röst.
”Får jag fråga dig en sak?” Undrade Zayn och kände hur Sofia nickade mot hans bröst. ”Vad betyder, den låten du sjöng, för dig?”
”Vad menar du?” Frågade Sofia och såg förbryllad ut.
”Jag såg hur du förändrades efter att vi lyssnat på den. Du var jätteduktig, men du förändrades efter vi hade hört dig. Varför?” Undrade Zayn.
”Jag spelade in den låten när jag trodde att Oskar skulle sluta förfölja mig. När jag trodde att jag var fri. När jag hörde låten igen påmindes jag av den känslan och att jag kanske inte kommer bli fri från honom. Någonsin.” Sa Sofia dovt och Zayn drog in henne i en hårdare kram.
”Du kommer bli fri, my love.” Sa Zayn. ”Jag lovar.”
Sofia var så upptagen med att försöka att inte tänka på allt som hände omkring sig att hon nästan fick panik på sig själv. Hon reste sig från soffan och tog på sig skinnjackan och sina dr. Martens och begav sig ut på stan för att rensa tankarna. Hon hade musik på och hörde inte när någon ropade efter henne, inte förrän hon kände en hand på sin axel vände hon sig upp och sken upp i ett stort leende.
”Vad gör du här?” Frågade Sofia chockat och kramade om hennes bästa vän från Sverige. ”Jag trodde du var på väg till New York.”
”Det blev ändrade planer.” Svarade Marcus och skrattade samtidigt.
”Hur länge stannar du?” Undrade Sofia.
”Jag ska vara här en månad sen beger jag mig av till New York.” Svarade Marcus och log brett.
”Gud vad kul.” Sa Sofia och log hon med. ”Varför har du inte sagt något till mig?”
”Jag tänkte överraska dig men det var svårare än jag trodde att få tag på din adress.” Sa Marcus och log halvt.
”Hemlig adress, du vet.” Sa Sofia och Marcus nickade på huvudet som svar.
”Vad gör du här ute ensam?” Frågade Marcus och de började gå smått nerför gatan.
”Jag var tvungen att rensa tankarna lite.” Svarade Sofia kort och länkade arm med Marcus, som de alltid brukade göra på den gamla goda tiden.
”Problem i paradiset?” Undrade Marcus och flinade.
”Nej, det har jag inte.” Svarade Sofia och drog på munnen lite. ”Det är Oskar som håller på igen.”
”Skämtar du med mig eller?” Sa Marcus argt. ”Det är mycket jag skulle kunna göra med honom.”
”Det vet jag men lugna ner dig nu.” Sa Sofia och skrattade åt Marcus arga sätt. ”Han är hos polisen i Sverige.”
”Hur kommer det sig att vi missat så mycket av varandras liv på så kort tid?” Frågade Marcus ledsamt.
”Ingen aning.” Suckade Sofia. ”Men jag har saknat dig.”
”Och jag dig.” Sa Marcus och la armen om Sofias axlar och drog in henne i en snabb kram.
”Vi får träffas och göra något någon dag.” Sa Sofia och Marcus nickade.
”Det får vi absolut göra.” Svarade Marcus.
”Jag har en tid att passa nu så jag måste gå men det var kul att träffa dig här.” Sa Sofia och kramade Marcus hejdå.
”Jag hör av mig.” Sa Marcus och sedan skildes de åt.
Sofia gick in i byggnaden, där killarna skulle vara i studion och spela in, gick upp för trapporna och knackade sedan på, på dörren och möttes av en av vakterna som öppnade. Han log mot Sofia och släppte in henne. Sofia kom in i rummet där producenterna satt och Sofia satte sig i soffan för att vänta på att killarna skulle bli färdiga. Sofia lyssnade på killarna när de sjöng samtidigt som hon tog upp ett modemagasin och bläddrade i. Killarna tog en paus efter en timme och kom ut till Sofia som inte var uppmärksam nog på att höra detta så när Zayn kysste henne på kinden var han nära att få ett slag av en rädd Sofia.
”Gör inte så.” Klagade Sofia och fick bara skratt och en puss på munnen som respons.
”Jag kan ju inte hjälpa att du blir rädd för allting.” Sa Zayn, skrattade och satte sig bredvid Sofia på soffan.
”Det låter riktigt bra.” Sa Sofia och la ifrån sig tidningen.
”Det börjar likna något nu.” Sa Harry och log stolt.
”Ska ni göra något i helgen?” Frågade Louis alla.
”Inget speciellt, bara ta det lugnt.” Svarade Liam och lutade sig tillbaka i fåtöljen han satt i.
”Samma här.” Svarade Niall.
”Ni då?” Undrade Louis och nickade mot Zayn och Sofia.
”Jag mötte en kompis till mig precis innan jag kom hit så vi ska nog hitta på något.” Sa Sofia och drack lite av sitt kaffe som Zayn hade hämtat. ”Ni kan ju följa med om ni vill?” La Sofia till när de såg killarnas besvikna blickar om att de inte kunde spela Fifa hela helgen, vilket i princip ta det lugnt betyder i deras hjärna.
”Är din kompis snygg?” Frågade Harry och blev genast mer inne i konversationen.
”Jag tycker det men jag vet inte om du tänder på killar.” Skämtade Sofia med Harry som suckade.
”Varför, varför, varför, kan inte Sofia fixa ihop mig med sina kompisar?” Skämtade Harry tillbaka men suckade samtidigt lite.
”Vi ska nog kunna fixa någon åt dig.” Svarade Louis och puttade till Harry.
”Så vad heter din kompis?” Undrade Zayn.
”Marcus.” Svarade Sofia. ”Vi har gått i samma klass och varit bästa kompisar sedan femman.” Zayn nickade åt henne men var lite frånvarande.
”Inget att oroa sig för.” Sa Sofia för att visa att Zayn inte hade något att oroa sig för. ”Jag är helt och hållet din.” Zayn kysste Sofia som skrattade lätt åt Zayns avundsjuka.
Marcus hade ringt Sofia och bestämt tid och plats där de skulle träffas upp. Sofia hoppade ur taxin och såg direkt Marcus utanför klubben som de bestämt att de skulle utforska. Hon gick fram till honom och gav honom en kram.
”Hej.” Sa Sofia och log stort. ”Detta är Zayn, min pojkvän och hans kompisar, Harry, Louis, Niall, Liam, Louis flickvän Bella och Hannah.” Sofia pekade på den hon presenterade och Marcus skakade hand med alla.
När de gick in så drog Marcus i Sofia så de stannade innanför dörröppningen medan de andra fortsatte in i lokalen.
”Jag trodde det bara skulle vara vi.” Muttrade Marcus.
”Vi kommer endast i åttapack.” Sa Sofia och skrattade och följde sedan efter de andra.
Sofia stod och dansade med Hannah och Bella och skrek till musiken som spelades medan killarna satt vid bordet och pratade, eller försökte är nog snarare ordet då det var så hög musik i lokalen. Marcus koncentrerade sig inte så mycket på samtalet utan hade blicken fäst på en dansande Sofia. Han var helt hänförd utav henne. Hon hade verkligen förändrats, åt det positiva hållet, sedan hon kom till London. Hon var ännu snyggare, ännu mer självsäker och verkade inte vara rädd för något. Sofia försvann från gruppen och begav sig mot toaletterna, lite vingligt men än så länge stod hon upp. Marcus ursäktade sig och följde efter henne. Sofia snubblade till och Marcus fångade henne i sista sekunden.
”Tack.” Sa Sofia och lutade sig mot väggen för att hitta balansen igen.
”Ingen fara.” Sa Marcus och avfyrade ett charmigt leende.
Sofia kom ut från toaletten och Marcus stod fortfarande och väntade på henne. Sofia log mot honom och de tog armkrok och gick ut till killarna. Sofia satte sig ner bredvid Zayn och kysste honom och han log brett mot Sofia.
”Har du kul?” Skrek Zayn i Sofias öra så att hon skulle höra. Sofia nickade entusiastiskt till svar.
”Vet du vad som skulle göra det bättre?” Frågade Sofia och Zayn skakade på huvudet. Istället för att svara drog Sofia med Zayn upp på dansgolvet för att dansa.
”Jag gör detta endast för att det är du som frågade mig.” Sa Zayn.
”Försök inte.” Sa Sofia och log mot Zayn. ”Jag vet om att du gillar det.”
Marcus blick hamnade ännu en gång på Sofia, han var avundsjuk på Zayn som fick röra henne på det sättet, kyssa hennes läppar, krama henne länge utan att någon skulle säga något, kolla länge och tråna efter Sofia. Marcus vände sin blick mot killarna när han kände en putt i sidan. Hans blick landade på Harry som blängde på honom.
”Du har inte en chans.” Sa Harry och blängde på Marcus. ”och om du ens försöker bryter vi vartenda ben i din kropp, förstått?” La han till hotfullt och klappade sedan Marcus på axeln, när han nickade, innan Harry gick för att beställa en drink i baren.
De dansade tillsammans och snart fick Sofia en idé.
”Är det inte Bellas och Louis ettårsdag idag?” Frågade Sofia Zayn, som nickade till svar. Sofia försvann ifrån Zayn och gick till dj båset och viskade något i dj:ns öra och han nickade bara åt Sofia som log stort när hon kom tillbaka till Zayn. Sofia drog med Zayn till bordet och drog istället upp Louis och Bella medan deras låt spelades i hela klubben. Louise log mot Sofia och tog sedan med sig Bella upp på dansgolvet för att dansa med henne. Sofia tog upp sin mobil och tog många bilder på dem när de kysstes eller bara kollade in i varandras ögon.
”De kan vara de sötaste jag sett.” Sa Sofia drömlikt.
”Du och Zayn kan vara rätt söta om ni vill.” Skämtade Liam och blinkade åt Sofia.
”Jättekul.” Sa Sofia och slog till Liam på axeln.
”Jag tycker de är söta, vad ni nu än pratar om.” Sa Niall som inte hade en aning om vad de snackade om då han knappt hört p.g.a. ljudnivån.
”Jag tycker dem verkar patetiska.” Mumlade Marcus så tyst att ingen hörde.
Sofia tog några fler bilder innan hon stoppade ner mobilen i väskan igen och lät Zayn vira sina armar omkring hennes midja och luta sin kind mot hennes.
”Du är så fin, my love.” Viskade Zayn och Sofia tryckte sig närmre Zayn.
”Jag älskar dig.” Sa Sofia och Zayn kysste hennes kind.
Nästa kapitel är det sista. Ville bara förvarna er lite. Det känns lite vemodigt att avsluta den så tidigt men å andra sidan så börjar jag få slut på idéer för just denna noveller så lika bra att sluta nu innan det går utför, inte sant? Aja hoppas ni gillade detta kapitelt i alla fall.
Kram!
london nystart - kapitel 15
”Surprise!” Sa Sofia och log stort. Vakten hjälpte dem att hoppa över staketet och snart stod de och väntade på att konserten skulle dra igång.
”Du blev precis världsbäst.” Sa Louise och kramade om Sofia.
”Jag gör allt för dig det vet du väl.” Sa Sofia bara och log tillbaka.
Killarna kom in på scenen och alla i publiken började skrika som galna och hoppa upp och ner. Zayn som inte heller visste att de skulle dit sken upp i ett ännu större leende när han fick ögonkontakt med Sofia.
”Vas happenin’?” Skrek Zayn och publiken blev helt vild.
”Hur mår ni?” frågade Niall och alla skrek till svar.
”Are you ready to party?” Skrek Harry och publiken skrek till svar.
Killarna började konserten med att framföra Kiss You. Hela tiden dansade och sjöng hela publiken. Det var verkligen en underbar upplevelse. Killarna varvade att sjunga med att prata med publiken. Publiken blev alltid vild så fort någon sa något och alla sjöng med för glatta livet i alla låtarna. Zayn kollade ofta på Sofia när de sjöng och riktade orden han sjöng till henne och Sofia kunde inte sluta att le varje gång han gjorde det. När konserten var slut kom vakten igen och hjälpte de över staketet för att kunna gå backstage. Caroline höll på att svimma när Sofia sa att de skulle gå backstage men både Louise och Sofia lovade att de var hur schyssta som helst och inte hade något att oroa sig för. De kom in i killarnas loge och Sofia blev genast kysst av Zayn så fort hon kommit innanför dörrarna.”Ni var helgrymma.” Berömde Sofia och kysste Zayn en gång till. ”Detta är förresten Caroline, Louises bästa kompis.” Killarna hälsade alla på Caroline som blev näst intill paralyserad.
”Du kanske borde torka bort dreglet.” Sa Sofia till Caroline på svenska så inte killarna skulle förstå och skrattade åt Caroline när hon torkade sig om munnen.
Zayn gick till sin väska och tog upp en ny tröja att byta till. Han drog av sig tröjan och Sofias ögon studerade genast Zayns mage och muskulösa rygg, hon bet sig i underläppen och mötte sedan Zayns blick. Han log tillbaka och Sofia rodnade.
”Det är nog du som behöver torka bort dreglet.” Sa Caroline och hon och Louise skrattade åt Sofia.
”Tyst med dig.” Sa Sofia och rodnade ännu mer.
”Jag förstod nog inte vilka stora tjejidoler ni var förrän konserten ikväll.” Sa Sofia. ”Alla var helt vilda.”
”Det är så det är när man är så snygga som vi är.” Skämtade Louis och han och Sofia skrattade ihop.
”Ni har nog världens bästa jobb.” Sa Sofia. ”Göra det man älskar och få möta alla fans och resa jorden runt. Det verkar helt fantasiskt.”
”Du är ju en del av det.” Sa Harry, log mot Sofia och gav Louise och Caroline var sin autograf som de frågat efter.
”Ja men inte på samma sätt som ni är.” Sa Sofia och satte sig ner i soffan. ”Fast ingen hade nog kommit till min konsert ändå, de hade fått hålla för öronen hela konserten igenom.” Skrattade Sofia.
”Du sjunger ju inte ens dåligt.” Protesterade Louise. ”Hon ljuger bara. Jag har hört henne flera gånger och hon sjunger riktigt bra. Jag har nog t.o.m. en inspelning på min mobil.” Louise tog upp sin mobil och började leta upp videon.
”Du vågar inte visa den.” Sa Sofia och försökte ta mobilen ifrån Louise utan att lyckas.
”Låt oss höra.” Sa Louis och Louise visade videon för killarna och Caroline. Sofia begravde sitt huvud i Zayns bröst för att dölja att hon rodnade.Hon hade alltid spelat och sjungit men aldrig trott att hon var tillräckligt bra och att nu Zayn, Harry, Niall, Louis och Liam lyssnade på henne sjunga, seriöst för en gångs skull, gjorde henne nervös. Riktigt nervös. Sofia hade alltid haft bra självförtroende men när det kom till hennes sång var det inte så. Sofia hade aldrig varit osäker på alla rykten om Zayn, alla elaka kommentarer, okej i början då, men inte såhär, hon hade aldrig varit nervös såhär inför killarna och framför allt inte Zayn. Sofia blev ännu mer nervös av att hon inte borde vara det.
Hon hörde sig själv sjunga och kikade på killarna snabbt för att se deras reaktion, eftersom de var så tysta. Sången avslutades och när Sofia vågade kolla upp märkte hon hur allas blickar var riktade emot henne.
”Du är ju riktigt bra.” Utbrast Niall.
”Eller hur!” Höll Liam med. ”Varför har vi inte fått höra detta tidigare?”
”Jag skulle i alla fall köpa dina skivor.” Sa Harry och log. ”Och gå på dina konserter.” La han till.
”Tack.” Sa Sofia blygt. ”Men jag nöjer mig med att bara följa med er.”
Zayn drog henne intill sig i en kram och Sofia log. Hon hade inte varit med om någon som Zayn. Som alltid visste vad han skulle säga och eller göra. Minsta lilla gest och hon mådde bra igen.
Caroline och Louise snackade lite till med killarna och hade en allmänt rolig stund. Innan de gick tog Sofia ett kort på Caroline och Louise med killarna och sedan kramade de alla hejdå, förutom Zayn som Sofia gav en kyss.
Zayn kollade efter Sofia när de gick, det var något annorlunda med henne. Sedan låten spelades upp hade Sofia förändrats. Inte märkvärdigt mycket men det var ändå något annorlunda med henne. Zayn var orolig för henne, det hade hänt så mycket de senaste månaderna och det hade tagit hårt på Sofia, det visste han. Han hade sett hur hon rasat i vikt de föregående månaderna men när hon tagit kontrollen igen hade han inte sagt något. Att det nu låg ett hot att en bild på henne skulle komma ut gjorde Sofia orolig, det visste han också. Men det pratade de alltid om, detta var annorlunda. Han lät det gå för stunden men om hon inte skulle ta upp det skulle han göra det.
Sofia hann inte mer än torka tårarna och komma hem från flygplatsen efter att ha släppt av sin syster och hennes kompis, förrän de skulle komma igen. Sofias mobil ringde och hon svarade. Efter ett långt samtal med Christine hade tårarna runnit längs med Sofias kinder, ledsna tårar blandade med tårar av lycka. Lycka för att polisen hade lyckats stoppa bilden och ledsna för att Sofia om två veckor skulle behöva ge sig av till Sverige och möta Oskar i en rättegång. Hon skulle behöva stå face to face med den människa hon avskydde mest i hela världen.
Snart var Sofia omfamnad av Zayn och Sofia hulkade sig för att få luft p.g.a. sina gråtattacker. Zayn viskade tröstande ord i hennes öra samtidigt som han smekte henne över håret och pussade hennes hjässa. Det gjorde ont i honom att se Sofia såhär. En halvtimme senare hade Sofias gråt gått över och hon kunde börja förklara bättre för Zayn vad Christine sagt. Zayn drog en suck av lättnad när Sofia berättade att bilden inte skulle komma ut och när Sofia berättade om rättegången fanns det inga tvivel i Zayns ögon när han bestämt sa att han skulle följa med Sofia, oavsett vad hon sa. Sofia nickade bara till svar, glad att Zayn skulle vara där och stötta henne.
”Jag älskar dig och vi ska klara detta tillsammans.” Sa Zayn och smekte Sofia över håret ännu en gång.
”Jag älskar dig med.” Viskade Sofia med hes röst.
”Får jag fråga dig en sak?” Undrade Zayn och kände hur Sofia nickade mot hans bröst. ”Vad betyder, den låten du sjöng, för dig?”
”Vad menar du?” Frågade Sofia och såg förbryllad ut.
”Jag såg hur du förändrades efter att vi lyssnat på den. Du var jätteduktig, men du förändrades efter vi hade hört dig. Varför?” Undrade Zayn.
”Jag spelade in den låten när jag trodde att Oskar skulle sluta förfölja mig. När jag trodde att jag var fri. När jag hörde låten igen påmindes jag av den känslan och att jag kanske inte kommer bli fri från honom. Någonsin.” Sa Sofia dovt och Zayn drog in henne i en hårdare kram.
”Du kommer bli fri, my love.” Sa Zayn. ”Jag lovar.”
Jag håller på att komma till ett avslut på denna novellen nu. MEN jag har redan idéer för en ny så hänger ni kvar får ni följa min utveckling av den också. Jag vet inte riktigt hur många kapitel det är kvar, men tippar på att det inte blir mer än 20 kapitel. Jag har även börjat träna och det är väldigt mycket i skolan också så, ännu en gång säger jag, att uppdateringarna inte kommer ske så ofta men så ofta jag hinner och tiden kommer nog variera men försöker så snabbt jag kan.
KRAM!
