Harrys perspektiv:

Jag hade försökt få ut något svar på alla mina frågor hela taxiresan tillbaka till min lägenhet men utan att lyckas något vidare. Laura var en mer komplicerad person än vad jag trott vid första ögonkastet, då hade hon sett ut att vara en bekymmerslös tjej som tog dagen som den kom och alltid njöt av livet men ju mer jag hade lärt känna henne hade jag märkt att det fanns en annan sida av den Laura jag först trott hon varit. Det betydde inte att jag gillade henne mindre men jag kände mig inte tillräcklig nog för henne. Jag kunde inte hjälpa henne med de problemen hon hade, för jag bor i ett annat land och är mer upptagen än vad en normal nittonåring är. Jag gav upp med att fråga henne vad som var fel när hon röt till och bad mig att inte ställa fler frågor, jag fick helt enkelt förlita mig på att hon skulle berätta tids nog. 

Taxin stannade framför lägenhetsbyggnaden och vi gick ur bilen, jag höll ett avstånd till Laura; osäker på vad hon behövde just nu. Vi klev in i hissen och jag tryckte på knappen för rätt våning. Spänningen i hissen var så tät så man kunde ta på den. Jag sa inget och inte Laura heller. Hissen stannade och dörrarna öppnades och vi gick ut i korridoren och vidare till lägenheten, jag öppnade dörren, gick in och tog av mig skorna för att sedan gå in i köket. Jag hörde Laura ta av sig sina skor och sedan gå in i badrummet. Jag suckade djupt och tog ut ett glas ur skåpet och fyllde med vatten och drack upp, fyllde på glaset igen och drack upp igen. Jag hörde Lauras fotsteg bakom mig men vände mig inte om för att bemöta henne istället tog jag ett hårt tag i diskbänken och slöt ögonen. Laura kom närmre mig och när hon var några centimeter ifrån mig virade hon sina armar om min överkropp och lutade sin kind mot min rygg, hennes händer vilade på mitt bröst. Jag drog ännu en suck, slappnade av och släppte diskbänken men vände mig inte om.

”Förlåt.” Mumlade Laura men jag svarade inte, osäker på vad jag skulle svara, jag var nämligen inte arg på henne, bara otroligt förvirrad. Var det något jag gjort? 

”För vad?” Frågade jag efter några minuters tystnad. ”För att jag är så komplicerad.” fick jag till svar. Jag skakade på huvudet och lyfte min hand för att krama om hennes.

 ”Vill du vara snäll och berätta vad som hände?” Försökte jag. Jag kände hur hon drog ett djupt andetag eftersom hennes mage och bröst var tryckta mot min rygg.

”Jag kan inte. Jag vill berätta för dig men jag kan verkligen inte, Harry. Förlåt.” Sa hon, lirkade sin hand ur min, släppte mig och gick ut från köket. Jag drog ett djupt andetag, höll inne luften innan jag släppte ut den, för att lugna ner mig själv. Jag tog upp glaset och fyllde det med vatten ännu en gång och drack ur det. Jag stirrade ner i diskhon och slängde frustrerat ner glaset i diskhon så att det gick i sönder.

Lauras perspektiv:

Ljudet av glas som gick i sönder fick mig att hoppa till och snabbt gå tillbaka till köket. Harry var inte där längre men jag gick fram till diskhon och såg glaset, som Harry förmodligen kastat i ren frustration, ligga splittrat i flera hundra bitar. Jag gick ut ur köket och såg att Harry hade lagt sig ner på soffan, med ansiktet vänt inåt mot ryggstödet.  Jag masade mig över till soffan och satte mig ner på golvet framför soffan med huvudet lutat huvudet mot armstödet.

”Att jag inte berättar för dig är inte för att jag inte litar på dig.” Sa jag och vände huvudet mot hans håll men han hade inte rört sig utan kollade fortfarande inåt mot ryggstödet. ”Jag berättar inte för dig eftersom jag bara vill glömma. Jag blev en annan person som jag inte någonsin vill vara igen och jag är rädd att om jag berättar kommer jag bli det.” Jag lät några tårar rinna nerför mina kinder, jag blundade och torkade bort dem. Jag kände en hand på min kind, jag öppnade ögonen och mötte Harrys blick, han satt nu bredvid mig med huvudet vänt emot mig. Han sa inget, han tittade bara in i mina ögon och torkade bort de tårarna jag missat. ”Kommer du och lägger dig?” Frågade jag och Harry kollade ner. ”Jag behöver dig Harry även om jag inte kan berätta något.” Sa jag hest och Harry kollade upp och gav mig ett halvt leende innan han reste sig, räckte mig en hand som jag tog emot, och drog upp mig.

Harrys perspektiv:

Jag gjorde mig säker på att Laura fortfarande sov innan jag gick ut i köket. Louis satt vid bordet och åt frukost, jag gjorde frukost till mig själv och satte mig ner vid bordet.

”Vad var det med Laura igår?” Frågade Louis och slog ihop tidningen han läste i och vände uppmärksamheten till mig.

”Ingen aning, hon vill inte berätta.” Sa jag och tog ett bett av min macka. Louis rynkade på pannan och kollade frågande på mig. ”Frågade du inte henne?”

 ”Klart jag gjorde.” Sa jag och slog ut med armarna. ”Men hon vill inte säga någonting mer än att hon behöver mig.” Louis såg förbryllad ut.

 ”Du har allt hittat dig en komplicerad brud, Hazza.” Sa Louis och jag suckade frustrerat.

 ”Jag vet.” Sa jag och la huvudet i händerna.

”Är hon värd allt bekymmer?” Frågade Louis och jag kollade upp från mina händer och fäste blicken på Louis.

”Jag menar, är hon värd att du går och grubblar på vad som kan vara fel, att du mår dåligt av det? För helt ärligt, så har du aldrig haft ett lika seriöst förhållande som du har med Laura. Så du måste fråga dig själv om hon är värd det.” Sa Louis och plockade undan sin frukost och gick sedan in på sitt rum. Jag suckade, tog fram papper och penna och skrev en lapp till Laura, gick in i sovrummet och la den på min huvudkudde innan jag snabbt tog på mig träningskläder och begav mig ut på en joggingrunda för att rensa tankarna.

Lauras perspektiv:

Jag vaknade upp och rullade runt för att kunna lägga mitt huvud på Harrys bröst men fann andra sidan av sängen tom. Jag satte mig upp och kollade runt i rummet men såg ingen Harry. Jag vände på huvudet och såg lappen som låg på hans kudde.

När jag kom tillbaka fanns det en lapp till mig som låg på matrumsbordet från Laura.

Ute på en joggingrunda, snart tillbaka. Stod det skrivet i Harrys slarviga handstil.

Jag sträckte på mig och gick upp, tog på mig ett par joggingbyxor och gick ut i köket för att äta frukost. Jag kollade på klockan och såg att den bara var halv elva, vilket var väldigt tidigt för mig. Jag tog fram flingor och mjölk och hällde upp i en skål, tog fram en sked och satte mig tillrätta vid bordet. Jag började äta och snart var det en annan person i rummet. Jag kollade upp och såg Louis sittandes framför mig.

”God morgon.” Sa jag och log.

”God morgon.” Sa han tillbaka, men han log inte och det var inte sagt i den glada tonen som var typisk för Louis.

”Vad är det?” Frågade jag och kollade oroligt på Louis.

”Vet du om att Harry blir tokig på att inte veta vad som finns i ditt huvud.” Frågade Louis mig, jag kollade ner i bordet och suckade.

 ”Jag kan inte berätta, Louis.” Sa jag tyst.

”Varför?” Frågade han, nästan lite kallt, och jag skakade på huvudet.

”Det är så mycket i mitt liv som ni inte vet och jag har ingen lust att dra upp det och förstöra era liv också. Det är nog att det är kaos i mitt huvud. Jag vill inte minnas vad som har skett, jag vill bara gå vidare. Kan du förstå det?” Sa jag arg, tittade Louis rakt in i ögonen, sköt bak stolen, tog min skål med flingor och smällde ner den i diskhon och gick sedan därifrån med arga steg. Jag tog på mig jeans, en tröja och min skinnjacka, skrev en lapp till Harry och försvann sedan ut genom dörren.

Min mobil vibrerade i fickan och jag plockade upp den för att svara. Jag tittade på skärmen för att se vem det var som ringde förs innan jag drog med fingret över skärmen för att svara.

”Hej.” Sa jag kort.

”Vad håller du på med?” Frågade en orolig röst på andra sidan luren. ”Du kan inte gå runt i London själv.” Fortsatte hon och jag suckade.

”Jag sitter faktiskt ner och har inte gått speciellt långt.” Svarade jag irriterat. ”Vad vill du?” Frågade jag.

”Din pappa ringde till mig i ren panik. Han hade tydligen pratat med Harry och han sa att du hade försvunnit från lägenheten.” Sa Andrea, min allra bästa vän, den enda som vet vad som gick igenom mitt huvud utan att jag behövde säga något. Det var hon som funnits vid min sida genom allt som hänt och om hon inte hade gjort det hade jag nog fortfarande varit kvar i det jag vill glömma. ”Vill du förklara vad som hände?” Frågade hon.

”Egentligen inte.” Svarade jag och suckade. ”Du behöver inte, jag tror jag vet vad det handlar om, men snälla du, gå tillbaka till lägenheten och prata med Harry. Han är jätteorolig.” Sa Andrea mjukt.

”Okej, kan inte du prata med mig först bara?” Frågade jag, jag ville prata med Andrea först innan, låta hon lugna ner mig och förklara för mig vad jag skulle göra.

”Så det handlar om Hannes?” Frågade Andrea och jag nickade men kom på mig själv med att hon inte såg det. ”Ja.” Sa jag istället. ”Vi var ute på en klubb och hade kul men i andra sekunden så kom bara alla minnen tillbaka, när jag såg alkoholen och hur killarna skrattade tillsammans, det blev bara för mycket.”

 ”Och jag antar att du inte har berättat för Harry och det är därför du sitter på gatan?” Frågade Andrea. ”Mitt i prick.” Sa jag.

”Jag vet inte vad du känner att du ska göra och jag tänker inte säga vad du ska göra heller men jag tycker Harry behöver veta, det är en stor del av ditt liv och hur mycket du än vill glömma bort vad som hände så kommer det alltid vara en del av dig.” Sa Andrea och jag visste att hon hade rätt. Det som har hänt har hänt och är inget jag kan ändra på.

”Hur vet du alltid rätt ord att säga?” Frågade jag och Andrea skrattade dovt.

”Gå nu till Harry.” Sa Andrea. ”Vi ses när du kommer hem. Jag älskar dig.”

”Och jag älskar dig. Tack så mycket för att du alltid är här för mig.” Sa jag och sedan la vi på och jag reste mig från bänken och började min promenad tillbaka till lägenheten och Harry.

---

Ni kommenterade på riktigt bra så här kommer kapitel 11!

Tack för alla fina kommentarer, de får mig verkligen att le och gör det så mycket roligare att skriva!

Nu kommer jag tyvärr inte kunna uppdatera förren, tidigast Söndag då det är mycket som ska göra de kommande dagarna. Hoppas ni har förstående för det!

Ha det bra!