Lauras perspektiv:

Jag torkade bort tårarna som fortsatte att rinna nerför mina kinder, blicken var fäst mot fönstret men jag studerade egentligen inte flygbanan, jag ville bara undvika att någon skulle se mig i detta skick. Jag drog ett skälvande andetag och lyfte blicken när jag kände att någon satte sig bredvid mig, jag gav personen ett förlåtande leende och vände sedan blicken utåt igen.

”Hur är det?” Frågade personen som satt bredvid mig och höll fram en servett till mig. Jag tog emot den men ville inte vända mig mot personen, som var en kille och i min ålder, jag ville inte att han skulle tro att jag var värsta idioten, eller det trodde han nog redan men en ännu större idiot som sitter och gråter floder på ett flygplan. ”Är du flygrädd?”

Jag gav ifrån mig ett fnys, skakade på huvudet och vände mig emot honom när jag torkat bort tårarna. ”Nej, jag vill bara inte åka hem.” Svarade jag tyst och pillade förstrött bort gammalt nagellack som fanns kvar på mina naglar.

”Varför inte det?” Frågade han vänligt.

”Min pojkvän bor här och jag kommer inte träffa honom igen på jätte länge.” Svarade jag ledsamt och fortsatte pilla bort nagellacket.

”Det ordnar sig nog.” Sa killen och klappade mig lätt på armen, jag vände log mot honom men vände mig sedan bort igen, jag orkade inte prata med någon just nu. Jag ville bara hem, lägga mig i sängen och hoppas att nästa gång jag vaknade så skulle jag få träffa Harry igen.

Harrys perspektiv:

”Du ser helt förstörd ut Hazza.” Sa Louis så fort han såg mig. Jag slängde mig på den lediga soffan och lade kudden över huvudet och suckade djupt. ”Jag har nog aldrig sett dig såhär.”

”Jag saknar henne redan.” Mumlade jag i kudden. Det var sant, jag saknade henne redan och då hade det endast gått en timme sedan jag lämnat av henne på flygplatsen. Det var som om hon tagit en del av mig med sig när hon gick ombord.

”Mannen.” Sa Louis och klappade mig på axeln. ”Det kommer ordna sig. Du kommer träffa henne snart igen, det vet jag.”

”Långdistansförhållanden suger och mitt har endast varat i en timme.” Klagade jag och Louis skrattade dovt åt mig.

”Ryck upp dig nu.” Sa Louis. ”Ni kommer att ses igen det är inte som att ni har gjort slut.”

Även om Louis ord stämde så kändes det inte så i nuläget. Jag ville ha Laura hos mig nu, krama om henne, andas in hennes doft när vi kramades i soffan och höra hennes glada skratt. Det var tortyr. Jag satte mig upp i soffan och slog på tv:n. Nyheter om vår kommande turné visades på i stort sett varje kanal och det fick mig på lite bättre humör, om en vecka började den.

Lauras perspektiv:

Jag gick av planet och försökte lokalisera var jag skulle gå för att komma till bagageutlämningen och utgången där mina föräldrar väntade på mig. Jag hittar snabbt rätt, får tag i mitt bagage och beger mig mot utgången. När jag får syn på mina föräldrar ökar jag på stegen och de sista metrarna springer jag fram till dem och kastar mig i deras famnar. Det var ändå rätt skönt att komma hem. Kramen varar länge men när mamma börjar trycka mig närmre henne och nästan mosa mig måste jag avsluta den.

”Jag har saknat er så mycket.” Sa jag och vi började gå mot bilen.

”Vi har saknat dig med gumman.” Sa mamma som fortfarande höll en arm om mig.

”Vad hittade ni på?” Frågade pappa och jag berättade om allt vi gjort, att jag träffade alla killarna, lärde känna dem bättre, lärde känna deras flickvänner och att jag och Harry var ett par nu.

”Vad roligt gumman.” Tjöt mamma och kramade mig hårt.

”Han är väl snäll emot dig?” Frågade pappa med sin överbeskyddande röst.

”Ja, det är han.” Svarade jag och log. ”Du behöver inte oroa dig.”

Vi fortsatte att småprata på vägen hem om allt som hänt här hemma och vanliga saker bara. När vi väl kom hem så var jag för trött för att ens bry mig om att packa upp eller göra något annat så jag gick raka vägen till mitt rum och lade mig ner på sängen och somnade på direkten.  Jag vaknade någon gång mitt i natten och gick upp för att byta om till sovkläder och tvätta av sminket innan jag gick och lade mig och sov igen.

Min mobil ringde och jag stönade högt innan jag sträckte ut min arm, fick tag på mobilen och svarade.

”Hej.” Svarade jag trött. Jag hörde ett hest skratt i andra änden av luren och jag sken genast upp i ett leende.  ”Hur är det?” Frågade jag när Harry inte sa något.

”Det är bra nu.” Svarade han och jag rodnade lätt. ”Jag kunde knappt sova när du inte ringde mig igår kväll.”

”Förlåt.” Svarade jag.” Men jag var så trött att jag inte orkade göra någonting. Men jag lever.”

”Jag hör det.” Svarade Harry och skrattade till lätt. Jag hörde mamma ropa från nedervåningen att jag skulle komma.

”Jag måste tyvärr lägga på nu. Mamma vill mig något.” Sa jag.

”Okej.” Sa Harry nedstämt. ”Jag älskar dig hejdå.”

”Jag älskar dig med.” Sa jag och log. ”Jag ringer dig när jag har tid.” Vi lade på och jag gick ur sängen och ner till köket där mamma och pappa satt och åt frukost.

”Vad är det?” Frågade jag och satte mig ner.

”God morgon på dig med.” Skämtade pappa och jag himlade med ögonen åt honom.

”Ingenting speciellt egentligen.” Svarade mamma på min fråga. ”Tänkte bara att eftersom vi inte träffat dig på ett tag så kunde vi äta gemensam frukost innan jag och din pappa åker och jobbar.”

”Det var en vecka mamma, inte tre år.” Sa jag sarkastiskt men gjorde ändå frukost till mig och satt kvar vid bordet.

Vi åt upp frukosten och jag hann inte mer än byta om till vanliga kläder förrän det ringde på dörren och jag hörde snabba steg komma uppför trappan. Min dörr öppnades och jag gav ifrån mig ett skrik när jag såg vem det var.

”ANDREA!” Tjöt jag, slängde mig om hennes hals och kramade henne hårt.

”Kan. Inte. Andas.” Flämtade Andrea och jag släppte henne samtidigt som jag skrattade.

”Jag har saknat dig.” Sa jag och log stort.

”Jag har saknat dig med.” Sa Andrea och speglade mitt leende. ”Ska vi gå och ta en fika? Du har så mycket att berätta för mig.”

”Jag måste bara borsta håret.” Sa jag och pekade på fågelboet som befann sig på mitt huvud. Andrea skrattade men nickade och väntade snällt på mig.

Vi gick ner på stan och satte oss på Espresso House och beställde varsin kladdkaka och frappino. Det var inte alls mycket folk inne på caféet vilket var skönt. Vi satte oss mittemot varandra vid ett bord vid fönstret.

”Så berätta!” Begärde Andrea och jag skrattade.

”Vad vill du veta?” Frågade jag och Andrea gav mig en pillemarisk blick.

”Är han bra på att kyssas?” Frågade Andrea och smålog för sig själv. Jag rodnade och kollade ner i bordet.  ”Jag tar det som ett ja.” Sa Andrea. ”Berättade du för honom om Hannes?” Jag nickade sakta.

”Jag berättade egentligen mer än vad jag ville om allt som hänt.” Svarade jag.

”Men är det inte bättre att bara få det överstökat? Berätta allt och sen inte behöva dölja något för honom?” Undrade Andrea.

”Jo, det är väl sant.” Sa jag. ”Men jag vet inte om det kanske var för tidigt? Tänk om vi inte funkar och så har jag berättat det i onödan?”

”Ingenting var i onödan." Sa Andrea. ”Jag tycker han förtjänar att veta. Det har ändå påverkat ditt liv så pass mycket och det gör fortfarande vare sig du vill erkänna det eller inte.”

Jag älskade hur uppriktigt Andrea alltid var med mig. Det var sanningen hon sa. Andrea ville alla deras bästa och även om sanningen sårade så var det bättre att höra den och det visste Andrea. Hon hade själv blivit sårad av många vänner som inte vågat säga sanningen till henne om flera grejer och det var i den vevan vi blev vänner. Jag när jag hade kommit ur mina problem och Andrea när hon förlorat i stort sett alla sina vänner. Vi hade varit oskiljaktiga sedan dess och vi planerade att stanna så.

”Varför har du alltid rätt?” Frågade jag henne i en suck och Andrea skrattade lätt.

”För jag är bäst.” Skämtade Andrea och jag skrattade. ”När ska du träffa honom nästa gång?”

”Jag vet inte.” Suckade jag och drack lite av min frappino.

”Du fyller ju arton snart, då måste han väl komma?” Undrade Andrea och jag ryckte på axlarna.

”Han kanske inte ens vill komma.” Sa jag. ”Fattar du vilket kaos det kommer bli eller?”

”Jag kan tänka mig Katarina springa efter honom som en galning.” Sa Andrea och vi båda brast ut i skratt. Katarina var den jobbigaste tjejen i vår klass och hon var även riktigt kändiskåt. Det kvittar vilken kändis, hon var bara ute efter kändisskapet och att hon kanske skulle kunna hamna på något omslag om hon förföljde varenda kändis som kom till Sverige. Det hade senare resulterat i att hon var känd hos alla vakter och de släppte inte in henne någonstans längre.

”Om han inte vill komma så kommer jag personligen att åka till London, kidnappa honom och dra med honom hit. Han ska fira din artonårsdag med dig.” Sa Andrea bestämt och jag visste att hon menade allvar.

---

Kan inte fatta att det redan är kapitel 17!! Hur sjukt är det inte?

Börjar bli lite segare med uppdateringen nu och jag tänker inte komma med några bortförklaringar för det räcker ändå inte, jag har bara inte hunnit skriva så många kapitel än även om jag har ideerna i huvudet. Så håll ut kapitlena kommer komma men inte lika snabbt som de har gjort innan! 

Vad tycker ni förresten? Alltid lika roligt att läsa vad ni tycket och vad jag kan förbättra - det är det som gör mig bättre. Det är responsen från er som gör det roligt att fortsätta att skriva.

Minst 10 kommentarer så ska jag försöka ha nästa kapitel upp på Måndag eller Tisdag! JAG LOVAR!

Hoppas att ni har det bra. Kramar!