Lauras perspektiv:

Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.

Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.

Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.

”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.

”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.

Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.

Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.

Harrys perspektiv:

I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.

”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.

”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.

”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”

”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.

”När går hennes plan?” Frågade jag.

”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.

Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån.  Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.

”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.

”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.

”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”

”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.

”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”

”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”

Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.

Lauras perspektiv:

Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.

”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”

Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.

”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.

”Vi går och kollar.” Sade jag.

”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.

”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.

Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.

”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.

”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden. 

”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.

”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.

”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”

”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.

”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.



Allt skulle bli bra.

---

Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.

Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden. 

Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3