Frågor
Som sagt så är novellen slut nu och jag vet fortfarande inte hur jag ska fortsätta. Om jag ska fortsätta skriva noveller och publicera dem här, eller om jag ska göra korta noveller och publicera här då och då. Jag behöver fundera lite till på det. Men för att jag ska kunna utvecklas hade det varit kul om ni kunde svara på några frågor. Det skulle betyda så mycket för mig och få mig att utveckla mitt skrivande.
1. Vad har varit bra med novellen? Varför?
1. Vad har varit bra med novellen? Varför?
2. Vad har varit mindre bra? Varför?
3. Vad tycker Du att jag ska förbättra?
4. Något som fattades i novellen?
5. Övrigt?
Hoppas att ni vill ta er tid och svara på dessa frågor.
Tack ännu en gång för alla fina kommentarer jag fått medan novellen pågått.
3. Vad tycker Du att jag ska förbättra?
4. Något som fattades i novellen?
5. Övrigt?
Hoppas att ni vill ta er tid och svara på dessa frågor.
Tack ännu en gång för alla fina kommentarer jag fått medan novellen pågått.
Summer love - the end
Detta har hänt:
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Lauras perspektiv:
Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.
Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.
Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.
”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.
”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.
Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.
Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.
Harrys perspektiv:
I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.
”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.
”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.
”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”
”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.
”När går hennes plan?” Frågade jag.
”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.
Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån. Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.
”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.
”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.
”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”
”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.
”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”
”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”
Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.
Lauras perspektiv:
Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.
”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”
Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.
”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.
”Vi går och kollar.” Sade jag.
”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.
Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.
”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.
”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden.
”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.
”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.
”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”
”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.
”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.
Allt skulle bli bra.
Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.
Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden.
Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3
Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.
Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.
Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.
”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.
”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.
Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.
Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.
Harrys perspektiv:
I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.
”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.
”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.
”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”
”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.
”När går hennes plan?” Frågade jag.
”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.
Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån. Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.
”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.
”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.
”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”
”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.
”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”
”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”
Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.
Lauras perspektiv:
Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.
”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”
Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.
”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.
”Vi går och kollar.” Sade jag.
”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.
Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.
”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.
”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden.
”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.
”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.
”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”
”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.
”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.
Allt skulle bli bra.
Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.
Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden.
Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3
Samma sak igen
Vet att nästa kapitel borde ha kommit upp nu eller ja, för ett tag sedan men jag har liksom inte haft tid eller haft orken att kunna skriva färdigt kapitlet. Hur dålig får man vara? Det är på väg och kommer förhoppningsvis upp någon gång veckan som kommer. Håll tummarna för det.
Kram!
Kram!
Summer love - kapitel 32
Detta har hänt:
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Harrys perspektiv:
Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.
Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.
Lauras perspektiv:
Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.
Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.
”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.
Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.
”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.
”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.
”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.
”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.
”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”
”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.
”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”
”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.
”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.
Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell.
Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång.
Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.
Massa kramar till er alla!
Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.
Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.
Lauras perspektiv:
Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.
Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.
”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.
Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.
”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.
”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.
”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.
”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.
”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”
”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.
”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”
”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.
”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.
Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell.
Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång.
Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.
Massa kramar till er alla!
Summer love - kapitel 31
Detta har hänt:
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Harrys perspektiv:
Louis slängde tidningen framför mig och den landade med en duns på köksbordet. Jag kollade på framsidan, på omslaget, men jag rörde inte en enda min. Min blick var tom och Louis letade länge efter en reaktion från mig, när han inte fick någon suckade han frustrerat innan han satte sig ner bredvid mig.
”Vad fan är det här, Harry?” Frågade han och pekade på tidningen. Ingen reaktion ifrån mig fortfarande. ”Jag trodde det var hon som skulle sabba upp ert förhållande men du har fan motbevisat mig.” Han kollade på mig med en besviken blick. ”Förstår du ens vad du gjort?”
Jag försökte minnas gårkvällen och hur jag hamnat på framsidan på en skvallertidning. Särskilt försökte jag minnas hur jag kunde kyssa blondinen som också befann sig på framsidan med mig. Huvudet bultade och hjälpte mig inte särskilt mycket i att kunna minnas. Vad fan hade jag gjort egentligen? Vad hade jag tänkt med?
Små minnen från gårdagen poppade upp i mitt huvud. Det var en massa fans som skrek på mig, skrek saker om Laura och Ludde. Hur jag kunde vara tillsammans med en som var otrogen mot mig. De skrek hur mycket de älskade mig och inte skulle göra samma sak som Laura gjort. Jag hade även fått en bild upptryckt i ansiktet på mig. De satt på ett café, Ludde med armen Laura, min tjej. Jag knöt händerna så hårt att de vitnade och skyndade mig bort ifrån folkmassan, skyndade mig hem för att undersöka saken själv. Där slutar jag att minnas. Nästa minnesbild är när jag är på en klubb, bjuder blondinen på drinkar och när vi båda är svinfulla drar jag med henne ut där jag vet att fotografer väntar och kysser henne.
Vad fan har jag gjort?
Lauras perspektiv:
Tårarna rinner som vattenfall nerför mina kinder. Jag förstod nu att det var över, att jag inte hade varit någon för Harry. Han hade dumpat mig och gått vidare, det var helt klart. Jag hade varit någon han kunde leka med för att sedan dumpa när han tröttnade på mig. I rent raseri tar jag fram mobilen och ringer upp Harry. Efter några signaler svarar han.
”Snälla låt mig förklara.” Är det första jag hör men jag lyssnar inte. Jag har för mycket att säga för att kunna lyssna på hans patetiska ursäkter.
”Nej, du lyssnar på mig Harry.” Sa jag så lugnt jag kunde men man hörde ändå gråten och att jag var arg. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel, om jag har sårat dig eller vad fan jag har gjort men det ger tamejfan inte dig rätten att gå och hångla upp någon blond bimbo.”
”Vet du inte vad du har gjort för fel?” Skrek Harry på andra sidan.
”Nej så kan du vara så snäll och säga det till mig?” Begärde jag.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Louis slängde tidningen framför mig och den landade med en duns på köksbordet. Jag kollade på framsidan, på omslaget, men jag rörde inte en enda min. Min blick var tom och Louis letade länge efter en reaktion från mig, när han inte fick någon suckade han frustrerat innan han satte sig ner bredvid mig.
”Vad fan är det här, Harry?” Frågade han och pekade på tidningen. Ingen reaktion ifrån mig fortfarande. ”Jag trodde det var hon som skulle sabba upp ert förhållande men du har fan motbevisat mig.” Han kollade på mig med en besviken blick. ”Förstår du ens vad du gjort?”
Jag försökte minnas gårkvällen och hur jag hamnat på framsidan på en skvallertidning. Särskilt försökte jag minnas hur jag kunde kyssa blondinen som också befann sig på framsidan med mig. Huvudet bultade och hjälpte mig inte särskilt mycket i att kunna minnas. Vad fan hade jag gjort egentligen? Vad hade jag tänkt med?
Små minnen från gårdagen poppade upp i mitt huvud. Det var en massa fans som skrek på mig, skrek saker om Laura och Ludde. Hur jag kunde vara tillsammans med en som var otrogen mot mig. De skrek hur mycket de älskade mig och inte skulle göra samma sak som Laura gjort. Jag hade även fått en bild upptryckt i ansiktet på mig. De satt på ett café, Ludde med armen Laura, min tjej. Jag knöt händerna så hårt att de vitnade och skyndade mig bort ifrån folkmassan, skyndade mig hem för att undersöka saken själv. Där slutar jag att minnas. Nästa minnesbild är när jag är på en klubb, bjuder blondinen på drinkar och när vi båda är svinfulla drar jag med henne ut där jag vet att fotografer väntar och kysser henne.
Vad fan har jag gjort?
Lauras perspektiv:
Tårarna rinner som vattenfall nerför mina kinder. Jag förstod nu att det var över, att jag inte hade varit någon för Harry. Han hade dumpat mig och gått vidare, det var helt klart. Jag hade varit någon han kunde leka med för att sedan dumpa när han tröttnade på mig. I rent raseri tar jag fram mobilen och ringer upp Harry. Efter några signaler svarar han.
”Snälla låt mig förklara.” Är det första jag hör men jag lyssnar inte. Jag har för mycket att säga för att kunna lyssna på hans patetiska ursäkter.
”Nej, du lyssnar på mig Harry.” Sa jag så lugnt jag kunde men man hörde ändå gråten och att jag var arg. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel, om jag har sårat dig eller vad fan jag har gjort men det ger tamejfan inte dig rätten att gå och hångla upp någon blond bimbo.”
”Vet du inte vad du har gjort för fel?” Skrek Harry på andra sidan.
”Nej så kan du vara så snäll och säga det till mig?” Begärde jag.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Det är ett kort kapitel jag vet men jag kan inte skriva, något inom mig fattas, jag mår bara dåligt hela tiden och jag vet inte varför. Därför får ni detta så länge, bättre än inget, right? Hoppas att ni gillar det iaf. Tänker även avsluta novellen inom en snar framtid.
Kramar på er!
