Harrys perspektiv:

Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.

Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.

Lauras perspektiv:

Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.

Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.

”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.

Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.

”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.

”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.

”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.

”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.

”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”

”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.

”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”

”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.

”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.

Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.

”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.

”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”

”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.

”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”

”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”

Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre. 

---

Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell. 

Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång. 

Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.

Massa kramar till er alla!