Frågor
Som sagt så är novellen slut nu och jag vet fortfarande inte hur jag ska fortsätta. Om jag ska fortsätta skriva noveller och publicera dem här, eller om jag ska göra korta noveller och publicera här då och då. Jag behöver fundera lite till på det. Men för att jag ska kunna utvecklas hade det varit kul om ni kunde svara på några frågor. Det skulle betyda så mycket för mig och få mig att utveckla mitt skrivande.
1. Vad har varit bra med novellen? Varför?
1. Vad har varit bra med novellen? Varför?
2. Vad har varit mindre bra? Varför?
3. Vad tycker Du att jag ska förbättra?
4. Något som fattades i novellen?
5. Övrigt?
Hoppas att ni vill ta er tid och svara på dessa frågor.
Tack ännu en gång för alla fina kommentarer jag fått medan novellen pågått.
3. Vad tycker Du att jag ska förbättra?
4. Något som fattades i novellen?
5. Övrigt?
Hoppas att ni vill ta er tid och svara på dessa frågor.
Tack ännu en gång för alla fina kommentarer jag fått medan novellen pågått.
Summer love - the end
Detta har hänt:
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Lauras perspektiv:
Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.
Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.
Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.
”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.
”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.
Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.
Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.
Harrys perspektiv:
I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.
”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.
”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.
”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”
”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.
”När går hennes plan?” Frågade jag.
”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.
Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån. Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.
”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.
”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.
”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”
”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.
”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”
”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”
Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.
Lauras perspektiv:
Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.
”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”
Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.
”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.
”Vi går och kollar.” Sade jag.
”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.
Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.
”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.
”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden.
”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.
”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.
”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”
”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.
”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.
Allt skulle bli bra.
Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.
Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden.
Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3
Väskorna var fullpackade till bredden. För att lyckas stänga dem hade jag fått sätta mig på dem och snabbt dra ihop blixtlåsen. Mitt rum kändes inte längre som mitt rum, hela mitt liv hade jag packat ihop i fyra resväskor för att bege mig ut på nya äventyr, skapa mig ett nytt liv i en stad jag knappt kände till. Men jag var beredd, jag var redo att skapa ett nytt liv för mig själv. Jag kollade runt i rummet, på väggarna hängde endast foton kvar som jag inte hade vågat ta med mig av rädsla att inte lämna kvar något som påminde mina föräldrar att jag faktiskt hade bott i det rummet i mina, snart 19, år.
Studenten hade gått förbi i ett svep, det var meningen att vara den roligaste tiden i mitt liv men det hade det inte varit. Varje steg jag kom närmre studenten påminde mig bara om framtiden som väntade, en framtid utan Harry. Det gjorde fortfarande ont i mig men jag hade börjat läka sakta men säkert. Ändå kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på honom, hade han kommit över mig? Hade han någon ny tjej vid sin sida? Jag hade i för sig hört av Louis men han hade inte sagt speciellt mycket mer än att han saknade mig, att alla gjorde det. Men betydde det att även Harry saknade mig? Det visste jag inte, men någon stans inom mig önskade jag att han gjorde det och en lite del av mig hoppades att han var lika bedrövlig som mig.
Pappa kom upp på rummet, tog tag i två av mina resväskor för att bära ner dem.
”Hur mycket har du med dig egentligen?” Frågade han och låtsades tappa resväskorna.
”Det kanske blev lite för mycket.” Sade jag och skrattade innan jag själv tog tag i en resväska för att bära ner den. Han hade haft rätt för den var så tung att jag inte ens fick ner den ifrån sängen. Pappa skrockade, skakade på huvudet och bar ner de två väskorna han hade innan han hämtade mina andra två.
Jag ville knappt lämna huset, det kändes konstigt att lämna allt. I detta hus hade jag lärt mig att krypa, gå, springa, stå på händer, lärde mig cykla på bakgården, ja hela min barndom hade jag spenderat i detta hus och nu skulle jag inte bo där längre. Det kändes som att jag aldrig mer skulle komma tillbaka men det skulle jag ju. Varje lov vi skulle ha, varje ledighet hade jag lovat mig själv att åka tillbaka.
Bilen rullade ut från garageuppfarten – jag var på väg mot mitt livs äventyr.
Harrys perspektiv:
I flera månader hade jag planerat att jag skulle åka och reda ut allt med Laura men hela tiden var det något nytt som kom upp som hindrade mig att göra det. Antingen var det en signering, arbete i studion eller en ny konsert. Det började ta på mig för allt jag ville var att få prata med Laura, innan hon glömde mig. Jag hade lämnat flera röstmeddelanden till henne men hon hade inte ringt tillbaka till mig. Det var frustrerande och alla såg det så äntligen lät de mig åka och träffa henne. Jag önskade bara att det inte skulle vara försent, då visste jag inte vad jag skulle ta mig till.
Taxi stannade till utanför deras hus, det såg ovanligt ödsligt ut idag. Jag betalade för taxin innan jag gick uppför gången för att knacka på dörren. Efter flera knackningar och inget svar suckade jag uppgivet, satte mig ner på trappan och väntade. De kanske bara var och handlade. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart kom det en bil som stannade på deras uppfart. När dörrarna öppnades var min blick snabbt där och sökte efter Laura. Men hon var inte där.
”Harry, vad gör du här?” Hör jag Lauras mamma fråga när hon får syn på mig.
”Jag hoppades få prata med Laura.” Sade jag och kollade hoppfullt på henne.
”Du har tyvärr precis missat henne.” Sade hon och lade en hand på min axel. ”Vi sa precis hejdå till henne på flygplatsen.”
”Va?” Sa jag förvirrat. ”Vart ska hon?”
”Berättade hon aldrig att hon kom in på University of London?” Frågade hon förvånat. Jag skakade febrilt på huvudet så att mina lockar flög omkring.
”När går hennes plan?” Frågade jag.
”Om en och en halv timme.” Sade Lauras pappa. ”Kom jag skjutsar dig.” Jag sprang fram till bilen och hoppade in.
Bilfärden till flygplatsen kändes som den längsta i mitt liv. Minuterna tickade på men det kändes inte som att bilen kom närmre flygplatsen, istället kändes det som att vi kom längre ifrån. Tillslut kom vi fram och jag slängde mig ut ur bilen för att springa fram till skärmarna som skulle säga mig vart Lauras plan skulle gå ifrån. Gate 23 stod det på skärmen och jag fortsatte att springa, leta på skyltarna och springa vidare, tills jag hittade gaten. På den skärmen stod det gate closed. Jag kom ännu en gång för sent. Frustrerat slog jag handen i väggen innan jag sjönk till golvet men knäna mot bröstet och huvudet begravt i händerna. En hand på min arm fick mig att kolla upp. Lauras mamma kollade på mig medlidande innan hon satte sig ner bredvid mig på golvet.
”Jag kom för sent.” Sa jag och försökte hålla inne gråten.
”Men du försökte.” Sade Lauras mamma tröstande.
”Det är inte bra nog.” Suckade jag. ”Laura förtjänar något bättre. Jag har förstört så mycket.”
”Jag har aldrig sett Laura så glad någonsin men någon sedan Hannes dog men jag har heller inte sett henne så sårad heller.” Hon lät uppgiven när hon sade det.
”Jag är så ledsen för att jag sårat Laura, det var aldrig meningen.” Sade jag uppriktigt. ”Jag hatar mig själv för allt jag gjort mot henne. Om jag kunde tagit tillbaka att jag träffat henne hade jag gjort det, för hennes skull. Det hade varit så mycket lättare för henne då.”
”Det gör inte jag.” Sade hon och jag kollade på henne frågande. ”Utan dig hade inte Laura suttit på ett plan till London just nu. Hon hade inte funnits då. Du gjorde henne hel igen, Harry.”
Jag sade inget, lät bara tårarna falla för en gång skull. Lauras mamma kramade om mig och tillsammans grät vi.
Lauras perspektiv:
Skolan var helt underbar, allt var som jag tänkt mig och allt jag någonsin kunnat drömma om. Däremot var min rumskompis bättre än vad jag föreställt mig. Ändå saknades något och jag visste precis vad det var – Harry – han skulle alltid fattas.
”Du måste komma och kolla på detta.” Ropade min rumskompis utifrån. ”Det är värsta kaoset.”
Jag gick ut för att se vad hon menade. Överallt sprang det människor, alla helt hysteriska.
”Vad är det som händer?” Frågade jag och kollade på folkmassan.
”Tydligen är det någon kändis som är här.” Sa hon med en axelryckning.
”Vi går och kollar.” Sade jag.
”Skämtar du?” Frågade hon mig och jag skakade på huvudet.
”Har vi något annat att göra?” Frågade jag och denna gång var det hennes tur att skaka på huvudet.
Vi följde efter folkmassan för att kolla vad all hysteri var om. Vi kommer fram till en upphöjning och där ser jag en lockig kille stå och kolla. Jag känner genast igen vem det är och jag stannar direkt, beredd att vända om och gå därifrån men när Harry möter min blick står jag kvar. Något i hans blick ber mig att stå kvar. Harry hoppar ner, trycker sig fram till mig och stannar en halv meter framför mig.
”Vad gör du här?” Får jag fram i en viskning.
”Jag är här för att ställa allt tillrätta.” Svarar Harry och sträcker fram sin hand för att ta tag i min, vilket jag tillåter samtidigt som jag nickar åt honom att fortsätta. ”Jag är så ledsen, jag var en idiot och jag vet att jag borde ha pratat med dig först och jag är ledsen för allt som hänt. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, jag klarar mig inte utan dig.” Harry hade hela tiden sin blick klistrad vid min när han sade de orden.
”Tror du verkligen att du kan komma hit, säga de sakerna och att allt ska bli bra sedan? Det kommer det inte. Jag hör knappt ett ord ifrån dig och helt plötsligt dyker du upp från ingenstans. Vet du hur det känns?” Skrek jag. ”Du kämpade inte ens för oss när jag gjorde slut, du bara gav upp.” Jag vände mig om och var på väg ifrån honom men Harry tog tag i min arm och höll mig kvar. Jag ville egentligen inte gå därifrån, jag ville bara slänga mig i hans armar och att allt skulle gå tillbaka till hur det hade varit – det var allt jag ville. Jag var beredd att förlåta honom för han var allt jag behövde för att kunna börja leva igen.
”Du behöver inte ta mig tillbaka, jag vill bara inte att du ska hata mig.” Sade Harry tyst.
”Jag hatar inte dig, det skulle jag aldrig kunna göra.” Sade jag samtidigt som jag vände mig om och en lite tår rann nerför min kind. ”Jag älskar dig mer och mer fast att jag borde hata dig.” Tårarna rann numera som ett vattenfall nerför mina kinder utan att det fanns något stopp. ”Jag har och kommer alltid att älska dig.”
”Jag älskar dig så mycket.” Viskade Harry samtidigt som han sakta böjde sig framåt för att kyssa mig – en kyss som jag besvarade utan problem. Den var efterlängtad, hela han var efterlängtad. Jag var hel igen, i alla fall på läkningsvägen och allt var tack vare Harry.
”Du är det bästa som hänt mig.” Svarade jag och kysste Harry.
Allt skulle bli bra.
Här är slutet på novellen. Vad tycker ni? Var det ett bra slut eller helt uselt? Vart väl inte helt nöjd med det själv men men, hoppas ni gillar det i alla fall.
Info om vad som händer härnäst kommer upp på bloggen snart + frågor som hade varit trevligt om ni ville svara på för att jag ska utvecklas och kunna skriva ännu bättre i framtiden.
Tack till alla som läst novellen, kommenterat och stöttat mig hela tiden - ni är guld värda! Det är för er jag skriver, ni gör det rolig. Alla kommentarer har fått mig att le och fortsätta skriva även fast jag kanske varken haft tid eller ork. Tack <3
Samma sak igen
Vet att nästa kapitel borde ha kommit upp nu eller ja, för ett tag sedan men jag har liksom inte haft tid eller haft orken att kunna skriva färdigt kapitlet. Hur dålig får man vara? Det är på väg och kommer förhoppningsvis upp någon gång veckan som kommer. Håll tummarna för det.
Kram!
Kram!
Summer love - kapitel 32
Detta har hänt:
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Harrys perspektiv:
Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.
Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.
Lauras perspektiv:
Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.
Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.
”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.
Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.
”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.
”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.
”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.
”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.
”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”
”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.
”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”
”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.
”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.
Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell.
Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång.
Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.
Massa kramar till er alla!
Jag slängde frustrerat mobilen på soffan, lade ansiktet i mina händer och suckade högt samtidigt som jag försökte att hålla inne tårarna. Laura hade verkligen gjort slut med mig, det jag fruktat allra mest hade verkligen hänt och jag förstod knappt hur vi hamnat i denna oreda. Allt hade varit så perfekt ända fram tills, jag vet inte ens när det slutade vara perfekt, men någonstans hade det bara slutat. Vi hade glidit ifrån varandra tills den dagen då vi knappt pratade med varandra. Jag hade varit så rädd att ringa henne och prata ut om det att jag istället hade ignorerat henne, ignorerat henne till den längden att hon hade gett upp, tappat hoppet på oss. Om jag bara hade varit modig nog att ta upp det med henne hade vi kanske aldrig hamnat här. Mina händer blev blöta av tårarna som nu hade trängt sig igenom mina stängda ögonlock.
Jag hade förlorat henne. Men att jag hade förlorat henne betydde inte att hon hade slutat älska mig, jag hade fortfarande en chans att ställa allt tillrätta. Det skulle krävas mycket men Laura var värd att kämpa för. Det var först nu när jag inte längre kunde kalla henne för min som jag verkligen förstod hur mycket hon betydde för mig, hur mycket som jag faktiskt älskade henne. Känslorna gjorde mig både rädd men tände även ett hopp inom mig som sade att än var det inte för sent, jag kunde rädda oss. Och jag skulle göra det.
Lauras perspektiv:
Mamma ropade på mig att det var dags att komma ner och äta frukost men hela min kropp sade emot, jag orkade inte röra mig en millimeter, jag ville bara ligga i min säng och kolla upp i taket, försöka glömma allt som handlade om Harry, försöka glömma allt som påminde mig om kärlek överhuvudtaget. Jag hade aldrig haft sådana här känslor för någon och självklart när man börjar lita på någon och släpper den personen inpå livet så är det den som krossar en till tusen bitar. Att personen som gör en lyckligast också är den person som gör en som olyckligast trodde jag inte stämde men nu vet jag att det stämmer.
Mamma knackar på dörren och stiger in i rummet försiktigt, som om jag skulle knäckas ännu mer om hon var för högljudd. Hon har en bricka med sig och på den står en stor kopp med varm choklad och mackor med ost och skinka på. Mamma ställer ner den bredvid sängen och kollar medlidsamt på mig, stryker mig över pannan och sätter sig försiktigt ner på sängen bredvid mig. Vi säger inget på flera minuter, bara kollar på varandra, kommunicerar genom våra blickar.
”Ät upp din frukost nu.” Säger mamma mjukt och ler emot mig. ”Jag och pappa vill prata med dig när du är färdig.” Hon reser sig upp och går, stänger dörren sakta och jag hör hennes dova steg nerför trappan.
Jag tassar försiktigt nerför trappan med brickan i händerna. När jag kommer in i köket sitter mamma och pappa diskuterar något. De kollar upp på mig och ber mig sätta mig ner. Även om jag inte har lust att prata med dem, men för att undvika ytterligare tjat gör jag som de säger. Pappa tar upp ett skrynkligt papper och lägger det framför mig. Jag behöver inte ens veckla upp pappret utan jag vet redan vad som står i det, vartenda litet ord i det brevet kan jag utantill.
”När hade du tänkt berätta för oss att du kom in?” Frågade mamma och kollade på mig. Jag kollade ner i bordet, sväljde klumpen som befann sig i min hals om och om igen men det kändes som att den bara växte sig större och större för varje sväljning jag gjorde.
”Det spelar ingen roll längre.” Får jag tillslut fram, men det är precis.
”Det handlar om din framtid älskling, såklart det spelar roll.” Säger pappa i sin allvarliga ton.
”Nej, det gör det inte.” Säger jag och kollar på dem med mina rödsprängda ögon. ”Han vill inte ha mig längre så det spelar ingen roll.” Jag ska precis resa på mig men mamma lägger sin hand på min och håller mig kvar.
”Det är din dröm att gå där.” Säger mamma och ber mig med blicken att sätta mig ner igen. ”Låt inte någon kille styra över din framtid.”
”Harry är inte bara någon kille.” Snäser jag och känner hur tårarna sprutar. ”Det var min dröm, inte är. Och ingenting spelar någon roll längre, han övergav mig. Allting känns så meningslöst. Varför ska jag gå där när han inte längre finns i mitt liv?” Vid detta lag skakar jag, alla känslor som jag hållit inne i flera år kommer fram. Mamma tar mig i sin famn och håller om mig, trycker mig hårt emot sig och vaggar mig fram och tillbaka.
”Du är stark gumman, du kommer att komma över detta.” Viskar mamma. ”Hannes hade aldrig velat att du skulle överge dina drömmar bara för att du krossar just nu.”
”Han hade förmodligen skällt ut mig för att jag slängde det brevet i soptunnan.” Säger jag och skrattar genom tårarna.
”Förmodligen.” Säger mamma och jag kan nästan höra ett litet leende på hennes läppar.
Dagarna går, saktare än vad de normalt brukade göra. Jag får kämpa för att ta mig igenom dagen. Att allting blir bättre med tiden är bara lögn – här går minuter, timmar och dagar och inte känner jag mig bättre för det. Min blick är fäst på vägen utanför men jag ser egentligen ingenting, en tom blick, ett tomt hjärta och en tom mig är allt som finns kvar.
”Säkert att du inte vill med ut?” Hörde jag Andrea fråga men jag bara skakade på huvudet och fortsatte att kolla ut genom fönstret. ”Hörru.” Andrea lägger en hand på min arm och jag kan känna hennes oroliga blick på mig. När jag inte rör mig suckar hon och återgår till att sitta på sängen igen. ”Jag förstår att du mår dåligt men snälla lämna mig inte utanför.” Hon låter riktigt ledsen och jag vänder sakta huvudet mot hennes håll. Jag klarar inte att hålla inne gråten längre, jag bryter ut i full gråt och Andrea fångar upp mig i hennes armar, tröstar mig genom att bara finnas där.
”Jag trodde det var det rätta att göra, att jag skulle må bättre om vi inte var tillsammans.” Snyftade jag och Andrea drog sin hand upp och ner för min rygg för att lugna mig. ”Jag trodde jag skulle klara mig utan honom men det gör jag inte. Jag är så jävla svag.”
”Du är inte svag, du är bara människa trots allt.” Sa Andrea mjukt.
”Men det är så jävla svårt.” Mumlade jag. ”Man är ju dum om man inte gör slut med sin kille när han är otrogen mot en.”
”Man tycker att alla tror det, ja.” Sa Andrea. ”Men man ska göra det som är rätt för en själv, inte vad andra människor anser vara rätt. Om du kan förlåta honom och kan lita på honom igen, om du blir glad av det så är det rätt för dig. Strunta i alla andra människor, de är inte de som ska vara tillsammans med Harry. Det är du.”
Som alltid hade Andrea de rätta sakerna att säga. Jag nickade och mådde, som alltid efter att ha pratat med Andrea, bättre – mycket bättre.
Nästa kapitel kommer att bli det sista för denna novellen. Jag vet inte hur det kommer bli med i framtiden, om det kommer bli någon ny novell eller så. Vad jag däremot vet är att jag behöver sommaren på mig att fundera ut det. Jag mår som sagt inte bra och jag behöver en paus, helst hade jag velat ha en paus från livet men det går inte. Bloggen kommer ligga uppe så att ni kan gå in och läsa novellerna om ni känner för det och sedan kommer jag att så småningom att uppdatera er om hur jag tänkt mig med en ny novell.
Många kramar till alla som stöttat mig, gett mig respons och läst min novell. Ni är guld värda. Ett tack till alla som lämnade fina kommentarer på förra kapitlet om att jag ska bli bättre. Det hoppas jag bli någon gång.
Sista kapitlet kommer upp när jag nått minst 10 kommentarer.
Massa kramar till er alla!
Summer love - kapitel 31
Detta har hänt:
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Harrys perspektiv:
Louis slängde tidningen framför mig och den landade med en duns på köksbordet. Jag kollade på framsidan, på omslaget, men jag rörde inte en enda min. Min blick var tom och Louis letade länge efter en reaktion från mig, när han inte fick någon suckade han frustrerat innan han satte sig ner bredvid mig.
”Vad fan är det här, Harry?” Frågade han och pekade på tidningen. Ingen reaktion ifrån mig fortfarande. ”Jag trodde det var hon som skulle sabba upp ert förhållande men du har fan motbevisat mig.” Han kollade på mig med en besviken blick. ”Förstår du ens vad du gjort?”
Jag försökte minnas gårkvällen och hur jag hamnat på framsidan på en skvallertidning. Särskilt försökte jag minnas hur jag kunde kyssa blondinen som också befann sig på framsidan med mig. Huvudet bultade och hjälpte mig inte särskilt mycket i att kunna minnas. Vad fan hade jag gjort egentligen? Vad hade jag tänkt med?
Små minnen från gårdagen poppade upp i mitt huvud. Det var en massa fans som skrek på mig, skrek saker om Laura och Ludde. Hur jag kunde vara tillsammans med en som var otrogen mot mig. De skrek hur mycket de älskade mig och inte skulle göra samma sak som Laura gjort. Jag hade även fått en bild upptryckt i ansiktet på mig. De satt på ett café, Ludde med armen Laura, min tjej. Jag knöt händerna så hårt att de vitnade och skyndade mig bort ifrån folkmassan, skyndade mig hem för att undersöka saken själv. Där slutar jag att minnas. Nästa minnesbild är när jag är på en klubb, bjuder blondinen på drinkar och när vi båda är svinfulla drar jag med henne ut där jag vet att fotografer väntar och kysser henne.
Vad fan har jag gjort?
Lauras perspektiv:
Tårarna rinner som vattenfall nerför mina kinder. Jag förstod nu att det var över, att jag inte hade varit någon för Harry. Han hade dumpat mig och gått vidare, det var helt klart. Jag hade varit någon han kunde leka med för att sedan dumpa när han tröttnade på mig. I rent raseri tar jag fram mobilen och ringer upp Harry. Efter några signaler svarar han.
”Snälla låt mig förklara.” Är det första jag hör men jag lyssnar inte. Jag har för mycket att säga för att kunna lyssna på hans patetiska ursäkter.
”Nej, du lyssnar på mig Harry.” Sa jag så lugnt jag kunde men man hörde ändå gråten och att jag var arg. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel, om jag har sårat dig eller vad fan jag har gjort men det ger tamejfan inte dig rätten att gå och hångla upp någon blond bimbo.”
”Vet du inte vad du har gjort för fel?” Skrek Harry på andra sidan.
”Nej så kan du vara så snäll och säga det till mig?” Begärde jag.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Louis slängde tidningen framför mig och den landade med en duns på köksbordet. Jag kollade på framsidan, på omslaget, men jag rörde inte en enda min. Min blick var tom och Louis letade länge efter en reaktion från mig, när han inte fick någon suckade han frustrerat innan han satte sig ner bredvid mig.
”Vad fan är det här, Harry?” Frågade han och pekade på tidningen. Ingen reaktion ifrån mig fortfarande. ”Jag trodde det var hon som skulle sabba upp ert förhållande men du har fan motbevisat mig.” Han kollade på mig med en besviken blick. ”Förstår du ens vad du gjort?”
Jag försökte minnas gårkvällen och hur jag hamnat på framsidan på en skvallertidning. Särskilt försökte jag minnas hur jag kunde kyssa blondinen som också befann sig på framsidan med mig. Huvudet bultade och hjälpte mig inte särskilt mycket i att kunna minnas. Vad fan hade jag gjort egentligen? Vad hade jag tänkt med?
Små minnen från gårdagen poppade upp i mitt huvud. Det var en massa fans som skrek på mig, skrek saker om Laura och Ludde. Hur jag kunde vara tillsammans med en som var otrogen mot mig. De skrek hur mycket de älskade mig och inte skulle göra samma sak som Laura gjort. Jag hade även fått en bild upptryckt i ansiktet på mig. De satt på ett café, Ludde med armen Laura, min tjej. Jag knöt händerna så hårt att de vitnade och skyndade mig bort ifrån folkmassan, skyndade mig hem för att undersöka saken själv. Där slutar jag att minnas. Nästa minnesbild är när jag är på en klubb, bjuder blondinen på drinkar och när vi båda är svinfulla drar jag med henne ut där jag vet att fotografer väntar och kysser henne.
Vad fan har jag gjort?
Lauras perspektiv:
Tårarna rinner som vattenfall nerför mina kinder. Jag förstod nu att det var över, att jag inte hade varit någon för Harry. Han hade dumpat mig och gått vidare, det var helt klart. Jag hade varit någon han kunde leka med för att sedan dumpa när han tröttnade på mig. I rent raseri tar jag fram mobilen och ringer upp Harry. Efter några signaler svarar han.
”Snälla låt mig förklara.” Är det första jag hör men jag lyssnar inte. Jag har för mycket att säga för att kunna lyssna på hans patetiska ursäkter.
”Nej, du lyssnar på mig Harry.” Sa jag så lugnt jag kunde men man hörde ändå gråten och att jag var arg. ”Jag vet inte vad jag har gjort för fel, om jag har sårat dig eller vad fan jag har gjort men det ger tamejfan inte dig rätten att gå och hångla upp någon blond bimbo.”
”Vet du inte vad du har gjort för fel?” Skrek Harry på andra sidan.
”Nej så kan du vara så snäll och säga det till mig?” Begärde jag.
”Du tycker inte att du och Ludde har spenderat lite för mycket tid tillsammans?” Frågade Harry argt. ”Alla tror fan att du är otrogen mot mig.”
”Vad spelar det för roll om andra tror det?” Frågade jag. ”Det är väl ändå vad vi tror om varandra som spelar någon roll? Och om du känner så varför pratar du inte med mig om det i så fall?” Jag suckade högt och väntade på ett svar. ”Men nej då väljer du att ignorera mig i flera veckor. Det blir fan inte bättre av det, Harry.”
”Jag är ledsen.” Sa Harry tyst.
”Det hjälper inte Harry. Det hjälper inte ett endaste dugg.” Svarade jag ärligt. ”Det faktum att du inte kunde ringa mig och prata ut om det gör att jag tvivlar på om vi kan ha ett förhållande överhuvudtaget.”
”Gör du slut med mig?” Frågade Harry i en viskning.
”Ja.” Sa jag och lade på luren. Det gjorde så ont i mig att säga de orden, det kändes som att någon ryckte ut mitt hjärta, slängde det på marken och hoppade på det om och om igen.
Det är ett kort kapitel jag vet men jag kan inte skriva, något inom mig fattas, jag mår bara dåligt hela tiden och jag vet inte varför. Därför får ni detta så länge, bättre än inget, right? Hoppas att ni gillar det iaf. Tänker även avsluta novellen inom en snar framtid.
Kramar på er!
Hemma
Tänkte mest gå in här för att säga att jag är hemma igen! Har dock inte skrivit färdigt kapitlet och har lite saker att ta tag i här hemma men det kommer så småningom, håll utkik!
Summer love - kapitel 30
Detta har hänt:
Jag kunde inte fatta att jag satt på tåget hem redan, hem till verkligheten. På något sätt så var det ändå skönt, att kunna komma ifrån hysterin som rådde kring Harry och killarna. Komma hem till mina vänner och bara umgås, leva som en normal artonåring. Vad som var riktigt tråkigt däremot var att jag inte kunde träffa Harry lika ofta. Men det skulle snart ändras – jag skulle snart ta studenten och hade redan planer på vad jag skulle göra. Planer på hur jag skulle kunna spendera mer tid med Harry, vara närmre honom är flera hundra mil. Harry visste inget om mina planer och jag tänkte hålla det så tills jag visste säkert hur allt skulle bli.
Lauras perspektiv:
Jag kunde inte fatta att jag satt på tåget hem redan, hem till verkligheten. På något sätt så var det ändå skönt, att kunna komma ifrån hysterin som rådde kring Harry och killarna. Komma hem till mina vänner och bara umgås, leva som en normal artonåring. Vad som var riktigt tråkigt däremot var att jag inte kunde träffa Harry lika ofta. Men det skulle snart ändras – jag skulle snart ta studenten och hade redan planer på vad jag skulle göra. Planer på hur jag skulle kunna spendera mer tid med Harry, vara närmre honom är flera hundra mil. Harry visste inget om mina planer och jag tänkte hålla det så tills jag visste säkert hur allt skulle bli.
Lauras perspektiv:
Mobilen vibrerade där den låg på bordet, jag slängde en snabb blick på den innan jag suckade, sträckte på mig och gick upp från sängen och fram till bordet och plockade upp mobilen för att svara.
”Hej det är Laura.” Svarade jag med raspig och hes röst.
”Hej, det är Ludde.” Svarade Ludde med sin bekanta röst och jag sken upp i ett stort leende. ”Hur är det?”
”Det är väl bra, antar jag.” Sa jag och drog en hand genom mitt toviga hår. ”Hur är det själv?”
”Det är bara bra med mig.” Svarade han och jag hörde på hans röst att han log. ”Du har inte tid att träffas idag? Vi har ju inte träffast sen…”
”Det skulle vara trevligt.” Sa jag innan han hann säga färdigt meningen. ”Ska vi träffas på Espresso House om en timme?” Frågade jag och kollade på klockan. Jo, jag skulle nog hinna.
”Det låter bra.” Svarade han. Vi sade hejdå till varandra och jag började genast göra vid mig.
Jag gick in på Espresso House, satte mig vid ett bord intill fönstret som vette mot gatan utanför och väntade på Ludde. Människor passerade utanför på gatan, alla inne i olika världar, alla med olika tankar och liv, på väg någonstans. Dörren plingade och jag kollade upp, mötte Luddes blick och vi log emot varandra. Han kom emot mig, jag ställde mig upp för att kunna ge honom en kram.
”Har du beställt?” Frågade Ludde och jag skakade på huvudet. ”Då gör jag det. Det vanliga?” Jag nickade och satte mig ner igen. Ludde kom tillbaka med en kladdkaka och en vaniljlatte och en kladdkaka och kaffe till sig själv. Vi pratade om vad som hände i livet, så som vi alltid gjort innan han flyttade till USA i ett år.
Min mobil ringde och jag kollade på skärmen för att se vem det var. Maja ringde mig, jag kollade ursäktande på Ludde men han nickade att det var okej för mig att svara.
”Hej Maja.” Svarade jag glatt. ”Hur är det?”
”Det är jättebra.” Tjöt hon och jag fnissade lite åt henne.
”Vad har då hänt?” Frågade jag och tog en sipp av mitt kaffe.
”Niall frågade mig om jag ville komma till London nu när de är lediga i några dagar.” Berättade hon glatt och tjöt igen.
”Vad kul.” Sa jag och försökte låta glad för henne, det var jag, men jag visste inte ens att killarna var lediga för Harry hade inte ringt mig på en hel vecka och när jag ringt till honom så var han kort och samtalen varade inte länge. ”När åker du?”
”Om tre dagar.” Svarade Maja glatt. ”Jag måste börja packa nu. Vad ska jag ha med mig?”
”Vad kul att det går bra för dig och Niall.” Sa jag och försökte att inte låta mina egna känslor tränga igenom. ”Och jag är säker på vad du än har på dig så kommer han tycka att du ser vacker ut.”
”Vi får prata mer sen.” Sa Maja, lade på och jag släppte ut en stor suck som jag hållit inne.
”Vad är det?” Frågade Ludde mig och kollade på mig med en orolig blick, en blick som jag var mer än van vid. Den blicken hade jag fått leva med varje dag ända sedan min kusin dog, alla gav mig den, alla utom Harry men han verkade ju inte bry sig om mig längre. Jag kände mina tårar börja rinna nerför kinderna och jag kollade ner, lekte med mina fingrar och lät tårarna droppa ner på bordet. Ludde reste sig från sin plats och satte sig istället bredvid mig, lade armen om mina axlar och drog mig intill sig. Han lät sin hand röra sig upp och ner längs min arm i en tröstande gest.
”Maja ska till London och hälsa på Niall nu när de är lediga.” Fick jag fram efter flera snyftningar.
”Vad är det för fel med det?” Frågade Ludde förvirrat.
”Att jag inte visste om att de var lediga.” Sa jag frustrerat. ”Harry har inte pratat med mig, på riktigt, på över en vecka. Han ringer inte mig, det är jag som ringer honom och när jag gör det pratat vi inte mer än kanske fem minuter.” Fortsatte jag samtidigt som mina tårar fortsatte att rinna nerför mina kinder i snabbare takt. ”Vad har jag gjort för fel? Eller kom han helt plötsligt bara på att jag var för mycket problem för honom? Att han inte orkade med mig?” Jag kollade upp på Ludde med rödsprängda ögon och han bara ryckte på axlarna, tryckte mig närmre honom och lät mig lugna ner mig själv, lät mig gråta ut.
Dagarna gick och fortfarande hörde jag inget från Harry, vilket var underligt då jag visste att de var lediga nu, jag visste det för Maja lade upp nya bilder på facebook hela tiden på henne och Niall och det bröt mitt hjärta i ännu fler bitar, att det hade varit jag och Harry och nu visste jag inte alls var vi stod. Ludde var min klippa, han var där för att trösta mig, uppmuntra mig och komma upp med anledningar till varför inte Harry svarade mig, bakade kakor åt mig som knappt gick att äta och kollade på oändligt många tjejfilmer med mig. Varför kändes det som att vi hade gjort slut fast vi inte hade det, eller kanske var det vad Harry försökte säga mig med sina frånvarande samtal? Att han inte älskade mig längre?
Jag vet inte hur många gånger som jag suttit med mobilen i handen, Harrys nummer på skärmen och varit sekunder ifrån att ringa honom och fråga vad som hände men jag hade inte vågat, jag ville inte veta vad han skulle säga.
Jag och Ludde hade spenderat nästan all tid tillsammans de senaste dagarna att pressen hade börjat skriva att jag var otrogen mot Harry, det var sjukt, men på något sätt önskade jag att det skulle få en reaktion ifrån Harry men inget, han ringde inte och jag hade också slutat ringa, jag orkade inte med detta längre.
Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.
Congratulations you have been accepted to the University of London…
Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen.
Det kom upp tidigare än jag trodde! Förlåt för den långa väntan, det var inte meningen men nu har jag äntligen sommarlov och mer tid att skriva! Jag åker på semester och är iväg i två veckor så nästa kapitel kommer upp när jag kommer hem, så tyvärr så lämnar jag er med ett deppigt kapitel men tyckte det var dags för lite trubbel i paradiset! Hoppas ni inte hatar mig för det, haha!
Kramar på er och ha ett bra sommar och kika in här igen om två veckor ca så kanske nästa kapitel kommer upp då!
10+ kommentarer för att få det :)
Info om kommande kapitel + avslutning
Jag vet att jag har skrivit detta tusen gånger men jag har inte haft tid att skriva klart nästa kapitel än! Det är så otroligt mycket kvar i skolan att man knappt ka tro att jag slutar om två dagar. Ni som går på gymnasiet vet hur det är och ni andra vet nu vad ni har framför er. Men jag ska försöka skriva klart det innan lördag, så att ni kan få det då. Jag kommer att avsluta novellen ganska snart, inom fem kapitel, då jag inte har så mycket idéer kvar. Jag kommer dock att fortsätta skriva!
Jag ska även på semester i två veckor och kommer inte ha så mycket tillgång till en dator så tyvärr kan jag inte uppdatera då men ni har väl också sommarlov så det kommer gå snabbt! Jag är hemma igen i början av Juli så kolla in då igen! Men som sagt nästa kapitel på LÖRDAG! Jag hoppas att jag kan lova det!
Massa kramar till er som stått ut med mig nu de senaste veckorna när uppdateringen varit segare än segast!
Jag ska även på semester i två veckor och kommer inte ha så mycket tillgång till en dator så tyvärr kan jag inte uppdatera då men ni har väl också sommarlov så det kommer gå snabbt! Jag är hemma igen i början av Juli så kolla in då igen! Men som sagt nästa kapitel på LÖRDAG! Jag hoppas att jag kan lova det!
Massa kramar till er som stått ut med mig nu de senaste veckorna när uppdateringen varit segare än segast!
Summer love - kapitel 29
Detta har hänt:
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
Harrys perspektiv:
Laura stod längst fram i publiken med ett stort leende på läpparna. Jag hade min blick fastklistrad på henne hela tiden, och varje gång Laura kollade in i mina sken jag upp i ett, om möjligt, ännu större leende än vad jag redan hade. Det var den sista konserten som Laura skulle vara med på och jag ville inte att den skulle ta slut för det betydde att jag bara hade några ynka timmar kvar med henne innan hon skulle behöva åka hem igen, hem till sitt normala liv. Liam gick fram till mig och puttade till mig, jag gav honom en frågande blick och hörde sedan i musiken att det var min tur att sjunga. Jag tog ton och började sjunga. När låten var slut började Liam prata.
”Jag ber om ursäkt för Harry.” Sa Liam och blinkade emot mig. ”Han var distraherad.” Jag kollade ner i marken och rufsade till mitt hår innan jag kollade upp igen med en synlig rodnad på kinderna. Laura visste verkligen inte vad hon gjorde med mig. Publiken jublade åt Liams uttalande. Konserten gick mot sitt slut och när vi sjöng den sista låten, what makes you beautiful sjöng jag varenda ord direkt till Laura, sjöng ut mitt hjärta till henne.
Lauras perspektiv:
”Jag vill visa dig en sak.” Viskade Harry i mitt öra, jag rös till av hans raspiga röst och nickade. Harry tog min hand och drog med mig. Vi gick uppför trappan som ledde ut på scenen. Jag kollade ut och tog in arenan, den var helt enorm. Jag vände mig och kollade på Harry som hade tagit upp en gitarr och satt sig på en stol. Han pekade på en stol mittemot honom, jag gick dit och satte mig ner på den och kollade förväntansfullt på Harry.
”Jag hörde denna låten efter att du hade varit och hälsat på mig.” Började Harry och kollade intensivt på mig. ”Den får mig att tänka på oss, hur vi klarat oss igenom så mycket och fortfarande är där för varandra.” Jag nickade och Harry började spela.
When you're lost
You're not alone
When you call
There's others like you
When you're too tired to stand
You can take my hand
I want to be the place that you land
Harry släppte mig aldrig med blicken när han sjöng, som han gjort på konserten, men nu var det ännu mer mening I orden, det var hans tankar och känslor som kom fram. Jag kände hur det brände bakom mina ögonlock och hur mina ögon fylldes med vatten som smått började rinna nerför mina kinder. Han fingrar rörde sig snabbt över strängarna och hans mun formade de vackraste orden jag någonsin hört, de vackraste orden någon sagt till mig.
Sing this song
And I'll come running along
When there so much to say
But you can't find the way
I'll put my arms around you
You put your hand in mine
Harry log emot mig innan han fortsatte sjunga, hans raspiga, hesa röst berörde mig och tårarna forsade ner som aldrig förr.
And we'll stay
That's how we'll stay
When you break down on the road
When you wake up and you're all alone
Just close eyes
There are lows and high
And say my name to the sky
Jag satt vid det här laget och snörvlade stort, torkade bort tårarna med tröjärmen. Harry spelade vidare, avslutade låten, utan att någonsin släppa mig med blicken. Jag drog ett djupt andetag, Harry satte ner gitarren och jag slängde mig i hans armar, gömde mitt ansikte mot hans bringa och tryckte mig emot honom. Rädd för att det bara var en dröm höll jag honom länge, länge, tills jag var säker på att han var verklig och att jag inte bara drömt de månaderna vi varit tillsammans.
”Du är det bästa som har hänt mig, Laura.” Viskade Harry. ”Du kommer alltid att ha den största delen i mitt hjärta, inget kommer ändra det. Jag har aldrig känt såhär och när du behöver mig är det bara att ringa mig och jag kommer så fort jag kan. Jag kan inte leva utan dig, du är mitt liv Laura.”
Jag fick inte fram ett ord, det var som att halsen svullnade upp och hindrade mig från att svara. Istället tryckte jag Harry närmre mig, samlade ihop tillräckligt med kraft för att kunna svara, tränga igenom halsen.
”Jag hade aldrig varit här utan dig.” Sa jag ärligt. Jag hade aldrig sagt det till honom men precis innan jag träffade honom hade jag varit deprimerad och tänkt tanken att avsluta mitt liv flera gånger. ”Du har räddat mig från flera idiotiska beslut. Du har ingen aning om hur mycket jag har att tacka dig för. Jag älskar dig mer än mitt eget liv.” Jag kände något blött på min kind och när jag kollade upp såg jag tårar rinna nerför Harrys kinder och droppa ner på mig. ”Varför gråter du?”
”Jag vill inte tänka på alla hemska tankar du har tänkt, jag vill inte tänka på dig som…” Han kunde inte fortsätta säga meningen. ”Du gör väl inte det fortfarande?” Frågade Harry mig efter några sekunders tystnad. Jag skakade fertilt på huvudet.
Majas perspektiv:
Jag och Niall satt utom synhåll från scenen och studerade Harrys och Lauras interaktion. Jag visste hur mycket Laura hade gått igenom i sitt liv och jag var glad att hon äntligen hade hittat någon som kunde visa henne hur mycket hon betyder för oss alla, någon som kan visa henne vad kärlek är och får henne på andra tankar.
”Jag har aldrig sett Harry lyckligare.” Sa Niall helt plötsligt.
”Jag har aldrig sett Laura lyckligare.” Sa jag och log emot Niall. ”Jag är glad att hon hittade Harry för annars vet jag inte om hon ens skulle varit här idag.” Jag kollade ner i marken, skakade bort tankarna från mitt huvud, jag ville inte tänka på det, det var för hemskt. Niall lade en arm om mig och drog min intill sig. Diskret tryckte jag mig närmare, andades in doften av hans parfym. Det pirrade till i magen på mig, en känsla som var alldeles för länge sedan jag kände. Det var en skön känsla, en ännu bättre känsla än när man spelade fotboll och gjorde ett otroligt snyggt mål, bättre än det kändes det. Jag kollade upp, genom mina långa ögonfransar och såg att Niall kollade på mig med ett leende på läpparna. Ett leende formades på mina läppar. Nialls böjde sig sakta ner emot mig, jag lutade mig upp mot honom och en sekund senare möttes våra läppar i en mjuk kyss. Kyssen varade länge och när vi avslutade den andades vi båda tungt. Vi sa inget, tittade bara in i varandras ögon med en speglande känslor: Lycka och förälskelse. Jag tror jag har fallit för Niall Horan.
Lauras perpsektiv:
Jag kunde inte fatta att jag satt på tåget hem redan, hem till verkligheten. På något sätt så var det ändå skönt, att kunna komma ifrån hysterin som rådde kring Harry och killarna. Komma hem till mina vänner och bara umgås, leva som en normal artonåring. Vad som var riktigt tråkigt däremot var att jag inte kunde träffa Harry lika ofta. Men det skulle snart ändras – jag skulle snart ta studenten och hade redan planer på vad jag skulle göra. Planer på hur jag skulle kunna spendera mer tid med Harry, vara närmre honom är flera hundra mil. Harry visste inget om mina planer och jag tänkte hålla det så tills jag visste säkert hur allt skulle bli.
Oj, detta tog verkligen längre tid än jag hade tänkt mig att få upp! Men jag har som sagt mycket sista grejer i skolan och de blir verkligen inte lättare!
Vad tycker ni om detta kapitlet då? Vad tror ni Laura har planerat?
Kram på er alla och hoppas ni njuter av det fina vädret!
10+ kommentarer för att få nästa kapitel!
Angående nästa kapitel
Jag har haft mycket att göra denna veckan som var men jag ska försöka att lägga upp nästa kapitel senare idag/ikväll! Har fortfarande saker att göra, vilket är sjukt, då jag slutar skolan om mindre än två veckor!
UPDATE: Jag kommer inte hinna lägga upp nästa kapitel idag utan det kommer imorgon istället. Förlåt!
UPDATE: Jag kommer inte hinna lägga upp nästa kapitel idag utan det kommer imorgon istället. Förlåt!
Summer love - kapitel 28
Detta har hänt:
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Lauras perspektiv:
Jag satte mig ner bredvid Harry, tog mobilen ifrån honom och kollade på skärmen. En djup suck lämnade mina läppar och jag vände blicken mot Harry. Han kollade ner i sitt knä, undvek ögonkontakt med mig. Jag lade en arm om honom och drog in honom i en hård kram och strök honom över ryggen.
”Harry.” Sa jag med bruten röst. ”Du är inget av de sakerna som står där och du kommer aldrig bli.”
Det var helt sjuka saker som de hade skrivit om Harry som person och om hans framträdande ikväll. Att människor kan skriva sådana hemska saker, ens tänka sådana hemska tankar om en person som man aldrig träffat eller ens känner får mig att må illa. Att man skadar någon med så små ord.
”Det står där och det är sant. Det är vad dem tycker.” Mumlade Harry.
”Nej, det är det inte.” Sa jag, puttade Harry bakåt och fick honom att kolla på mig, kolla mig i ögonen. ”Du är underbar på alla sätt och vis, stöttande och ditt framträdande ikväll var hur bra som helst.” Harry skakade på huvudet. ”De som skrev dem sakerna känner inte dig och kan inte ha några åsikter om dig. De känner inte den Harry jag känner som alltid finns där för mig, alltid vet de rätta sakerna att säga, vet när jag behöver en kram och den första killen jag älskat. De känner inte den personen och de vet inte att de sakerna de skriver är osanna. Och vad betyder deras åsikter när du har miljontals fans som älskar dig? Som försvarar dig? Som stöttar er? Det är de kommentarerna du ska läsa, Harry.” Jag hade tårar som rann nerför mina kinder nu. Att Harry inte förstod hur fantastisk han är sårade mig, att han lyssnade på de elaka kommentarerna sårade mig.
”De gör de för att de är fans.” Mumlade Harry, han ville inte ta till sig det jag sa. Han tänkte fortfarande på de negativa kommentarerna.
”De hade inte blivit fans om de inte hade gillat er.” Sa jag och log smått mot Harry som torkade bort de tårarna som runnit nerför mina kinder.
”Jag älskar dig.” Sa Harry tyst, lutade sin panna mot min och kollade mig djupt i ögonen.
”Jag älskar dig med.” Viskade jag. ”Och jag lovar att varje gång du inte känner dig tillräcklig kommer jag vara där för dig för du är det bästa som hänt mig.”
”Jag är så glad att jag hittade dig.” Viskade Harry, lade sin handflata på min kind, drog med tummen för att torka den sista tåren för att sedan pressa sina läppar mjukt mot mina.
Louis satte sig ner bredvid mig vid frukostbordet. Harry låg fortfarande och sov men jag var hungrig och hade gått ner för att äta frukost.
”God morgon.” Sa jag och log emot Louis. Han log och hälsade tillbaka.
”Var hittade du nutella?” Frågade Louis och pekade på min macka.
”Jag tog det sista.” Sa jag och skrattade åt Louis ansiktsuttryck.
”Du gjorde vad?” Frågade han och spärrade upp ögonen och formade munnen till ett o.
”Du kan få den.” Sa jag och sköt tallriken till Louis. ”Jag har ändå redan ätit två.” Louis tog genast ett bett av mackan, rädd för att jag skulle ångra mig och ta tillbaka den.
”När åker ni idag?” Frågade jag.
”Jag vet inte riktigt faktiskt.” Svarade Louis och ryckte på axlarna samtidigt. ”Men någon gång runt lunch skulle jag tippa på.” Jag nickade och tog en klunk av min apelsinjuice. ”Hurså?”
”Vi får inte åka i turnébussen med er?” Frågade jag och Louis kollade frågande på mig. ”Vi har biljetter till Stockholm och Danmark också men vi kommer inte dit.” Louis nickade.
”Det skulle ni nog kunna göra faktiskt.” Svarade Louis. ”Jag är ju skyldig dig en tjänst.” Nu var det min tur att kolla frågande på Louis.
”Vad menar du?” Frågade jag.” Hur är du skyldig mig en tjänst?”
”Jag hörde dig och Harry prata igår kväll.” Sa Louis och jag nickade, förstod direkt vad han menade. ”Jag tror aldrig jag har sett någon kunna prata med Harry när han varit så. Han brukar alltid söka på sig själv på twitter och läsa alla hemska saker om sig själv och aldrig har någon kunnat prata med honom utan han har bara puttat iväg oss.”
”Så han gör alltid så?” Frågade jag och Louis nickade. Jag suckade och skakade på huvudet.”Jag önskar att han kunde se och förstå hur underbar han faktiskt är. Han förtjänar inte allt hat han får. Ingen av er gör det.”
”Harry tar det hårdast.” Förklarade Louis. ”Han stänger in sig och vägrar prata med någon om det. Han tar åt sig av vartenda ord och tror att det stämmer. Jag pratar alltid om det med killarna och de pratar också om det, men inte Harry.”
”Människor kan vara riktigt hemska mot varandra, det är så sjukt.” Sa jag och tänkte tillbaka på vad det hade stått. ”Det stod verkligen riktigt vidriga saker om honom.”
”Det är tur att han har dig.” Sa Louis och log. ”Vi är glada att han har dig. Du är bra för honom.”
”Gör ni verkligen det?” Frågade jag . ”Även med min bakgrund?”
”Vad då med din bakgrund?” Frågade Louis.
”Har inte Harry berättat?” Frågade jag chockat. Louis skakade på huvudet.
”Han har inte berättat mycket, bara lite. Som det med din kusin men det var ju inte ditt fel.” Svarade Louis. ”Är det hemskt?” Frågade Louis efter någon minuts tystnad.
”Jag vill inte ta det på hotell men jag kan ju säga att jag inte har varit någon ängel.” Sa jag tyst och kollade ner i bordet. Louis lade sin hand på min axel och jag kollade på honom.
”Du behöver inte berätta för oss.” Sa Louis och log. ”Det är mellan dig och Harry, om han har stannat litar vi på dig. Vi gillar dig och Harry gillar dig. Det är allt som betyder något.”
”Tack.” Sa jag och log.
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
”Harry.” Sa jag med bruten röst. ”Du är inget av de sakerna som står där och du kommer aldrig bli.”
Det var helt sjuka saker som de hade skrivit om Harry som person och om hans framträdande ikväll. Att människor kan skriva sådana hemska saker, ens tänka sådana hemska tankar om en person som man aldrig träffat eller ens känner får mig att må illa. Att man skadar någon med så små ord.
”Det står där och det är sant. Det är vad dem tycker.” Mumlade Harry.
”Nej, det är det inte.” Sa jag, puttade Harry bakåt och fick honom att kolla på mig, kolla mig i ögonen. ”Du är underbar på alla sätt och vis, stöttande och ditt framträdande ikväll var hur bra som helst.” Harry skakade på huvudet. ”De som skrev dem sakerna känner inte dig och kan inte ha några åsikter om dig. De känner inte den Harry jag känner som alltid finns där för mig, alltid vet de rätta sakerna att säga, vet när jag behöver en kram och den första killen jag älskat. De känner inte den personen och de vet inte att de sakerna de skriver är osanna. Och vad betyder deras åsikter när du har miljontals fans som älskar dig? Som försvarar dig? Som stöttar er? Det är de kommentarerna du ska läsa, Harry.” Jag hade tårar som rann nerför mina kinder nu. Att Harry inte förstod hur fantastisk han är sårade mig, att han lyssnade på de elaka kommentarerna sårade mig.
”De gör de för att de är fans.” Mumlade Harry, han ville inte ta till sig det jag sa. Han tänkte fortfarande på de negativa kommentarerna.
”De hade inte blivit fans om de inte hade gillat er.” Sa jag och log smått mot Harry som torkade bort de tårarna som runnit nerför mina kinder.
”Jag älskar dig.” Sa Harry tyst, lutade sin panna mot min och kollade mig djupt i ögonen.
”Jag älskar dig med.” Viskade jag. ”Och jag lovar att varje gång du inte känner dig tillräcklig kommer jag vara där för dig för du är det bästa som hänt mig.”
”Jag är så glad att jag hittade dig.” Viskade Harry, lade sin handflata på min kind, drog med tummen för att torka den sista tåren för att sedan pressa sina läppar mjukt mot mina.
Louis satte sig ner bredvid mig vid frukostbordet. Harry låg fortfarande och sov men jag var hungrig och hade gått ner för att äta frukost.
”God morgon.” Sa jag och log emot Louis. Han log och hälsade tillbaka.
”Var hittade du nutella?” Frågade Louis och pekade på min macka.
”Jag tog det sista.” Sa jag och skrattade åt Louis ansiktsuttryck.
”Du gjorde vad?” Frågade han och spärrade upp ögonen och formade munnen till ett o.
”Du kan få den.” Sa jag och sköt tallriken till Louis. ”Jag har ändå redan ätit två.” Louis tog genast ett bett av mackan, rädd för att jag skulle ångra mig och ta tillbaka den.
”När åker ni idag?” Frågade jag.
”Jag vet inte riktigt faktiskt.” Svarade Louis och ryckte på axlarna samtidigt. ”Men någon gång runt lunch skulle jag tippa på.” Jag nickade och tog en klunk av min apelsinjuice. ”Hurså?”
”Vi får inte åka i turnébussen med er?” Frågade jag och Louis kollade frågande på mig. ”Vi har biljetter till Stockholm och Danmark också men vi kommer inte dit.” Louis nickade.
”Det skulle ni nog kunna göra faktiskt.” Svarade Louis. ”Jag är ju skyldig dig en tjänst.” Nu var det min tur att kolla frågande på Louis.
”Vad menar du?” Frågade jag.” Hur är du skyldig mig en tjänst?”
”Jag hörde dig och Harry prata igår kväll.” Sa Louis och jag nickade, förstod direkt vad han menade. ”Jag tror aldrig jag har sett någon kunna prata med Harry när han varit så. Han brukar alltid söka på sig själv på twitter och läsa alla hemska saker om sig själv och aldrig har någon kunnat prata med honom utan han har bara puttat iväg oss.”
”Så han gör alltid så?” Frågade jag och Louis nickade. Jag suckade och skakade på huvudet.”Jag önskar att han kunde se och förstå hur underbar han faktiskt är. Han förtjänar inte allt hat han får. Ingen av er gör det.”
”Harry tar det hårdast.” Förklarade Louis. ”Han stänger in sig och vägrar prata med någon om det. Han tar åt sig av vartenda ord och tror att det stämmer. Jag pratar alltid om det med killarna och de pratar också om det, men inte Harry.”
”Människor kan vara riktigt hemska mot varandra, det är så sjukt.” Sa jag och tänkte tillbaka på vad det hade stått. ”Det stod verkligen riktigt vidriga saker om honom.”
”Det är tur att han har dig.” Sa Louis och log. ”Vi är glada att han har dig. Du är bra för honom.”
”Gör ni verkligen det?” Frågade jag . ”Även med min bakgrund?”
”Vad då med din bakgrund?” Frågade Louis.
”Har inte Harry berättat?” Frågade jag chockat. Louis skakade på huvudet.
”Han har inte berättat mycket, bara lite. Som det med din kusin men det var ju inte ditt fel.” Svarade Louis. ”Är det hemskt?” Frågade Louis efter någon minuts tystnad.
”Jag vill inte ta det på hotell men jag kan ju säga att jag inte har varit någon ängel.” Sa jag tyst och kollade ner i bordet. Louis lade sin hand på min axel och jag kollade på honom.
”Du behöver inte berätta för oss.” Sa Louis och log. ”Det är mellan dig och Harry, om han har stannat litar vi på dig. Vi gillar dig och Harry gillar dig. Det är allt som betyder något.”
”Tack.” Sa jag och log.
Jag gick upp till mitt eget hotellrum för att kunna duscha och byta om. Jag öppnade dörren till rummet och gick in. Maja och Niall satt på sängen, som förövrigt var det enda som fick plats i det lilla rummet vi fått, och var på väg att kyssas.
”Shit förlåt.” Sa jag när jag insåg vad jag förstört. ”Jag ska bara ta min väska så kan ni återvända till vad ni skulle göra.” Jag sprang snabbt fram till min väska, slängde ner mina saker i den, sprang in i badrummet och tog mina grejer och sprang snabbt ut igen. Innan jag stängde dörren stack jag in huvudet. ”Vi åker med killarna till Stockholm förresten.” Sen smällde jag igen dörren och gick till killarnas, lägenhet jämfört med vårt rum, för att låna deras dusch.
Jag sade hejdå till mina föräldrar innan jag steg på killarnas buss. Mina ögon spärrades upp när jag såg hur den såg ut inuti. Där fanns soffgrupper, sängar längs med sidorna, tv och en massa annat, inget som jag hade förväntat mig.
”Herre jävlar.” Mumlade jag. Andrea hade redan gjort sig hemmastadd i en utav sofforna med Zayn och var i full färd med att börja spela x-box. Bussen började köra och jag gjorde mig hemmastadd i en annan soffa med Harry. Han satt lutad mot ryggstödet och jag låg bredvid honom på soffan. Tänk att få leva såhär, det hade varit livet. Jag kollade upp på Harry som hade ett stort leende på läpparna.
”Jag är glad att du kan följa med.” Sa han och pussade mig på pannan.
Det tog lite tid att få upp detta kapitlet men har som sagt mycket i skolan nu de sista veckorna innan skolan slutar. Jag har som sagt inte lika mycket tid att skriva så jag kommer endast att kunna uppdatera en gång i veckan nu framöver! Hoppas att ni förstår mig!
Vad tycker ni om detta kapitlet då? Gillar ni Louis och Lauras lilla friendshiptalk? Nästa kapitel kommer då att komma på söndag, om det blir minst 10 kommentarer vill säga :)
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet! Att ni tar er tid och kommenterar är otroligt kul och gör mig ännu mera motiverad till att skriva! Jag läser och tar till mig varenda en! Ställer ni även frågor till mig i kommentarerna så svarar jag där så då kan ni kika in senare på kommentarer så ser ni mitt svar där med :)
Vad tycker ni om detta kapitlet då? Gillar ni Louis och Lauras lilla friendshiptalk? Nästa kapitel kommer då att komma på söndag, om det blir minst 10 kommentarer vill säga :)
Tack för alla kommentarer på förra kapitlet! Att ni tar er tid och kommenterar är otroligt kul och gör mig ännu mera motiverad till att skriva! Jag läser och tar till mig varenda en! Ställer ni även frågor till mig i kommentarerna så svarar jag där så då kan ni kika in senare på kommentarer så ser ni mitt svar där med :)
Summer love - kapitel 27
Detta har hänt:
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Harrys perspektiv:
Jag hörde skriken från fansen som väntade i arenan från där jag stod backstage. Det var helt sjukt och jag fick adrenalinkickar av att gå ut på scenen och bjuda på en grym show. Inledningsvideon spelades upp och skriken blev allt högre när de visade en ny person på skärmen. Killarna var lika taggade som jag, det såg jag när jag kollade åt deras håll. Assistenterna hjälptes oss att fixa mikrofonerna innan vi gick vidare för att ställa oss på våra platser för att skjutas upp på scenen. Ljudet tystnade likaså gjorde publiken, arenan blev svart, vi sköts upp, musiken och lamporna tändes igen och vår första låt började. Det var tryck i arenan, riktigt mycket tryck. Fansen skrek, dansade och sjöng med och jag njöt av att få komma ut till fansen och bjuda dem på en show som de, förhoppningsvis, sent skulle glömma. Ljus från blixtrar kom från olika håll, svajande ljusstavar lyste upp bland publiken. Vi avslutade låten, Liam pratade innan nästa låt skulle spelas samtidigt som fansen skrek halsarna av sig. Jag vinkade åt några i publiken som vinkade tillbaka för att sedan kolla på varandra och bli helt hysteriska. Att man blev det av att se oss var något jag fortfarande inte förstod, att vi var kända var svårt att få in i huvudet, vi var ju bara vanliga killar egentligen. Nästa låt började och vi kom in mer och mer i showen, den blev spontanare och vi fjantade runt med varandra uppe på scenen.
Lauras perspektiv:
Detta var min första one direction konsert och jag kommer förmodligen att vara döv i morgon när jag vaknar på grund av allt skrikande och tjutande från alla, till mestadels, tjejer i arenan. Jag dansade och sjöng med i låtarna med Andrea och Maja, ingen av killarna hade sett oss än. Det var ett enormt tryck i arenan och jag såg att killarna verkligen hade kul på scenen, de vinkade på fans, fjantade med varandra och dansade runt. Louis fick syn på mig i publiken, han log stort och vinkade på mig, petade på Liam som nu stod bredvid honom och pekade på oss. Jag höll upp fingret framför mina läppar för att visa att de skulle vara tysta och låta Harry se mig själv och Niall se Maja.
Musiken till Little Things började spelas och Zayn började ta ton. När det kom till Harrys del såg han mig i publiken, sken upp i ett stort leende, hans ögon glittrade och han sjöng sina rader medan han kollade mig rakt in i ögonen. Jag blev helt varm i kroppen av att se honom bli glad, jag kunde knappt bärga mig tills konserten skulle ta slut så jag kunde slänga mig i hans armar och krama honom hårt.
Harrys perspektiv:
Jag blev helt stum när jag såg Lauras huvud sticka upp i publiken innan ett leende formades på mina läppar.
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Jag hörde skriken från fansen som väntade i arenan från där jag stod backstage. Det var helt sjukt och jag fick adrenalinkickar av att gå ut på scenen och bjuda på en grym show. Inledningsvideon spelades upp och skriken blev allt högre när de visade en ny person på skärmen. Killarna var lika taggade som jag, det såg jag när jag kollade åt deras håll. Assistenterna hjälptes oss att fixa mikrofonerna innan vi gick vidare för att ställa oss på våra platser för att skjutas upp på scenen. Ljudet tystnade likaså gjorde publiken, arenan blev svart, vi sköts upp, musiken och lamporna tändes igen och vår första låt började. Det var tryck i arenan, riktigt mycket tryck. Fansen skrek, dansade och sjöng med och jag njöt av att få komma ut till fansen och bjuda dem på en show som de, förhoppningsvis, sent skulle glömma. Ljus från blixtrar kom från olika håll, svajande ljusstavar lyste upp bland publiken. Vi avslutade låten, Liam pratade innan nästa låt skulle spelas samtidigt som fansen skrek halsarna av sig. Jag vinkade åt några i publiken som vinkade tillbaka för att sedan kolla på varandra och bli helt hysteriska. Att man blev det av att se oss var något jag fortfarande inte förstod, att vi var kända var svårt att få in i huvudet, vi var ju bara vanliga killar egentligen. Nästa låt började och vi kom in mer och mer i showen, den blev spontanare och vi fjantade runt med varandra uppe på scenen.
Lauras perspektiv:
Detta var min första one direction konsert och jag kommer förmodligen att vara döv i morgon när jag vaknar på grund av allt skrikande och tjutande från alla, till mestadels, tjejer i arenan. Jag dansade och sjöng med i låtarna med Andrea och Maja, ingen av killarna hade sett oss än. Det var ett enormt tryck i arenan och jag såg att killarna verkligen hade kul på scenen, de vinkade på fans, fjantade med varandra och dansade runt. Louis fick syn på mig i publiken, han log stort och vinkade på mig, petade på Liam som nu stod bredvid honom och pekade på oss. Jag höll upp fingret framför mina läppar för att visa att de skulle vara tysta och låta Harry se mig själv och Niall se Maja.
Musiken till Little Things började spelas och Zayn började ta ton. När det kom till Harrys del såg han mig i publiken, sken upp i ett stort leende, hans ögon glittrade och han sjöng sina rader medan han kollade mig rakt in i ögonen. Jag blev helt varm i kroppen av att se honom bli glad, jag kunde knappt bärga mig tills konserten skulle ta slut så jag kunde slänga mig i hans armar och krama honom hårt.
Harrys perspektiv:
Jag blev helt stum när jag såg Lauras huvud sticka upp i publiken innan ett leende formades på mina läppar.
Jag kollade henne i ögonen och sjöng raderna till henne, menade vartenda ord jag sjöng. Det tog all styrka jag hade i mig för att inte hoppa ner i publiken för att kyssa och krama om henne. Laura log tillbaka mot mig, vinkade och gjorde en slängkyss, precis som hon gjort på videon hon skickade till mig innan konserten. Låten slutade och jag kallade Niall till mig, visade honom att även Maja befann sig i publiken. Han blev lika glad över att se Maja som jag blev av att se Laura.
Efter det fortsatte konserten med ett ös som jag aldrig upplevt innan, att Laura var i publiken gjorde att jag ville ge allt jag hade. Liam, Louis och Zayn gjorde hela tiden narr och skämtade med mig på olika sätt för att göra mig generad inför Laura. Publiken såg ut att gilla det i alla fall och Laura blev i stort sett lika generad som jag över skämten som de kläckte ur sig.
Lauras perspektiv:
Killarna sprang in på scenen igen för att framföra den sista låten för kvällen. Uppspelta över att vi snart skulle få träffa killarna igen gjorde att vi sjöng med extra högt, och gjorde oss extra hesa. Den sista tonen spelades, arenan blev svart innan den tändes igen. Vi gick fram till vakterna men de ville inte släppa in oss utan killarnas medgivande och kontroll med deras management att vi var vilka vi sa att vi var.
När arenan var tom kom vakterna fram till oss igen och jag oss klartecken att komma backstage. Det pirrade i min mage när jag med små steg gick bakom scenen, ner för en trappa, längs en lång korridor till killarnas loge. Vi knackade på dörren och Harry öppnade med ett stort leende, drog in mig i den största kramen jag någonsin fått och höll mig hårt. Jag andades in hans doft av hans parfym och doften av hans hår. Maja och Andrea gick förbi oss in i logen och Maja gav Niall en kram medan Andrea hälsade på de andra. När Harry släppte mig hälsade jag på de andra killarna med varsin kram innan jag var tillbaka i Harrys trygga famn.
”Ni var riktigt duktiga.” Berömde jag dem. ”Publiken älskade er.”
”Jag tror jag har blivit döv av alla skrikande tjejer.” Sa Andrea lite skämtsamt. ”Det tjuter fortfarande i mina öron.”
”Erkänn, du älskade det.” Sa jag med hes röst och flinade mot Andrea.
”Jag gillade det i alla fall.” Sa Maja och log där hon satt omfamnad av Niall.
Kvällen hade gått precis som planerat; vi hade lyckats överraska killarna och jag hade nu två dagar till framför mig där jag skulle vara vid deras sida och stötta dem tillsammans med Maja och Andrea.
Vi satt kvar i killarnas loge en liten stund till innan vi åkte tillbaka till hotellet. Jag var riktigt trött efter att ha varit vaken alldeles för många timmar idag och slumrade därför till på vägen till hotellet. Mitt huvud lutade jag mot Harrys axel och han hade sin hand placerad på mitt lår, det närmaste man kunde komma närhet i bilen. Bilen stannade framför hotellet där fans stod och väntade på att få se en glimt av killarna. Jag gick ur bilen, drog upp huvan på hoodtröjan jag fått låna av Harry och gick in i hotellet följt av Maja och Andrea. Vi väntade innanför dörrarna på att killarna skulle komma in. De tog några bilder med fansen för att sedan komma in till oss, hämta sin rumsnyckel så att vi kunde gå till våra rum.
Harry lade sin arm om min midja och vi gick bort mot hissen.
”Är det okej om jag sover i Harrys rum inatt?” Frågade jag Andrea och Maja som bytte roade blickar med varandra innan de vände sig mot mig och flinade.
”Hitta inte på något dumt bara.” Sa Andrea och knuffade till mig i sidan.
”Vad är så roligt?” Frågade Louis och tjejerna började skratta.
Jag skakade på huvudet åt dem ”Inget.” Mumlade jag till Louis, lutade mitt huvud mot Harrys axel igen och lät honom dra mig närmre intill sig.
Vi kom upp till våningen rummen låg på men när korridoren delade sig åt två håll delade vi på oss. Jag gick med killarna åt ena hållet och Andrea och Maja på andra hållet. Vi sa god natt till varandra och Andrea lämnade ännu en kommentar om mig och Harry.
”Jag kan inte fatta att du verkligen är här.” Sa Harry när vi låg inlindade i varandra i hans säng. Jag förde min hand till hans panna, drog bort hans lockar därifrån och log.
”Men det är jag.” Sa jag tyst och gav honom en kyss. ”Jag älskar dig.” Viskade jag och precis innan jag somnade hörde jag Harry säga samma ord tillbaka till mig, pussa min kind och dra mig närmre intill sig innan han själv somnade.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Nu är det äntligen uppe! Tog lite tid. Vad tycker ni då? Gillar ni förresten att jag har gif¨s i kapitlena ibland eller är det bara jobbigt?
Tack för alla fina kommentarer på förra! Hade även rekord på kommentarer! Hela 16 stycken, blev så glad när jag såg hur många det var. Ska vi försöka slå det? 10+ kommentarer för nästa gäller men ett nytt rekord hade varit kul!
Tack till alla som läser och kommenterar, det är det som får mig att fortsätta!
KRAM!
Efter det fortsatte konserten med ett ös som jag aldrig upplevt innan, att Laura var i publiken gjorde att jag ville ge allt jag hade. Liam, Louis och Zayn gjorde hela tiden narr och skämtade med mig på olika sätt för att göra mig generad inför Laura. Publiken såg ut att gilla det i alla fall och Laura blev i stort sett lika generad som jag över skämten som de kläckte ur sig.
Lauras perspektiv:
Killarna sprang in på scenen igen för att framföra den sista låten för kvällen. Uppspelta över att vi snart skulle få träffa killarna igen gjorde att vi sjöng med extra högt, och gjorde oss extra hesa. Den sista tonen spelades, arenan blev svart innan den tändes igen. Vi gick fram till vakterna men de ville inte släppa in oss utan killarnas medgivande och kontroll med deras management att vi var vilka vi sa att vi var.
När arenan var tom kom vakterna fram till oss igen och jag oss klartecken att komma backstage. Det pirrade i min mage när jag med små steg gick bakom scenen, ner för en trappa, längs en lång korridor till killarnas loge. Vi knackade på dörren och Harry öppnade med ett stort leende, drog in mig i den största kramen jag någonsin fått och höll mig hårt. Jag andades in hans doft av hans parfym och doften av hans hår. Maja och Andrea gick förbi oss in i logen och Maja gav Niall en kram medan Andrea hälsade på de andra. När Harry släppte mig hälsade jag på de andra killarna med varsin kram innan jag var tillbaka i Harrys trygga famn.
”Ni var riktigt duktiga.” Berömde jag dem. ”Publiken älskade er.”
”Jag tror jag har blivit döv av alla skrikande tjejer.” Sa Andrea lite skämtsamt. ”Det tjuter fortfarande i mina öron.”
”Erkänn, du älskade det.” Sa jag med hes röst och flinade mot Andrea.
”Jag gillade det i alla fall.” Sa Maja och log där hon satt omfamnad av Niall.
Kvällen hade gått precis som planerat; vi hade lyckats överraska killarna och jag hade nu två dagar till framför mig där jag skulle vara vid deras sida och stötta dem tillsammans med Maja och Andrea.
Vi satt kvar i killarnas loge en liten stund till innan vi åkte tillbaka till hotellet. Jag var riktigt trött efter att ha varit vaken alldeles för många timmar idag och slumrade därför till på vägen till hotellet. Mitt huvud lutade jag mot Harrys axel och han hade sin hand placerad på mitt lår, det närmaste man kunde komma närhet i bilen. Bilen stannade framför hotellet där fans stod och väntade på att få se en glimt av killarna. Jag gick ur bilen, drog upp huvan på hoodtröjan jag fått låna av Harry och gick in i hotellet följt av Maja och Andrea. Vi väntade innanför dörrarna på att killarna skulle komma in. De tog några bilder med fansen för att sedan komma in till oss, hämta sin rumsnyckel så att vi kunde gå till våra rum.
Harry lade sin arm om min midja och vi gick bort mot hissen.
”Är det okej om jag sover i Harrys rum inatt?” Frågade jag Andrea och Maja som bytte roade blickar med varandra innan de vände sig mot mig och flinade.
”Hitta inte på något dumt bara.” Sa Andrea och knuffade till mig i sidan.
”Vad är så roligt?” Frågade Louis och tjejerna började skratta.
Jag skakade på huvudet åt dem ”Inget.” Mumlade jag till Louis, lutade mitt huvud mot Harrys axel igen och lät honom dra mig närmre intill sig.
Vi kom upp till våningen rummen låg på men när korridoren delade sig åt två håll delade vi på oss. Jag gick med killarna åt ena hållet och Andrea och Maja på andra hållet. Vi sa god natt till varandra och Andrea lämnade ännu en kommentar om mig och Harry.
”Jag kan inte fatta att du verkligen är här.” Sa Harry när vi låg inlindade i varandra i hans säng. Jag förde min hand till hans panna, drog bort hans lockar därifrån och log.
”Men det är jag.” Sa jag tyst och gav honom en kyss. ”Jag älskar dig.” Viskade jag och precis innan jag somnade hörde jag Harry säga samma ord tillbaka till mig, pussa min kind och dra mig närmre intill sig innan han själv somnade.
Harrys perspektiv:
Jag vaknade upp, det var fortfarande mörkt ute och när jag tittade på klockan förstod jag varför; den var halv tre på natten. Jag studerade Laura där hon sov fridfullt, andades lugnt och små suckar lämnade hennes läppar ibland. Det var overkligt att hon låg bredvid mig på ett hotell i Norge, jag hade längtat ihjäl mig efter henne och nu när hon var vid min sida kändes det inte verkligt. Jag satte mig upp, slängde benen över sängkanten, drog fingrarna genom håret och rufsade till det. Mobilen låg på sidobordet, jag kollade på den länge innan jag tog upp den och gick in i badrummet. Jag satte mig ner med ryggen mot kakelväggen, lutade huvudet bakåt mot den kalla väggen innan jag låste upp mobilen och såg nya mentions om mig på twitter. Jag borde inte klicka in där, det var inte bra det visste jag, men jag var tvungen.
Lauras perspektiv:
Jag flyttade mig inåt mitten på sängen i hopp om att komma nära Harry men när jag inte mötte en hård bringa, öppnade jag ögonen och kollade förvirrat runt i rummet. Jag satte mig upp is sängen men Harry var inte där. Sovrumsdörren var öppen och därifrån kom det svagt ljus. Jag tassade ut i hallen och såg ljuset strömma ut från kanterna på badrumsdörren. Jag närmade mig dörren, öppnade den sakta och såg Harry sitta på golvet, scrollandes på sin mobil med rödsprängda ögon. Jag hatade vad jag såg.
Nu är det äntligen uppe! Tog lite tid. Vad tycker ni då? Gillar ni förresten att jag har gif¨s i kapitlena ibland eller är det bara jobbigt?
Tack för alla fina kommentarer på förra! Hade även rekord på kommentarer! Hela 16 stycken, blev så glad när jag såg hur många det var. Ska vi försöka slå det? 10+ kommentarer för nästa gäller men ett nytt rekord hade varit kul!
Tack till alla som läser och kommenterar, det är det som får mig att fortsätta!
KRAM!
information
Kapitel ska komma upp någon gång idag har bara lite att fixa innan. Så håll utkik senare idag om det har kommit upp.
Summer love - kapitel 26
Detta har hänt:
”Mamma, jag kommer inte gå tillbaka till hur jag var innan.” Sa jag allvarligt och kollade på henne, mötte hennes blick. ”Jag lovar. Jag vill inte vara den personen igen.”
”jag är bara orolig för dig.” Sa hon.
”Jag vet att du är det.” Sa jag och log smått. ”Men du behöver inte vara det.” Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt. ”Vad som hände i förgår, visst det kommer förfölja mig, men det kommer första gången också och allt annat men det betyder inte att jag kommer gå tillbaka till hur jag var.”
Mamma log emot mig och jag log tillbaka. ”Jag har Harry nu, dig och pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag har allt jag behöver.” Mamma drog in mig i en kram och jag grät för första gången på evigheter ut på riktigt. Alla känslor kom över mig på en och samma gång. Nu var allt ute och jag kunde för en gång skull andas ut och gå vidare, blicka framåt och inte behöva oroa mig för allt. Jag var fri.
”Mamma, jag kommer inte gå tillbaka till hur jag var innan.” Sa jag allvarligt och kollade på henne, mötte hennes blick. ”Jag lovar. Jag vill inte vara den personen igen.”
”jag är bara orolig för dig.” Sa hon.
”Jag vet att du är det.” Sa jag och log smått. ”Men du behöver inte vara det.” Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt. ”Vad som hände i förgår, visst det kommer förfölja mig, men det kommer första gången också och allt annat men det betyder inte att jag kommer gå tillbaka till hur jag var.”
Mamma log emot mig och jag log tillbaka. ”Jag har Harry nu, dig och pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag har allt jag behöver.” Mamma drog in mig i en kram och jag grät för första gången på evigheter ut på riktigt. Alla känslor kom över mig på en och samma gång. Nu var allt ute och jag kunde för en gång skull andas ut och gå vidare, blicka framåt och inte behöva oroa mig för allt. Jag var fri.
Lauras perspektiv:
Jag kunde inte fatta att vi skulle åka till Norge i morgon för att se killarna uppträda. Tiden hade gått hur fort som helst och nu var det bara några timmar kvar tills vi skulle bege oss. Det hade varit svårt att hålla resan hemlig för Harry och killarna men jag hade lyckats. Under de veckor som gått sedan Henrik, jag kan knappt kalla det våldtäckt för det var de egentligen inte, han var bara på mig och var på väg att gå mot det hållet, men det var fortfarande obehagligt att tänka på. Han hade i alla fall fått byta skola och han fick numera inte befinna sig närmre mig än två hundra meter. Harry hade nog kommit över chocken han med och vi kunde äntligen gå vidare från allt drama som jag skapat. Eftersom att det hade hänt på en offentlig fest hade det inte heller dröjt länge förrän hela fanskaran som killarna hade visste om vad som hänt på den festen. Denna gång så var fansen däremot väldigt snälla och skickade stöttande kommentarer till mig på twitter. Jag hade försökt att inte låta händelsen påverka mig och jag hade lyckats så länge ingen tog upp ämnet, jag hade redan gått vidare och ville inte leva i det förflutna.
Jag kunde inte sova, jag tänkte hela tiden på att jag skulle få träffa Harry inom tjugofyra timmar och blev mer uppspelt ju mindre timmar det var kvar. Jag minns inte att jag somnat men helt plötsligt hörde jag alarmet på mobilen gå på, signalera att jag skulle upp och göra vid mig för att sedan åka till flygplatsen och sedan till Oslo. Det behövdes inte mycket mer än ljudet av alarmet för att jag skulle gå upp, i vanliga fall tog det hur lång tid som helst. På mindre än en timme lyckades jag bli färdig och väntade förväntansfullt och uppspelt på att de andra skulle bli färdiga.
Tiden gick och snart var vi på norsk mark. Hela flygresan hade varit en pina, jag hade inte kunnat sitta still så mamma och pappa hade hela tiden gett mig blickar som sa till mig att lugna ner mig. Andrea och Maja hade bara skrattat åt mig för att jag var så uppspelt. Men hur kunde jag inte vara det över att träffa min pojkvän?
”Men mamma.” Suckade jag och slog ut med armarna. ”Du behöver inte en kaffe till, du drack för fan tre koppar på planet.” Mamma låtsades att inte höra mig utan fortsatte att styra sina steg mot Espresso House. Jag suckade ännu högre och böjde bak huvudet frustrerat medans jag med tunga steg följde efter alla. ”Gillar ni att plåga mig eller?” Frågade jag och de skrattade bara. Jag drog upp huvan på min munkjacka och sjönk ner i en utav stolarna som fanns där, försökte gömma mig i fall att någon skulle känna igen mig, jag ville nämligen hålla mig borta från allt så att Harry inte skulle ana någonting.
Efter, vad kändes som flera timmars, kaffe drickande så begav vi oss äntligen mot hotellet vi skulle bo på. Mamma och Pappa hade lyckats luska ut vilket hotell killarna skulle bo på och hade därmed även fått rum på det hotellet. Det gällde även här att försöka undvika att Harry skulle se mig, förhoppningsvis skulle han vara vid arenan hela dagen för att repetera.
Vi kom in i lobbyn på hotellet och skulle precis checka in när jag hör skratt komma från korridoren, jag stelnar till, lyssnar noga på rösterna och knuffar därefter snabbt undan alla så att vi står gömda. Snabbt innan jag också gömmer mig hinner jag visa receptionisten, som för övrigt såg väldigt förvirrad ut, att hon skulle vara tyst. Hon nickade och jag smet undan. Jag kikade runt hörnet och såg Harry och de andra killarna och det tog all kraft jag hade i mig för att inte springa upp till honom på en gång och slänga mig i hans armar. När de var utom synhåll kunde vi äntligen checka in. Jag, Andrea och Maja delade rum medan mamma och pappa hade ett eget.
”Kan du lugna dig lite?” Frågade Maja och saktade ner sina steg. Jag vände mig om, kollade på henne och skakade på huvudet innan jag fortsatte gå mot vårt rum.
Min mobil började ringa, jag tog upp den ur min bakficka och kollade på skärmen.
”Shit, Harry ringer.” Sa jag och stirrade på mobilen.
”Men svara då?” Sa Maja och skrattade.
”Tänk så råkar jag avslöja något?” Sa jag. ”Förstår ni hur svårt det var att se honom innan och inte gå upp till honom?” Mobilen fortsatte att ringa, Andrea drog fingret över skärmen för att svara åt mig. Jag blängde på henne men var nu tvungen att svara. ”Hej, Harry.” Sa jag glatt.
”Hej, my love.” Sa han och jag fick rysningar längs hela min rygg när jag tänkte på att jag snart skulle få se honom och inte bara höra hans röst. ”Hur mår du?” Frågade han.
”Jag mår bra.” Svarade jag och log stort. ”Repeterar ni nu?”
”Vi är på väg till arenan.” Sa Harry och just då hörde jag hur något bankade i bakgrunden.
”Många fans som följer efter er, eller?” Frågade jag och fnittrade lite.
”Det kan man säga.” Sa Harry och skrattade dovt.
”Ni får lycka till ikväll.” Sa jag och försökte att inte yppa ett ord om att jag skulle dit.
”Tack så mycket.” Tackade Harry. ”Jag önskar du var där för att se mig.” Han lät mycket ledsnare nu.
”Har det hänt något?” Frågade jag oroligt och gick ut i korridoren för att få lite avskildhet.
”Jag saknar dig bara, det är allt.” Sa Harry hest.
”Jag saknar dig med, så jädra mycket.” Sa jag och kände en klump i halsen, gråten var inte långt borta.
Harrys perspektiv:
Det var några enstaka timmar kvar till konserten. Vi hade haft genrep och jag hade inte känt mig glad överhuvudtaget. Jag saknade Laura så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Killarna hade försökt muntra upp mig så mycket det gick men inget hade hjälpt. Mobilen plingade till och jag tog upp den. Skärmen visade att jag hade fått en video från Laura. Jag smålog för mig själv och klickade upp meddelandet.
”Hej.” Sa Laura glatt och vinkade. ”Lycka till på konserten.” Hon sken upp i ett ännu större leende och likaså gjorde jag. ”Jag älskar dig mest av allt.” Avslutade hon med innan hon gjorde en slängkyss till mig.
”Jag älskar dig också.” Mumlade jag men jag mådde genast bättre. Jag skickade ett sms tillbaka till henne där jag skrev att jag älskade henne med innan jag lade ner mobilen igen och gick för att göra mig redo för konserten.
Lauras perspektiv:
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Jag kunde inte fatta att vi skulle åka till Norge i morgon för att se killarna uppträda. Tiden hade gått hur fort som helst och nu var det bara några timmar kvar tills vi skulle bege oss. Det hade varit svårt att hålla resan hemlig för Harry och killarna men jag hade lyckats. Under de veckor som gått sedan Henrik, jag kan knappt kalla det våldtäckt för det var de egentligen inte, han var bara på mig och var på väg att gå mot det hållet, men det var fortfarande obehagligt att tänka på. Han hade i alla fall fått byta skola och han fick numera inte befinna sig närmre mig än två hundra meter. Harry hade nog kommit över chocken han med och vi kunde äntligen gå vidare från allt drama som jag skapat. Eftersom att det hade hänt på en offentlig fest hade det inte heller dröjt länge förrän hela fanskaran som killarna hade visste om vad som hänt på den festen. Denna gång så var fansen däremot väldigt snälla och skickade stöttande kommentarer till mig på twitter. Jag hade försökt att inte låta händelsen påverka mig och jag hade lyckats så länge ingen tog upp ämnet, jag hade redan gått vidare och ville inte leva i det förflutna.
Jag kunde inte sova, jag tänkte hela tiden på att jag skulle få träffa Harry inom tjugofyra timmar och blev mer uppspelt ju mindre timmar det var kvar. Jag minns inte att jag somnat men helt plötsligt hörde jag alarmet på mobilen gå på, signalera att jag skulle upp och göra vid mig för att sedan åka till flygplatsen och sedan till Oslo. Det behövdes inte mycket mer än ljudet av alarmet för att jag skulle gå upp, i vanliga fall tog det hur lång tid som helst. På mindre än en timme lyckades jag bli färdig och väntade förväntansfullt och uppspelt på att de andra skulle bli färdiga.
Tiden gick och snart var vi på norsk mark. Hela flygresan hade varit en pina, jag hade inte kunnat sitta still så mamma och pappa hade hela tiden gett mig blickar som sa till mig att lugna ner mig. Andrea och Maja hade bara skrattat åt mig för att jag var så uppspelt. Men hur kunde jag inte vara det över att träffa min pojkvän?
”Men mamma.” Suckade jag och slog ut med armarna. ”Du behöver inte en kaffe till, du drack för fan tre koppar på planet.” Mamma låtsades att inte höra mig utan fortsatte att styra sina steg mot Espresso House. Jag suckade ännu högre och böjde bak huvudet frustrerat medans jag med tunga steg följde efter alla. ”Gillar ni att plåga mig eller?” Frågade jag och de skrattade bara. Jag drog upp huvan på min munkjacka och sjönk ner i en utav stolarna som fanns där, försökte gömma mig i fall att någon skulle känna igen mig, jag ville nämligen hålla mig borta från allt så att Harry inte skulle ana någonting.
Efter, vad kändes som flera timmars, kaffe drickande så begav vi oss äntligen mot hotellet vi skulle bo på. Mamma och Pappa hade lyckats luska ut vilket hotell killarna skulle bo på och hade därmed även fått rum på det hotellet. Det gällde även här att försöka undvika att Harry skulle se mig, förhoppningsvis skulle han vara vid arenan hela dagen för att repetera.
Vi kom in i lobbyn på hotellet och skulle precis checka in när jag hör skratt komma från korridoren, jag stelnar till, lyssnar noga på rösterna och knuffar därefter snabbt undan alla så att vi står gömda. Snabbt innan jag också gömmer mig hinner jag visa receptionisten, som för övrigt såg väldigt förvirrad ut, att hon skulle vara tyst. Hon nickade och jag smet undan. Jag kikade runt hörnet och såg Harry och de andra killarna och det tog all kraft jag hade i mig för att inte springa upp till honom på en gång och slänga mig i hans armar. När de var utom synhåll kunde vi äntligen checka in. Jag, Andrea och Maja delade rum medan mamma och pappa hade ett eget.
”Kan du lugna dig lite?” Frågade Maja och saktade ner sina steg. Jag vände mig om, kollade på henne och skakade på huvudet innan jag fortsatte gå mot vårt rum.
Min mobil började ringa, jag tog upp den ur min bakficka och kollade på skärmen.
”Shit, Harry ringer.” Sa jag och stirrade på mobilen.
”Men svara då?” Sa Maja och skrattade.
”Tänk så råkar jag avslöja något?” Sa jag. ”Förstår ni hur svårt det var att se honom innan och inte gå upp till honom?” Mobilen fortsatte att ringa, Andrea drog fingret över skärmen för att svara åt mig. Jag blängde på henne men var nu tvungen att svara. ”Hej, Harry.” Sa jag glatt.
”Hej, my love.” Sa han och jag fick rysningar längs hela min rygg när jag tänkte på att jag snart skulle få se honom och inte bara höra hans röst. ”Hur mår du?” Frågade han.
”Jag mår bra.” Svarade jag och log stort. ”Repeterar ni nu?”
”Vi är på väg till arenan.” Sa Harry och just då hörde jag hur något bankade i bakgrunden.
”Många fans som följer efter er, eller?” Frågade jag och fnittrade lite.
”Det kan man säga.” Sa Harry och skrattade dovt.
”Ni får lycka till ikväll.” Sa jag och försökte att inte yppa ett ord om att jag skulle dit.
”Tack så mycket.” Tackade Harry. ”Jag önskar du var där för att se mig.” Han lät mycket ledsnare nu.
”Har det hänt något?” Frågade jag oroligt och gick ut i korridoren för att få lite avskildhet.
”Jag saknar dig bara, det är allt.” Sa Harry hest.
”Jag saknar dig med, så jädra mycket.” Sa jag och kände en klump i halsen, gråten var inte långt borta.
Harrys perspektiv:
Det var några enstaka timmar kvar till konserten. Vi hade haft genrep och jag hade inte känt mig glad överhuvudtaget. Jag saknade Laura så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Killarna hade försökt muntra upp mig så mycket det gick men inget hade hjälpt. Mobilen plingade till och jag tog upp den. Skärmen visade att jag hade fått en video från Laura. Jag smålog för mig själv och klickade upp meddelandet.
”Hej.” Sa Laura glatt och vinkade. ”Lycka till på konserten.” Hon sken upp i ett ännu större leende och likaså gjorde jag. ”Jag älskar dig mest av allt.” Avslutade hon med innan hon gjorde en slängkyss till mig.
”Jag älskar dig också.” Mumlade jag men jag mådde genast bättre. Jag skickade ett sms tillbaka till henne där jag skrev att jag älskade henne med innan jag lade ner mobilen igen och gick för att göra mig redo för konserten.
Lauras perspektiv:
Mamma och pappa släppte av oss utanför arenan. Där var så extremt mycket folk att det tog säkert tio minuter innan vi hittade vår ingång och där väntade ännu mera kö för att komma in. Jag, Maja och Andrea väntade nervöst på att få komma in. Maja och jag var nog mer uppspelta än Andrea då Andreas kille var hemma i Sverige och hon kunde träffa honom i princip varje dag. Det hade gått bra för Maja och Niall sedan min fest, de pratade ofta och jag tror att Maja började gilla honom mer och mer och Niall likaså. Harry hade hållit mig lite uppdaterad om vad Niall tyckte och han verkade verkligen gilla Maja, jag var så glad för hennes skull även om jag visste hur jobbigt det var att de var iväg hela tiden. Kön blev mindre och efter ett tag satt vi inne på våra platser, vi hade lyckats få rad två, längst ut vilket var jättebra platser. Vi satte oss ner och väntade på att de hela skulle dra igång.
”Skulle jag kunna få ta en bild med dig?” Frågade en tjej som satt bredvid mig.
”Självklart.” Sa jag och log. ”Bara du lovar att inte lägga upp den någonstans innan konserten.” Hon nickade, Andrea tog kameran och tog en bild på mig och tjejen.
”Varför får jag inte förresten?” Frågade hon.
”Harry vet inte om att jag är här.” Svarade jag och tjejen nickade innan hon började prata med sina vänner.
Förbandet började spela och jag kände hur mitt ben började skaka av nervositet, det var inte långt kvar tills jag skulle få se Harry komma ut på scenen.
Vill börja med att tacka för de kommentarerna som jag faktiskt fick på förra kapitlet och sedan så är jag ledsen att det tagit sådan tid att få upp detta kapitlet, men å andra sidan var det lite tunt med kommentarerna på förra! Vad tycker ni då? Hatar, gillar, älskar? Hoppas på det senaste!
10+ kommentarer för att få nästa kapitel då :)
Kram på er!
10+ kommentarer för att få nästa kapitel då :)
Kram på er!
Konserten
Har alla glömt hur man kommenterar eller har alla svimmat över att ha sett killarna? Jag ligger nog i den andra kategorien! Jag är fortfarande uppe i Stockholm och kan inte uppdatera nästa kapitel då jag endast har tillgång till min mobil. Men om ni kommenterar lite på förra kapitlet (fick ju ingen kommentar) så kommer nästa nog upp på måndag.
Hoppas alla som var på konserten hade det så jävla bra! Jag hade det och kan knappt tro att jag har befunnit mig där. Allt runtomkring var också helt super! Alla människorna, även om jag kände mig lite gammal för att vara där bland alla yngre haha, men det var så gryyyyymt! Kollar igenom alla bilder och vill bara gråta för att det är över. Man ville inte att konserten skulle börja för då visste man att det skulle vara över också! Jag är så glad att jag fick chansen att se dem live och jag vet att det absolut inte kommer vara sista gången!
Tack till alla som läste hela detta ganska onödiga inlägg!
Kramar på er alla!
PS. Jag har några korta noveller (så noveller egentligen skall vara) så om ni vill skulle jag kunna publicera dem emellan kapitel? Det blir lite olika, ni kan gärna komma med ideér och jag skulle även kunna skriva en om DIG med dina önskemål om vad som skall hända. Gillar att skriva olika saker och i dessa kan jag skriva saker som jag inte tar med i novellen. Lämna gärna förslag och om ni vill ha en egen (typ imagine) till mig på denna mailadress: [email protected] DS.
Hoppas alla som var på konserten hade det så jävla bra! Jag hade det och kan knappt tro att jag har befunnit mig där. Allt runtomkring var också helt super! Alla människorna, även om jag kände mig lite gammal för att vara där bland alla yngre haha, men det var så gryyyyymt! Kollar igenom alla bilder och vill bara gråta för att det är över. Man ville inte att konserten skulle börja för då visste man att det skulle vara över också! Jag är så glad att jag fick chansen att se dem live och jag vet att det absolut inte kommer vara sista gången!
Tack till alla som läste hela detta ganska onödiga inlägg!
Kramar på er alla!
PS. Jag har några korta noveller (så noveller egentligen skall vara) så om ni vill skulle jag kunna publicera dem emellan kapitel? Det blir lite olika, ni kan gärna komma med ideér och jag skulle även kunna skriva en om DIG med dina önskemål om vad som skall hända. Gillar att skriva olika saker och i dessa kan jag skriva saker som jag inte tar med i novellen. Lämna gärna förslag och om ni vill ha en egen (typ imagine) till mig på denna mailadress: [email protected] DS.
