Harrys perspektiv:

Det var mitt i natten och mobilen ringde, jag stönade högt men sträckte mig efter mobilen för att svara.

”Harry.” Svarade jag sömnigt.

”Hej Harry.” Sa Lauras mamma på andra sidan luren. Jag var genast klarvaken. Det var bara av en anledning som hon kunde ringa mig mitt i natten – Laura! Jag hörde på hennes röst att hon var nära till gråt eller hade gråtit.
”Vad är det?” Fick jag fram efter några sekunders tystnad. ”Är allt okej?”

”Laura ville inte att jag skulle ringa till dig men jag tycker att du förtjänar att veta.” Sa hon. Jag skakade nervöst på mitt ben i väntan på att höra resten. ”Hon var på en fest ikväll. Där var en kille och han…” Började hon men stoppade sig själv.

”Han vad då?” Sa jag och försökte att hålla mig lugn även om jag kände på mig att jag inte skulle gilla det sista hon hade att säga.

”Han försökte vå…våldta henne. Han lyckades inte och det var inte allvarligt, Laura mår bra hon är bara chockad.” Fick hon tillslut fram stammandes. Jag stelnade till, knöt min näve och slog handen rätt in i väggen, handen lämnade ett hål efter sig men jag brydde mig inte. ”Harry? Är du kvar?” Frågade hon när jag inte svarade.

”Ja, jag är kvar.” Sa jag tyst med gråten i halsen. Någon hade försökt skada min ängel, den person som jag älskade mest och jag var inte där för att trösta henne. Laura har redan mycket i bagaget och behövde verkligen inte detta också.

”Hon berättade väl att hon hade en tuff period efter hennes kusin dog?” Frågade hon mig, jag nickade men kom sedan på att jag pratade i telefon.

”Ja, hon berättade det.” Sa jag och lade mig ner på sängen igen.

”Berättade hon att hon nästan blev våldtagen då också?” Frågade hon försiktigt och jag drog en djup suck. Självklart att hon höll något ifrån mig.

”Nej det gjorde hon inte.” Svarade jag och försökte hålla mig lugn.

”Jag vet inte vad hon mer inte har berättat för dig men jag tyckte att du förtjänade att veta detta. Resten är hennes sak att berätta.” Sa hon medlidande.

”Tack för att du ringde mig.” Sa jag. ”Jag önskar jag kunde vara där och hjälpa henne.”

”Ta hand om dig Harry.” Sa hon och sedan slutade vi samtalet. Jag kunde inte förstå vad jag precis hört, önskade att jag skulle vakna upp och att allt var en mardröm som skulle sluta snart. Jag låg länge och gick över olika scenarion i mitt huvud. Flera timmar senare somnade jag om.

Lauras perspektiv:

”Ringde du till Harry?” Skrek jag argt. ”Vad gjorde du det för?”

”Gumman, han förtjänade att veta.” Sa Mamma lugnt.

”Det kanske han gjorde men var det inte min sak att berätta det då?” Frågade jag argt och blängde på henne.

”Som att du berättade om förra gången?” Frågade hon.

”Berättade du det med?” Sa jag ännu argare. ”Du är fan helt otrolig. Han kommer ju hata mig nu.”

Ingen visste vad som var bäst för mig. Alla bara gjorde som dem själv ville utan att bry sig vad jag ville. Inte någon gång hade någon frågat mig vad jag ville i det hela och det sög rent ut sagt.

Min mobil ringde, jag tog upp den och kollade på skärmen länge så att det slutade ringa. Jag vågade inte prata med Harry nu. Någon minut senare hörde jag min sms signal och jag öppnade sms:et.

Från Harry:
Snälla svara. Jag är inte arg jag vill bara prata med dig! Snälla? Jag älskar dig.

Jag suckade, letade upp Harry bland mina kontakter och ringde upp honom medan jag gick upp till mitt rum för att inte mamma skulle tjuvlyssna.

”Hej.” Hörde jag Harry svara och jag började genast gråta. ”Gråt inte älskling.” sa han med sin mjuka, hesa röst och jag lugnade sakta men säkert ner mig.

”Förlåt, förlåt, förlåt.” Sa jag genom mina tårar.

”Schh.” Hyschade Harry mig. ”Du har absolut inget att säga förlåt för, absolut inget. Det är du som…” Han kunde inte säga färdigt meningen och jag förstod honom. Han hade aldrig behövt hantera något sådant här innan. ”Varför berättade du inte att detta hänt innan?” Frågade Harry mig istället för att avsluta meningen.

”Jag skämdes.” Erkände jag.

”För vad?” Frågade Harry. ”Det är inget att skämmas för.”

”Jag vet.” Suckade jag. ”Men jag skämdes över sättet han hade rört min kropp. Jag var inte direkt världens mest perfekta tjej heller och av de flesta fick jag höra att det var mitt eget fel.”

”Det är aldrig tjejens fel.” Sa Harry och jag kunde höra den arga undertonen i hans röst. ” Det är inte ditt fel.”

”Vet du vad det värsta är?” Frågade jag. Jag kunde lika gärna berätta allt när jag ändå höll på. Släppa ut allt för alltid.

”Nej.” Sa Harry.

”Du är den första som kommer att få höra detta. Inte ens Andrea vet om det.” Sa jag för att dra ut på det så länge som möjligt.

”Jag är här för dig, oavsett vad det handlar om.” Sa han uppmuntrande.

”Jag var oskuld första gången det hände och en vecka efter letade jag upp en främling och låg med honom för att jag skulle ha det överstöka. Ingen skulle få ta ifrån mig min oskuld frivilligt.” Sa jag och en stor sten lyfte från mina axlar.

”Det du har gått igenom kommer jag aldrig förstå men jag kommer alltid finnas här för dig.” Sa Harry lugnt. Jag önskade att jag inte hade denna bakgrunden, att jag bara var en normal tjej vars största problem är vad man ska ha på sig för kläder. Men det var inte jag.

”Så du hatar inte mig?” Frågade jag tveksamt, rädd för svaret.

”Absolut inte.” Sa Harry. ”Du är det bästa som hänt mig.”

”Jag älskar dig.” Sa jag och torkade de sista tårarna.

”Jag älskar dig också.” Svarade Harry och jag log för första gången sedan igår kväll.

Harrys perspektiv:

Jag sade hejdå till Laura, suckade djupt och drog frustrerat händerna genom håret. Detta var mer än vad jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Jag hade aldrig handskats med något sådant här innan och hade hoppats att jag aldrig skulle det också. Med Laura så hade jag fått uppleva mina värsta mardrömmar genom henne, allt som jag aldrig velat att någon ska få gå igenom har i princip Laura gjort. Laura är stark som orkat igenom det här, hon var nog den starkaste personen jag någonsin stött på. Allt hon gått igenom och att hon fortfarande är kvar är ett mirakel.

Jag satte mig på kanten i sängen, lade huvudet i mina händer, begravde dem där, och lät några tårar falla.



Lauras perspektiv:

Det knackade på dörren, jag öppnade sakta mina ögonlock och satte mig upp i sängen. Mamma kom in i mitt rum med ett leende på läpparna.

”Vad är det?” Frågade jag men en förvirrad min.

”Jag har något till dig.” Sa hon, log stort och överlämnade ett kuvert till mig. Jag kollade på kuvertet innan jag öppnade det sakta med en skeptisk blick. Vad hade hon nu hittat på? Jag fick upp kuvertet tog ut innehållet och hittade biljetter och inte vilka biljetter som helst utan biljetter till One Direction för mig, Andrea och Maja.

”Varför?” Frågade jag och kollade på mamma.

”Jag vill bara att du ska vara glad.” Sa hon och leende försvann lite.

”Mamma, jag kommer inte gå tillbaka till hur jag var innan.” Sa jag allvarligt och kollade på henne, mötte hennes blick. ”Jag lovar. Jag vill inte vara den personen igen.”

”jag är bara orolig för dig.” Sa hon.

”Jag vet att du är det.” Sa jag och log smått. ”Men du behöver inte vara det.” Jag tog hennes hand i min och kramade den hårt. ”Vad som hände i förgår, visst det kommer förfölja mig, men det kommer första gången också och allt annat men det betyder inte att jag kommer gå tillbaka till hur jag var.”

Mamma log emot mig och jag log tillbaka. ”Jag har Harry nu, dig och pappa. Du behöver inte vara orolig. Jag har allt jag behöver.” Mamma drog in mig i en kram och jag grät för första gången på evigheter ut på riktigt. Alla känslor kom över mig på en och samma gång. Nu var allt ute och jag kunde för en gång skull andas ut och gå vidare, blicka framåt och inte behöva oroa mig för allt. Jag var fri. 

---

Så, nu är det uppe! Hoppas att ni gillar det! Jag är rätt nöjd faktiskt, inte ofta det händer alltså! För er som tycker att det är lite deppigt, det blir gladare snart! 

Ha det bäst!

10+ kommentarer för att få nästa också btw!