Lauras perspektiv:

Jag öppnade sakta upp ögonlocken, blinkade till några gånger för att vänja ögonen vid ljuset som strömmade in från fönstret. Jag vände mig åt Harrys håll, han såg så fridfull ut när han sov, jag studerade honom i några minuter och suckade sedan tungt. Detta var sista dagen jag skulle se honom på vem vet hur länge. Jag strök bort hans krulliga hår som låg i pannan och kände honom vakna till liv av min beröring. Han öppnade sakta sina ögon och fick snabbt ett leende på sina läppar när han såg mig.

”God morgon.” Sa han hest, pussade mig på munnen, drog armen han hade om mig hårdare emot sig så att jag kom närmre honom, och gömde sitt huvud intill min hals.

”God morgon.” Sa jag och log mot honom.

”Jag vill inte att du ska åka.” Mumlade Harry och jag hörde honom knappt då han fortfarande hade huvudet invid min hals.

”Inte jag heller.” Sa jag och suckade tungt. ”Jag önskar jag kunde stanna här för alltid.”

Vi låg kvar i sängen ett tag till, ingen av oss ville gå upp och möta dagen då vi visste vad den betydde; ett farväl ingen av oss ville ta. Jag gick upp ur sängen, tog täcket och virade det runt mig innan jag gick till badrummet för att ta en välbehövlig dusch. Jag hörde Harry protestera när jag tog täcket ifrån honom men jag skrattade bara åt honom och fortsatte in i badrummet. Harry var inte långt bakom mig och innan jag hann stänga dörren så virade han sina armar om mig och kysste min axel, som hamnade utanför täcket.

”Idag lämnar inte du min sida.” Sa Harry allvarligt.

”Hur ska jag då kunna duscha?” Frågade jag vilket resulterade i en menande blick från Harry. Jag skakade på huvudet men han vägrade släppa mig.

”Jag kommer inte träffa dig på länge.” Klagade Harry och jag fnittrade till åt honom.

”Du är hopplös.” Sa jag men tillät honom att göra mig sällskap i duschen, jag kunde inte säga nej till honom. Jag behövde lära mig att göra det.

Jag gick ut i köket, Harry hade redan gått ut före mig då han inte hade problemet med att borsta ut ett långt hår, och såg alla fem killarna sitta runt köksbordet.

”Att ni inte flyttar ihop alla fem, ni bor ju praktiskt taget här ändå.” Mumlade jag men killarna hörde mig och flinade bara emot mig, jag himlade med ögonen och hällde upp flingor och mjölk i en skål innan jag satte mig vid bordet. Liam, Niall, Louis och Zayn fortsatte att flina emot mig och jag vände blicken mot Harry för hjälp att luska ut varför de gjorde det.

”De hörde.” Sa Harry och jag blev genast röd om kinderna och stirrade snabbt ner i skålen där bara mjölk och någon enstaka flinga låg och flöt.

”Herre gud.” Mumlade jag och killarna skrattade åt min förlägenhet.

”Ta det lugnt, du är inte den enda vi har hört.” Sa Niall och jag kollade frågande på honom. Niall nickade mot Louis och denna gång var det min tur att skratta åt hans förlägenhet.

”Karma is a bitch.” Skämtade jag och skrattade ännu mer åt Louis.

Dagen gick alltför snabbt och jag hade precis packat ner det sista i min resväska. Jag suckade tungt, drog upp handtaget på väskan och drog den med mig ut i hallen. Nästan hela veckan hade jag spenderat med killarna och lärt känna de på riktigt, framför allt lärt känna Harry på ett djupare plan, vi hade verkligen hittat varandra och när jag nu skulle tillbaka till Sverige kunde jag inte sluta undra hur det skulle bli mellan oss. Jag visste att vi inte skulle träffas lika ofta som vi gjorde nu, men tänk om vi, även om jag inte hoppades på det, inte skulle klara av detta långdistansförhållande, för denna gång var det på riktigt. Nu var vi tillsammans. Jag och Harry hade pratat massor om detta och ändå kände jag mig osäker men allt skulle förhoppningsvis lösa sig så småningom, allt skulle falla på plats.

Killarna samlades omkring mig, alla med lika ledsen blick som jag själv hade.

”Jag kommer sakna er.” Sa jag lite gråtmilt och kramade om var och en av dem.

”Jag kommer sakna dig med.” Sa Niall och kramade mig hårt. ”Men inte att du tar min mat.” Lade han till och jag flinade åt honom innan jag gick över till att krama Louis, sedan Zayn och Liam. Alla gav mig hårda kramar och vägrade nästan att släppa mig, jag ville knappt släppa dem heller. Jag hade gärna stannat här längre, jag hade till och med kunnat flytta hit här utan problem. Det var inte bara killarna som gjorde att jag ville stanna, jag hade förälskat mig i staden. Men det var ändå en speciell person som gjorde det extra svårt att åka; Harry. Jag vände mig mot honom och log smått innan vi tillsammans gick ner på gatan, hoppade in i hans bil och åkte mot flygplatsen.

”Harry.” Sa jag tyst och vände ansiktet mot honom.
”Mm.” Svarade han mig och kollade snabbt åt mitt håll.

”Du kanske borde köra lite snabbare så jag inte missar planet.” Sa jag och höll inne ett skratt, det kändes inte som rätt läge att skratta just nu, även om Harry körde riktigt sakta för att han inte ville att jag skulle åka hem.

”Jag kanske vill att du ska missa planet.” Sa Harry och flinade emot mig men jag såg att det inte var det riktiga flinet som han alltid brukade göra, detta var äkta men inte lika stort, det var mer för att lätta upp stämningen.

”Jag vill också missa planet.” Erkände jag med en suck. ”Men vi måste tillbaka till verkligheten.”

”Jag vet.” Sa Harry och tog min hand i sin och kramade den hårt, han höll den så resten av vägen till flygplatsen bortsett från de gånger han behövde växla.

Vi kom fram till flygplatsen och jag gick sakta ur bilen, asade fötterna efter mig när jag gick mot ingången. Harry gick bredvid mig, hållandes mig hårt i handen och i den andra handen höll han min väska. Jag checkade in mitt bagage och sedan gick vi vidare för att gå till gaten. Jag stannade framför en stor glasdörr, innanför där stod vakter som skulle kolla igenom mitt handbagage och där kom inte Harry in, jag var tvungen att säga hejdå till honom nu. Jag kände hur tårarna brände bakom mina ögonlock när jag slöt ögonen för att inte börjar gråta. Harry omfamnade mig hårt, jag lutade mitt huvud mot hans bringa och lyssnade på hans hjärtslag. Vi sa inget, höll bara om varandra, höll ihop varandra som om vi skulle brista om vi släppte varandra.

”Detta är sjukt.” Sa jag tyst och snyftade till. ”Att jag står och gråter för att lämna dig, jag menar så länge har vi ändå inte känt varandra.”

”Det känns som det.” Sa Harry och kysste min hjässa. Jag nickade och kollade honom i ögonen, såg hur hans ögon hade börjat vattnas. Harry torkade bort de tårarna som hade runnit nerför mina kinder. ”Jag älskar dig och att vi bor flera hundra mil ifrån varandra kommer inte ändra på det.”

”Jag älskar dig.” Sa jag i en viskning. Jag kollade på klockan och såg att det var dags för mig att gå ombord på planet. Harry satte två fingrar under min haka, lyfte upp mitt huvud, böjde sitt neråt och placerade sina läppar på mina i en mjuk kyss, en kyss som jag inte ville skulle ta slut. Vi kysstes i flera minuter och när vi var tvungna att hämta andan klängde jag mig kvar vid honom i en sista kram, sista kroppskontakten på vem vet hur länge.



”Hejdå.” Snyftade jag och släppte därefter honom, backade några steg, öppnade dörren och gick in. Jag vände mig om mot Harry igen och lät tårarna rinna nerför mina kinder som ett vattenfall, det gick inte att hålla dem inne längre. Harry kollade efter mig när jag gick genom säkerhetskontrollen och snart var han utom sikte för mig. Jag fortsatte till planet, gick på det och när jag satt mig tillrätta i min stol bröt jag ihop totalt.

Harrys Perspektiv:

Laura försvann ur mitt synvält så jag vände mig om och började gå mot utgången, långsamt, som om jag hoppades på att Laura skulle komma springandes tillbaka till mig. Jag suckade för det skulle hon inte, hon hade sitt liv i Sverige och jag här. Jag har aldrig känt såhär för någon annan, det var helt sjukt som Laura hade sagt att vi kunde känna såhär för varandra efter en så kort tid. Redan nu kände jag saknaden efter henne, jag suckade igen och hoppade in i bilen som jag precis kommit fram till. Jag förstod att det skulle vara svårt att låta Laura flyga hem men jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt att låta henne gå på planet. Jag lutade pannan mot ratten och suckade, ännu en gång. Det var tidig oktober och jag skulle, om jag hade tur, få träffa Laura på hennes jullov, men det kändes som att det var flera evigheter till dess. Hur skulle jag klara mig utan att se henne skratta, le och fjanta sig? Jag startade bilen och började köra tillbaka. Jag skulle träffa Laura på lovet, jag skulle ta mig tid att göra det, det var det man fick göra när man hade flera hundra mil mellan sig. Jag skulle få det att funka, jag skulle och ville inte förlora Laura. 

---

Här är kapitel 16 då! Förlåt för att ni fick vänta på det, det var inte meningen! Hoppas ni gillar det iaf!

Så länge kan ni ju vara med i tävlingen om en roll i novellen. Tävlingen avslutas på onsdag som sagt!

Har även lov denna veckan som kommer så ska försöka skriva några kapitel så att jag ligger lite före så ni slipper vänta.

Ha det bra!