Mobilen vibrerade där den låg på bordet, jag slängde en snabb blick på den innan jag suckade, sträckte på mig och gick upp från sängen och fram till bordet och plockade upp mobilen för att svara.

”Hej det är Laura.” Svarade jag med raspig och hes röst.

”Hej, det är Ludde.” Svarade Ludde med sin bekanta röst och jag sken upp i ett stort leende. ”Hur är det?”

”Det är väl bra, antar jag.” Sa jag och drog en hand genom mitt toviga hår. ”Hur är det själv?”

”Det är bara bra med mig.” Svarade han och jag hörde på hans röst att han log. ”Du har inte tid att träffas idag? Vi har ju inte träffast sen…”

”Det skulle vara trevligt.” Sa jag innan han hann säga färdigt meningen. ”Ska vi träffas på Espresso House om en timme?” Frågade jag och kollade på klockan. Jo, jag skulle nog hinna.

”Det låter bra.” Svarade han. Vi sade hejdå till varandra och jag började genast göra vid mig.

Jag gick in på Espresso House, satte mig vid ett bord intill fönstret som vette mot gatan utanför och väntade på Ludde. Människor passerade utanför på gatan, alla inne i olika världar, alla med olika tankar och liv, på väg någonstans. Dörren plingade och jag kollade upp, mötte Luddes blick och vi log emot varandra. Han kom emot mig, jag ställde mig upp för att kunna ge honom en kram.

”Har du beställt?” Frågade Ludde och jag skakade på huvudet. ”Då gör jag det. Det vanliga?” Jag nickade och satte mig ner igen.  Ludde kom tillbaka med en kladdkaka och en vaniljlatte och en kladdkaka och kaffe till sig själv. Vi pratade om vad som hände i livet, så som vi alltid gjort innan han flyttade till USA i ett år.

Min mobil ringde och jag kollade på skärmen för att se vem det var. Maja ringde mig, jag kollade ursäktande på Ludde men han nickade att det var okej för mig att svara.

”Hej Maja.” Svarade jag glatt. ”Hur är det?”

”Det är jättebra.” Tjöt hon och jag fnissade lite åt henne.

”Vad har då hänt?” Frågade jag och tog en sipp av mitt kaffe.

”Niall frågade mig om jag ville komma till London nu när de är lediga i några dagar.” Berättade hon glatt och tjöt igen.

”Vad kul.” Sa jag och försökte låta glad för henne, det var jag, men jag visste inte ens att killarna var lediga för Harry hade inte ringt mig på en hel vecka och när jag ringt till honom så var han kort och samtalen varade inte länge. ”När åker du?”

”Om tre dagar.” Svarade Maja glatt. ”Jag måste börja packa nu. Vad ska jag ha med mig?”

”Vad kul att det går bra för dig och Niall.” Sa jag och försökte att inte låta mina egna känslor tränga igenom. ”Och jag är säker på vad du än har på dig så kommer han tycka att du ser vacker ut.”

”Vi får prata mer sen.” Sa Maja, lade på och jag släppte ut en stor suck som jag hållit inne.

”Vad är det?” Frågade Ludde mig och kollade på mig med en orolig blick, en blick som jag var mer än van vid. Den blicken hade jag fått leva med varje dag ända sedan min kusin dog, alla gav mig den, alla utom Harry men han verkade ju inte bry sig om mig längre. Jag kände mina tårar börja rinna nerför kinderna och jag kollade ner, lekte med mina fingrar och lät tårarna droppa ner på bordet.  Ludde reste sig från sin plats och satte sig istället bredvid mig, lade armen om mina axlar och drog mig intill sig. Han lät sin hand röra sig upp och ner längs min arm i en tröstande gest.

”Maja ska till London och hälsa på Niall nu när de är lediga.” Fick jag fram efter flera snyftningar.

”Vad är det för fel med det?” Frågade Ludde förvirrat.

”Att jag inte visste om att de var lediga.” Sa jag frustrerat. ”Harry har inte pratat med mig, på riktigt, på över en vecka. Han ringer inte mig, det är jag som ringer honom och när jag gör det pratat vi inte mer än kanske fem minuter.” Fortsatte jag samtidigt som mina tårar fortsatte att rinna nerför mina kinder i snabbare takt. ”Vad har jag gjort för fel? Eller kom han helt plötsligt bara på att jag var för mycket problem för honom?  Att han inte orkade med mig?” Jag kollade upp på Ludde med rödsprängda ögon och han bara ryckte på axlarna, tryckte mig närmre honom och lät mig lugna ner mig själv, lät mig gråta ut.

Dagarna gick och fortfarande hörde jag inget från Harry, vilket var underligt då jag visste att de var lediga nu, jag visste det för Maja lade upp nya bilder på facebook hela tiden på henne och Niall och det bröt mitt hjärta i ännu fler bitar, att det hade varit jag och Harry och nu visste jag inte alls var vi stod. Ludde var min klippa, han var där för att trösta mig, uppmuntra mig och komma upp med anledningar till varför inte Harry svarade mig, bakade kakor åt mig som knappt gick att äta och kollade på oändligt många tjejfilmer med mig. Varför kändes det som att vi hade gjort slut fast vi inte hade det, eller kanske var det vad Harry försökte säga mig med sina frånvarande samtal? Att han inte älskade mig längre?

Jag vet inte hur många gånger som jag suttit med mobilen i handen, Harrys nummer på skärmen och varit sekunder ifrån att ringa honom och fråga vad som hände men jag hade inte vågat, jag ville inte veta vad han skulle säga.

Jag och Ludde hade spenderat nästan all tid tillsammans de senaste dagarna att pressen hade börjat skriva att jag var otrogen mot Harry, det var sjukt, men på något sätt önskade jag att det skulle få en reaktion ifrån Harry men inget, han ringde inte och jag hade också slutat ringa, jag orkade inte med detta längre.

Jag gick ner för att äta frukost, huset var tomt och tyst förutom fläkten i köket som stod på. På min plats låg det ett kuvert med mitt namn på, jag kände igen kuvertet och en klump fastnade genast i min hals. Sakta gick jag fram till det, tog upp det och stirrade på det i flera minuter innan jag öppnade det och tog ut brevet, brevet som inte betydde så mycket för min framtid som det gjort innan, som inte betydde ett smack för min och Harrys framtid längre. Sakta vecklade jag ut brevet och läste de första raderna.

Congratulations you have been accepted to the University of London…

Jag skrynklade ihop brevet och slängde det I papperskorgen, det betydde inget längre, allt var ändå förstört, jag var förstörd inombords. Personen som visste mest om mig, som fått reda på alla mina mörkaste hemligheter hade övergivit mig, övergivit, det var precis vad han gjort. Först nu förstod jag, jag var övergiven. Det var nästan så jag kunde höra mitt hjärta krossas när ordet övergiven repeterades i mitt huvud igen och igen. 

Det kom upp tidigare än jag trodde! Förlåt för den långa väntan, det var inte meningen men nu har jag äntligen sommarlov och mer tid att skriva! Jag åker på semester och är iväg i två veckor så nästa kapitel kommer upp när jag kommer hem, så tyvärr så lämnar jag er med ett deppigt kapitel men tyckte det var dags för lite trubbel i paradiset! Hoppas ni inte hatar mig för det, haha!

Kramar på er och ha ett bra sommar och kika in här igen om två veckor ca så kanske nästa kapitel kommer upp då!

10+ kommentarer för att få det :)