Harrys perspektiv:

Jag kollade på Laura, studerade hennes ansiktsuttryck medan hon kollade på det som låg under kudden. Jag hade köpt ett armband till henne i present men inte hittat något tillfälle att ge henne det än. Det var ett stelt silverarmband som jag såg att hon kollat på när hon var hos mig i London och jag hade gått in och köpt det samma dag som hon åkt för att spara det till ett speciellt tillfälle att ge henne det. Jag hade graverat in orden always together, never apart. Maybe in distance but never in heart. Jag drog nervöst handen genom håret när hon inte gjorde någonting, bara stirrade på det.

”Du hatar det?” Frågade jag men konstaterad mer för mig själv att hon hatar det. Hon vände ansiktet mot mig och jag kunde se hur hennes ögon var glansiga, hon skakade på huvudet.

”Nej, Harry.” Sa hon tyst. ”Jag älskar det. Tack så mycket.” Hon lade armarna om mig och kramade mig hårt.

”Jag har haft det ett tag men aldrig hittat ett bra tillfälle att ge dig det på.” Sa jag och andades in doften av Laura, försökte hålla den inom mig för när vi skulle åka tillbaka. ”Nu verkade vara det rätta tillfället. Grattis my love.”

”Du är för bra för att vara sann.” Viskade Laura i mitt öra. ”Jag älskar dig.” Jag ryste till, som varje gång hon yttrade dem orden, jag blev alltid alldeles varm inombords och kände mitt hjärta slå dubbelslag när hon sa det.

”Jag älskar dig.” Sa jag. ”Alltid.” Vi slutade kramas och satt bara och kollade på varandra, djupt in i den andres ögon. Jag placerade min ena hand på hennes kind, den andra trasslade jag in i hennes hår, böjde mig framåt och planterade en mjuk kyss på hennes läppar. Kyssen fördjupades sakta men säkert och snart låg Lauras tröja på golvet tillsammans med min. Tröttheten vi hade upplevt tidigare var som bortblåst.

Lauras perspektiv:

Jag vaknade upp av att solen lyste in i mitt rum och lyste upp det. Jag sträckte på mig och kände hur varje muskel i min kropp var öm. Ett tyst stön lämnade min mun när jag satte mig upp i sängen, sträckte mig efter tröjan som låg på golvet och drog den på mig. Tysta mummel kom från Harry och jag kunde inte gå upp riktigt än. Jag kollade på Harry medan han sov, tog in det sista jag skulle få se av honom på ett tag. Mina ögon började tåras vid tanken på att de skulle åka idag. En ensam tår lyckades rymma, åkte ner längsmed min kind och landade tillslut på Harrys mage, följt av flera som efter den första också rymde. Jag märkte inte att Harry hade vaknat förrän han hade dragit ner mig i sängen igen och lagt sina beskyddande armar om mig.

”Snälla gråt inte.” Bad han mig men jag kunde inte hålla inne tårarna, de bara flödade över. ”Snälla.” bad han mig igen och strök mig över ryggen och kysste min hjässa.

”Kommer det någonsin bli lättare?” Frågade jag samtidigt som jag snyftade.

”Jag önskar jag kunde säga ja men det kommer det inte.” Sa Harry. ”Jag önskar att jag kunde ta med dig vart jag än skulle behöva åka men det kan jag inte och dina föräldrar kommer inte tillåta det.” Han skrattade tyst.

”Jag är arton nu.” Sa jag och jag kände hur Harrys mage lyftes upp och ner då han gav ifrån sig ett litet skratt.

”Ja, my love.” Sa Harry. ”Men du har ditt liv här, jag vill inte ta det ifrån dig.”

”Och du har ditt på turné.” Mumlade jag och suckade.

”Ja.” Sa Harry lågt. ”Om jag hade kunnat så hade jag aldrig lämnat din sida men jag älskar mitt jobb.”

”Det är inte det jag ber dig om.” Sa jag och lyfte på mitt huvud för att kunna kolla på honom. ”Jag vill bara träffa dig mer än jag kan. Jag vill inte vara här i Sverige, jag vill vara hos dig.”

”jag vet, jag vet.” Sa Harry. ”Jag vill ha dig hos mig också.”

Efter frukosten begav sig killarna mot flygplatsen, jag försökte vara stark och inte gråta men någon liten tår lämnade mina ögon. Jag såg bilen lämna uppfarten, åka nerför gatan och bort ifrån mig. Jag drog ett skälvande andetag innan jag gick in i huset igen, satte mig i soffan och bara stirrade rakt in i väggen. Det plingade på dörren men jag brydde mig inte om att gå och öppna dörren. Jag hade aldrig varit såhär beroende av någon innan, hade alltid varit den självständiga typen som aldrig behövde någon men med Harry var det annorlunda, utan honom var det svårt att andas, svårt att leva. Jag hörde röster i hallen och snart satt Maja och Andrea bredvid mig i soffan.

”Hur har jag blivit såhär?” Frågade jag och kollade på Andrea med smärta i mina ögon, jag hatade att vara beroende av honom, att jag bröt ihop såhär varje gång jag behövde lämna honom.

”Du är kär, Laura.” Sa Andrea och log. ”Det är det som har hänt.”

”Jag lovade mig själv att aldrig bli såhär om jag fick en kille, ändå är det såhär jag har blivit.” Sa jag och suckade tungt.

”Det kommer ordna sig.” Sa Maja, lade armen om mig och karesserade min arm. ”Alla vill vara lyckliga utan att känna smärta, men man kan inte få en regnbåge utan lite regn.”

Jag nickade, lade huvudet mot nackstödet på soffan och suckade. ”okej, ny plan. Få Laura till att må bättre.” Sa Andrea, ställde sig upp i soffan och drog upp mig från soffan.

Harrys perspektiv:

Jag mådde alltid lika dåligt när jag var tvungen att lämna Laura. Men samtidigt visste jag att det bara var första dagen som hon mådde såhär, sen var hon glad igen. Hon var en självständig person som klarade sig själv, visste vad hon ville och inte behövde någon annan. Det är det jag älskar mest hos henne, hennes individualitet. Jag hade varit med många tjejer som inte klarade sig utan att ha mitt medgivande, alltid var tvungen att vara i närheten av mig och inte kunde göra någonting själv. PÅ det sättet var det bra att jag och Laura bodde långt ifrån varandra även om jag inte gillade det, men vi kunde njuta av vår egen tid, samtidigt som att längtandet efter varandra gör att vi värdesätter tiden med varandra mycket mer.

Jag gick ombord på planet som skulle ta oss tillbaka till London och de resterande konserterna innan det var dags att dra ut i Europa. Att turnera var det bästa jag visste, att få träffa fansen och få underhålla dem och göra det jag älskar mest: sjunga. Det jobbigaste var dock att se killarnas tjejer vara där och stötta dem medan jag visste att Laura var hemma i Sverige och inte kunde komma, det var jobbigt.

Lauras perspektiv:

Det var redan fredag och helgen var här om två timmar. Skolan hade varit kaos denna vecka på grund av att jag varit på i stort sett vartenda skvaller tidnings omslag och hemsidor. Det var jobbigt att inte kunna smälta in i mängden längre. Mina vänner gillade det mer. Vi hade aldrig varit de populär men inte heller riktigt de osynligaste men nu hade det ändrats, alla viskade när jag gick förbi, vissa gav mig elaka blickar medan andra gav mig stora leenden, pratade och ställde frågor till mig. Vissa som aldrig någonsin hade pratat eller ens vetat om att jag fanns kom nu fram till mig och bjöd in mig på deras fester. Jag visste att de flesta hade falska intentioner med att göra det och jag brydde mig inte om dem. Mina kompisar hade fått lite mer fokus på sig de med men de klagade inte, mina tjejkompisar hade fått några killar efter sig, för nu visste dem vilka vi var.  Nu var det i alla fall fredag och jag satt i biblioteket för att jobba undan uppgifter jag fått innan min sista lektion. Jag såg en skugga över bordet och kollade upp, där stod en kille med mörkt, halvkort hår och bruna ögon, det var Henrik.

”Kan jag sitta här?” Frågade han och pekade på stolen mitt emot mig.

”Ja, visst.” Sa jag och log smått emot honom, tog bort min väska som låg mitt på bordet för att göra plats åt honom. Jag återgick till att skriva på datorn, men jag kände Henriks blick på mig då och då. Efter fem minuter bröt han tystnaden.

”Så det är den kända Harry du dejtar.” Sa han och log. Jag försökte att inte låta irriterad när jag svarade honom.

”Ja.” Sa jag och kollade på datorskärmen för att han skulle förstå att jag inte var intresserad av att prata.

”Är det inte jobbigt?” Frågade han och jag drog en djup suck, smällde igen datorn och kollade irriterat på honom.

”Det har inte du att göra med.” Sa jag, tog mina grejer och gick därifrån. Jag vet inte varför jag fick ett sådant utbrott på honom egentligen men jag hade alltid obehagskänslor när han var i närheten enda sedan han sagt att jag hade kille inte hindrade honom, men kom igen, någon gång borde väl kilen ge upp?

---

Jag tänkte egentligen lägga upp denna delen i morgon men tyckte att ni har väntat tillräckligt länge nu och alla era fina kommentarer på förra gjorde mig så glad så därför får ni det nu!

Nästa kommer kanske på onsdag men vet inte, men i så fall vill jag ha 10+ kommentarer för att jag ska ladda upp det då! Det klarar ni väl? Det har jag sett att ni gjort innan i alla fall!

Kramar!