”Jag vill inte åka, Zayn.” sa Sofia frustrerat. ”Kan du inte bara förstå det?”

”Jag förstår mycket väl att du inte vill åka.”Sa Zayn och suckade. ”Men det är en familjemedlem det handlar om. Din farfar ligger på sjukhuset. Du måste åka!”

”Ahh, jag orkar inte!” Muttrade Sofia. ”Jag orkar verkligen inte! Allt jag har är dåliga minnen från Sverige, som jag precis glömt, jag vill inte åka dit och minnas allt igen. Jag tror inte jag klarar det.” Nu grät Sofia och Zayn drog in henne i en tröstande kram. Han viskade lugnande ord i hennes öra kärleksfullt. Zayn visste hur svårt detta var för henne. Helsingborg förföljde Sofia i hennes drömmar, det hade Zayn förstått även om hon själv inte sa det. Sofia hade inte berättat hur långt Oskar hade gått med sin förföljelse men med tanke på hur Sofia ryckte till varje gång hon påmindes om honom, kunde han ana att det inte hade varit lätt för Sofia. Zayn önskade han kunde göra allt bra men han visste att det inte var så lätt som han ville att det skulle vara.

Sofia klarade inte av att åka tillbaka till Sverige där bara dåliga minnen fanns och hotade att hoppa på henne så fort hon satt foten där igen. Hon förstod att hon skulle vara tvungen att åka dit någon gång, men hon ville inte att den gången skulle vara nu. Hon hade precis fått ordning på sitt liv. Hon och Zayn hade lyckats hålla sitt förhållande på en låg nivå och ännu visste ingen någonting – bara att Zayn var upptagen. Sofia hade velat ha det så ett tag. I alla fall tills hon förstod hur seriösa de var med varandra. Tiden gick och de blev mer seriösa och mindre försiktiga men ännu hade ingen lagt märke till vem den mystiska tjejen var. Så fort någon skulle känna igen henne skulle hon överflödas med mejl från press och fans. Det var inget lysande tillfälle för henne om det skulle hända nu.

”Jag kan följa med dig?” Erbjöd sig Zayn men Sofia skakade på huvudet.

”Nej, jag vill inte att du ska behöva hamna i mitten av all drama.” Sa Sofia och Zayn suckade. ”Missförstå mig inte men jag vill inte ta med dig under dessa omständigheter. Det är inte rättvist mot dig.”

”Är det rättvist att låta mig sitta här medan du åker till Sverige och är livrädd helt själv?” Frågade Zayn upprört.

”Snälla, ge mig inte mer skuldkänslor.” Sa Sofia med gråten i halsen.

”Jag kommer sakna dig.” Sa Zayn och gav Sofia en kyss.

”Och jag kommer sakna dig.” Sa Sofia mellan kyssarna som blev allt intensivare och tillslut låg de kyssandes i Sofias säng.

Sofias mamma hade bokat en biljett till henne och Sofia blev nervösare för varje minut som gick. Hon blev skjutsad av Hannah till flygplatsen eftersom Zayn var tvungen att vara i studion hela dagen. Sofia önskade nästan att hon sa ja till Zayns erbjudande om att följa med men det var bäst såhär intalade hon sig. När hon kom hem skulle de ut och äta hade de bestämt. Sofia såg fram emot det, hon behövde något att se fram emot så hon kunde överleva sin vistelse i Sverige. Hannah stannade framför flygplatsen och hjälpte Sofia att ta ut sina väskor.

”Jag kommer sakna dig så mycket.” Sa Sofia och kramade om Hannah hårt och länge.

”Ta hand om dig.” Sa Hannah. ”Du kommer klara detta. Jag lovar dig. Jag har aldrig mött en mer beslutsam person än dig. Jag tror på dig.”

Sofia och Hannah tog farväl av varandra och Sofia gick mot sin gate, långsamt och höll tummarna för att missa planet. Hon hade medvetet försovit sig i morse men Zayn hade irriterande nog väckt henne. Han ville bara hennes bästa, det visste hon, men Sofia hade en obehagskänsla som inte ville släppa.

Väl framme i Sverige mötte hennes mamma henne på flygplatsen.

”Hej Gumman!” Skrek hon över hela flygplatsen och praktiskt taget sprang mot sin dotter.

”Hej, Mamma!” Sa Sofia och kramade sin mamma. Sofia medgav att nu när hon var i Sverige igen, märkte hon hur mycket hon egentligen saknat sin familj. Sin mamma, pappa och lilla syster. Det var ändå rätt skönt att vara hemma, om bara den jobbiga känslan kunde försvinna.

”Hur mår han?” Frågade Sofia när de satt i bilen på väg hem mot Helsingborg.

”Han mår bättre.” Sa Sofias mamma och log. ”Han har frågat efter dig.”

De åkte direkt till sjukhuset för att träffa Sofias farfar och resten av familjen som också befann sig där. Sofia gick nerför den långa korridoren bort mot hennes älskade farfars rum. Hon stannade utanför och kollade in hur sin farmor, pappa och lillasyster alla satt runt hans säng och pratade med honom. Sofia öppnade dörren och gick in.

”Hej.” Sa hon tyst. Hon visste inte hur hon skulle hantera sina känslor som överflödade henne när hon såg sin farfar ligga på sjukhussängen alldeles blek och tunn, tillslut kunde hon inte hejda sig och hon började gråta.

”Gråt inte kära du.” Sa Sofias farfar och tog emot Sofia när hon sjönk ihop bredvid honom på stolen. Han höll henne länge i en kram. Så satt de i flera minuter, ingen sa något. De bara satt där och höll ihop varandra. Sofia hade alltid varit nära sin farfar. Han var den första som Sofia hade berättat för om att hon blev förföljd av Oskar. Han var den som först fick reda på att hon ville flytta till London. Kort sagt var Sofias farfar hennes bästa vän. Sofia skulle inte klara av sorgen om han inte överlevde. Sofia hade inte riktigt koll på vad som hänt, han hade fått en propp i hjärnan, mer än så visste hon inte. Jo, att det var allvarligt.

Sofia lugnade ner sig och snart satt alla och pratade som vanligt. Skämtade och skrattade. Sofia berättade om London och att hon träffat en kille. Hon ville inte säga vem det var men att de förmodligen snart skulle få veta. Sofia tänkte på vilken chock hennes familj skulle utsättas för när de fick reda på att hon dejtade ingen mindre än Zayn Malik. Speciellt hennes femtonåriga syster som var helt kär i dem. Hennes föräldrar skulle nog knappt veta vem han var, lika så hennes farmor och farfar. Hennes mormor och morfar hade hon ingen kontakt med sen hon flyttade till London. De var väldigt bestämda med sina åsikter och de såg inte att någon i deras familj skulle flytta utomlands. Det gjorde bara prostituerade och kriminella ansåg de. Men Sofia brydde sig inte, hon var lycklig i London. Det hade varit hennes livs bästa beslut och ingen skulle få säga annorlunda.

Sofia gick med sin syster för att köpa kaffe och något att tugga på i kafeterian på sjukhuset. Sofia saknade sin syster, men Sofias syster, Louise, saknade nog Sofia ännu mer. Sofia hade i princip lämnat henne i sticket när hon bara stack.

”Det är skönt att du är tillbaka.” Sa Louise när de stod vid kaffeautomaten. ”Även om det bara är över helgen.” la hon till dystert.

”Jag har saknat dig med.” Sa Sofia. ”Jag är ledsen om det känns som att jag övergivit dig. Jag kommer alltid vara ett telefonsamtal iväg och några timmar iväg om det skulle knipa.” Sofia drog Louise mot sig i en halv kram. ”Du får gärna följa med och hälsa på någon vecka om du vill.”

”Menar du allvar?” Frågade Louise och sken upp. ”Fast jag vill inte se dig och din pojkvän hångla hela tiden.” La hon till skrattandes.

”Akta så jag inte drar tillbaka erbjudandet.” Sa Sofia och tog kaffet och en bulle och betalade för det i kassan.

Sofia satt vid matbordet och åt när hennes mobil ringde. Hennes föräldrar gav henne en irriterad blick som hon ignorerade och svarade.

”Sofia speaking.” Sa Sofia och gick in till vardagsrummet.

”Are you surviving?” Frågade Zayn.

“Jadå, men hade hellre varit I London med dig just nu.” Sa Sofia och pillade med fransarna på en filt som låg på soffan.

”Och jag hade gärna varit med dig i Sverige.” Påpekade Zayn och Sofia suckade.

”Jag vet men en annan gång.” Sa Sofia för att få Zayn på lite bättre humör. Sofia saknade honom redan men hon visste att här var där hon behövde vara just nu. ”Vi ses om två dagar.”

”Ja det gör vi och då får vi ta igen all förlorad tid.” Sa Zayn och Sofia kunde nästa höra hans leende. Sofia fnittrade. ”Hur är det med din farfar?” Frågade han och blev genast allvarlig.

”Bättre.” Svarade Sofia ledset. ”Men inte helt bra.”

”Du får hälsa honom från mig.” Sa Zayn.

”Ja, jag ska hälsa från min mystiska kille.” Sa Sofia och skrattade lite. ”Han kallar dig det.”

”Så du har berättat om mig?” Frågade Zayn.

”Halvt. Dem vet att jag träffar nån….men inte just att det är du.” Sa Sofia tveksamt och hon hörde Zayn sucka. ”Jag vet, jag vet. Men det var kanske inte världens bästa tillfälle igår på sjukhuset?” Försvarade Sofia sig. Hon hörde sina föräldrar ropa på henne. ”Jag måste tyvärr gå men jag ringer dig så fort jag kan.”

”Okej, Hejdå!” Sa Zayn.

”Hälsa killarna från mig.” Hann Sofia klämma in innan de la på.

Sofia gick tillbaka in i köket och dukade undan sin nu kalla mat. Hennes föräldrar hade bara fått ledigt halva dagen och var snart tvungna att bege sig tillbaka till jobbet. Sofia gick runt i huset och letade efter något att göra men när hon hamnade på soffan i brist på att göra något bestämde hon sig för att gå ut och gå en runda. Hon kunde lika gärna gå ut och gå runt i staden som hon lämnat för ett halvår sedan än att sitta inne och ruttna bort. Det kände hon inte för.

När hon vandrade längs en gata och kollade i ett skyltfönster såg hon en manlig reflektion i fönstret, Sofia sneglade åt sidan och när hon såg vem det var skyndade hon sig snabbt vidare. Drog upp mobilen och slog in ett nummer, hade det i beredskap ifall något skulle hända.

”Sofia vänta!” Ropade han efter henne och Sofia skyndade på stegen. ”Jag vill bara prata.”

Sofia var inte den snabbaste personen och snart var han ifatt henne. Han stoppade henne genom att ta tag i hennes arm. Sofia kollade runt sig men märkte snart att ingen människa syntes till.

Här är kapitel fem då! Lite cliffhanger så ju mer ni kommenterar desto snabbare kommer nästa kapitel upp.

Jag hälsar de nya läsarna välkomna! Kul att ni hittat hit!

Några har frågat om de får vara med i min novell och jag är smickrad att ni vill det! Men min novell handlar mest om Sofia och Zayn och därför kan jag inte säga ja till alla, bara om det finns plats till det. Så om ni vill vara med fråga men det är inte säkert och om ni kommer med så kan jag inte garantera att det bli en stor roll utan du kanske dyker upp lite då och då. Detta för att det är min novell och jag som bestämmer och jag vill att det ska bli så bra som möjligt. Ju fler kockar desto sämre soppa, eller vad man säger! Ni kan alltid fråga men jag kan inte garantera att den ni skulle vilja vara finns med eller kommer göra det! Hoppas ni förstår vad jag menar!

Kram!