Detta har hänt:

”De kan vara de sötaste jag sett.” Sa Sofia drömlikt.

”Du och Zayn kan vara rätt söta om ni vill.” Skämtade Liam och blinkade åt Sofia.

”Jättekul.” Sa Sofia och slog till Liam på axeln.

”Jag tycker de är söta, vad ni nu än pratar om.” Sa Niall som inte hade en aning om vad de snackade om då han knappt hört p.g.a. ljudnivån.

”Jag tycker dem verkar patetiska.” Mumlade Marcus så tyst att ingen hörde.

Sofia tog några fler bilder innan hon stoppade ner mobilen i väskan igen och lät Zayn vira sina armar omkring hennes midja och luta sin kind mot hennes.

”Du är så fin, my love.” Viskade Zayn och Sofia tryckte sig närmre Zayn.

”Jag älskar dig.” Sa Sofia och Zayn kysste hennes kind.
Tårarna rann nerför Sofias kinder, de hade inte slutat på två dagar. Hon ville inte gråta men det var allt hon kunde. Hon kunde inte gå ut vare sig på internet eller läsa tidningen utan att se stora, svarta och tjocka rubriker överallt. Hon grät emot Hannahs axel, den ända som inte lämnat hennes sida, det hade alla nämligen andra gjort. Allt var Marcus fel. Det var han som hade kysst henne, inte tvärtom som hela världen vid det här laget tror. Fler tårar rann ner som ett vattenfall nerför Sofias kinder. Hur kunde allting gå så fel? Vad som gjorde Sofia mest ledsen, eller snarare förbannad var att ingen trodde henne och ingen vill lyssna på henne. Direkt efter att Marcus hade greppat tag i Sofia och kysst henne hade Sofia drämt till med en riktig örfil, som hela världen inte trodde på existerade. Sofia hade förlorat den hon älskade mest, och någonsin älskat så mycket i hela sitt liv, p.g.a. en person och det var Marcus.

Det var tjugonde gången Hannah försökte ringa någon av killarna för att Sofia skulle få en chans att förklara men så fort Hannah kom till poängen la de på och svarade senare inte på de kommande samtalen.

Sofia var nu mer förbannad än ledsen och det var endast tre dagar till rättegången hemma i Sverige. Sofia hade försökt få kontakt med Marcus men utan att lyckas, som tur är visste hon vilket hotell han bodde på medan han var i London och det var där Sofia nu stormade in, endast klädd i mjukiskläder och håret uppsatt i en knut på huvudet, och fram till receptionen där och begärde att få veta Marcus rumsnummer. Sofia fick inte sin vilja igenom och satte sig därför i lobbyn för att vänta på att Marcus antingen skulle gå in eller komma ner. Det dröjde inte länge förrän han kom gåendes ner för trappan till lobbyn och Sofia hoppade upp ur soffan och rusade fram till honom för att ge honom ännu en örfil.

”Hur dum i huvudet är du egentligen?” Skrek Sofia och alla som befann sig på hotellet stannade upp.

”Vad menar du?” Sa Marcus och spelade oskyldig.

”Du vet mycket väl vad jag menar.” Spottade Sofia. ”Du kysste mig och nu har jag förlorat Zayn. Hur fan kunde du?” Folk hade stannat upp och fans som kände igen Sofia började filma och ta foton, något som Sofia var helt omedveten om då hon var helt uppe i sitt ursinne och endast fokuserade på att få Marcus att bekänna hela grejen.

”Du var med på det hela.” Sa Marcus. ”Du böjde dig framåt och jag bemötte den.”

”Fan heller att jag gjorde.” Skrek Sofia. ”Jag var full din idiot och jag snubblade. Du utnyttjade mig.”

”Sofia, lugna ner dig.” Sa Marcus lugnt.

”Jag tänker inte lugna ner mig.” Sa Sofia och andades häftigt. ”Du förstörde mitt liv. Du skulle vara min bästa vän. Vilket skämt.” Sofia gav honom ännu en örfil och gick sedan med bestämda steg ut därifrån.

Det dröjde inte länge förrän skvallersidorna fått tag på videorna och lagt ut de på sina sidor. Eftersom de hade snackat på svenska hade de t.o.m. textat allt som sades. Sofia skrattade lite åt ironin, hon hade blivit ännu populärare att skvallra om sedan uppbrottet med Zayn, men inte av the good kind av skvaller. Sofia ville bara släppa tankarna på allt så hon bestämde sig för att packa inför sin resa hemåt, till helvetet, till rättegången som hon knappt vågade tänka på, hon undrade om hon ens skulle klara av den eftersom inte Zayn skulle vara där och stötta henne.

Sofia hann inte mer än ta fram resväskan förrän det ringde på dörren till hennes lägenhet. Sofia gick med långsamma steg mot dörren och öppnade den sakta. Hon möttes av Harry som stod och såg kluven ut. Sofia kollade förvirrat på honom men öppnade dörren vidare så han kunde komma in.

”Vad gör du här?” Frågade Sofia förvirrat.

"Jag var tvungen att prata med dig.” Svarade han bara innan han gick förbi henne och satte sig på den vanliga platsen i soffan.

”Okej.” Sa Sofia fortfarande förvirrad över varför han ens ville prata med henne.

”Ska du åka någonstans?” Frågade Harry när han fick syn på resväskan och Sofia nickade.

”Rättegången är i övermorgon.” Sa Sofia bara och satte sig ner mitt emot Harry. ”Vad är det du vill prata om?”

”Vad hände egentligen mellan dig och Marcus?” Undrade Harry och kollade bekymrat på Sofia som suckade.

”Han kysste mig inte tvärtom.” Svarade Sofia med en suck.

”Du har sagt det.” Sa Harry och kollade på Sofia för att hon skulle fortsätta prata.

”Han har väl alltid gillat mig, eller något, jag vet inte riktigt. Jag har inte gillat honom på det sättet och när han såg mig med Zayn blev det väl bara för mycket för honom, inte vet jag.” Sa Sofia. ”Han kysste mig och sa att jag förtjänade så mycket bättre och en massa andra saker jag har förträngt. Jag gav honom en örfil och när jag kom hem var allt redan ute på internet. Men inte hela historien. Alla hade missat delen där jag slog honom och sprang iväg.” Harry nickade och såg ut att fundera på något. ”Varför ville du höra det nu och inte innan?” Frågade Sofia.

”Vi har väl inte vågat lyssna.” Sa Harry och log sympatiskt. ”Vi är inte vana vid att välja sida.”

”Det har jag väl inte sagt att ni ska göra heller?” Konstaterade Sofia. ”Jag ville bara inte bli övergiven för något jag inte gjort.”

”Jag förstår det nu.” Sa Harry.

”Det kvittar väl nu.” Sa Sofia uppgivet. ”Zayn kommer aldrig vilja prata med mig igen.”

”Det vet du väl inte.” Sa Harry och flyttade närmare Sofia för att lägga en tröstande hand på hennes rygg. ”Jag sitter ju här och lyssnar.”

Sofia gick av planet och andade in Sverigeluften. På något sätt var det lättande att komma hit. Komma ifrån alla rubriken i London och vara tillbaka på hemmaplan, det enda som saknades nu var Zayn. Sofia suckade och gick mot utgången där hennes familj väntade på henne.

”Gumman!” Skrek hennes mamma och vinkade som en tok åt Sofias håll. Sofia fnittrade och skyndade sig fram till sin mamma och hennes öppna armar.

”Jag har saknat dig.” Sa Sofia och fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

”Skulle inte Zayn vara med dig?” Undrade Sofias mamma och Sofia var tvungen att samla sig en sekund innan hon kunde svara.

”Vi gjorde slut.” Svarade Sofia kort och gick mot bilen där hennes pappa höll på att lägga in Sofias väskor.

Ingen sa något på hela resan och de hann inte mer än hem och vända innan det var dags att åka till rättegången. Sofia kämpade med sig själv hur många gånger som helst om hon skulle gå dit eller inte men till slut bestämde hon sig att hon skulle få ett slut på detta, utan Zayns hjälp eller inte. Oskar skulle bli straffad och Sofia skulle bli fri.

Rättegången på gick under, vad som kändes som flera år för Sofia, innan hon skulle svara på frågor. Hon gick upp i vittnesstolen och kollade ut på åhörarna och skådade en person som log uppmuntrande med svart hår och bruna snälla ögon. Det var Zayn som satt där. Sofia kunde inte fatta att han hade kommit. Hon kände för att gråta och springa direkt upp i hans famn men hejdade sig, hon var ju trots allt i en rättsal mitt i att bli tillfrågad frågor. Zayn mimade orden ”I’m sorry.” Och det gjorde Sofia varm i hela kroppen och hon fick ork och mod att fortsätta rättegången.

”Jag är äntligen fri!” Tjöt Sofia och sprang upp till Zayn, som väntade utanför, och slängde sig i hans famn.

”Jag är så ledsen.” Sa Zayn och kramade om Sofia hårt.

”Jag med.” Sa Sofia och klängde sig fast vid Zayn ännu mer när han försökte bryta kramen.

”Jag är så ledsen för att jag inte trodde på dig.” Fortsatte Zayn. ”Jag skulle ha trott på dig.”

”Jag är bara glad att ha dig tillbaka.” Sa Sofia och bröt kramen för att kunna kolla in i hans ögon.

”Jag älskar dig så mycket att jag nästan blir galen.” Sa Zayn, log och torkade bort några få tårar som rann nerför Sofias kinder.

”Och jag älskar dig.” Sa Sofia och kysste Zayn. Kysste honom som om hennes liv hängde på det. Hon var tillbaka i sin älskades famn och Oskar var bakom lås och bom. Hon var fri!

Beslutet att åka till London var det bästa hon någonsin tagit.

Här är sista kapitlet! Vad tycker ni? Lite förhastat kanske men vill mest få ett avslut så att den inte blev för tråkig. Nästa novell börjar jag uppdatera någon gång nästa vecka.

Ha en bra helg!