Här kommer första kapitlet av den nya novellen! Hoppas att ni kommer gilla denna lika mycket som den andra. 

Lauras perspektiv:

Små svettdroppar rann nerför min rygg då det var kvavt i luften och knappt något syre fanns kvar p.g.a. alla människor som befann sig under det lilla terrasstaket. Jag trängde mig förbi människorna och gick ut för att få luft. Värmen hade börjat lägga sig ute men det var fortfarande behagligt. Jag tog ett djupt andetag och andades in den friska luften och tittade ut över stranden. Mamma och pappa hade tvingat med mig på en semester till Italien, i en vecka. Just denna vecka av sommaren var tänkt att spenderas hemma med vännerna, ligga på stranden och spana på killar och festa fram tills det blev morgon för om en vecka skulle min bästa vän flytta, flytta 100 mil ifrån mig. Jag suckade och försökte att inte tänka på vad de gjorde nu, inte tänka på vilka killar de träffade. Jag gick in igen och genast blev jag tillfrågad av en kille om jag ville dansa.

”Visst.” Svarade jag. Jag kunde lika gärna göra det bästa av det. Medan jag dansade med killen, som jag fått reda på hette Rico, studerade jag hans kropp. Han var riktigt snygg, solbränd och hade ett otroligt charmigt leende. Jag log mot honom när han sa att han skulle hämta något att dricka. Jag dansade lite för mig själv men kände snart hur blickar vändes emot mig. Jag kände mig osäker, sneglade efter Rico som jag som tur var såg kommande emot mig. Jag tog emot drickan han höll fram till mig och tog en klunk.

Tiden gick och snart var jag ensam. Rico hade försvunnit och jag kände mig vilsen. Jag snurrade runt och gick rätt in i någon. Jag kollade upp och fick fram ett förlåt. Denna kille var om möjligt ännu snyggare än Rico. Han hade brunt lockigt hår med gröna ögon och ett otroligt leende.

”Har du sett mina vänner?” Frågade han med sin hesa röst. Jag hörde direkt att han var från England och jag kände hur jag blev svag i knäna. ”Liam, Louis, Zayn och Niall?” La han till lite sluddrigt när jag kollade, vad han tolkade som en oförstående blick, på honom. Det gick nu upp för mig vem han var. Han var ingen mindre än Harry Styles från One Direction. Jag hade hört mina vänner skrika över hur snygga och bra de var ända sedan de slog igenom. Jag visste vilka de var och kunde mer än gärna sjunga med i deras låtar när mina kompisar spelade dem men jag hade aldrig varit den som blev Starstruck.

”Nej, tyvärr.” Sa jag och tog tag i hans arm när han snubblade lite. ”Jag kan hjälpa dig att leta efter dem.” Han nickade och jag hjälpte honom att gå stabilt samtidigt som vi försökte hitta hans vänner i folkmassan. ”De har nog gått.” Sa jag när vi hade letat i hela lokalen.

”Jag måste ha friskluft.” Sa han och jag hjälpte honom ut där jag stått några timmar tidigare. ”Vad heter du?” Frågade han och kollade intensivt på mig.

”Laura.” Svarade jag och log emot honom.

”Harry Styles.” Sa han och räckte fram sin hand och jag skakade den.

”Jag vet, jag lever faktiskt inte under en sten.” Skämtade jag och han log sitt charmiga leende emot mig. Han såg fortfarande väldigt påverkad ut men inte lika mycket som han hade varit när jag först såg honom. ”Vart ligger ditt hotellrum?” Frågade jag och han flinade.

”Försöker du redan få mig i säng?” Skämtade han och jag skakade på huvudet åt honom.

”I dina drömmar.” Skämtade jag tillbaka. ”Jag tänkte hjälpa dig dit, så åt vilket håll ligger det?” Harry pekade på ett håll och jag nickade innan jag lät honom lägga armen om mig för att ha stöd när han gick. Vi han inte gå långt förrän Harry stannade och släppte mig för att kunna kräkas, som tur var fanns det en papperskorg där han kräktes i. Jag satte mig ner på en utav solstolarna som inte var undanplockade och väntade på att han skulle kräkas färdigt. Han satte sig ner bredvid mig.

”Förlåt.” Sa han och kollade försiktigt på mig. ”Jag måste ha gett dig ett dåligt intryck.”

”Bry dig inte om det.” Sa jag och log uppmuntrande emot honom och strök bort några lockar som hade lagt sig i hans ögon. ”Man kan inte vara perfekt alltid.”

”Så du menar att jag är perfekt?” Skämtade Harry och jag kunde inte hjälpa att jag fnittrade åt honom.

”Jag låter dig tro det.” Sa jag och ställde mig upp och höll fram handen åt honom för att hjälpa honom upp. ”Du kommer knappast komma ihåg mig i morgon.”

”En vacker tjej som dig glömmer man aldrig.” Sa han och kollade mig rakt in i ögonen. Jag rodnade och vi fortsatte gå i riktning mot hans hotellrum.

Vi kom till hans rum och jag letade i hans fickor efter en hotellnyckel men ingen lycka där så jag knackade på, på dörren. Efter några sekunder öppnade Louis dörren. Han kollade förvånat på mig och sedan till Harry.

”Du kanske borde ta bättre hand om din kompis i framtiden.” Sa jag lite argt och lämnade över Harry till Louis innan jag vände på klacken och gick därifrån.

”Tack för att du tog hit honom.” Skrek Louis tyst efter mig, jag vände mig om och nickade till svar innan jag fortsatte gå nerför korridoren.

Jag låg på en solstol på stranden och solade när jag kände hur någon skvätte vatten på mig. Jag öppnade mina ögon och satte mig upp snabbt, beredd att skälla ut personen. Personen visade sig vara ingen annan än Harry, som skrattade åt min reaktion.

”Gör aldrig så igen.” Sa jag och gav honom en mörk blick som han bara skrattade åt. Jag tog en näve sand och kastade på honom medan han hade fullt upp att skratta åt mig. Han slutade upp att skratta och jag såg i hans blicka att det var dags att börja springa. Jag hoppade upp ur stolen och sprang för glatta livet ifrån honom. Jag hade alltid varit duktig på att springa men i sanden blev allt mycket jobbigare och snart var Harry ifatt mig och drog ner mig i sanden. Jag tjöt till och Harry skrattade ännu mera åt mig. Jag skrattade jag med, fast mer åt hans beteende än att jag hade hamnat i sanden. Jag hade sand överallt och även på de mindre trevliga ställena. Harry hjälpte mig upp och jag borstade av den sanden som gick att få av.


”Jag ville egentligen bara tacka för hjälpen igår.” Sa Harry och smålog. ”Inte dra ner dig i sanden.” La han till med ett skratt när han såg min irriterade blick. ”Så farligt var det väl inte?” Jag bara gick förbi honom men han tog tag i min arm och drog mig tillbaka så jag kollade på honom. ”Förlåt.” sa han men han såg allt annat än ledsen ut. Jag skakade bara på huvudet och fnittrade åt honom.

”Du är hopplös.” Sa jag och gick tillbaka till min solstol. Harry följde efter och satte sig på solstolen bredvid min.

”Var är du ifrån?” Frågad Harry från ingenstans och kollade intensivt på mig.

”Sverige.” Svarade jag och Harry sken upp i ett ännu större leende.

”Då förstår jag varför du är så snygg.” Sa Harry och jag rodnade, vilket jag hoppades endast skulle synas som att jag blivit bränd lätt av solen. ”Är du här själv?”

”Jag är här med min familj men de har gått för att köpa något att äta.” Svarade jag och la mig ner på solstolen igen när jag fått av det mesta av sanden. ”Vad gör ni här egentligen?” Undrade jag och vände huvudet mot Harry som tagit av sig tröjan och också lagt sig ner på sin solstol. Jag studerade, vad jag trodde var diskret, hans kropp.

”Gillar du vad du ser?” Frågade Harry och flinade. Jag rullade ögonen åt honom och bet mig i läppen samtidigt.

”Jag har inget att klaga på.” Sa jag och blinkade emot honom. ”Svara på min fråga nu.”

”Vi är här för att promota den nya skivan.” Svarade Harry och lät stolt.

”Det måste vara fantastiskt att få åka till så många länder.” Sa jag och drömde mig bort till alla länder jag vill besöka.

”Ja.” Sa Harry och log. ”Fast man saknar familjen och vännerna. Man träffar inte dem lika ofta som man gjorde innan.”

”Det negativa med att resa jorden runt?” Frågade jag och Harry nickade.

”Fast jag älskar det jag gör.” Sa han med den där hesa rösten igen. ”Jag skulle inte byta bort det för en sekund.”

Vad tycker ni?